Äldre inlägg (arkiv) till 2003-11-28

[Ann Little]

Som barn på 1950-talet bodde jag med min familj på Vätö i Roslagen under flera somrar. I en röd liten stuga i trakten bodde en äldre man vid namn Andersson som mamma tyckte om att prata med. Hon tyckte också att han var väldigt pigg för sin ålder, vilket hon sade till honom en dag. Men han hörde inte så bra och svarade: Ja, ja ä rospigg ja!  
 
Det finns säkert många små roliga historier om folk från förr som skulle vara trevliga att få höra.
 
Mvh
Ann Little

[Peter Funke (Aningen)]

Jag kan väl bidra med en historia som en icke släktforskande bekant drar varje gång vi kommer in på ämnet. Ett original i Värmland (det är där dom brukar finnas...)ville gärna stå på god fot med en av de lite bättre (som de hette förr) på orten. En dag fick han chansen utanför affären inför flera vittnen. Han stoppade sin motvillige bekant och sa: Du Gustavsson, di mor ä kvennfolk å dä ä mi og (ock), så en kan väl säjje att vi ä litte släkt?

[Eivor Andersson (Ema)]

Då får väl Bohuslän vara med på ett hörn också..
 
En historia från boken Bohuslän i våra hjärtan
 
Av den prästerlige hävdatecknaren C W Skarstedt.
 
-Ett omaka par kom till honom en gång och ville ta ut lysning i Solberga fsml. i Bohuslän.
Han var 21 år och kvinnan 82 år. Skarstedt försökte förgäves göra invändningar.
  Vid bröllopet kunde emellertid den gode kyrkoherden inte låta bli att ge det omaka paret en liten erinran. Den unge mannens yrke var saltare vid ett bohusländskt salteri.
  När paret skred uppför kyrkogången, hon i krona och slöja, lät Skarstedt församlingen stämma upp i den gamla psalmem:
Upp (P)saltare och Harpa

[Kjell Croné]

Pappa har berättat mycket om morbror Anders Nilsson på H?ggen i Långelanda, Silbodal (Värmland) (1892-1961), bl.a. denna lilla händelse.
 
Anders kom in på järnaffären, där han träffade och hälsade på en bekant. Då sa Anders:  
Så kall du är om nävane. Har du gestne böxetasker.
 
(Fritt översatt: Så kall du är om nävarna. Har du hål i byxfickorna.)
 
Kjell

[Britta Zachs (Zachs)]

Hej, varför inte en liten västgötahistoria också!
 
Gustaf och Kalle cyklade förbi ett kalhygge.
Gustaf: Här är precis som i paradiset.
Kalle: Jaså, tycker du det är så vackert?
Gustaf: Nä men näcket. ( Nej, men nacket)
 
Britta

[Egon Bosved]

Jasså, får en berätta väskjötahistorier här?
 
För att bistå Danmark skickade Sverige 1864 i skandinavismens anda svensk trupp till Schlesvig-Holsteinska gränsen (mot att de inte skulle sättas i strid). Även kneckta frå Skaraborg skickades dit och mötte ett yndigt land - olikt den karga hembygden. Nu är den gamle knekten biodlare på sluttningen (schluttninga) till berget Billingen och traktens ungdom har samlats och lyssnar till honom. (Ungdomen visade långt större respekt för äldre då än nu för tiden.) Uppfylld av sina minnen från ett yndigt land berättar den gamle knekten om vad som stod hans hjärta närmast - biodling.
 
- Å dä förschtåri pöjka at biina di hadde därnere di va stora sum gråsparva.
 
- Å hurldana va kupera? undrade ungdomarna lömskt.
 
- Jae, di va vannlija. (obetänktsamt har knekten öppnat sig för ett avslöjande.)
 
- Men hur kom bina in då?
 
-
 
- (Sagt med en hög och tunn röst)
 
-  Jooe -- di feck la see sej för.
 
Historien är ett exempel på västgötaklimax.
 
Möjligen var min farfar, Ängslyckes Karl, en av ungdomarna.
 
mvh Egon

[Peter Borg]

Och här är en från Värmland.
En del av Er känner säkert igen Elis i Tasre, broder till bildhuggaren Christian Eriksson. Elis var ett s.k. original i Arvika och är beskylld för upphov till ganska många historier.  
 
