Äldre inlägg (arkiv) till 2000-06-25

[Magnus Bäckmark]

Jag roade mig med att försöka uppskatta antalet släkter i Sverige idag, närmare bestämt då hur många nu levande agnatiska släkter som i en avlägsen kan tänkas åtskiljas med hjälp av allt tillgängligt arkivmaterial, d.v.s. hur många släktartiklar det skulle tänkas bli i en komplett Svensk Släktkalender.
 
Den lättaste uppskattningen tycker jag är att utgå ifrån att genomsnittsantalet agnater kunde ligga kring 80. Antalet nu florerande släkter skulle då bli i storleksordningen 100.000. Snittmedlemsantalet är hållet lågt särskilt med tanke på alla de släkter som börjar med en fader okänd särskilt under 1800-talet samt alla nyinvandrade släkter.
 
Variationen på släkternas storlek måste ju f.ö. vara rätt stor, från 1 och uppåt. Jag kanske räknar fel, men en extremt livskraftig släkt varav i genomsnitt fyra söner från varje (sons) familj lyckats fortplanta sig de senaste nio generationerna (nio led kan ju tänkas vara upptäckbara för forskningen) skulle räkna omkring närmare 300.000 agnatiska medlemmar idag! Vem vet - det kanske finns någon sådan släkt, dold bakom många olika släktnamn?

[Anders Pemer]

Intressant tanke. Dessutom borde ju alla män i yttersta förlängningen härstamma från en och samma man i uråldrigaste urtid, så egentligen är vi ju alla en enda agnatisk släkt...

[Anna Orebrand]

Ni härstammmar i så fall också från samma kvinna, men det kanske inte är lika intressant?

[Rune Edström]

Bravo Anna
rune

[Anders Berg]

Jag håller på dig, Anna! Ändå undrar jag lite över hur Magnus kommer fram till sina antaganden. Hur räknar du för att komma till 80 agnater (=släktingar enbart på manssidan: farbror, farfars brors son osv) som snitt?

[Ingrid och Olof Bergström]

Antalet släkter räknade på dettta sätt måste väl bli färre ju bättre forskningen lyckas? Om du hittar ett bevis för att några är bröder blir det en släkt i stället för flera. Likaså om den okände fadern hittas. ??

[Anders Pemer]

Förlåt, förlåt, Anna, jag tänkte påpeka det också, men nu var det ju just agnatiska släkter det talades om. Naturligtvis har du helt rätt, och det är utan minsta tvivel minst lika intressant.
 
Det här blir lätt ganska infekterat, men är det egentligen så konstigt att vi som har gamla agnatiskt spridda efternamn har ett grundmurat intresse för de agnatiska släkterna som fenomen?
 
Ingrids kommentar är mycket intressant, och får väl också sägas vara en riktig morot för den som forskar om sådant.
 
När jag tar itu med mammas anor med i princip enbart patronymikon-släkter tänker jag definitivt göra vad jag kan för att spåra hennes agnatiska släkt. Sannolikheten att den till stor del består av folk med alla möjliga efternamn idag får betraktas som överväldigande. Bara jag kommer förbi mffff, för jag hittade aldrig hans födelseort som den angavs i husförhörslängden, när jag fuskade lite på morfar och bakåt vid två sittningar i Uppsala hösten \88 (de två enda gånger jag lyckats komma så långt). Annars hade löjligt nog varken mff eller mfff några bröder, såvitt jag kunde utröna den gången.

[Anders Pemer]

Antalet för mig just nu kända manliga agnatiska medlemmar av huset Pemer är för övrigt inte mer än åtta med namnet Pemer, tre på de agnatiska grenar utan namnet, som jag har full koll på, och minst två eller tre till på en gren i USA, som jag inte har riktig kläm på. Men vi är ju en släkt med dokumenterat dålig förmåga att fortplanta oss på manslinjen...
 
Att jag ser det som mitt stora kall att finna alla som på något cognatiskt sätt stammar från släkten är väl sedan bevis om något för att jag inte betraktar kvinnolinjen som något ointressant!

