Hur många släkter kan det finnas i Sverige?

[Me]

Anders! Ska du leva ett liv? Ta dig i kragen!!

[Karl Pettersson]

Har läst igenom dessa inlägg.
Min kommentar blir: -Att ni bara orkar hålla på med ordbajseri och klyverier.Verkar som vissa har problem med både sin jagkänsla och släktkänsla.
Vad är ni ute efter egentligen? Vad vill ni bevisa? Var glad över den släkt ni har och sluta få det till ett intellektuellt problem. Ett mer eller mindre konstigt efternamn som kanske funnits i många generationer gör väl inte en släkt mer märkvärdig än en annan. Får en känsla av att en del tror att märkliga eller ovanliga namn med automatik skapar en märkvärdig släkt.
Minst sagt en löjlig inställning. Och skulle en man bli far till ett barn som får ett helt annat efternamn så är den mannen likaväl den biologiske fadern precis som en kvinna som fött ett barn är den biologiska modern. Skapar detta problem hos den enskilde, ja då har den personen verkligen problem och bör uppsöka hjälp för detta.

[Jörgen Tollesson]

...och den som inte kan läsa innantill bör söka hjälp för det, kan man lägga till Karls sista ord ovan.
 
Anders avslutade sitt inlägg den 4/8 kl 12.22 på följande sätt: Tänk om folk kunde ha elementär läsförståelse, i stället för att få 2 plus 2 till 8 och läsa in 'värdesättanden' och annat jag aldrig har sagt i mina inlägg...!
 
En debatt är uppfriskande, om den förs på ett anständigt sätt. Men det minsta man kan kräva av den som ger sig in i en debatt, är att man kommer med invändningar mot det som verkligen har skrivits - inte förvränger någon annans ord, och sedan argumenterar emot sina egna förvrängningar!

[Anders Pemer]

Jag blir så j-a trött....!
 
Signaturerna Me och Karl Pettersson ska faktiskt ta sig i akt!
 
Båda era inlägg torde vara så grova smädanden av mig som person att det skulle kunna falla under allmänt åtal, och det är OERHÖRT FRESTANDE att passa på att göra rättssak av detta.
 
Jag är förbannat trött på tasksparkar av det här slaget från förvirrade människor som tror att en öppen seriös debatt i ett nätbaserat diskussionsforum innebär något slags den som sig i leken ger, får leken också tåla avseende precis vad som helst riktat mot den som inte tycker som man själv gör.
 
Jag har fört fram en del åsikter som jag står för, under mitt eget namn och med angivande av e-postadress, och jag har ånyo i den mera givande delen av debatten tagit till mig flera kommentarer och nyanserat mina ståndpunkter en smula här och där.
 
Det är vad debatter och diskussioner handlar om - INTE att kasta ur sig anonyma personliga påhopp av det slag signaturerna Me och Karl Pettersson här ägnat sig åt.
 
Det vore inte mer än rimligt att ni får känna på att det faktiskt är brottsligt att vräka ur sig hur kränkande tillmälen som helst till någon annan!
 
Symptomatiskt nog kommer era fullkomligt rabiata dumheter efter att jag redan påpekat i diskussionen att i princip alla tidigare påhopp på mig i den här diskussionen har berott på att folk, på precis samma sätt som Karl Pettersson gör, har fått 2+2 till 8, och läst in betydelser i det jag skrivit som inte existerar.
 
Karl Petterssons inlägg först:
 
Har läst igenom dessa inlägg.
Min kommentar blir: -Att ni bara orkar hålla på med ordbajseri och klyverier.
 
Men, snälle Karl, vad säger det om dig själv att du bara orkar hålla på och lägga mer ved på elden när jag redan har fått slut på den massiva flod av kritiska kommentarer som först kom under några dagar, mest för att andra precis som du läste in en massa jag aldrig hade sagt???
 
Verkar som vissa har problem med både sin jagkänsla och släktkänsla.
 
Du får tycka vad du vill, jag har inga problem med min jagkänsla eller släktkänsla, och jag har inga synpunkter på vad du själv, eller någon annan, eventuellt har för dylika problem.
 
Själv vet jag både vem jag anser att jag själv är, och vilken släkt jag anser att jag tillhör. Det torde ha framgått utmärkt väl hittills...
 
