ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning

Choose language:
Anbytarforum

Innehållet i inläggen på Anbytarforum omfattas inte av utgivningsbeviset för rotter.se

Författare Ämne: Källredovisning  (läst 2805 gånger)

2004-08-31, 22:44
läst 2805 gånger

Utloggad Eva Dahlberg

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 4039
  • Senast inloggad: 2024-03-12, 18:31
    • Visa profil
det var bl.a. den jag tänkte på - handskriftskursen är i Härnösand på Mitthögskolan kan jag säga. Men om man vill gå innan man kan flyga så välkomnar de flesta släktforskarföreningar och studieförbund till sina kurser (även om de ibland lämnar en del att önska när det gäller källkritik/-värdering och källhänvisningar), jag vet inte hur mycket förkunskaper (utöver högskolebehörighet) som krävs till Malmö.
 
Hälsningar,
Eva

2004-08-31, 23:09
Svar #1

Bo Nordenfors (Nob)

Apropå kursen i Malmö, blev den inställd i höst på grund av ekonomiska omprioriteringar. 27 pers. lär ha anmält sig, men någon start i höst blev det ej. Universitetadj. Irene Andersson i Malmö nås på irene.andersson@lut.mah.se
för den som vill veta mer.
 
Bo N.

2004-08-31, 23:19
Svar #2

Utloggad Anders Ryberg

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 2648
  • Senast inloggad: 2013-08-23, 23:49
    • Visa profil
Tyvärr så har jag en känsla av att anledningen till att felaktiga uppgifter sprids mycket snabbare än korrekta ofta är enkel. De felaktiga uppgifterna är roligare och mera spektakulära.
Efter att ha skrivit rätt flitigt om den så kallade Drottningsläkten här på Anbytarforum och senare även i Släkthistoriskt forum (en släkt med förmenta kungliga anor som fogats samma i stort sett helt oberoende av källmaterialet) har jag ofta möts av reaktionen att jag gjort en otjänst genom att påvisa att diverse norska medeltidskungar kan strykas ur ett antal bohuslänska antavlor. En hel del verkar undvika fakta för att dessa är tråkiga, och blir förnärmade när man ber dem att redovisa vilka källor de stöder sig på...  
Så tyvärr, så länge en felaktig släktledning är spektakulär, så sprids den.

2004-08-31, 23:29
Svar #3

Eivor Andersson (Ema)

Saknar Du mina inlägg Anders?

2004-09-01, 06:49
Svar #4

Per-Åke Svensson

Jag hörde just ett kort inslag i radion om en ny bok om forskningsmiljön på universitet och högskolor. Hur blir man klok på universitetet? Där sades i annonseringen bland annat:
 
Eftersom människor engagerar sig så starkt i den forskning de håller på med, uppfattas kritik av resultatet som ett personangrepp.
 
Det är värt att fundera över. Är inte det något som man ofta ser spår av också här på Anbytarforum? Önskemål (eller krav) på källhänvisningar uppfattas lätt som ett ifrågasättande av den personliga trovärdigheten.

2004-09-01, 07:05
Svar #5

Bernt Bergkvist (Swetrot)

Jag tycker man helt glömmer bort att det mycket väl kan finnas olika syften till att man släktforskar. Den mall som anges i litteraturen för hur man skall göra passar inte alls på allas id?er om vad släktforskning är.
 
Själv har jag en stor förkärlek för att snarare katalogisera människor som levde förr, även om jag hittills hållit mig till att enbart katalogisera de människor som på ett eller annat sätt är släkt med mig, ehuru understundom på synnerligen krokiga vägar. Jag använder mig mycket av redan tryckta källor med utrett material, och databaser där det går snabbt och enkelt att göra söka fram det man söker.  
 
Väldigt många uppgifter är därmed tagna från källor som är i andra, tredje eller rent av fjärde hand, och inte sällan har jag rättat till dem när de varit uppenbart fel. Källor skriver jag in lite sporadiskt, men vad är en källhänvisning värd som refererar till en hembygdsbok, där någon annan refererat till en CD-skiva, som i sin tur kan vara byggd på precis vilka kriterier som helst?
 
Låt oss som inte forskar efter mallen, även om brottet mot mallen enkom är att vi glömt ange en och annan källa, få fortsätta vara människor som kanske i alla fall kan bidraga med något nyttigt i släktforskarkommuniteten, även om ni får göra er omaket att kontrollera våra uppgifter med kyrkoböckerna efter att ni tagit del av dem.  
 