[Stefan Simander]

Hur många olika släktnamn finns i Sverige idag?  
Var kan man hitta uppgifter om detta? Jag har en  
numer föråldrad statistisk sammanställning om  
detta. Det ger en fingervisning om en begränsning  
av antalet möjliga släkter med eget släktnamn,  
men det säger inte så väldigt mycket eftersom  
antalet olika släkter som bär samma släktnamn  
naturligtvis kan vara många.
 
Ändå har det diskuterats lite löst om att göra  
något slags släktnamnsregister.  
En anspråkslös början har skett med utgångspunkt  
från Uppsalas mantalslängder med namnen samlade i  
en databas på ortnamnsarkivet.

[Stefan Simander]

Rent genetiskt tillhör väl hela jordens befolkning  
samma släkt som sedan grenat ut sig?

[Christina Backman]

Stefan! Kan man påstå att hela hela jordens  
befolkning tillhör samma släkt innan den  
DNAtestats? Undrar Christina.

[Anders Berg]

Hur skulle vi *inte* tillhöra samma släkt? Några släkter kanske är inplanterade av utomjordingar!? Några förslag? :-)

[Christer Svensson]

Christina....
Faktum är att hela den kvinnliga befolkningen är släkt med varandra, och det går att bevisa vetenskapligt med mitokondrieDNA. Kolla på min hemsida om detta: http://www.algonet.se/~megatech/
MVH Christer

[Madeleine Raftö]

Christer, är då den manliga befolkningen utomjordningar? Är då boktiteln Män från Mars och kvinnor från Venus sann? ;-)

[Christer Svensson]

Madeleine...
Ibland kan kvinnor tycka så ja!!! Skämt åsido så följer inte mitokondrieDNA:et med in i ägget vid befruktningen så bevisföringen angående utomjordingarna blir svår.
Vem vet, i framtiden vi kanske kan utföra sådana DNA-tester som visar hur alla är släkt och på hur långt håll.
MVH Christer

[Swen Stockhaus]

Magnus: Går det att göra en bedömning hur många släkter det nu finns i Sverige med år 1600 som utgångspunkt?  
 
Ordnas det släktträffar, där gemensamma nämnare är tidigare än omkring år 1600? Enligt uppgift baserad på tyska församlingens räkenskaper 1581-1585, flyttade min ff ff ff ff ff ff Hans Stockhaus till Sverige 1582. Hur många personer bör min släkt rimligen bestå av idag (i Sverige och Finland)?

[Göran Johnson]

Swen och Magnus. Från 1600, dvs 400 år borde det kunna finnas omkring 12 generationer. Om fyra barn fortplantar sig i varje generation enligt Magnus exempel finns det idag nästan 17 miljoner ättlingar, med tre barn drygt 500 000 och med två barn  bara 4 000 ättlingar i 12:e generation. Och eftersom dessa har två föräldrar har de också 4000 anor i 12:e generation tillbaka. Om varje generation föder fler än två barn som fortplantar sig växer också befolkningen. Om fyra barn fortplantar sig i varje led fördubblas därför befolkningen i varje generation. När Tabellverkets befolkningsstatistik startades 1749 var Sveriges folkmängd 1,8 miljoner. Även om man räknar med att många svenskar utvandrade på 1800- och början på 1900-talet så har nog befolkningen blivit högst 10 gånger så stor på 250 år. För att detta ska ske på åtta generationer behöver varje kvinna föda 2,67 barn som fortplantar sig. Utan nettoutvandring skulle det räcka med 2,45 barn per kvinna för att få nuvarande befolkning. Ett ganska exakt genomsnittsvärde torde alltså vara ungefär 2,5-2,6 barn per kvinna under de senaste 250 åren som fortplantat sig, samt dessutom en förfärlig massa barn som inte fortplantat sig.

[Göran Johnson]

Jag glömde i hastigheten bort att räkna med att Sveriges befolkning 1749 inkluderade Finland. Befolkningen har alltså vuxit något mer vilket kan ändra decimalerna något, till kanske 2,6-2,8. Men det borde väl ligga där ungefär.

