Äldre inlägg (arkiv) till 2004-08-30

[Nils Hård af Segerstad]

Det här ämnet har kanske tagits upp förut men förtjänar väl en upprepning.
När man tittar runt lite bland alla släktforskares hemsidor händer det att man hittar sina egna utredningar, som andra har låtit flyta in i den egna redovisningen utan att klart ange källan. Äras den som äras bör, brukar det ju heta. Dessutom blir det ju svårt att kolla sådana uppgifters sanningshalt, när det är fråga om andrahands- eller kanske rentav tredjehandsuppgifter.
Det verkar som många har en lättsinnig inställning till det där med källor: Uppgift som uppgift, tycks en del resonera, och klämmer glatt in en hel rad anor, som han hämtat från annat håll utan att, som sagt, ange ursprunget.
Jag har några gånger kontaktat forskare och påpekat fel i deras antavlor och flera gånger fått svaret att de fått uppgifterna från den och den personen men själv inte haft tid att kolla!
Det vore väl helt ok, om man nu tog sig besväret att noga ange att man fått vissa uppgifter från Kalle Karlsson i Skärblacka eller kusin Tore i Skanör.

[Berith Hemmingberg]

Hej
 
Man kan inte annat än att hålla med.
Jag började med släktforskning i början av 2002, jag har fått massor med uppgifter som jag glatt fört in i mitt program.
 
Man blir så glad att man helt enkelt glömmer det viktiga med att ange källan ordentligt.
 
Jag har nu lärt mig av mitt misstag.  
För närvarande går jag igenom alla mina ca 5000 personer, en i taget, och skriver in vem jag fått uppgifterna ifrån.
 
Det här inlägget är en varning till alla som slarvar med källorna, så ni slipper det arbetsamma och tidsödande jobb jag nu håller på med.
 
Vänliga Hälsningar
Berith Hemmingberg

[Rune Edström (Rune)]

Hej Berith
Ser att det är fler än jag som glad nybörjare inte förde in vart man fått tag i uppgiften. Har sent omsider börjat ange vilken datum jag fått tag i uppgiften också, vilket kanske är bra framöver.  
mvh
rune

[Carol Forsström]

Jag är en glad nybörjare när det gäller släktforskning. Diverse databaser har hjälpt mig mycket i inledningsskedet.
När min mamma dog visade det sig att hon visste att hennes fmm hette x von Brömssen. Hon hade skrivit till riddarhuset i Stockholm för att få detta bekäftat. Detta kunde de inte göra. Hennes fmm fanns inte i Elgensteirna....
Efter ca 10 år var det en ny rikshieraldiker som råkade få syn på den tidigare korrespondansen och begärde in husförhörslängder etc. Det visade sig att min mamma hade rätt och riddarhuset skulle rätta sin antavlor.
 
Vad kan man dra för slutsatser av detta:
Jo att inte ens riddarhuset eller Elgenstiena...
kan betraktas som förstahandsuppgifter.
 
Hälsningar
 
Carol Forsström

[Elisabeth Thorsell]

Så här står det i Ordningsreglerna för Anbytarforum:
Gör alltid tydliga källhänvisningar
När du lämnar uppgifter i Anbytarforum ska du alltid ange varifrån du har fått uppgifterna, du ska med andra ord göra källhänvisningar. Detta är en mycket viktig princip i all historisk forskning. Alltså: Du ska alltid anteckna varifrån du har hämtat en uppgift, och när du lämnar uppgiften vidare - i exempelvis Anbytarforum - ska du alltid, alltid meddela varifrån du har fått den. Du ska källhänvisa när du skriver efterlysningar och du ska källhänvisa när du besvarar efterlysningar. Och du ska källhänvisa när du lämnar uppgifter i andra sammanhang. Du ska alltså alltid källhänvisa. Och det är inte svårt, det är bara viktigt. Så här kan de utformas:
 
    * Enligt muntlig uppgift från min mormor var hennes far...
    * I födelseboken står att hennes föräldrar hette...
    * Erik Hammarlund uppger på sin webbplats (www...) att hon arbetade som...
    * I Kåkinds härads dombok 12 mars 1723, mål nr 32, finns...
 
Däremot bör du inte använda GID-nummer, mikrokortsnummer eller mikrofilmsnummer som källhänvisningar.[slut på citatet]  
 
Är det bara jag som tycker att dessa regler efterlevs synnerligen dåligt på Anbytarforum?  
 
I dag kom det t.ex. en antavla för en del av Ingrid Thulins anor, som går ner till 1600-talet, men inte en källhänvisning så långt ögat kan se.
 