Och till dem som känner sig trampade på tårna att deras med möda framtagna släktforskning plötsligt publiceras på Internet utan att de får äran för detta vill jag säga att de flesta människor som är nog insatta i genealogin mysterier också vet vem som faktiskt gjort jobbet. För de som inte är insatta är man i regel bara ett namn, som man glömmer bort i nästa ögonblick.

2004-09-01, 07:42
Svar #6

Utloggad Anders Ryberg

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 2648
  • Senast inloggad: 2013-08-23, 23:49
    • Visa profil
Att ta någon annans material och publicera det utan att ange källa är mycket, mycket dåligt. Det går inte att gömma sig bakom det faktum att alla vet vem som gjort jobbet egentligen. Om man inte anger källor när det rör egen forskning är det slarvigt, men går att leva med, även om man som jag skrivit ovan bör undvika att sprida uppgifter där källa saknas utan brasklappar.
Om man däremot tar andras resultat och publicerar dem som egna är man ute på mycket hal is. Jag har själv i åtminstonne ett fall agerat mot en hemsida där jag och bekanta till mig hade skrivit stora avsnitt utan att anges som källor eller författare (stölden var dessutom väldigt klumpig då mina källförkortningar fanns kvar utan att de förklarades).
Den som publicerar något offentligt, och det gör man när man lägger ut något på nätet, får finna sig i att få synpunkter på vad man publicerar. Och avsaknad av källor är något som förtjänar att kritiseras.

2004-09-01, 10:49
Svar #7

Utloggad Jörgen Tollesson

  • Arkivguiden (www.arkivguiden.net)
  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 6870
  • Senast inloggad: 2024-03-28, 23:58
  • Bild: Båhusläns flagga
    • Visa profil
    • Arkivguiden med Arkivguidens Forum, Båhus Arkivguide och Göteborgs Arkivguide
Jag kan inte förstå denna uppdelning i vetenskapliga forskare och amatörer (eller vilka ord som än används).
 
Vi släktforskar väl alla för att vi vill veta så mycket som möjligt om våra förfäder? Varför ska man då inte vara noggrann med källorna även om man inte publicerar sin forskning och inte lämnar ifrån sig en endaste uppgift?
 
Noterar man sina egna källor, så hittat man snabbt tillbaka dit igen om man behöver kontrollera en uppgift på nytt.
 
Och efterfrågar man källorna till uppgifter man får av andra, så kan man kontrollera att det är riktigt avskrivet och dessutom göra sin egen tolkning. Om man bara litar på att andras läsning, avskrift och tolkning är riktig, så riskerar man ju att ta in en uppgift i antavlan som inte har någon källa att läsa, skriva av och tolka...
 
Det handlar alltså inte om att följa någon mall som några vetenskapliga forskare säger ska följas - det handlar om att vara så säker det går på att vi har rätt förfäder i våra antavlor och korrekta fakta om dem. Om man nu forskar för sitt nöjes skull (och vem gör inte det?), så är det väl ett större nöje att få det rätt från början än att tvingas göra om flera års forskning? Det är väl knappast något större nöje att få radera en hel släktgren med flera generationer ända ned till mitten av 1600-talet som det har tagit år att forska fram i domböcker andra inte alltför lättforskade källor - bara för att man inte kontrollerade en uppgift man fick om en påstådd släkting från mitten av 1800-talet, som visade sig bara vara en namne till den rätte förfadern...
 
F.ö. tror jag att Per-Åke Svensson slog huvudet på spiken:
 
Ett 'gott råd' blir en 'pekpinne' om mottagaren känner sig träffad: om han hunnit bryta mot det, i synnerhet om det skett upprepade gånger och alldeles särskilt om man hunnit få en vag känsla av att man nog egentligen borde ha gjort på det rekommenderade sättet.
 
Eller för att tala med Fritiof Nilsson Piraten:
 
Om man skriver om en synål, så är det alltid någon enögd jävel som känner sig träffad.
 
Och om man nämner Drottningätten... J
Kontakt: http://www.arkivguiden.net/jts.shtml. | Ser gamla inlägg (före april 2016) underliga ut? Argumenterar jag mot mig själv? Saknas något i inläggen? Finns där något som inte borde vara där? Läs då om orsaken här: http://forum.arkivguiden.net/agf/disk/42626/62869.shtml#post16472.

2004-09-01, 13:07
Svar #8

Utloggad Johan Brandt t. Grevnäs

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 631
  • Senast inloggad: 2022-02-08, 14:02
    • Visa profil
Hej!
Det glöms väl igen, att källhänvisningarna är för att andra kan kontrollera. Och vi kan kontrollera egna och andras uppgifter. Någon absolut säkerhet kan vi inte ernå, men kontrollerade uppgifter kan vi ha. Lite hänsyn och faktiskt glädje att se, hur primärkällorna (nu ofta deras kopior) ger grunden och blir sammanbundna!
 