[Ingrid och Olof Bergström]

Under namnlagsdiskuterandet förra seklet blev jag litet fascinerad av det agnatiska släktbegreppet, fast jag talade emot det, och jag funderade över dess innebörd. När börjar en släkt? Det antyddes att släkter har namn, börjar de när någon antar ett släktnamn? I så fall är släkterna många och de flesta ganska nya. En del har kanske aldrig hunnit riktigt börja, innan de slutar: om morfar hette Karlsson som patronymikon och hans söner tog andra namn, finns det då någon släkt Karlsson för mamma att tillhöra? Kan en släkt vara en viss Anders Anderssons agnatiska ättlingar? Magnus Bäckmark tänker sig (tror jag) att en släkt börjar i det tidigaste en allvetande släktforskare, som läser alla dokument och förstår att sätta ihop dem, kan hitta. Hur man räknar finns det förstås ändå alltid en farfar bakom. Om man inte, som Anders Pemer, börjar med Adam. (Det var vänligt av dig att tycka att min lilla spontana tanke var intressant. Det var ju bara ett tidigare (senare?) steg till vad du redan kommit fram till. Jag trodde också nästan att du förstod att ur Adams eller urmänniskornas synpunkt är det ett modernt påfund att kalla sig Pemer. Det är förstås ändå mycket intressant att ta reda på varifrån ett släktnamn kommer, det må vara raka eller krokiga vägar. Härstammar vi från ett enda par blir agnatiskt och cognatiskt sak samma.)  
Jag har räknat släktnamn på tio slumpvis valda sidor ur Stockholms telefonkatalog. (Ett släktnamn är Ingridsson, tillhör ej min son.) Det varierar mellan 1 och 119, 40 per sida i genomsnitt. 2670 sidor * 40 = 106 800 namn. Det råkar nästan stämma med Magnus Bäckmarks beräkning av antalet släkter.
Nya årtusenden tillönskas människosläktet!

[Gabriel Wallgren]

Ingrid!
 
Gjorde du inte en tankemiss nu?
Är det inte så att du uppskattat antalet släktnamn i Stockholm till 106 800?
Stockholm är förvisso vår huvudstad men dess befolkning utgör ändå en minoritet av Sveriges totala befolkning.
Imponerande att 700 000 människor samlats på en så liten geografisk yta som Gamla stan (med omnejd antar jag) för att fira nyår...

[Ingrid och Olof Bergström]

Jo, jag tror inte det där var vetenskapligt alls, 10 sidor var kanske för litet för att ens veta hur många släktnamn det finns i Stockholm, slumpmässigt är det väl inte heller riktigt, att slå med fingret. Jag föreställde mig nog att ungefär samma släktnamn förekommer ute i landet, att det inte finns massor av namn, som inte kan ha någon representant i Stockholms telefonkatalog. Det finns folk som inte har telefon också och hemligt nummer...

[Ingrid och Olof Bergström]

PS. Jag har inga anor i Stockholm, bara bor här.

[Ingrid och Olof Bergström]

Mera feltänkande: har inte räknat med att namn som Andersson  tar upp ca 60 sid, Bergström ca 7, där blir en reducering, som kanske kan jämnas ut med andra namn, som inte finns i Stockholms telefonkatalog. Osäkra siffror! De rikitga måste finnas någonstans.

[Gabriel Wallgren]

Ingrid!
 
Såja, ta det inte allt för alvarligt (har själv bott i Stockholm i flera omgångar och måste nog ändå säga att det är Sveriges i särklass vackraste stad). Skall ta och göra en liknande uppskattning från Göteborgskatalogen. Dock inte nu.
 
God fortsättning förresten!

[Anders Pemer]

Hej igen, Ingrid! Lite svar på och kommentarer till dina funderingar den 1 januari 16.15.
 
