Fyra fruar

[Ulrika Eversdijk]

En anfader gifte sig fyra gånger pga. frun dog. Hur vanligt kan detta ha varit för dem som blev änklingar/änkor?

[Gunilla Johansson]

Min son har en anfader som gifte sig tre gånger på sex år. De två första fruarna dog i barnsbörd eller i efterdyningarna av barnafödseln.
 
Jag tror att det var ganska vanligt att både kvinnor och män gifte om sig relativt snabbt om det fanns små barn med i bilden.
 
Bl a har jag en anfader som gjorde nya hustrun med barn, runt den första hustruns dödsfall. Där kunde han inte vänta längre än sex månader innan han gifte om sig (inget sorgeår där).  
 
Annars var väl det vanligaste att gifta om sig när sorgeåret var till ända. För att barnen skulle få en ny mor eller far. I fattiga familjer behövdes båda parter, fadern som var den som arbetade för inkomsten och modern som såg till att hemmet fungerade.
 
Min erfarenhet, vilken kan skilja sig från andras.
 
Mvh
 
Gunilla

[Ingela Martenius]

Män var tillåtna att gifta sig igen efter sex månader. Sorgeåret för kvinnan var ju för att se att ingen graviditet utvecklade sig. För både kvinna och man var väntetiden egentligen till för att all pappersexercis (och praktiska göromål) som följde på dödsfall och förberedelse för nytt äktenskap i stort krävde den här tiden.
Låt oss t.ex. ta en man med barn där hustrun/modern dör. Först är det begravning och bouppteckning. Sedan få tag på en ny kvinna och förhandla med (henne och) hennes släkt. Så skall barnen avvittras, dvs få ut sitt morsarv - det var många gånger hårda förhandlingar med första hustruns släkt. Så är det trolovning och lysning och till slut bröllop. Sex månader var ganska snabbt marscherat - fast det var naturligtvis bra mycket enklare och snabbare avklarat bland dem som inte hade någon egendom - och de familjerna behövde ju, precis som Gunilla påpekar, verkligen två vuxna.
 
Och ja, det var det vanligaste att man gifte om sig så snabbt det bara gick. Ser man på de familjer där inget omgifte skedde så går det ofta sämre för barnen när de inte har två föräldrar; särskilt då när far/styvfar saknas.
Sedan kan man ju fundera på de stackars kvinnor som gifte om sig med män som redan förlorat ett par, tre hustrur...optimister eller därtill nödda och tvungna??
 
Ingela

[Gunilla Johansson]

Det fall jag såg på min ana, tycker jag att det värsta var att vedebörande var ute på äventyr redan innan första hustrun var avliden. Om inte barnet kom för tidigt vilket tydligen var vanligare förr. Det var ju inte tillåtet att avla barn före äktenskapet om ena parten var gift.
 
Det vanligaste omgiften jag sett är att även männen brukade hålla sig från omgifte till slutet på sorgeåret. Även om jag vet att sorgåret var för kvinnorna och för att ev faderskap skulle kunna fastställas.  
 
Det är ju trots allt bara max 9 månaders leverans på barn.  
 
 
Mvh
Gunilla

[Torbjörn Norman]

Gunilla
 
Det är väl inte säkert att det är den nya maken som  är far till barnet som skulle blivit avlat innan tidigare hustruns död. Hon kan ju blivit hävdad av någon annan man som inte kunde eller ville gifta sig.
 
Den havande kvinnans släkt (och kanske ibland även kvinnan) är förmodligen lika angelägna att kvinnan blir gift och helst innan barnet föds som änklingen är angelägen att snabbt få någon som tar hand om hushållet. Bägge parter var kanske intresserade av att hålla god min och komma fram till en snabb lösning. Och mannen kanske tom kunde få en hustru som var ett trappsteg högre upp på samhällsstegen.  
 
Ock var kvinnan enda barnet kunde mannen kanske så småningom få brukningsrätten till ett torp eller dyligt i utbyte mot gökungen som givetvis var fött i äktenskapet och därför normalt räknades som makens.

[Ingela Martenius]

Skulle tro att lagstiftaren var tvungen att räkna med extremfall för kvinnorna:
42 veckor är max för vad man kallar normal graviditet.
Sedan kan kvinnan givetvis inte gifta sig innan hon kyrktagits - 6 veckor (vad jag sett var i själva verket 4 veckor det vanligaste, men det skulle ju egentligen enligt alla konstens regler vara 40 dagar, vilket gör ca 6 veckor).
Därpå lysning 3 veckor.
Nu är vi uppe i 51 veckor...varför inte lägga på en vecka för säkerhets skull... Där har vi så sorgeåret.
 
Ingela

[Gunilla Johansson]

Detta var en adelsman och hon var betydligt lägre i rang, han hade råd att gifta ner sig.
 
Tror knappast att denna man hade tagit en annans mans barn som sitt. Han hade varit gift med en kvinna från ungefär samma samhällsklass. Han bodde på en större gård (ev Herrgård, min gissning). Första äktenskapet var antagligen ett konvensansäktenskap, som ingen av de tu kunnat säga ifrån om, bestämt över deras huvuden.  
 
Nästa äktenskap kan vara av kärlek. Han hade råd att gifta om sig med en kvinna av folket.
 
Men jag förstår vad du menar. Jag tror på din teori att vissa män kunde få ett bättre jobb och högre status om de äktade en ung dam som råkat i olycka, eller när barnafadern köpte sig fri genom att se till att en av hans anställda hamnade i högre rang med bättre lön för att erkänna, barnet som sitt.
 
Tyvärr var tror jag inget det var något av de två senare alternativen. Utan han var nog utan tvekan vad som idag skulle kallas för sk..stövel. Han gick över gränsen, men hade antagligen råd att betala sig ifrån ett brott mot något av de 10 budorden.
 
Mvh
 
Gunilla

[Stefan Simander]

Anledningarna till giftermål kan variera oerhört, då som nu, att mannen gifte sig när han gjort någon flicka, särskilt med lägre status, var långt ifrån inte alltid fallet, så skitstövel kanske inte stämmer, (speciellt om han bröt mot ett konvenansäktenskap).
 
Men den med pengar, makt eller status (oftast män) har i alla tider haft vissa fördelar jäntemot de som haft det sämre i dessa avseenden, när det gäller äktenskap, lägersmål och graviditeter.
 
Se också: Anbytarforum: Övriga ämnen: Rekord: Flest giftermål