Elis kommer cyklande utan ljus på cykeln och blir stoppad av polisen:
- Elis måste se till att cykellyktan brinner annars får han se till att gå av cykeln och leda den.
Elis:
- Jag har allt provat att gå breve? också men ho bränner inte ändå!
 
MvH
Peter Borg

[Arnold Mellgren]

En gammal skröna från Bruket i Sandviken från 1920-talet. En gubbe som kallades Krom-David(han jobbade vid betningen nere i verket) hade stora bekymmer med svenska språket. Framförallt hade han svårt med ordföljden då han pratade. Efter en stökig helg, då det hade varit ett förfärligt oväsen utanför den brukskåk han bodde i, så berättade han för sina jobbarkompisar: Dä va sån?t dj-vla liv så jag va tvungen å gå opp å titta i kalsongerna.

[Siv Nauman]

Det här är från 30-talet i Östergötland berättat av min far. Hans mor hade beställt matjord vilket hans far inte visste om. Så när en springpojke knackade på dörren och hans far öppnade sa springpojken  Jag skulle vilja lämna denna jorden. Varpå hans far svarade, ja far i frid.

[Peter Funke (Aningen)]

Den senare berättelsen får mig då att osökt tänka på en historia som nog flera har hört förut. Den handlar om gamle hedersmannen Johansson som inte mått så bra en tid. En av bygdens förtroendemän, Krans, beslöt att titta in till Johansson för att höra hur det stod till med honom. Dörren var i vanlig ordning olåst, så efter att ha öppnat dörren ropade Krans för att inte skrämma den gamle att det är Krans ifrå kommunen. Då hördes det en trygg stämma från kammaren: jaja, ställ den ve dörra, ja ä inte dö riktigt än...

[Peter Borg]

Min farfar berättade för länge sedan om en gubbe i hans grannskap som pratade väldigt fort och därmed ofta blandade ihop orden lite fram och tillbaka. Vid ett tillfälle kom han med andan i halsen och sa:
  -Kan jag göra annat än pissa, när småpojkarna har varit och skrattat i skottkärran min.
 
 
På samma ort hände följande: En gammal lomhörd gumma kom in på brukshandeln och beställde bland annat ett skålpund kaffe. Bodbiträdet skrek i örat på gumman och upplyste om att numera heter det inte skålpund kaffe längre utan hekto kaffe!!
   -Jaså, sa gumman sorgset, heter det inte kaffe längre...

[Erik Holmlund]

Detta hör kanske inte till kategorin 'roliga historier' utan snarare 'roliga uttryck' men skriver det ändå.
 
Min mormor, en samisk bonnhustru i Lappland, hade ett eget(!?) uttryck som hon ofta använde i samband med kaffedrickning, vilket ofta skedde ute i naturen när man bar kaffet med sig och tog vattnet ur nån fjällbäck. Blev kaffet för svagt löd uttrycket Hänna va närmare bäcken än säcken, och blev kaffet för starkt: Hänna va närmare säcken än bäcken. Säcken syftade på den lilla påsen med kaffepulvret. Men uttrycket användes förstås även när man drack kaffe inomhus. (Hänna är dialektord för 'detta').

[Christian Andersson]

Hört på Lövmarknan:
 
Di va här från Radiotjänst o ville spela in mej på hannklaveret,  
men ja sa att ja bara kunne en bit o så häller han inte väder ändå!

[Olof Stenum]

Redan för några år sedan återgav jag följande anekdot här i Anbytarforum, men jag tycker den är så gullig att den tål att upprepas:
 
Bonden Jöns Eliasson i Långsele, Dorotea, dog hastigt av slag enligt dödboken. Hustrun Maja Lisa förklarade händelsen för grannarna: Han vellä å jä lättän, sä hickän tell å sä van dö.
 
Citerat ur boken Byalaget, berättelsen om byarna Långsele-Högland med omnejd i Dorotea socken.
 
Mvh
Olle

[Anders Berg]

Har du en översättning, Olle!

[Gunnar Svensson]

Raggarna i Umeå på 50-talet brukade busringa till slaktaren och fråga om han hade grisfötter.

[Lotta Nordin (Lotta)]

Anders,
här kommer översättning:
Han ville och jag lät honom, så hickade han till och så var han död.  
 
Mvh//
Lotta

[Anders Berg]

Aha...

[Anita Berglund Eriksson]

Jöns Eliasson som ville och tilläts dö var min farmorsfarfar....
 