Och så är fallet i de flesta inläggen, det är väl bara när uppgifterna hämtats från någon av cd-skivorna som detta framgår. Visst kan man gissa att en hel del uppgifter kommer från kyrkböckerna, men varför ska man behöva gissa, när det är ganska enkelt att ange detta på något vis.

[Essan Gradhman]

Hej Elisabeth!
Tyvärr har du rätt! Synd, för det är ju på det sättet som felaktiga  
uppgifter sprids vidare till den ena efter den andra, då personen,  
som fått uppgifterna, inte kan kolla att det är rätt uppfattat.  
 
Kanske är det, för att vi som hållit på länge, tog det för självklart  
att uppgifterna kom från kyrkböckerna, mantalslängderna eller  
domböckerna. Och då framgick det av uppgiften oftast varifrån  
dom kom. Vi har ju mer att välja bland numera.  
 
I början av min forskning fick jag uppgifter om min släkt som jag  
tacksamt tog emot, men då jag började kolla uppgifterna i Fb fann  
jag flera stora fel och då tog jag kontakt med uppgiftslämnaren  
om detta. Hon och en släkting kollade då upp mina uppgifter och  
erkände att dom slarvat iväg och tagit lite för mycket för givet.  
Efter det, har jag varit mycket noga med att alltid kolla alla uppgifter  
jag får.  
Tyvärr kan jag inte alltid göra det direkt - då lägger jag inte in  
det i Disgen utan spar uppgifterna i anteckningar.  
Tyvärr börjar det bli lite för många anteckningar nu....
 
Men vi rycker upp oss och försöker bli bättre!
tycker
Essan

[Anita Berglund Eriksson]

Oj, vad jag känner mig träffad....Ju längre tiden går som släktforskare, ju
mer känner jag mig nertryckt i skorna....
 
Som så många andra nybörjare glömde jag att föra in källorna, källor som
jag givetvis har till alla anor (ca 3000) i min databas. Jag har en oändlig
mix av källuppgifter från gamla släktutredningar i familjen, andra släktforskare,
egen forskning i olika arkiv, böcker, Cd-skivor m.m. Men vem tänkte på att
registrera källorna när det bara var så himla roligt att hitta uppgifter ur olika arkiv, så
tacksam och glad att andra forskare ville delge mig information och
historik, och sedan lika roligt att föra in dem, att samla på berättelser och historik om de
anor som jag hittade?
 
Det har varit så roligt att släktforska under många år men..... mitt  nöje
av denna hobby har övergått i lite
ångest över allt det jag inte har gjort, dvs skrivit in källorna till stora
delar av min släktforskning. Många källuppgifter har jag kvar, medan andra
har jag inte skrivit upp/har jag inget minne av varifrån de kommer.
 
Jobbet att försöka minnas och skriva in alla källor känns oöverkomligt just
nu. Jag måste i så fall nästan börja om  från början igen, och det orkar jag inte!
 
Är det fler än jag som har denna känsla av att ha misslyckats? Att  all släktforskning är  
värdelös utan källanvisningar? Jag tröstar mig med att
för mig (och många i min familj) är forskningen viktig och intressant. Jag litar på att de uppgifter  
jag fått fram är riktiga, trots att jag inte fört in alla källor i min databas. Det har funnits en stor glädje  
och förväntan under den tid jag samlade på uppgifter, forskade på SVAR, skickade efter material  
ur olika arkiv och matade in uppgifter, men nu vet jag inte.....det känns ibland som allt mitt arbete är förgäves.  
Bara därför att jag saknar/ej fört in källuppgifter i 80% av min släktforskning.....

[Rune Edström (Rune)]

Hej Anita
Tror inte du är ensam om  att inte fört in källorna i ordning, enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. Alla är inte proffs när dom börjar, stora flertalet är glada amatörer.
Har en känsla av att dina 80 % även gäller alla dom som skriver på AF. Även om proffsen och dom  som hållit på längre, förklarat hur viktigt det är.
Såna petitesser har man inte tid med när man börjar leta.  
 
Senast i går kom det fram 2 pers utan källhänvisning, även om jag hade en svettig period för att ange källorna, för några år sen. Så det blev (?)
rune

[Anita Berglund Eriksson]

Rune! Jag beundrar dig som orkade ta itu med att skriva in källorna i efterhand. (Rune har bl.a. gjort en utförlig källförteckning till Omsjöfinnarna som finns på min hemsida.)
 
Jag har också kontrollerat en massa källor som jag fått, men likafullt inte fört in detta i min databas. Så är det!