Vad är ni ute efter egentligen? Vad vill ni bevisa? Var glad över den släkt ni har och sluta få det till ett intellektuellt problem. Ett mer eller mindre konstigt efternamn som kanske funnits i många generationer gör väl inte en släkt mer märkvärdig än en annan.
 
Nej, det tycker inte jag heller och har heller aldrig försökt hävda att jag gör det. Problemet har snarare varit att många som inte ser något egenvärde i det agnatiska släktbegreppet med all önskvärd tydlighet har visat att de fått stora intellektuella problem med att jag har dristat mig att tycka att vi som heter Pemer utgör en släkten Pemer och att jag genom att heta Pemer således är medlem av denna - så stora, till och med, att de (precis som du) har läst in en massa snarast mindervärdeskomplex-liknande attityder till att jag på något vis skulle ringakta den som definierar sin släkt på ett annat sätt.
 
Vilket jag alltså på intet vis gör! Och har försökt påpeka tre eller fyra gånger bara i denna diskussion (inräknat detta inlägg).
 
Får en känsla av att en del tror att märkliga eller ovanliga namn med automatik skapar en märkvärdig släkt.
 
Jag kan inte hjälpa vad du får för känslor av det jag tidigare skrivit - särskilt inte när du väljer att få den känslan efter att jag, som Jörgen Tollesson redan kl 12.23 den 5/8 har påpekat, har uttryckt en förhoppning Tänk om folk kunde ha elementär läsförståelse, i stället för att få 2 plus 2 till 8 och läsa in 'värdesättanden' och annat jag aldrig har sagt i mina inlägg...!
 
Minst sagt en löjlig inställning.
 
Ja, det tycker faktiskt jag också! Om det verkligen finns någon där ute som resonerar så, så tycker även jag att han/hon är tämligen löjlig!
 
Och skulle en man bli far till ett barn som får ett helt annat efternamn så är den mannen likaväl den biologiske fadern precis som en kvinna som fött ett barn är den biologiska modern. Skapar detta problem hos den enskilde, ja då har den personen verkligen problem och bör uppsöka hjälp för detta.
 
Tack ska du ha! Men med bara sådana saker som den läsförståelse och argumentationsteknik du själv i sammanhanget har visat prov på kan man ju fråga sig vem som ska tala om att ha problem?
 
Jag kan i alla fall föra en debatt utan att ta till sådana lågtstående tjuvnyp under bältet.
 
Jag försöker debattera sakligt, och det finns gott om exempel i den här debatten och i andra jag varit inblandad på att jag kan ta till mig saklig kritik och nyansera mina åsikter.
 
Frågan är hur det är ställt på den punkten med någon som - som sagt... - skriver ett inlägg som ditt efter att jag redan hade skrivit Tänk om folk kunde ha elementär läsförståelse, i stället för att få 2 plus 2 till 8 och läsa in 'värdesättanden' och annat jag aldrig har sagt i mina inlägg...!
 
Och signatur Me: Ta du DIG i kragen!  
 
Det är en märklig fluga i Internet-baserade sammanhang att ständigt hoppa på alla som engagerar sig hårdare än man själv i något med att de ska skaffa sig ett liv.  
 
Skaffa du DIG ett liv, och lev det som jag lever mitt - med att respektera hur andra lever sina liv, så länge deras sätt att leva inte stör eller hotar dina möjligheter att leva ditt liv som du vill - i stället för att kräva att de ska känna sig konstiga och annorlunda för att de inte i alla tänkbara avseenden råkar resonera precis som du gör!!!

[Anders Pemer]

PS.... Se vad du ställde till med, Monica! Det var du som drog igång allt genom att som kommentar till en delvis ny tråd från min sida, på något goddag-yxskaft-betonat sätt komma med en kommentar till något helt annat som jag hade råkat skriva i samma diskussion över ett år tidigare.
 
Suck.
 
En eloge, däremot, till Torbjörn Norman, som mitt i all kritik från andra håll mot saker jag inte hade sagt, faktiskt kom med ett inlägg i den enda debatt jag ville dra igång. Det var betydligt roligare att läsa!