Svårt att uppfatta, varför det skall ses olika - vetenskapligt vs amatörmässigt, för en själv vs för andra - när det är släktforskning och dess resultat vi alla är intresserade av. För en själv värdefullt och för andra av mervärde!
Mvh. Johan
Sous le fumier de la scolastique  de l'or est caché

2004-09-01, 14:27
Svar #9

Utloggad Chris Bingefors

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 11832
  • Senast inloggad: 2024-02-28, 15:20
    • Visa profil
Anita
 
Det borde gå att doktorera i något som åtminstone liknar släktforskning (fast inte på den egna släkten) Det gäller bara att hitta någon institution som är inne på den linjen. Varför inte kontakta t ex demografiska databasen i Umeå och höra vilka kontakter de har med olika institutioner som använder arkivmaterial. Det viktiga är frågeställningen och att den går att belysa med våra utmärkta arkiv.

2004-09-01, 15:37
Svar #10

Utloggad Anita Berglund Eriksson

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1700
  • Senast inloggad: 2022-12-01, 10:29
    • Visa profil
    • anitaberglund.se
Tack Chris för din vänliga upplysning (för jag kan inte tro att det var någon form av ironi....?)
 
Tack i alla fall! Men jag tror inte att jag är någon kandidat för den doktorshatten !  
 
Vänliga hälsningar
Anita

2004-09-01, 17:02
Svar #11

Rune Edström (Rune)

Hej Essan
La ett svar under kantstött i morse.
Har letat åt inlägget igen, som du inte tyckte var bra, men det känns inte på annat sätt fortfarande. Men hoppas att den du hade att kolla enligt sitt sätt, har gjort att du
känner dig bättre till mods.  
mvh
rune

2004-09-01, 21:53
Svar #12

Utloggad Michael Lundholm

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 745
  • Senast inloggad: 2024-03-06, 15:53
  • https://lundholm.me
    • Visa profil
    • Släktforskning och personhistoria
Några reflektioner över hur man bör bete sig i den vetenskapliga sfären jämfört med om man bara är en fritidssläktforskare.
 
1. Per-Åke kommenterade att kritiska synpunkter i forskningsmiljöer ofta kan uppfattas som personangrepp därför man är så engagerad i sin forskning. Jag kan vittna om att visst är det så: forskare investerar med sin forskning i sina professionella karriärer och det är klart att man då försöker försvara sig och möjligen uppfattar kritiken personligt. Men samtidigt skall man inte överdriva den aspekten. Det kritiska samtalet är en mycket väsentlig komponent i den vetenskapliga sfären för att generera forskning av god kvalitet. Forskare får finna sig i att man måste publicera sina resultat så att de kan granskas av andra forskare; dvs så att resultaten kan replikeras (upprepas av andra). Då duger det inte med att säga att jag inte vill lämna ut hur jag har kommit fram till mina resultat för att någon annan skall åka snålskjuts! Men just genom att man publicerar sina resultat på ett systematiskt sätt dokumenteras ju också vem som bidragit med vad. Forskare i Sverige får också finna sig i att bli offentligt bedömda av kollegor inför tjänstetillsättningar; det är mycket påfrestande eftersom sådana bedömningar läses av kollegor runt om i landet. Eftersom detta tillhör vardagen menar jag dock att de flesta lär sig att hantera kritik med växande erfarenhet. Att kritik framförs personligt eller uppfattas personligt menar jag därför hör till undantagen i en bransch där kritiska diskussioner är själva levebrödet.
 
Mycket lite av detta finns inom släktforskarvärlden. Både vad vad gäller mekanismer och fora för att kanalisera det kritiska samtalet och vad gäller erfarenhet att på det personliga planet hantera kritiska synpunkter på ens släktforskning. Jag tror att vi släktforskare kan lära oss mycket från den vetenskapliga världen vad avser olika slags institutioner som är till för att skapa ett kritiskt samtal under ordande former; det skulle kunna höja kvaliteten på vår släktforskning.
 
2. Jörgen menade sig inte kunna se ngn skillnad mellan fritidssläktforskare (jag tycker den termen är bättre än amatörforskare) och  vetenskapliga forskare vad gäller kraven att dokumentera källor. Det kan inte jag heller. Båda är intresserade av att veta saker och kontrollera om vissa påståenden är sanna och jag har svårt att man skulle använda andra kriterier i den ena sfären jämfört med i den andra. För mig personligen blir just detta viktigt: Varför skall jag på kvällstid i min släktforskning tillämpa andra kvalitetskrav än jag gör i den nationalekonomiska forskning jag bedriver på dagtid?  
 