[Åke Tilander]

Hej Anita!
 
Självfallet har din forskning mycket stort värde även utan källangivelser. Det är ju oändligt mycket lättare när man vet vad man letar efter.
 
Det jag skulle göra om jag vore som du är att göra en förteckning på de källor du använt dig av. Det gäller särskilt de ovanligare källorna, muntlig information, andra personers minnesanteckningar och utredningar, ovanliga arkiv du utnyttjat för något ändamål. Se till att den förteckningen alltid finns med om / när du lämnar din släktutredning vidare till andra.
 
Om du i någon mån ska komplettera din släktutredning med källangivelser kan det vara klokt att börja med dina stora fynd, dvs de problem du fick jobba mycket med, söka i många arkiv och dokument, och till slut löste.
 
Kort sagt försök komplettera din släktutredning med sådana källhänvisningar som kan vara svårt för en annan släktforskare att kontrollera.
 
Alla de uppgifter som hänför sig direkt till kyrkobokföringen: Anna Anndersson f. 1789-10-26 i Långsele är ju så lätt för kommande forskare att kontrollera att det strängt taget inte behövs någon källangivelse om de är korrekta.
 
Om du kompletterar din släktutredning med uppgifterna om källor som kan vara svåra att återfinna för andra forskare, vilket ju inte behöver vara mer än ett par dagars arbete, så tycker jag att du kan vara mycket stolt och glad för allt det arbete du lagt ner!

[Anita Berglund Eriksson]

Åke!
Tack för dina tips! Jag blev lite lättare till sinnes när jag ser att jag nödvändigtvis inte behöver föra in alla förteckningar i kyrkobokföringen som ändock mycket av släktforskningen grundar sig på. Det är ju ändå det som tar sån tid!  
 
Jag inser dock att alla övriga källangivelser kommer att ta sin runda tid att återfinna, men någon gång när jag har ork, tid och kraft ska jag försöka att göra detta.
 
Tack Åke för att du gav mig lite tröst i bedrövelsen!

[Anders Ellerstrand]

Jag har samma erfarenheter som så många av er andra. Källhanteringen är lite besvärlig i dataprogrammen, det verkar inte så viktigt jämfört med den första glädjen att finna generation efter generation. Efter ett tag inser man sitt misstag och får börja om igen...
 
Alla råden ovan är ju då jättebra! Jag tror alla forskare har stor glädje av det extraarbete som det innebär att föra anteckningar om källor.
 
Men jag vänder mig ändå emot de pekpinnar som det ibland viftas med. Det är upp till var och en hur man vill bedriva sin forskning. Det är upp till var och en hur noggrann man är med uppgifterna på sin hemsida.
 
Bara den som utfärdar något slags garanti ska behöva stå till svars för det man gör.
 
Om någon nöjer sig med att föra in tveksamma andrahandsuppgifter, inte kontrollera och anteckna källor... Varför döma?

[Essan Gradhman]

Anders!
Visst får alla göra som dom vill - men då bör dom upplysa om  
att dom inte vet varifrån uppgifterna kommer.
 
Visst kan man ju förstå själv, varifrån uppgifterna kommer  
om jag t ex får ett dop av ett barn och alla vittnen är  
antecknade - eller en död då det står antecknat var, när hur osv.
 
Men du - varför tar vissa av er, alla råd som pekpinnar?  
Jag är glad över de råd jag får! Ingen blir någonsin fullärd!  
Det verkar som många av er inte kan ta ett gott råd - utan  
anser er veta bäst själva!
 
Elisabeth är en mycket, mycket erfaren släktforskare och  
jag anser att hon har rätt i sitt påpekande!
Mvh
Essan

[Carin Widén]

Instämmer till fullo med det som Anita skriver. När jag gick på släktforskarkurs i slutet på 1960-talet och tiden därefter,var det aldrig tal om någon källhänvisning, så nu känns det arbete man då lade ner under några decennier tämligen onödigt.
Fortfarande den glada? amatören
Carin

[Elisabeth Thorsell]

Meningen med mitt inlägg ovan var inte att skriva någon på näsan att de måste göra källhänvisningar i sina forskningar, om de nu inte har gjort det - jag har själv pärmar från början av mitt forskarliv utan några vidare hänvisningar. Något som jag nu försöker komplettera allt eftersom.
 
Nej, meningen var att propagera för fler källhänvisningar, när vi alla lämnar uppgifter på Anbytarforum!  
 
Om vi alla hjälps åt med detta, så lär sig även alldeles färska forskare att så bör man nog göra, och har alltså nytta av denna kunskap när de går vidare.  
 