[Mikael Persson]

Till Ingrid Bergström:
För att understryka det Anders Pemer ett par gånger tidigare idag citerade genom att använda fetstil:
Du skrev Dock kan man se både i Anbytarforum och tryckta skrifter, att Anders Pemer och Johan Sjöberg har mycket vidare intressen än släkterna de tillhör, varför det där med leva kvar i sin lilla värld var orättvist. Det du citerade är ryckt ur sitt sammanhang, varför hela meningen följer här (med lämplig markering för att visa på vad du hade missat): Om han MOT FÖRMODAN skulle tro att det gör honom personligen bättre på något sätt, låt honom leva kvar i sin lilla värld och tro det då!
 
Tack för mig
Mikael

[Essan Gradhman]

Kära Anders med flera!
Ursäkta att jag lägger mig i, men jag har kommit fram till att tydligen gäller jantelagen i detta forum. Du ska inte tro att du är någon!
Folk försöker hela tiden att tyda allt till det sämsta - inte svara på inlägg direkt - utan först läsa in en massa negativt i dina inlägg. Det har jag erfarit både i efterlysningar (som gällt släktnamn) eller i andra inlägg. Varför kan inte debattörerna vara lite mer positiva?

[jan jansson]

Ja du Essan, man ska inte kasta sten i glashus!!
 
Det positiva saknas inte bara hos andra. Rannsaka dig själv lite grann!

[Jörgen Tollesson]

Som sagt: Du ska inte tro att du är någon...

[K. Asta Steen i Glashus]

Jag håller med Jörgen Tollesson!
 
Människor skall inte tro att de är något! Även om Jörgen är skämtsam när han säger det så är det precis så det är och ska vara. Jantelagen är en bra och fungerande lag. Det enda felet med jantelagen är att det är personen A som använder den på personen B. Jantelagen skall användas i ransakningssyfte, vi bör inse att vi inte är värda mer eller mindre än den person som sitter bredvid (på t-banan, tåget, skolbänken, arbetsplatsen, etc).
 
Jag är släkt med Gustav Wasa i rakt nedstigande led och vad säger då detta om mig? Jo det säger att jag inte är riktigt lika brutal, hänsynslös och framgångsrik som en av mina förfäder var. Det säger mig också att jag inte är (riktigt) lika snabb som Maurice Green. Nu undrar Ni säkert vad M. Green och G. Wasa har gemensamt, jo de har haft lika stora (direkta) influenser på mitt liv (dvs jag känner ingen av dem).
 
Vad har det då med Anders Pemer att göra? Anders Pemer kände inte sina förfäder (förutom trivialfallen), han har dock ett intresse av att upprätta en länk mellan sig och sin forntid genom sin släktforskning. Jag tror inte att A. Pemer släktforskar för att få känna sig som någon ?bermenchen, jag tror inte heller att fingerade Katarina Johansson (hittade just på henne) släktforskar för att känna sig som en träl. Nej, de släktforskar för att det ger dem ro och de tycker det är intressant. Om nu Anders Pemer är intresserad av sin släkts historia (oavsett om den heter Jansson eller Pemer) låt honom då vara det.
 
Det enda man bör tänka på när man släktforskar är om släkttrenden pekar uppåt eller nedåt. I mitt fall har vi haft vår topp, vi har en fallande tendens sedan G. Wasa.
 
Detta inlägg kan tolkas som en provokation men oavsett om det är det eller inte så kommer jag inte att besvara någon kritik av det.

[Essan Gradhman]

Hej Jan....skulle vara kul att veta varför du svarar så...jag HAR rannsakat mig och jag tycker inte att jag varit negativ hittills. Däremot har jag fått en massa negativa reaktioner på mina inlägg.
Själv tycker jag inte det är negativt att påpeka att folk inte ska glömma att titta på Nytt senaste veckan samt att påpeka att det i virusvarningarna inte behöver påpekas vad alla filer heter....ingen människa kommer ju ihåg alla dessa i alla fall....

[Essan Gradhman]

Nu ska jag sticka ut hakan igen....*S* Jag forskar själv numera bara på släktnamnet Gradman...men jag tycker INTE att jag är en bättre människa för att jag tillhör en viss släkt - Men däremot har jag bättre förutsättningar...det är mycket lättare att hitta igen sina anhöriga snabbt när det gäller ett släktnamn. Men...det gäller se?n man väl lokaliserat personens församling. Och det är inte det lättaste för släkten har varit mycket rörlig ända sedan 1700-talets början. Men att helt ägna sig åt denna släkt har gett mig ycket...kontakter i både Danmark, USA, Västindien samt i baltländer men framföra allt en massa kunskap om de platser där MIN släkt har bott. Det däremot är jag stolt över.