En släkt med släktnamn brukar förstås betraktas som släkten .... Som släkten ... börjar den väl i praktiken när namnet togs, men kan man sedan följa stamfadernas agnatiska ursprung bakåt, och sedan följa agnatiska ättlingar till någon anfaders bror framåt, så är ju dessa av samma agnatiska släkt. Detta kan ju då definieras lite efter tycke och smak. Ibland har samma släktnamn upptagits också på sådana sidogrenar, och ibland sker så säkert när man får kontakt med de grenarna. Kan man knyta släkten ...:s tidigare anfäder innan släktnamnet togs till en viss gård eller ort, är det ju vanligt att uppkalla stam-släkten efter gården eller orten eller något annat, jfr Långarydssläkten, Forstena-ätten... Folkungaätten! Och så vidare.
 
I det läget skulle nog jag säga att släkten ... är en gren av den gamla .....-släkten. Här kan man också jämföra med mina Flodquistar på en agnatisk Pemer-gren (om det nu stämmer att de är en ganska stor gren, jag har bara en lösryckt muntlig uppgift om det, som jag inte har följt upp ännu).
 
Om morfar hette Karlsson som patronymikon och hans söner tog andra namn, kan man ju med lite ålderdomligare terminologi säga att din mamma var av samma släkt som släkterna .... och .... (de olika namnen dina morbröder tog - om det nu är olika namn, men så verkar det på det du skriver). Ännu hellre kan man ju spåra antingen hennes agnatiska ursprung, eller varför inte någon krokig väg, som följer en viss gård, och kalla detta för (ditten eller datten)-släkten. Min mamma var av den eller den släkten, samma som släkterna X och Y (dina morbröders namn).
 
Och visst kan en släkt vara en viss Anders Anderssons agnatiska ättlingar! Man kan väl t o m kalla släkten för Anders Anderssons (i Grythulta) släkt eller något ditåt.
 
Att det är ett bra modernt påfund att hålla sig med efternamn är jag väl medveten om, och att det är intressant att ta reda på varifrån ett släktnamn kommer, oavsett på vilka vägar, kan jag bara hålla med om!

[Ingrid och Olof Bergström]

Jo, Gabriel, din invändning var värd att ta på allvar. Jag har en CD-skiva med Sveriges telefonkatalog också. Den går ju inte att överblicka och räkna i på samma sätt som en tryckt katalog, men man kan ändå se att det finns många namn, som bara bäres av en eller några få abonnenter, och de behöver förstås varken bo i Stockholm eller Göteborg. Likaså om man lägger Göteborgsdelen bredvid Stockholmsdelen och tittar på vilken sida som helst, som inte bara rymmer ett namn, det finns namn, som bäres av en göteborgare och ingen stockholmare. Jag har nu frågat Telia om siffran och återkommer om jag får svar. Frågan är vad detta egentligen har för samband med antalet släkter. Jo, börjar man en ny släkt, när man tar ett nytt namn, så kan släkterna inte vara färre än namnen i katalogen.
Till Anders Pemer: Om man ska hitta ett vettigt släktsammanhang för min morfar får man nog strunta i att se det agnatiska som viktigast och gå på torpet Hökhult i Svennevad. Där bodde 6 generationer anor till honom 1710-1890. Men det var flera gånger döttrarna som bodde kvar och svärsönerna som kom dit. Sedan kan jag inte längre undanhålla dig den sanna historien om mina morbröder. Det är riktigt att det finns två olika namn bland dem. En tog ett eget namn, när han gifte sig, och samma namn tog hans hustrus bror. Då kan jag inte riktigt säga att mamma tillhör samma släkt, eller hur? Men inte nog med det: min mormor hade tre söner. En fick hon innan hon var gift, av för mig okänd släkt. Så gifte hon sig med morfar, som var änkling med flera barn och mycket äldre än hon. De fick min mor och en gemensam son, som till att börja med hette Karlsson. Så småningom blev mormor änka, gifte om sig och fick en son av släkten Larsson. När hennes söner blev vuxna tog de ett nytt gemensamt efternamn.  De har nu alla barn och barnbarn och svärsöner med detta namn. Visst kan jag säga att mamma tillhör samma släkt, med mormor som stam-mor. Förstår du nu mina tvivel på det agnatiska släktbegreppet som det enda rätta?