3. Jag tycker dock att det finns en skillnad i perspektiv mellan dessa två världar som är olycklig. I båda världarna är det viktigt att få veta saker, men i den vetenskapliga världen som läggs dessutom mycket vikt vid frågan varför man anser sig veta ngt: Vilken metod har använts för att komma fram till de olika slutsatserna? Om vi inte vet det kan vi inte fästa ngn tilltro till slutsatserna. Och det är naturligtvis härdokumentationen av käller inom släktforskningen blir viktig. Varför skall man tro på påståenden från ngn om vederbörande underlåter att tala om vilken grund man för dessa påståenden. Ännu värre är naturligtvis om vederbörande vägrar lämna ut vilka skäl man har för att hålla påståendena för sanna. Och det är väl det som de flesta här kommit fram till: Vi släktforskare måste bli bättre på att dokumentera hur vi har kommit fram till våra resultat. Urban var inne på att släktforskningen blir roligare då. Jag tror det har att göra med att i detta sammanhang är det roligare att veta än att bara gissa eller tro.
//Michael Lundholm

2004-09-01, 22:43
Svar #13

Utloggad Maud Svensson

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 21880
  • Senast inloggad: 2024-03-28, 19:20
    • Visa profil
Här har två tydliga - och några glidande - förhållningssätt till källredovisning utkristalliserats.
 
Förhållningssätt nr 1:
Det står var och en fritt att strunta i källhänvisningar. Den som tar del av materialet får själv, i mån av intresse, kontrollera uppgifterna.
Kommentar:
En inställning helt enligt 'sköt dig själv och skit i andra'-principen. Men det finns ju ingen lag som reglerar hur släktforskning ska bedrivas, så visst kan man utesluta källhänvisningar och även plocka okontrollerade uppgifter från diverse hemsidor och databaser (eller helt enkelt fantisera ihop en antavla).
Men det ska kanske inte kallas släktforskning. Och om man i någon form publicerar sina resultat, helt eller delvis, får man räkna med att de ifrågasätts.
 
Förhållningssätt nr 2:
Jag vill själv förvissa mig om att min forskning i alla delar är så korrekt som möjligt, och jag vill ge såväl mina efterlevande som alla andra eventuellt intresserade möjlighet att kontrollera mina uppgifter.  
Kommentar:
En forskning som bedrivs på detta sätt skulle ju kunna förses med en kvalitetsstämpel. Personligen tycker jag nog att vi alla som hobbyforskar har ett gemensamt ansvar för att släktforskning upprätthåller en viss status just som 'forskning' och inte allmänt börjar betraktas som något som man enkelt och okritiskt plockar hem från nätet.
Hälsar vänligen
Maud

2004-09-01, 22:58
Svar #14

Bernt Bergkvist (Swetrot)

Citat: Men det ska kanske inte kallas släktforskning. Och om man i någon form publicerar sina resultat, helt eller delvis, får man räkna med att de ifrågasätts.
 
Kalla det vad du vill, för min del spelar det föga roll. Ifrågasätt gärna för dig själv, det är viktigt. Men man behöver inte skriva allt och alla på näsan därför att de inte följer en mall. Den von oben-attityden får många människor att känna sig väldigt mycket mindre värda. Jag tycker det har funnits mycket sådant i vissa debatter på Anbytarforum på sistone.  
 
Lite mer frihet skadar inte i livet, inte ens i släktforskningens led.  
 
Bernt Erik Ingemar Bergkvist [1]
 
[1] Enligt folkbokföringsregistret  :-)

2004-09-02, 00:21
Svar #15

Utloggad Anders Ryberg

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 2648
  • Senast inloggad: 2013-08-23, 23:49
    • Visa profil
Nej, man skall inte ägna sig åt kritiskt tänkande, utan alltid göra som man blir tillsagd utan att reflektera, kommentera eller ifrågasätta. Och absolut inte delge andra vad du tänker. Då blir allt jättebra! Eller hur Bernt?
(Jag har märkt att du till de oskadliga friheterna räknar friheten att sno andras arbete... Det blir också jättebra!)
 
För att citera Fröding Snus är snus, om än i gyllene dosor.

2004-09-02, 00:26
Svar #16

Eivor Andersson (Ema)

...men rosor i ett sprucket krus, är ändå alltid rosor ....
 