[Håkan Skogsjö]

Jag ber deltagarna i denna diskussion notera att ämnet är »Hur många släkter kan det finnas i Sverige?» och att inlägg självklart ska hålla sig till ämnet. Vidare är anonyma inlägg – eller inlägg under falskt namn – icke tillåtna.

[Anders Pemer]

Som sagt, hur många släkter kan det finnas i Sverige? är ämnet för den här diskussionen. Och att återfinna den och läsa de tre första inläggen ger mig alltid samma rysning....
 
Magnus Bäckmark hade startat diskussionen med ett resonerande inlägg om hur många agnatiska släkter det kunde finnas, och hur många medlemmar det kunde finnas av varje sådan släkt. Ämnet var därmed förtydligat ett steg längre än i rubriken, dvs hur många släkter i strikt klassisk agnatisk bemärkelse kan det finnas i Sverige?
 
Jag blir först med en kommentar och vänder upp och ner på hela diskussionen genom min brasklapp att alla män i förlängningen måste härstamma från en och samma man i uråldrigaste urtid, och att vi därmed naturligtvis är en enda agnatisk släkt i grund och botten.
 
Det var ju liksom diskussionsämnet. Agnatiska släkter. Begreppet agnatisk betyder just ett släktskap på raka manslinjen. Och jag konstaterar att alla män torde härstamma från en och samma man.
 
Och det kommenteras omedelbart med orden:  
 
Ni härstammmar i så fall också från samma kvinna, men det kanske inte är lika intressant?
 
Jag undrar hur många gånger jag har ångrat att jag svarade så mjäkigt på det inlägget, som jag gjorde. Svaret var ju fullkomligt solklart - NEJ, inom ramen för det ämne Magnus Bäckmark tog upp till diskussion, och som relevanta fakta för den kommentar jag gick in i diskussionen med var det inte ett dugg intressant. Vi pratade om det agnatiska släktbegreppet som handlar just om mäns härstamningar från andra män. Det borde inte ha varit särskilt svårt för någon att förstå.
 
Lyfter man däremot blicken från hypotetiska resonemang om hur många agnatiska släkter det kan finnas, så är det naturligtvis alldeles väldigt mycket mer intressant att vi alla människor i förlängningen härstammar från samma urföräldrar. Självklart! Men det är ju liksom en totalt annan sak...
 
När jag tar just uttrycket mäns härstamningar från andra män i min mun inser jag hur dumt det måste låta för alla som aldrig har haft några känslomässiga bindningar vid det agnatiska släktbegreppet från början.
 
Därmed har jag visat att inte jag är opåverkbar och opåverkad av att försöka sätta mig in i hur faktiskt meningsmotståndare resonerar. Det är väl det man kallar... empati, typ?
 
Och det är en liten egenskap som väldigt många som hoppat på mig i olika diskussioner här på Anbytarforum skulle behöva lära sig, helt klart. Läs t ex gärna igenom den här diskussionen och se hur vissa klampade in och förolämpade mig och Carl-Fredrik Hanzon gång på gång. Man tar sig för pannan... och kan undra både en och två gånger hur man har kunnat stå ut på Anbytarforum under alla dessa år... men det är ju helt enkelt så att Anbytarforums positiva sidor överväger något så oerhört, så hur skulle man kunna sluta trivas här...

[Steve Palmquist]