Och så svårt att göra en begriplig källhänvisning är det väl inte. Att skriva [Visnum C:4, s. 39] tar inte lång tid, och visst kan man vara mer utförlig, om man vill [Visnum C:4, födelsebok 1820-57, s 39], eller [Göstrings häradsrätt AIa:59, VT 1846 26/2, ? 77] (obs! påhittade årtal).  
 
För den som använder Disgen finns bra möjligheter att göra denna notering i anslutning till varje notis,och annars kan man ju skriva text-notiser.
 
För övrigt begriper jag inte hur man kan vara säker på att ett datum kommer ur kyrkboken, om det inte finns någon källhänvisning? Har jag själv tagit fram det, då vet jag var det kommer ifrån, men har jag fått upgiften från Anna Ana eller Kalle Proband, då kan jag inte vara säker på detta utan att kolla i kyrkboken. Det bör jag ju göra ändå, men finns en källhänvisning så får detta kollande litet lägre prioritet.

[Anita Berglund Eriksson]

Essan! Därför att det kanske är just så, att bl.a. du och Elisabeth är ett par av dem som oftast varit mest kritiska mot oss som inte prioriterat att skriva in källuppgifterna i första hand. Jag har inte alltid uppfattat råden som just råd utan oftare sett dessa råd som pekpinnar. Det är lite trist att  släktforskningen har börjat ge mig en känsla av olust istället för ett nöje och glädje. Nu tar jag det inte så allvarligt egentligen. Jag kan svara för det jag har gjort, men känslan av att källuppgifterna för vissa forskare i detta forum ibland är större än nöjet med att släktforska är tydlig emellanåt. Jag är ledsen, men så upplever jag det.  
 
Därmed inte sagt att källuppgifter också är viktiga!
 
PS. Mitt inlägg skrevs tidigare men blev inte skickat förrän nu, därför såg jag inte Elisabeths inlägg före jag skickade mitt inlägg.
 Jag förstår också att det är det viktigt att källanvisningar skrivs i Anbytarforum, där många läser och tar del av frågorna och svaren. Jag ser egentligen inget motsatsförhållande att när man tar del av en uppgift samtidigt skriver in källan. Det är bara det att när uppgifterna redan finns där utan källuppgift, så känns det lite frustrerande att bli ifrågasatt bara för att inte källuppgiften finns.
 
Att jag har förstått och förstår råden om vikten av källanvisningar är väl helt klart, eller hur?

[Anita Berglund Eriksson]

Inlägget hamnade fel, det är flyttat till rätt diskussion! Ledsen....

[Essan Gradhman]

Anita!
Vem av oss - jag eller Elisabeth - har sagt att källanvisning ska prioriteras?
Vilket påstående!  
 
Om du läst t ex Släktforska Steg för steg som är tryckt 1983 så står det  
redan där, att källor ska anges!
Använder ni inte er av släktforskarlitteratur i Junsele?
 
Om du inte visste det tidigare, har Elisabeth  to m skrivit böcker hur  
man går till väga när man släktforskar! Då bör väl åtminstone HON,  
räknas som auktoritet i ämnet.
 
Om biblioteket i Junsele inte tillhandahåller sådana läroböcker  
så finns dom tillgängliga på SVAR i Ramsele.
 
Och du, det är hur lätt som helst att fylla i källa där det saknas!  
Det kan man göra vartefter man arbetar med sina anor.  
Hälsar  
Essan

[Anders Ellerstrand]

Essan!
 
Jag blir också glad för goda råd, men sällan för pekpinnar - och det är skillnad tycker jag...
 
När det gäller släktforskning vet jag sällan bäst...
 
Jag tycker också det var en bra kommentar Elisabeth hade - står det något i ordningsreglerna bör man försöka följa dem.
 
Där finns också en skillnad - skriver man på någon annans sida (t.ex Rötter) så får man följa de regler som finns där.
 
Däremot tycker jag fortfarande att det var och en gör på egen kammare, eller publicerar på sin privata hemsida - det har ingen annan rätt att ställa krav på.
 
Det finns ibland en känsla i debatten här att det finns en norm för hur riktig släktforskning ska göras. Jag ser ibland människor råka illa ut för att de inte följer normen och det tycker jag är trist.
 
En dålig liknelse. Om jag ska måla en utemöbel så är det nog bäst att börja med impregnerande olja, sen grundfärg och så en bra oljefärg två gånger. Den möblen kan stå ute många år.
 