Eivor

2004-09-02, 00:34
Svar #17

Anna-Lisa Göransson

Vill bidra till diskussionen med en sann historia. Hörde en gång en släktforskare säga: Huvudsaken är att det stämmer någotsånär. Det måtte väl vara frihet om något. För övrigt så håller jag med Maud när det gäller förslag nr.2  
Man vill ju om möjligt kunna kolla en andrahandsuppgift.
Anna-Lisa

2004-09-02, 07:32
Svar #18

Utloggad Helena Thorman

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 408
  • Senast inloggad: 2017-10-22, 13:46
    • Visa profil
En känslig fråga UTAN tanke på angrepp:
 
Hur ska man förhålla sig i detta läge?
Jag har lagt ner en massa jobb på att hitta mitt gamla spöke som hägrade under 3 år, har även ställt en del frågor här på anbytarforum. Anbytarforum gav mig inga svar, däremot tack vare en släktforskarkompis på hemmaplan, löste sig knuten och jag kom vidare.
Nu på morgonen upptäckte jag på Disbyt, att någon verkar ha snott alla mina uppgifter (och fel) om detta illustra spöke, efter min senaste uppdatering. Det kändes inte bra att få se det. Speciellt som personen i fråga är en ganska ansedd forskare. Det är väl inget som säger att det är förbjudet, men bör man åtminstone inte fråga först, innan man kapar?  
Eller slänga iväg ett mail, ..jag knyckte dina uppgifter på Disbyt idag, hoppas du inte blir förbannad...
Jag ÄGER ju inte uppgifterna, men det kändes inget kul...
 
Hoppas på bra svar, utan påhopp på varandra.  
Jag vill endast veta vad etiketten säger, så vet jag själv hur jag ska göra i framtiden.
 
Och ta nu inte åt er för hum-hum! J
 
Vänligen,
Helena i Södertälje

2004-09-02, 07:41
Svar #19

Utloggad Helena Thorman

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 408
  • Senast inloggad: 2017-10-22, 13:46
    • Visa profil
Det kan tyckas att detta var riktat åt Bernt, men det vill jag med det bestämdaste säga att det var det INTE!
Usch, nu har jag gjort bort mig igen... *suck*
 
Snälla säg att du inte är grinig på mig?
 
/Helena

2004-09-02, 08:07
Svar #20

Utloggad Michael Lundholm

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 745
  • Senast inloggad: 2024-03-06, 15:53
  • https://lundholm.me
    • Visa profil
    • Släktforskning och personhistoria
Helena,
 
Jag tycker man skall sprida sin forskning även på annat sätt än bara tex genom DISBYT eller sin hemsida. I synnerhet om det har varit en nöt som varit besvärlig att knäcka och där man lagt ner mycket tid. Detta andra sätt skulle kunna vara att skriva en artikel där man berättar hur man löste problemet och vad man kom fram till. Sedan skickar man in artikeln till ngn  släktforskartidskrift, Släktforskarnas årsbok etc. Har man publicerat sina resultat på det sättet blir det mycket lättare att sas behålla äran av att ha knäckt nöten.
//Michael Lundholm

2004-09-02, 10:30
Svar #21

Utloggad Hans Egeskog

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1264
  • Senast inloggad: 2024-02-10, 11:58
    • Visa profil
Eller varför inte publicera sina rön i Släkthistoriskt Forum som kommer ut fem gånger om året och har spridning över hela landet?
Som redaktör tar jag hemskt gärna emot den typ av artiklar som Michael talar om. Forskningsrön som plockats fram genom eget arbete och sökande i kanske inte alltid vanligt förekommande källor.
 
Förutom att forskningsrönen på detta sätt kan knytas till rätt person, dvs. den som gjort forskningen, tjänar ju en artikel också som inspiration och uppmuntran för andra forskare med likartade, ännu olösta, problem.
 
Mvh/
Hans Egeskog
Redaktör för Släkthistoriskt Forum

2004-09-02, 20:42
Svar #22

Utloggad Åke Tilander

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 480
  • Senast inloggad: 2018-09-18, 06:07
    • Visa profil
Hej Helena!
 
Som jag tänker så är det ju utmärkt att andra läser och tar del av min forskning och till och med har glädje och nytta av den. I själva verket är ju våra forskningsresultat inte bara frukten av vårt eget arbete utan av många människors arbete på olika sätt. Alltså i grunden bara positivt och bra.
 