Jag kan inte se en motsättning mellan att ha ett djupt förhållande till sin far, farfars, farfars fars osv. släkt och ha samma djupa band och intresse för t.ex. morfars eller mormors eller famors tidigare förfäder och mödrar. Genetisk är man ju lika mycket släkt. Socialt och kulturellt kan man ju vara mer eller mindre besläktade oansett om det är farfar eller mormor (exempel!). jag har en djupare social och kulturell anknytning till min fars (inklusive min farfars och min farmors) släktsida än min mors för att de bodde helt enkelt närmare och då pratades det mer om dem eller man mötte dem oftare. Det är ju oss, Du och jag, som för släkthistorier och medvetenheten om var vi kommer ifrån vidare till kommande generationer. jag undrar om det finns så många familjemedlemmar eller släkt som pratar om mig då jag inga har i modern tid i Danmark (de sista danska anor jag har ligger tillbaka i 1600-talet). Agnatisk eller morganatisk etc. menar jag har historiska betydningar. Djupast sätt tror jag (och det är min privata tro...he he) att för en son har fadern alltid den djupaste betydelse i längden (och det betyder inte att modern också är viktig speciellt i tidig barndom), oansett om han finns där eller ej. I min egen uppväxt fanns min far (och mor!) i allra högsta grad, det har ju betydelse for identifikationen Vem är jag! att veta vem man är och var man kommer ifrån, vilket ju kan handla om många olika ställen i världen...
Med Vänlig Hälsning: Steve

[Anders Ryberg]

Genetiskt sett är det så att man som man vet att man delar sin y-kromosom med alla agnatiska förfäder, och sina mitokondrier med alla på rena mödernelinjen. Därav följer att det rent biologiskt faktiskt finns skäl att intressera sig lite extra för dessa två linjer, som är de enda man vet att man ärvt gener från längre tillbaka.

[Steve Palmquist]

detta måste jag få förklarat, det är många år sedan jag gick i skolan och då sa man inte så vad jag kommer ihåg. är man genetiskt mer släkt med far, farfar, farfars far etc. än med farmor och så hennes far och modersidor. samt dessutom mer släkt genetiskt sätt med mor mormor mormorsmor än med morfar och hans förfäder på båda sidorna?
M.V.H. Steve

[Gabriel Wallgren]

Steve!
 
Testa den här länken! Det har ju diskuterat förr, känns det som...
 
Mvh
 
Gabriel

[Anders Ryberg]

Det är så här. Y-kromosomen ärver en man från sin far, farfar, etc. Övriga kromosomer kan han ärva från vem som helst. (Undantaget hans X-kromosom som han ärver från sin mor, och som sedan kan vara ärvd från mormor eller morfar.)
Vi har 46 kromosomer totalt, ärver 23 från far och 23 från mor. De är förvisso inte helt odelbara, men ärvs ändå i något så när ett stycke, och det är slumpen som styr hur många du får från mormor eller morfar, alla 23 du får från din mor kan komma från samma håll.
 
Vad det sedan gäller mitokondrierna så ärver man alltid dem från sin mor.
 
Alltså vet en man att han ärvt sin Y-kromosom agnatiskt, och sina mitokondrier på mödernelinjen. Kvinnor saknar per definition Y-kromosom, men ärver naturligtvis sina mitokondrier på mödernet.
 
Det är alltså endast längs dessa linjer man kan vara säker på att dela gener ett par generationer tillbaka.
 
Allt detta har man vetat sedan tidigt 1900-tal. Det är möjligt att man i skolan tidvis förenklar det...

[Steve Palmquist]

Ja, jag har aldrig djupare intresserat mig i naturvetenskap, så det enda jag har förhållit mig till i biologien i skolan var; ärver vi våra förfäders genetiska sammansättning? Det sa man så att man gjorde onsett vem det handlade om. Om kromosonerna hörde vi om X och Y, men det andra mitokondrier har jag personligen aldrig hört om...he he. Då kanske jag sov i klassen! Nå, jag förstår inte detta och det intresserar mig inte djupare heller, tror jag... För mig är det det sociala nätverket, kulturen, historien/historierna; allstå den psykologiska bakgrunden i denna väv av släkter som blandas som är intressant. Men intresserna är ju olika från person till person! Mitt deltagande i debatten hade mindre att göra med både släktnamn från far till son (som ju också är interesant) och mitt fullkomlig dumma påstående Genetisk är man ju lika mycket släkt som jag överhuvudtaget inte har något förstånd på att uttala mig om, det var bara en konklusion från 9 år i Grundskolan på 70 talet...när man hoppades på att genetiken var död och begraven för alltid! med erfarenheterna före och från Andra världskriget i klart minne...! Jag kommer inte heller fördjupa mig i det i framtiden, för jag förstår det inte, helt enkelt! Och som sag personligen finner jag det ointressant! men annars tack för lektionen, det är säkert fler som aldrig hört om mitokondrier i varje fall i min 60-70-tals generation.
M.V.H. Steve