Mvh Anita

[jonas larsson]

När jag var liten bodde jag i Linköping. Busunge som jag var, så ringde jag ibland till en som hette Storm boende på Platensgatan och frågade:
-Är det Storm på Platensgatan?
-Ja.
-Håll i hatten då!
Och sa la man fort på luren.

[Monica Svedberg]

När min mamma ringde till sin väninna en gång för länge sedan svarade en cirka 4-årig son i familjen.  
- Hur mår du? frågade min mamma.
- Jo, tack. Det är bättre nu när jag har bajsat, svarade ungen.
 
Små barn har ju inte lärt sig det där med omskrivningar.

[Peter Borg]

I en bruksort i östra Värmland bodde på 1940-talet en gubbe vars enda och stora passion var fisk och fiske, allt kretsade kring detta. Han var till åren kommen och hörseln var väl inte den bästa. En dag råkade han på en av sinna grannar, en yngre man som precis var nybliven pappa. Den nyblivne pappan säger med kraftig och tydlig röst till gubben:
 -I natt fick min fru en liten pojke och han  
   vägde hela fyra kilo!
 -FYRA KILO, skrek gubben och ryssjan höll??

[Kjell Johansson]

Vad är det som är litet och brunt och hoppar omkring i trädkronorna, frågade söndagsskolelärarinnan.
En pojke svarade, det borde vara en ekorre men eftersom det är du som frågar så är det väl Jesus.

[Peter Funke (Aningen)]

I Slottsbron hade en av gubbarna på bruket vunnit pris i tidningstävling med en revolutionerande krok för att fånga lake. Det var bara det att alla på orten visste att det var en helt annan person som hade gjort uppfinningen. När några gubbar strålat samman i brukshandeln för att hämta posten var det en som inte kunde hålla sig längre, utan han frågade den som vunnit om han tyckte att det var rätt att han fått äran för något som någon annan hade gjort. Du, sade uppfinnaren, Mon på Remmene fick pris på lantbruksutställning för den finaste griskullen, och inte kan du väl påstå att han gjort den själv?

[Lena-Maria Jansson]

Kul med alla roliga historier, Min morfar var från Västergötland och en mycket god historieberättare. Den här historien är en av ett fåtal som han skrev ner innan han dog. Tyvär har vi alldeles för få av hans historier bevarade. Men håll till godo med den här . med hans egna ord.
Jag var 1962 på mitt 50- års konfirmations minne i min hemsocken. Alla var överens om att vår lärare i skolan var den mest sämsta man kunde önska sig. Kyrkoherden, den nuvarande, var även närvarande och han sa att han hade hört samma sak från trovärdigt håll. Jag steg upp och bad att få protestera mot detta. Visserligen lärde vi oss inget eller i varje fall mycket ringa. Men jag beundrade vår gamle lärare. För han hade en begåvning som ingen annan jag träffat under mitt långa liv. Jag har försökt att vara affärsman, men aldrig kunnat nå dit som vår gamle lärare. Han var folkskollärare med en ynklig liten lön. Han hade en stor trädgård som vi ungar fick gräva och klara för hans räkning. Så var han en stor biodlare, kyrkoorganist samt fick ungtuppar av bönderna. Dessa tuppar gödde han upp och de blev ett bra tillskott i hushållet. Så var han försäkringsagent och agent för försäljning av orglar. Det är denna gren av hans verksamhet som alltid har varit föremål för min beundran. I socknen bodde tre bröder i 45-50 års åldern. Allmänligen kallade ”Kalles pojkar i Holm”. Ingen av de var musikaliska, men en stor och bra manbyggnad fans. Min lärare cyklade dit och undrade om herrarna kanske var spekulanter på en orgel. Jo det kunde inte vara så dumt med en sådan möbel, att sätta i stora salen. Det gick lätt, men min lärare var smart. Han säger ”Jag kom att tänka på en sak ifall någon eller några gifter sig, då blir det kanske knivigt. Då alla vill ha denna vackra möbel och instrument. Därför föreslår jag att ni köper tre stycken. En var och inga misshälligheter kommer att uppstå.” Detta tyckte köparna var förståndigt och när det nu var organisten själv som tyckte så, var det bäst att köpet blev av (köparna var mycket förmögna). När jag hade sagt detta till min lärares försvar. Så säger kyrkohedern. ”Jag tror att du inte talar sanning.” Men då steg socknens nuvarande förtroende man upp och sade ”Det stämmer nog, jag var på auktionen efter dessa personer och där var tre orglar. Som nog ingen hade tagit en ton på.” Detta till min vördade lärares åminnelse och för alla de rottingslag som jag fått av honom. För vad som än hände, så var jag en till som fick stryk. Visserligen så sågade vi av rottingen ”nästan”. Visserligen spikade vi fast hans galoscher, så att han stod på näsan. Visserligen kastade vi småsten på hans ungtuppar som sprang på skolgården. Vi blev rätt träffsäkra och träffade i skallen och då svimmade tupparna, låg stilla i några minuter för att sen springa som vanligt. Till sist fick han reda på förhållandet. Jag och kompisen fick smaka på rottingen även för de andras räkning. Frid vare över hans minne, vem vill tävla och sälja tre orglar på ett enda ställe. Kyrkoherden bad att vi två skulle dricka kaffe tillsammans och då ville han göra gällande att jag talade osanning. Men till detta återkommer jag en annan gång.