Som jag känner så är det ju så att jag känner mig lurad och bedragen när någon missbrukar det jag gjort och till och med ger sken av att det är egna forskningsresultat. För det mesta brukar uppgifterna spridas utan att ange vem som först plockade fram dem, men också utan att personen som återger dem själv gör anspråk på att ha forskat fram dem.
 
I grunden tycker jag ändå att du kan vara stolt och glad för det du uppnått och att det också kommit till glädje för andra.

2004-09-02, 23:27
Svar #23

Bernt Bergkvist (Swetrot)

Anders Ryberg: Du missar en sak i mitt resonemang. Man får gärna publicera källor, gärna diskutera uppgifters sannolikhet. Till och med ifrågasätta dem om de är fel. Men om en människa samlar anor i något släktforskarprogram och råkar berätta för någon som söker lite hjälp hur det troligen förhåller sig, så kan omöjligen den personen behöva avkrävas källor på allting. Syftet med att svara på en fråga är inte att få några akademiska erkännanden eller någon allmän akting, utan att hjälpa en person på traven.
 
Om sedan denne person skulle betrakta det som en guds sanning så är det väl snarast det som är problemet.  
 
Sedan tycker jag att din slutsats om att sno andras arbete får stå för dig. Jag bryter mig in i någons datorer och stjäl gedcomutdrag från deras släktforskningsprogram som du får det att låta som. Jag använder som regel vårt kungliga bibliotek och läser rätt upp och ned sådant som publicerats, och därmed, antar jag, har för avsikt att spridas som en kunskap.  
 
Helena: Inte är jag grinig på dig, finns ingen som helst anledning till det. Men maila gärna den ansedde forskaren och berätta att du upptäckt att du haft lite fel. Kan ju vara skoj att även ansedda forskare är som kreti och pleti är mest.

2004-09-02, 23:46
Svar #24

Michaël Lehman (Philippos)

Om man påstår någonting, måste man naturligtvis på något sätt kunna belägga sitt påstående -- oavsett vem man är och vad man påstår. Det gäller ju i vardagslivet lika mycket som i alla andra situationer. Påståenden utan belägg är rykten, och kan dessutom vara falska. Huru detta med källkritik och nödvändigheten av att ha fog för sina påståenden ens kan vara disputabelt, förstår jag inte.
 
Om man använder sig av andras uppgifter utan att angiva källor eller referentia, så ?snor? man andras arbete. Plagiat tarvar inga sådana handgripligheter som dataintrång.
 
?Äras den, som äras börer? lyder en gammal princip, som äger sin giltighet även för släktforskare. Att man genom att låta publicera sina rön vill sprida kännedomen om dem, och också öka andra människors kunskaper, betyder inte nödvändigtvis, att man anser det vara helt i sin ordning, att andra använder och  uppgifterna i eget namn och utan hänvisning till en själv.

2004-09-03, 00:06
Svar #25

Utloggad Jörgen Tollesson

  • Arkivguiden (www.arkivguiden.net)
  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 6870
  • Senast inloggad: 2024-03-28, 23:58
  • Bild: Båhusläns flagga
    • Visa profil
    • Arkivguiden med Arkivguidens Forum, Båhus Arkivguide och Göteborgs Arkivguide
Syftet med att svara på en fråga är inte att få några akademiska erkännanden eller någon allmän akting, utan att hjälpa en person på traven.
 
Helt rätt, Bernt! Men poängen - som du missar - är: Hur mycket hjälp är det egentligen om uppgiften inte går att kontrollera?
 
Om sedan denne person skulle betrakta det som en guds sanning så är det väl snarast det som är problemet.
 
Problemet är väl snarare att uppgiftslämnaren ger intryck av att se det som Guds Sanning om han inte lämnar någon källhänvisning - och därmed i praktiken säger att uppgiften inte behöver kontrolleras.
 
Frågan är: Kontrollerar du själv uppgifter som du får från andra innan du skriver in dem i din antavla? Om du inte gör det, så struntar du ju i praktiken i om du skriver in rätt personer som dina förfäder - och varför släktforskar du över huvud taget i så fall? Om du däremot själv kontrollerar de uppgifter du får, men inte vill ge dem som får uppgifter från dig chansen att göra detsamma, så är väl det den verkliga von oben-attityden.
 
Vad är egentligen problemet med att redovisa källor? Är det så väldans besvärligt?
Kontakt: http://www.arkivguiden.net/jts.shtml. | Ser gamla inlägg (före april 2016) underliga ut? Argumenterar jag mot mig själv? Saknas något i inläggen? Finns där något som inte borde vara där? Läs då om orsaken här: http://forum.arkivguiden.net/agf/disk/42626/62869.shtml#post16472.