Men om min granne vill måla sin utemöbel med plastfärg för inomhusvägg? Det måste få vara hans ensak. Visst kan det vara trevligt att ge honom ett gott och vänligt råd. Men inte får jag skälla på honom?
 
Vänliga hälsningar
Anders
 
(..som försöker följa råden om källhänvisningar så gott det går. Jag är mycket bättre idag än för ett år sedan...  Den som vill titta på min hemsida är välkommen - men jag lämnar inga garantier. På sina ställen håller färgen bra, på andra flagnar det nog betänkligt.)

[Anders Ryberg]

Som Elisabeth skriver, v? har väl alla pärmar med gamla uppgifter som saknat källhänvisning... Självklart blir våra släktutredningar bättre om vi fyller på med källor här (om man har Genline blir det helt plötsligt mycket lättare, i synnerhet som man mest använde kyrkoböckerna i början...), men det viktiga är att vi tänker på att när vi lämnar ut uppgifter till andra så anger man källan. (I vissa lägen kanske man skall avstå från att lämna ut en uppgift man saknar källa till.)  
Viktigt är också att komma ihåg att det är naturligt att någon frågar om vilka källor man har till en uppgift om man inte satt ut dem.

[Essan Gradhman]

Anders och Anita!
Var är pekpinnen? JAG kan inte se någon!
Och vad menas med en mening som börjar så här;  
-Essan! Därför att det kanske är just så, att bl.a. du och  
Elisabeth är ett par av dem som oftast varit mest kritiska mot  
oss som inte prioriterat att skriva in källuppgifterna i första hand.
 
Jag må vara trögfattad men jag förstår varken det ena eller det andra!
Därför - vadå?
När, har vi tidigare kritiserat avsaknaden av källhänvisning?  
Vi har inte kritiserat nu heller! Bara påpekat avsaknaden!
 
Skärpning!

[Henrik Mosén]

Hejsan!
 
Jag tänkte bara blanda mig i diskussionen en aning. Jag är som många andra vän av källhänvisningar. Samtidigt ser jag ingen direkt anledning till varför födelse-, död- och vigseldata som tagits ur de sedvanliga födelse/dop-, död/begravnings- och vigsel/lysningslängderna ska behöva källhänvisning. Lämnar man inga andra uppgifter så tycker jag det bör vara underförstått att man hämtat dessa grunddata ur lämplig primärkälla.
 
För egen del så noterar jag endast källhänvisning till ovannämnda uppgifter om de av någon anledning är besvärliga att hitta eller i sådana fall då det finns flera olika varianter (t ex olika volymer) och de skiljer sig åt. Eller, då jag hittat t ex en födelseuppgift i en annan källa än den sedvanliga - t ex uppgift om födsel i en domboksnotis.
 
Om man nu ska ange källhänvisning till födelse-, död- och vigseluppgifter... vad ska då noteras? Ska man nöja sig med fb eller C:1 eller C:1, s 132. Vad är vitsen med en dylik hänvisning? Att den som vill kontrollera uppgiften ska hitta den snabbare? Om det är underförstått att uppgiften att NN är född 1764 15/3 kommer från en födelsenotis så finns ju ingen annan orsak till att notera varifrån uppgiften kommer, mer än att det går snabbare att hitta uppgiften igen.
 
Någonstans tycker jag att man ska bestämma sig för syftet med källhänvisningar för den egna forskningen. Är de till för att andra ska förstå var uppgiften är tagen (naturligtvis är det så), eller till för att andra snabbt och lätt ska kunna kontrollera uppgiften? Och hur mycket är det värt att notera volym och sida för varje person som man hittar född... Tid är, inte minst inom släktforskningen, en bristvara.
 
Hur mycket mindre (eller mer?) kommer man att hinna släktforska under sitt liv genom att skriva dit volym och sida för varje födelseuppgift. För egen del så tycker jag det är mer värdefullt för mig att hinna föra in fler födelseuppgifter i min databas - utan att ange att jag tagit uppgiften ur en födelsebok - än att andra lätt ska hitta var jag funnit uppgiften.
 
Jag anger själv alltid källan så fort den inte är självklar, vilket gäller de flesta uppgifter förutom just ovannämnda grunddata. Noggrannheten i källhänvisandet kan sedan variera beroende på vilken källa som jag nyttjat etc... Något som kan diskuteras är ifall andra skulle förstå vad jag hänvisar till. Tyvärr är det inte alltid fallet, och jag arbetar så gott jag kan mot att mina källhänvisningar inte bara ska gå snabbt att skriva in, de ska också vara begripliga för andra än mig själv.
 