[Peter Borg]

Det här med läraren som drog nytta av sina elever rent praktiskt i förra inlägget får mej att minnas en gammal historia som jag hörde för väldigt länge sedan. Om den har verklighetsförankring  ska jag låta vara osagt, men i alla fall:
 
I en landsortskola tjänstgjorde en lärare som en dag sa till sina elever:
 -I morgon barn, ska vi läsa om Columbus och
  Columbi ägg, och då vill jag att alla tar med  
  sig ett varsitt ägg hit till skolan. Skulle det  
  vara någon av Er som inte har några ägg hemma,
  så går det lika bra med lite gott smör istället.

[Arnold Mellgren]

I min gamla hemstad fanns det för några decennier sedan en alkoholiserad person som hette Wilhelm Moberg, faktiskt, han hade samma namn som den kände författaren. Han var sedan lände portad från Systembolaget. Så en dag tog han mod till sig och gick in på systemet. Det är ingen id? att du kommer hit Wilhelm sa en av personalen. Kom igen om hundra år fortsatte expediten skämtsamt. Den minst sagt törstige Wille genmälde snabbt  
ska jag komma på förmiddan eller eftermiddan?

[Peter Funke (Aningen)]

Ser att rubriken nästan är på väg bort från Nytt senaste dygn, och det måste förstås förhindras!
Läste häromdagen en historia som kanske en och annan näringslivshöjdare skulle kunna ta till sig av. För länge sedan fanns det en handlare som kallades för Tras-Johan som drog omkring med sin kärra på vägarna i Västra Värmland och köpte upp lump. En dag kom han till Frykerud, och där blev han utsatt för ett litet spratt av några ungdomar.
Två av dem sålde nämligen lump till Johan, medan de två andra stal från lasset och smusslade fram till kompanjonerna, så att Johan fick köpa samma lump igen. Ett vittne som sett det hela upplyste Johan om sprattet, men Johan konstaterade bara sakligt att dä kvetter! Huvvesaken ä att affärera går å pengera stanner inom Sverige.

[Ann Little]

Följande står att läsa under diskussionen Karta över haplogrupper i Europa i inlägg från Anders Ryberg och Lars Nylander. Jag tar mig friheten att kopiera ner dessa här, så att andra som inte tagit del av diskussionen kan få sig ett gott skratt!
 
 Tacitus skriver även att älgar saknar knäleder och sover lutade mot träd.......
Caesar skriver om älgjakt genom nedsågning av träd....
 
 
Mvh
Ann

[Peter Funke (Aningen)]

Hej Ann!
Trevligt att träffa på en släktchattarbekant även den här vägen! Älgberättelsen dyker upp då och då, senast för någon vecka sedan på Aftonbladets kultursida. Ömsom tillskrivs den Tacitus, och ömsom Julius Caesar. Sedemera lär även Johannes Magni ha nedtecknat den. Enligt en hemsida på nätet skall det inte bokstavligen ha stått att det var en älg, utan ett långbent djur med åsneöron, och att vissa zoologer ett tag var inne på att det skulle ha rört sig om visenten istället för älgen, men nu verkar man ha bestämt sig för det senare alternativet. Söker man på älg Tacitus och älg Caesar med sökmotorn så hittar man berättelsen i flera versioner.  
MVH