2004-09-03, 00:28
Svar #26

Anders Andersson

Att en forskare publicerar resultatet av sitt arbete så att andra kan ta del av det innebär inte att jag i min tur kan eller bör sprida det vidare som om det vore mitt eget. I en del fall är sådant förfarande rentav olagligt (upphovsrättsintrång), men även om jag håller mig inom lagens gränser och enbart plockar enstaka sakuppgifter ur det publicerade verket utan att ange någon källa alls, så gynnar jag varken mig själv eller den som sedan läser det jag publicerar. I värsta fall utgår läsaren från att jag själv verifierat varje uppgift i kyrkböckerna, samtidigt som det visar sig att den forskare vars verk jag plockat väsentliga uppgifter ur själv tagit grundligt miste. Om jag nämnt sagde forskares verk i min källförteckning, så finns möjligheten att spåra felen och få dem rättade till nästa utgåva, eller åtminstone låta bli att lita på vad jag skrivit.
 
Om jag däremot bara använder det nämnda verket för att hitta nya ledtrådar där jag själv kört fast, för att på egen hand verifiera dem mot originalkällorna, då spelar det förstås ingen roll för kvaliteten på det jag publicerar huruvida jag ger det första verkets författare något erkännande för den avgörande hjälpen. Jag tycker ändå att ett sådant erkännande vore på sin plats, fast då kanske snarare i förordet än i källförteckningen.
 
Uppgifter som inte skall publiceras behöver förstås ingen källa, men hur vet man i förväg vad som kommer att publiceras eller inte publiceras i framtiden? Jag hjälper gärna den som forskar för sitt eget nöjes skull att hitta ledtrådar, men om jag meddelar ett födelsedatum så känns det bara dumt att strunta i varifrån jag hämtat uppgiften (församlingsbok eller Nationalencyklopedin), som om den vore en självklar sanning. Jag berättar alltså varifrån den kommer, och sedan är det upp till mottagaren att bedöma huruvida källan är intressant.

2004-09-03, 01:16
Svar #27

Anders Andersson

En sak som mina gymnasielärare i matematik och fysik noga påpekade, var att det inte räckte med att ge rätt svar (i betydelsen belopp och enhet) på varje fråga, utan att det också krävdes en förklaring till hur man kommit fram till svaret. Det handlade inte främst om att undvika fusk, utan om att visa att man förstått sammanhanget, inte bara mekaniskt använt någon formel.
 
Jag tycker att redovisningen av källor är historieforskningens motsvarighet till matematik- och fysikskrivningarnas svarsmotiveringar. Det är inte något som bara akademiker behöver ägna sig åt, utan det bör introduceras redan i grundskolan, om än i lättsam form. Det finns i dag alldeles för många kunskapstörstande människor, även yrkesverksamma journalister, som okritiskt tar till sig påståenden och sprider dem vidare, utan att ange någon mer precis källa än Internet.
 
Precis nu i dagarna går det ett rykte (ett tag även på CNN) om att signalspanarna inom projektet SETI@Home skulle ha hittat tecken på utomjordisk intelligens. Projektledarna dementerar förstås, men frågan är om deras dementier hörs lika bra som själva ryktet...

2004-09-03, 07:10
Svar #28

Utloggad Helena Thorman

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 408
  • Senast inloggad: 2017-10-22, 13:46
    • Visa profil
Tack alla för goda råd, och fina id?er t ex att publicera sina alster.  
Jag har inte ens tänkt på det, att någon skulle vilja läsa om hur spöket blev hittat.
Kändes för lite för simpelt för dessa tidningar...
 
Till Berra: Du är hyvens! Blev orolig ett tag att jag satt dig i det berömda blå skåpet. J
 
Hälsningar,
Helena i Södertälje

2004-09-03, 08:37
Svar #29

Åke Forsmark

Man är väl dum om man ger sej in i den här diskussionen, men det är väl inte första gången man gör ett misstag  
 
Jag har ställt många frågor i detta forum och fått ganska många svar. Sällan har det redovisats källor, eller så har det varit sekundärkällor. Ändå har dessa uppgifter varit till stor hjälp. Får man bara sitt objekt placerat på rätt gård, rätt födelseår eller åtminstone rätt by så har man fått mycket gratis och det är lätt att hitta igen sin gubbe och kontrollera om uppgiften håller. Visst är det bäst om källänvisning finns med men man har stor hjälp även av obekräftade uppgifter.
 