Att källhänvisa är inget självändamål var allt jag ville säga med detta. Men viktiga, och i princip en grundförutsättning för all forskning, är de naturligtvis.  
 
Därmed inte sagt att man inte kan ägna sig åt att samla släktuppgifter just för att man tycker det är roligt. Det borde dock kallas något annat än släktforskning - och tycker någon att detta var utslag av elitism och allt möjligt annat som allt oftare diskuteras här på Anbytarforum, så låt gå för det.  
 
Jag hör inte till någon av de fraktioner som tydligen kämpar på för att hålla aktiviteten uppe här på Forumet, även om det inte handlar om släktforskning lika ofta nu som förr, så kanske jag klarar mig från att få en debatt kring detta bara för att jag nu på slutet råkade sätta näsan i vädret en aning.
 
Mvh, Henrik

[Essan Gradhman]

Henrik!
På sätt och vis har du rätt!
Men, om du t ex har en kvinna född 1749 i Graninge bruk - hur vet  
alla att dom ska leta födelsen i Långseles Fb? Det visste inte jag  
då jag var nybörjare!
 
Är uppgiften tagen ur en självklar födelsebok kanske den inte behöver anges!  
Men är den tagen från ett husförhör eller från en Fb där det  
finns fler församlingar ska den givetvis anges.
I Sthlm och Gbg som exempel eller där det finns lands- och  
stadsförsamlingar - och där församlingstillhörigheten  
kan variera! (Ludvika t ex)
Alltså som du säger så fort källan inte är självklar!
Mvh
Essan G

[Jörgen Tollesson]

Självklart är det inget självändamål att källhänvisa; det har ett syfte - att kunna hitta uppgiften igen. Och för att kunna göra det måste man ju veta källan. Varför ska man då behöva gissa sig till vilken den är?
 
Gissa är ju just vad man måste göra om det saknas källhänvisning. För hur ska den som tar del av t.ex. en födelseuppgift utan källhänvisning kunna veta om källan saknas för att uppgiftslämnaren
? anser det underförstått att uppgiften kommer från födelseboken;
? har glömt att notera källan;
? inte har brytt sig om att notera källan för att han inte tycker att det över huvud taget är viktigt med källhänvisningar?
 
Ja, hur kan ens den som en gång plockade fram uppgiften ur arkivgömmorna själv säkert veta varför källan saknas på en lapp med en flera år gammal notering?
 
Vilket förbrukar f.ö. mest av bristvaran tid - att notera källan när man ändå sitter med pennan i hand och skriver ned upplysningarna man hämtar ur källan eller att leta och leta och leta i volym efter volym efter volym för att hitta tillbaka till en uppgift man noterade för några år sedan och nu behöver kontrollera på nytt?
 
Släktforskning är ingen kurragömmalek!

[Ingegärd Johansson]

Essan, Essan! Du är säkert ett riktigt proffs på släktforskning, men du tycks vara helt ovetande om hur det känns att läsa dina inlägg.
Använder ni er inte av släktforskarlitteratur ...?
Om du inte visste det tidigare ...
Om inte biblioteket i Junsele tillhandahåller ...
Och du, det är hur lätt som helst ...
Ja, det är hur lätt som helst att sätta sig på andra, och då hjälper det inte med en och annan glad gubbe.
Om du nu tycker att jag har satt mig på dig så håll till godo.
 
Henrik! Du har många kloka funderingar kring källhänvisningar och vad de ska användas till.
Som så många andra slarvade jag med källorna i början, och det har jag ångrat sen av rent praktiska skäl, men det mesta var ju ändå ganska självklara källor.
Jag har aldrig angett volym och sida för födelse-, vigsel- och dödböcker, och jag förstår inte poängen med att göra det. Volymbeteckningarna är ju en konstruktion för mikrofilmningen, men det är inte säkert att framtida forskning kommer att bygga på den. Sidhänvisning är helt onödig, eftersom det är lika lätt att gå direkt på årtal och datum.
Men jag har ett annat problem. Jag har fått en hel del uppgifter från släktingar, personer med lokalkännedom och andra släktforskare. Där har jag personens namn som källhänvisning. Det är tillräckligt för mig och mina närmaste, men det är väl värdelöst för alla andra samt för kommande generationer? (Med undantag för de uppgifter som jag har fått av kändisforskare)
Hur gör ni andra?
Ja, jag vet. Jag ska kolla alla dessa uppgifter i källan och ange den i stället.
Det finns två invändningar:
En del uppgifter bygger inte på någon skriftlig källa.
Tid är en bristvara, som du Henrik skriver, och jag inser att jag borde prioritera. Antingen kollar jag allt som ska kollas och hinner kanske med det innan jag dör. Eller också ser jag till att allt jag har samlat kommer in i släktforskarprogrammet snyggt och prydligt. Kanske hinner jag också göra något mer med det.
Jag väljer nog det senare, men jag tar gärna mot några goda råd.
 