[Gabriel Wallgren]

OK Ingrid, jag har tillbringat den senaste timmen med lite statistiska studier med Göteborgs telefonkatalog som underlag.
 
Göteborg (riktnr 031) och Kungsbacka (riktnr 0300) innefattar totalt 991 telefonkatalogsidor (vilket jag avrundat till 1000).
Genom att addera tio slumpmässigt (jag blundade och slog in talen på miniräknaren) nedknappade tal på en miniräknare fick jag fram ett tal med minst fem siffror varav jag läste av de tre sista siffrorna, jag gjorde om processen tio ggr för att få fram tio slumptal mellan 1 och 1000 (urvalet såg ut så här: 65, 107, 178, 463, 520, 527, 582, 719, 743 och 752).
Jag fick följande utdelning: 1, 16, 25, 54, 75, 80, 84, 123, 128 och 145 (medelvärde 73,1) släktnamn på de utvalda sidorna.
Jag gjorde en empirisk studie över några vanliga efternamn och fick då fram följande frekvensfördelning:
Johansson, 36 sidor
Karlsson/Carlsson, 26 sidor
Larsson, 16 sidor
Svensson, 14 sidor
Eriksson, 11 sidor
 
Av detta drar jag slutsatsen att medelvärdet 73,1 är för högt. Din siffra på 40 låter då mer trolig. I detta fall skulle det ge 40000 släktnamn på totalt 288000 (ca 288 abonnenter per sida) hushåll i Göteborg och Kungsbacka. Antalet invånare i dessa kommuner är ca 500000 dvs ca 5,8 % av Sveriges befolkning. Detta skulle ge ca 688000 släktnamn.  
Om det är så många vilket jag nu faktiskt själv börjar tro på så tror jag efter mina empiriska studier i Göteborgs telefonkatalog att det beror på att mer än hälften av efternamnen har s k invandrarbakgrund.
Blev vi klokare? Jag vet inte...
 
Håller för övrigt med dig om att en släkt inte är någon strikt agnatisk linje. I mina utredningar över släkter med namnet Wallgren (ett 20-tal olika släkter från Skaraborgs län) så har jag låtit namnet styra släkttillhörigheten. Således anses personer som agnatiskt härstammar från släkten men som inte bär namnet EJ tillhöra släkten, men personer som kognatiskt stammar från släkten men ändå bär namnet, tillhöra släkten.

[Johan Sjöberg]

Jag undrar om det inte är bättre att tala om släktkretsar än om släkter? Jag antar att det är meningen att vi skall föra varje individ till en- och endast en- släkt. Hur skall nu detta gå till? Endera går vi på släktnamn (efternamn), bostadsort, eller matrilinjär/agnatisk princip. Jag har fått skäll förut, men jag tänker i alla fall utveckla min tankegång, med mig själv som utgångspunkt.
 
Alternativ 1: Släktnamn (efternamn)
Som synes är mitt namn Sjöberg. Jag hör alltså, om vi går på släktnamn (efternamn), till släkten Sjöberg, vars nionde generation jag tillhör. Den förste som bar namnet Sjöberg var min ff ff ff ff Isak Gabrielsson Sjöberg. Hans far var landbonde och hette Gabriel Klasson. Han kan ju inte föras till släkten Sjöberg, han hör så att säga till dess förhistoria. Extra tydligt blir det, om man lägger märke till att hans son Isak Sjöberg hade två bröder, Erik och Hans. Vad Erik Gabrielssons eventuella ättlingar kallar sig vet jag inte, men åtminstone Erik hette ju inte Sjöberg. Inte heller Hans Gabrielsson hette Sjöberg, men en del av hans agnater kallar sig Lindgrén. Men namnmässigt sett tillhör jag släkten Sjöberg. Det kan ju ses som ett ganska enkelt faktum. Men det är det inte! Jag hette nämligen som nyfödd Halvardsson (min mors flicknamn, som hon fortfarande bär). Med namn-resonemanget skulle jag då ha tillhört släkten Halvardsson, vars stamfar, min mf ff, Halvard Andersson, var född oäkta i S Finnskoga i Värmland och blev sågverksarbetare i Arbrå i Hälsingland (som så många andra värmlänningar). Hörde han till släkten Halvardsson? Alla hans barn kallade sig Halvardsson/Halvarsson, men själv hette han ju Andersson. Han bör nog anses höra till släkten Halvardssons förhistoria. Vid två års ålder ändrades mitt efternamn till Carlsson, efter min styvfar. Med namnresonemanget skulle jag alltså tillhört hans släkt! Det går väl inte? Biologisk anknytning saknas ju (veterligen). Och även om min styvfar och jag skulle ha någon gemensam ana någonstans i historiens mörker, det borde vi väl nästan ha... så gör det ju oss inte till medlemmar av samma släkt. När jag var 13 år gammal började jag, men inte resten av familjen, att stava namnet Karlsson. Var jag då den ende medlemmen av en ny släkt Karlsson? Eller var jag en medlem av släkten Carlsson med avvikande stavning? Vid 17 års ålder antog jag min fars efternamn, och heter sedan dess Sjöberg, och tillhör sedan dess enligt namnkriteriet släkten Sjöberg.
 