Sedan har jag ägnat mej en del åt fulforskning dvs jag har funit uppgifter på internet och sedan klistrat in dem okontrollerat i min databas. Det där gick lite väl hastigt och lustigt så stora delar har jag ingen aning om var jag tagit dem ifrån. Jag har all förståelse för att finforskarna ser med skepsis på en sådan hantering. Men med tiden har jag kontrollerat stora delar av materialet och jag måste säga att jag är förvånad över hur mycket som är korrekt. De felaktiga uppgifter som sprids är väl kända blindskär som Bure-ätten etc. Faktum är att det äldsta av mitt material som är gjord av mycket duktiga släktforskare innehåller mer småfel. Möjligen är det så att klicka-med-musen-och-klippa-och-klistra är säkrare än avskrifter för hand.
 
Vad jag vill komma fram till är alltså: Gärna källor, men hellre källösa uppgifter än inga uppgifter alls.

2004-09-03, 09:04
Svar #30

Utloggad Anita Berglund Eriksson

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1700
  • Senast inloggad: 2022-12-01, 10:29
    • Visa profil
    • anitaberglund.se
Åke! Det finns mycket i vad du säger som jag känner igen. Jag har också hittat mycket på nätet av både för mig kända och okända forskare. Jag tittar på uppgiften, ser den möjligt riktig ut, så gör jag de kontroller som jag tycker är rimliga (i arkiv och genom att fråga  andra forskare som jag har förtroende för).  
 
Många delar av min släktforskning (om jag får använda ordet forskning; jag drar mig lite för det....) har jag fått av av andra forskare som med sin generositet givit mig uppgifter. Källuppgifter har inte alltid följt med, men jag har ändå litat på att uppgifterna är riktiga. Vissa delar av deras uppgifter har jag haft anledning och önskat följa upp, och hitintills har jag inte hittat några allvarligare fel.
 
Genom tips och uppgifter som varit intressanta har jag kunnat gå vidare och hittat mycket intressant information, som i sin tur leder vidare till ännu mer intressanta uppgifter....Allt detta ibland bara genom en enda liten uppgift på nätet utan källhänvisning.
 
Släktforskning kan bedrivas på olika sätt, tror jag, bara man försöker göra det så seriöst och noggrant man kan utifrån de förutsättningar och syften man har med sin släktforskning.

2004-09-03, 10:43
Svar #31

Utloggad Johan Brandt t. Grevnäs

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 631
  • Senast inloggad: 2022-02-08, 14:02
    • Visa profil
Hej!
Det är omöjligt i slutändan, att påvisa en värderings nödvändighet (du är tvungen att ha källhänvisningar för att... ...????), med vetenskaplig bevisföring. Men diskussionen här visar många tillräckliga skäl för att det lönar sig med källhänvisningarna. Det är helt enkelt praktiskt - för oss alla!
Johan
Sous le fumier de la scolastique  de l'or est caché

2004-09-03, 11:01
Svar #32

Anders Andersson

Visst, majoriteten av alla uppgifter som man hittar är sannolikt riktiga, även om ingen källa anges. När man ändå ibland påträffar någon felaktig uppgift, så är det så mycket mer givande om det finns en källa angiven, för då kan man gå tillbaka och se efter vad felet beror på (det kan vara en fullt ursäktlig felläsning i en kladdig husförhörslängd). Om den felande forskaren däremot inte har uppgivit någon källa, då sätts i stället trovärdigheten hos alla övriga uppgifter från samme forskare på spel. Det hjälper inte att de faktiskt är till 99,99 procent korrekta, om läsaren bara litar på dem till 50 procent. Synd på så rara äpplen, med tanke på hur mycket gediget arbete som ligger bakom.
 
Tveksamma uppgifter är fortfarande användbara som ledtrådar att följa upp och kontrollera, på ungefär samma sätt som en tidning följer upp ett anonymt nyhetstips. Att däremot glömma att uppgiften är tveksam och några år senare åter publicera den som fakta (utan källa) blir ingen klokare av. Man bör åtminstone påpeka att man inte har en aning om var uppgiften kommer från, så att läsaren rätt kan värdera den i jämförelse med andra uppgifter.

2004-09-03, 16:48
Svar #33

Per-Åke Svenson

Leder inte den här diskussionen till slutsatsen att källredovisning alltid skall ske när man lämnar ut data, men det är fullt tillåtet att säga: Källa okänd.

Innehållet i inläggen på Anbytarforum omfattas inte av utgivningsbeviset för rotter.se


Annonser




Marknaden

elgenstierna utan-bakgrund 270pxKöp och Sälj

Här kan du köpa eller sälja vidare böcker och andra produkter som är släktforskaren till hjälp.

Se de senast inlagda annonserna