Mvh
Ingegärd

[Per-Åke Svensson]

Jag har just läst inläggen i följd ovan. En sak som omedelbart slår en är detta med goda råd kontra pekpinnar och hur känsligt det verkar vara.
 
Beauty is in the eye of the beholder är ett uttryck som tillskrivs Shakespeare (även om det inte, vilket jag just konstaterat efter en sökning på webben, var exakt så han skrev). Skönheten sitter i betraktarens öga med innebörden att vad som är vackert för en inte behöver vara det för en annan. Skönheten skapas i betraktarens öga och hjärna.
 
Det verkar vara på samma sätt med pekpinnar: Ett gott råd blir en pekpinne om mottagaren känner sig träffad: om han hunnit bryta mot det, isynnerhet om det skett upprepade gånger och alldeles särskilt om man hunnit få en vag känsla av att man nog egentligen borde ha gjort på det rekommenderade sättet.
 
Goda råd har större chans uppfattas som goda av en som inte hunnit synda.
 
En annan sak man kan reflektera över är vem man släktforskar för (med modernt förskräckligt språkbruk - vem är kunden). Jag har uppfattat en del inlägg som så att så länge man forskar för sitt eget höga nöje, för sig själv, så skulle behovet av källhänvisningar vara lägre än om man publicerar för andra. Kan man verkligen se det så? Även den närmaste familjekretsen är och blir ju andra, och deras behov av att få så korekt information som möjligt skall man väl också respektera. Det brukar ju förr eller senare dyka upp någon i  familjekretsen som tar över tidigare gjord forskning.
 
Efter dessa reflexioner, (vilka löper uppenbar risk att tas emot som pekpinnar), är det bara att sälla sig till skaran som efter att inledningsvis ha slarvat insett att man aldrig kan vara nog noggrann med att ange källor, oavsett vilket slag de är. Man glömmer, och man måste gå tillbaka ibland. Det är aldrig försent att bättra sig, och som flera redan påpekat, man behöver inte göra det alltför högtidligt, det viktiga är att det finns en väg tillbaka till källorna.  
 
Jag uppfattar det numera som klart tidsbesparande. Jag skulle också vilja slå ett slag för att när det gäller kyrkboksreferenser ange GID-nummer om man använder Genline. (Inte i stället för andra noteringar, utan i tillägg. Man skall kopiera numret så att det blir rätt, inte skriva av.) Det är oerhört mycket snabbare och lättare att gå tillbaka till ett uppslag när man kan gå på GID-numret direkt (tex för att närmare se på kanske svårlästa faddrars namn som man kanske kan tolka vid ett senare tilfälle).
 
Mvh/Per-Åke

[Ted Rosvall]

Som förbundsordförande borde jag kanske i alla lägen försvara källhänvisningarna som en del av de kvalitetshöjande åtgärder, som förbundet försöker skapa uppmärksamhet kring. Men om sanningen skall fram så resonerar jag för egen del precis som Henrik. Varför skall man ödsla tid på källhänvisningar som inte tillför läsaren något nytt?  
 
Är det en födelse- vigsel- eller dödsnotis så förutsätter jag att den har kollats i respektive kyrkobok. Däremot bör uppgifter som kommer från annat håll, från domböcker, bouppteckningar, mantalslängder eller kanske från främmande kyrkoböcker, där de normalt inte borde finnas, få desto mer rejäla och detaljerade källhänvisningar.  
 
Herdaminnesförfattaren Gunnar Carlqvist i Lund hade ett eget system för källhänvisningar i sitt arbetsmaterial. Han satte en liten ring, ungefär som ett litet Celsius-tecken, snett ovanför alla de uppgifter som ännu inte kontrollerats mot kyrkoboken. När han sedan bekräftat uppgiften i fråga, strök han ett litet streck över ringen. Om uppgiften visade sig vara felaktig, rättade han till den, och angav i en liten not var han hittat justeringen.
 
Så arbetar jag också, d.v.s. när jag har kollegieblocket med mig. Sitter man med lap-topen får man hitta en annan metod, varför inte en vecker färg, som anger att det här behöver jag kolla... en färg som man sedan ändrar när det är gjort.
 