Alternativ 2: Bostadsort
Jag är född i Salem söder om Stockholm. Jag är den förste i min släktkrets att vara född där. Mina morföräldrar flyttade dit från Stuvsta i Huddinge sn (fs) 1968. Blev de då stamföräldrar för EN Salem-släkt? Och vilka personer skall räknas till denna släkt? De i släktkretsen för närvarande i Salem bosatta medlemmarna? Vi andra då? Vi som bor i Värmland, Småland och andra Stockholmsförorter? Tillhör vi nya släkter? Och om vi nu gifter oss med infödingar där vi bor? Då skall alltså våra barn räknas till den infödda släkten? OK. Men om båda makarna är utbölingar, och inte inkommit samtidigt? Eller om båda makarna är infödda?
 
Alternativ 3: Matrilinjär/Agnatisk princip?
Dessa alternativ är inte bundet till namn och bostadsort, men minst lika (om inte mer) infekterat. Om vi börjar med den matrilinjära principen, som verkar vara mest politiskt korrekt. Min mormors mormors mor var av allt att döma född Ahlman, men det var ju hennes fars namn! Vad hennes mor hette vet jag inte. Skall jag spåra min äldsta dokumenterade anmoder på ren mödernelinje och säga mig tillhöra hennes, och ingen annans, släkt? Denna släkt kommer ha ett otal namn! Den agnatiska principen har ju i princip varit allenarådande i Sverige i sekler (och det kanske är därför den hamnat i vanrykte). Inte heller den är problemfri. Dels finns ju risken att man har en annan far än man tror - dels så kan ju flera släktnamn (efternamn) finnas spridda även inom en agnatisk släktkrets, bortsett från att kretsens kvinnliga medlemmar gift sig till andra namn.
 
Slutsatsen blir alltså att ingen princip för släkt-tillhörighet är enkel och saknar fall-luckor eller motsägelser. Namn fungerar så länge barnen verkligen fått namn de har biologisk anknytning till (pappas eller mammas), har de sina styvfäders/styvmödrars namm, då spricker det. Bostadsort fungerar i gamla tider, när folk bodde på landsbygden och inte flyttade fram och tillbaka på samma sätt som nu. Matrilinjära släkter har den fördelen att modern nästan alltid är säker, ibland har ju t o m där misstag skett! Återstår då agnatiska släkter. Funkar de? Jag håller mest på dem, men det är inte helt okomplicerat. Bortsett från risken att bli kallad för bakåtsträvande, jämställdhetsfiende o dyl (det har jag fått höra så mycket i detta forum redan), så är problemet: Var pappa verkligen den jag tror i varje enskilt fall? Troligen inte. Och hur göra med oäkta barn, med okända fäder? Betrakta de som stamfäder för nya agnatiska släkter, eller vad? Ja frågan är om ni blir klokare av detta.
 
Tills någon kommer på något bättre kommer jag att räkna med agnatiska släkter, men det är som sagt inte helt självklart, det heller.
 
