Hur vanligt är släktforskning världen över

[Stefan L.]

Hej!
Jag känner till att släktforskning är intressant att hålla på med i ett flertal länder i Europa. Samt även i USA, Kanada, Nya Zeeland och Australien.
Jag tyckte har sett nånstans att det finns släktforskning i bl a Afrika, det är dåligt med källorna där och övriga världen där man inte kan tänkas sig släktforskning(Kanske felspeciferat)
MVH
Stefan Lundgren

[Jojje Lintrup]

Släktforskning är inte samma sak i Afrika som här. Det beror på att man i Afrika har (haft) en muntlig berättartradition, där vissa personer håller släkttraditioner och berättelser vid liv generation efter generation. Afrikaner har därmed en bättre koll på sina förfäder än vad vi har.
Detta är vanligt bland folk som inte har ett skriftspråk, men som vill behålla kunskapen om sin historia ändå.

[Andreas Karlsson]

Bättre koll? Det är ju mycket tveksamt. Muntliga traditioner och berättelser är för det mesta ytterst opålitliga. Saker läggs till, dras ifrån och glöms bort.

[Lena-Maria Jansson]

Enligt de muntliga traditioner som kollats i bl.a. Indien och delar av afrika är de lika pålitliga som skriftliga historiska käller. Dvs det finns alltid en marginal för fel. Men i många kulturer baserar identitet för individen på kunskap om förfäderna, en del muntligt men även t.ex. kineserna på skriftliga dokumentationer.
MVH
Lena-Maria (antropolog)

[Jojje Lintrup]

Kära Andreas,
 
När jag skriver bättre koll, så menar jag bättre koll! Du menar väl inte att svensken i allmänhet har koll på sina förfäder? I bästa fall vet de namnet på sina föräldrars föräldrar - om de inte har blivit släktforskare...
Afrikaner i ALLMÄNHET har MYCKET bättre koll på sina förfäder.

[Lars Öhman]

Jag drar mig till minnes en uppgift om att den gamle Hunnerkungen Attila lär ha memorerat trettio generationer av sina anor på raka fädernet. Det gjorde han kanske för att styrka sin legitimitet som deras hövding och inte enbart för sin egen identitets skull. Men särskilt svårt är det ju inte att lära sig namnen på ett trettiotal förfäder utantill om det behövs, så denna uppgift om honom kan mycket väl vara riktig.
 
Men i vår tid behöver vi ju inte kunna minnas namnen på våra förfäder och då lägger folk i allmänhet inte heller ner någon möda på det. Detta till skillnad från den medeltida odalbonden som behövde känna till sina förfäder för att kunna styrka odalrätten till sin gård. Dessutom behövde han kunna känna till alla sina kusiner, tremänningar och fyrmänningar så att det inte blev något giftermål i förbjudna led.
 
Ett intressant exempel på hur minnesgoda man faktiskt var på femtonhundratalet är Buregenealogin, som bygger på muntliga källor insamlade av Johan Bureus. Urban Sikeborg som har kontrollerat dessa uppgifter i Buregenealogin mot originalkällorna i den mån sådana finns har då funnit att de muntliga uppgifterna i allt väsentligt överensstämmer med de skriftliga originalkällorna. Hans slutsats är därför att Buregenealogin är mycket pålitlig avseende uppgifter om femtonhundratalet.
 
Så släktforskning i Afrika med tillgodogörande av de traderade muntliga källorna låter sig naturligtvis göras även om det kan te sig oortodoxt för den som är fostrad i synsättet att seriös släktforskning endast sysslar med skriftliga originalkällor.

[Stefan L.]

Hej!
Jag glömde visst bort att i inlägget att i Afrika höll man på muntlig släktberättelse och då är inte en direkt släktforskning. Jag måste medge att jag tänkte på det när jag skrev mitt första inlägg och skrev inte om av en oförklarlig anledning.  
För en tid sedan var jag inne på en stor internationell hemsida, några av er kanske redan har varit där tidigare. Där var bl a inlägg om forskning i alla möjliga länder som man inte förväntar sig att det skall finnas nån form av släktforskning.
MVH
Stefan Lundgren