Heder åt Ted

[Anders Ryberg]

Jag och Ted Rosvall har tidvis olika åsikter, vilket ibland märks här på Anbytarforum. Jag vill dock oförbehållsamt berömma honom för att han i sitt senaste veckobrev ber om ursäkt för en del mindre nyanserade saker han skrivit tidigare. Att fela är mänskligt, att erkänna fel är berömeligt. Och det är att ta det ansvar som följer med maktpositioner.
 
Jag vill också passa på att be om ursäkt för en del mindre välbetänkta och mindre välformulerade saker jag skrivit genom åren.
 
Jag kommer även framöver att framföra kritik när jag finner det motiverat, framföra avvikande åsikter, och räknar med att själv bli kritiserad ibland. Men jag hoppas att både jag och mina motståndare kommer att diskutera på ett sakligt sätt och dra lärdom av varandras synpunkter.

[Jojje Lintrup]

I detta är vi fullkomligt ense, bäste Anders. För visst är det viktigt att ha olika åsikter (de är en nödvändighet - om id?er och tankar ska kunna utvecklas), kunna framföra dem i diskussion, och fortsätta ha respekt för varandra som personer.
Jag har i tidigare inlägg framfört min respekt för Teds person, trots att jag tidvis har framfört hård kritik mot honom. Därför är jag glad att han skrivit sitt senaste veckobrev, där han nu uppträder som ett gott föredöme.

[Rune Edström]

Instämmer i Anders och Jorges inlägg.
rune

[Anna-Carin Betzén]

Samma här!

[Jörgen Tollesson]

Jag dristar mig att framföra en avvikande åsikt - jag ser det nämligen inte som hedervärt att framföra osanna uppgifter och ägna sig åt historieförfalskning!
 
Så här skriver Ted i det nya veckobrevet En ursäkt!:
 
Hösten 2004 grasserade en häftig och stundtals oerhört aggressiv debatt på Anbytarforum. Efter en propå från Anbytarvärden och efter diskussioner inom förbundsstyrelsen, fann jag mig föranlåten att besluta om stängning av den aktuella avdelningen. I detta sammanhang skrevs ett veckobrev med rubriken 'Om att lyssna' där jag försökte förklara motiven bakom beslutet...Den avdelning som burdust och med efterföljande buller stängdes var Kanstött porslin (KP). Men i veckobrevet Om att lyssna (den 17 oktober 2004) sägs inte ett ord om motiven till någon stängning - ja, KP nämns över huvud taget inte. Det som däremot nämns, och uppenbarligen var den utlösande faktorn till att veckobrevet skrevs, var diskussionen i Anbytarforum om CD-skivorna Sveriges befolkning 1970 och 1980 - men den diskussionen har inte stängts...
 
Och det oerhört aggressiva i CD-debatten var att några debattörer inte nöjde sig med de officiella förklaringarna från förbundshåll, utan fortsatte att argumentera emot utgivningen. Det var alltså när Ted tröttnade på den kritiken som han skrev veckobrevet - och där tog ära och heder av sina meningsmotståndare.
 
Någon förklaring till stängningen av KP fanns alltså inte att skåda i Om att lyssna - den kom i stället i själva KP, närmare bestämt i avslutningsinlägget där den 18 oktober 2004. Där skrev Ted bl.a. också, i en allmän kommentar om ett framtida uppstramat Anbytarforum (det gällde alltså inte bara KP). att han uppmanade alla skribenter, särskilt de med glödande pennor, till en viss självrannsakan och återhållsamhet i det fortsatta författandet av inlägg. Detta alltså skrivet dagen efter hans egna återhållsamma veckobrev...
 
Men nu har ju Ted bett om ursäkt för veckobrevet - varför skriver jag då detta inlägg? Jo, dels ägnar sig Ted alltså åt historieförfalskning - det var för att få tyst på besvärliga kritiker han skrev det grovt förolämpande veckobrevet, inte för att förklara stängningen av KP - dels tycker jag faktiskt att ursäkten är en enda stor brasklapp, härtill är jag nödd och tvungen. Och jag har ju min misstanke om varför Ted är nödd och tvungen till denna ursäkt just nu (efter att i nästan ett år ha försvarat sitt alster med näbb och klor) - men den misstanken behåller jag för mig själv...
 
Ted skriver vidare så här i En ursäkt!:
 
Jag har fått oerhört mycket kritik för detta veckobrev - inte minst på Anbytarforum - men också en hel del uppskattande ord från dem som tröttnat på det stundtals fräna och oförsonliga tonläget i vissa diskussioner. Kritikerna menar visserligen att mitt eget tonläge i detta veckobrev knappast kan beskrivas som föredömligt, och något ligger det kanske i detta. Å andra sidan kan man inte, som det en gång sades i en politisk revy, 'ha krig, och så låtsas att man är på en svamputflykt”. Efter att ha läst igenom veckobrevet ytterligare några gånger är jag dock idag benägen att begå självkritik, och erkänna att en och annan formulering i stridens hetta blev lite väl tillspetsad... [JT:s kursivering - eller rättare sagt icke-kursivering.]Den ende som får en verklig ursäkt är den person som kommenterades på ett rätt kränkande sätt och samtidigt citerades (och därmed lätt kunde identifieras även om han inte namngavs). Men i övrigt kan jag inte se denna självkritik av en och annan lite tillspetsad formulering som en ursäkt för de grova påhoppen som många andra blev utsatta för; det lyser tydligt igenom att Ted egentligen tycker detsamma som han om och om igen har upprepat under det gågna året (när hans argumentationsteknik har kommenterats också p.g.a. andra liknande skriverier), nämligen att han inte förstår varför folk blir upprörda - men att han alltså nu är nödd och tvungen till denna ursäkt.
 
Men om veckobrevet En ursäkt! visar att Ted trots allt har förstått att inte kan fortsätta att behandla sina meningsmotsåndare på detta sätt - om inte annat, så i varje fall för att själv slippa all kritik för sina skriverier - så behöver vi förhoppningsvis inte läsa slikt framöver. Och i så fall kan vi lägga denna trista konflikt bakom oss.

[Anders Ryberg]

En annan aspekt på det hela är den att detta senaste veckobrev också måste publiceras i Angeläget, då Att lyssna publicerats i denna publikation också. Och det vore nog bra om det även i PDF-versionen av aktuellt nummer av Angeläget infogades en not att detta veckobrev är numera tillbakadraget.
 
Och jag tror fortfarande att veckobreven inte passar som officiell Förbundsinformation, som Angeläget skall innehålla. Det bästa vore om det senaste veckobrevet blev det sista som publiceras i Angeläget, och att denna skrivelse mer renodlat blir ett organ för texter som hela Förbundsstyrelsen aktivt står bakom.
 
Jag hoppas precis som Jörgen att senaste veckobrevet är startskottet för ett nytt tonläge från Ted, att han faktiskt tagit intryck av en del synpunkter. Detta är värt uppmuntran. Men jag har inte ändrat uppfattning om hur det är lämpligt att skriva när man företräder tiotusentals medlemmar, och är fullt beredd att framföra mina åsikter när så är påkallat.

[Jörgen Tollesson]

Till det Anders skriver om Angeläget (som jag naturligtvis instämmer i) kan tilläggas att det självklart är alldeles utmärkt att det grovt förolämpande veckobrevet Om att lyssna nu är borttaget från Rötter - även om det tog drygt tio månader.
 
Att det skulle plockas bort var f.ö. något jag bad Ted om (per epost - för att undvika en debatt i Anbytarforum!) redan dagen efter att det skrevs. Men det fann han alltså inte något skäl att göra - då...