Med vänliga hälsningar
Johan Sjöberg

[Ingrid och Olof Bergström]

Antalet släktnamn är räknade på CDn Sveriges Dödbok. 132210 namn inklusive stavningsvarianter finns upptecknade bland de som avled 1968-1996. Namnen är ojämnt fördelade. Andersson hette 117924. Många namn bars bara av en person. Genomsnittet får jag till 18 personer på varje namn. En del av dessa namn har väl försvunnit med sin bärare. Många andra måste ha tillkommit genom nytagning och invandring. Att makar numera kan välja namn och barn oftare än förr få sin mors namn kan innebära en större variation, om man föredrar ett ovanligare namn före ett vanligare.

[Anders Pemer]

Namn som försvunnit med sin ende bärare är ett intressant fenomen. Min morfar bytte namn från Jansson till det egna namnet Askäng när min mors syskon redan var vuxna, och min mor visserligen med något års marginal ännu var minderårig men efter föräldrarnas skilsmässa bodde hos mormor. Morfar gifte aldrig om sig, så han är den ende som någonsin burit namnet. Han dog 1977. Så länge hans tre barn är i livet är de potentiella bärare och kan ta namnet Askäng genom enkel anmälan, då det är ett namn som burits av en av deras föräldrar.
 
Men min ende morbror tog själv ett nytt namn i stället för Jansson (Saxeby). Min moster är gift och bär det adliga namnet Crafoord, och min mor har sedan giftermålet med min far hetat Pemer, och det sista dryga decenniet också burit min styvfars efternamn (Ebbeskog) som mellannamn.
 
Det är med andra ord inte aktuellt för någon av dessa att uppta namnet Askäng. Och vartefter generation efter generation fortplantar sig lär väl strängt taget chansen att någon utan ett (i eget tycke) intressantare efternamn i sin omedelbara närhet vill ta det bli mindre och mindre. Hos min morbrors ättlingar kommer ju alltid namnet Saxeby att ligga mycket närmare till hands. Min mosters ena dotter är gift och har barn med makens efternamn, den andra är sambo och har barn som heter Crafoord, och sonen slutligen är nyligen gift och har nu en son som heter Crafoord.
 
Min syster är sambo och har gett barnen namnet Pemer, och då var hon ändå faktiskt inne på att försöka ta namnet Askäng ett tag i tonåren. Men därav blir väl nu intet. Och vad jag själv kommer att tycka när jag förhoppningsvis en dag har satt barn till världen kan ni ju gissa...
 
Så sannolikheten är väl helt enkelt försvinnande liten att någon ättling till morfar i sinom tid kommer att ta hans namn Askäng. Vad jag kan tänka mig är väl om någon agnatisk ättling till min ende manlige kusin någon gång får ett namn från sin mor, och någon ännu mer sentida agnat på denna gren så småningom är en sådan anhängare av det agnatiska släktbegreppet att han tycker att han vill ta upp det äldsta dokumenterade släktnamnet som någonsin funnits bland hans agnatiska förfäder. Men såvitt jag kan påminna mig har min morbrors son bara döttrar.
 
Och rent instinktivt tycker jag att det skulle kännas fel om någon helt obefryndad människa skulle vilja ta namnet.
 
I det sammanhanget undrar jag f ö när och hur namnlagen, eller praxis, har ändrats så att folk har kunnat börja ta gamla (förmodat!) utdöda adelsätters namn. Jag har en lagbok från 1985, och när jag lusläste namnlagen i den, så var det definitivt inte tillåtet att ta kända utdöda släkters namn, eller namn som lätt kunde blandas ihop med sådana namn.
 
Jag har kommit rätt långt ifrån diskussionens ämne, men kan ju icke förty göra en återkoppling till frågeställningen hur många släkter det finns. Finns släkten Askäng idag? Ja, i indirekt bemärkelse kan man ju säga att alla vi ättlingar till min morfar utgör den... - ska vi säga rent psykologiska? - släkten Askäng. Däremot finns för överskådlig framtid ingen gren som bär namnet.