Summa summarum: Hellre kompletta och exakta källhänvisningar till varenda uppgift i släktutredningen än inga alls. Men det finns en medelväg, ? la Henrik, som lägger krutet där det bäst behövs och frigör tid och energi till nya korståg in i källorna.
 
Ted Rosvall

[Eva Dahlberg]

Men hur många födelsedatum eller dödsdatum är kollade i födelse- eller dopbok? Hur ofta är uppgifterna inte hämtade ur husförhörslängder, SCB-utdrag, avskrifter på en cd-skiva eller ur den där stora databasen som har fel födelsemånad på min mm m, fel föräldrar på många och har kopplat ihop tre stycken Erik Eriksson bosatta i Nederkalix församling till en och samma person. Alla tre finns i födelsebok, vigselbok respektive dödbok - det är bara det att det är tre olika Eriks uppgifter som redovisas för samma person i de databaserna.
 
Givetvis vill jag då veta vad uppgiftslämnaren här på Anbytarforum använt för källa till sin födelseuppgift han/hon glatt ger ut - eller som anges på hans/hennes hemsida. Det avspeglar faktiskt om man alls kan lita på någon uppgift forskaren lämnar ut för användning. Det finns faktiskt forskare som tror på det som står på Internet - oavsett om du utfärdar garantier eller inte.
 
Om det tar så lång tid att skriva ner en uppgift att man hinner göra färre uppslag så kanske man ska fråga vilket som har högst prioritet? Vinner du för att du har hunnit mer i anor betraktat? I vilken OS-gren tävlar vi om att hinna göra flest tangentslag per minut och varför är då nya namn och årtal mer utslagsgivande än källorna?
 
Jag har givetvis inte heller skrivit in källor överallt på allt från början, och sitter nu och kollar en bit i taget där det fattas. Det tar tid, men det tar också tid att leta när man inte har någon källa alls.
 
När det gäller GID så önskar jag att det som Per-Åke skriver bara används som ett tillägg, det framgår inte av GID-numret var du befinner dig någonstans (typ av bok eller församling) - som självständig källa duger det inte.
 
Sedan är det givetvis självvalt hur långt man vill gå och hur detaljerad man vill vara i sin forskning, men att följa Anbytarforums ordningsregler borde inte vara alltför betungande. Om man sedan lever lyckligt med de uppgifter man fått från andra - och sedan också lämnar vidare må det också vara hänt, men ge i alla fall mottagaren möjligheten att se vad du själv gjort och vad andra gjort. I DISGEN som jag använder särskiljer jag på eget material och på det jag fått från andra, i olika flockar, det är ett sätt att veta vad som är kollat och inte kollat.
 
Hälsningar,
Eva

[Rune Edström (Rune)]

Hej Essan
Dina inlägg har en attityd som jag inte tror att du menar, mästrande och von oben attityd. Vill ju inte tro att du är sån live, för då måste det vara svårt att vara i närheten. Även om du bara kan använda datorn för din släktforskande, så behövs inte mäster har talat, han vet allting bäst. Ditt dåliga humör behöver du ju inte torgföra. Kommendering har vi fullt tillräckligt av i det militära.
 
Är för dålig bevandrad i litteraturen, så vet ingen bok att rekommendera, men läs med eftertanke Henrik Mos?ns inlägg härovan. Han tror det finns mer än ett sätt att föra in källorna. Alla använder inte alla 5 fingrarna på tangentbordet, så det tar mindre tid.
 
Och du, dagordern vilka böcker Anita skulle läsa, var väl alldeles onödig ?
mvh
rune

[Sari Wilhelmsson]

Hej, tack för dina goda råd Elisabeth, håller med dig fullständigt.  
Har även jag erfarenhet att inte ha skrivit ner källan som nybörjare.
Nu när jag använder Genline och använder screen print för att spara alla uppgifter så sparar jag alltid med källans namn Filipstad C:2,s.39.f.1768.Christian Nord sedan är det lätt att hitta uppgiften när man ska gå tillbaka till dem. För om jag bara skulle ha noterat Christian Nord f.1768 i Nordmark, kan det bli problem för i trakterna av Filipstad vet man aldrig i vilken socken man funnit födelsenotisen, hfl m.m.
 
Skriver upp källorna gör jag för min skull, andra forskares skull och mina barns skull(som ju ändå någon gång kommer att ärva forskningen och vem vet om dom vill börja/forsätta på den i framtiden.....men morsan var hittade du den uppgiften nu då...).
 
Med källhänvisning kan det så gott som aldrig bli några misstag. Det var bara mina åsikter.  
 
MvH Sari