Tack Göran. Här är länken igen - Livets högtider täcker även födelse/dop, konfirmation och död/begravning; det är en artikelserie som publicerats på svenska och delvis på engelska, och som nu används som rekommenderad bredvidläsning för utländska studenters introduktionskurs till svensk kultur vid Göteborgs universitet.
När jag läser igenom hela den här tråden är det flera saker jag vill kommentera; det kommer i lite osorterad ordning...
Först vill jag gärna påpeka att allmogebruden i allmänhet inte bar folkdräkt på den tiden då folkdräkt var vanliga kläder (undantag fanns, t.ex. i Vingåker/Österåker och stora delar av Skåne). Brudklänningen var då svart, vilket naturligtvis delvis hörde samman med att det inte var brudens egen klänning utan en klänning hon lånade (hyrde, precis som så många gör idag med bröllopskläderna) av brudpåkläderskan. En sådan klänning måste ju göras i ett tåligt material och en tålig färg eftersom man inte bara kunde skicka den på kemtvätt... Göteborgs museum har en sådan klänning i sina samlingar, där man tydligt kan se att den är konstruerad för att kunna passa kvinnor i olika storlekar.
Att klänningen var svart märktes knappt när man hängt på bruden all utstyrsel hon skulle ha på sig. Den andra anledningen till att klänningen var svart var troligvis påverkan från det borgerliga modet: ordentliga borgerliga kvinnor bar svart till kyrkan.
Sent på 1800-talet blev det så bland den allmoge som fortfarande använde folkdräkt till vardags modernt att gifta sig i folkdräkten (finaste varianten givetvis). Dels hade dräkten tagits upp bland borgerligheten som ett modeplagg (vilket gjorde den fin nog för bröllop), dels började brudarna protestera mot att gifta sig i en klänning som man visste förut använts av kvinnor som t.ex. begått horsbrott.
Allmogebrudar bar aldrig slöja, varken till den svarta lånade och pyntade klänningen eller till folkdräkt. Inte förrän även landsbygdens brudar gifte sig i vanliga, borgerliga klänningar (oavsett färg) började de använda slöja (något som länge varit standard i England och på kontinenten).
Myrtenkronan är en borgerlig tradition som mycket sent kom ut till allmogen/landsbygden. Allmogen använde antingen kyrkans krona eller så lånades en s.k. skravelkrona av brudpåkläderskan. Kronan var egentligen bara en stomme för allt den utsmyckning som hörde till vad en riktig brud skulle ha på huvudet (vilket inte myrtenkronan kunde användas till). I t.ex. Skåne var det däremot ovanligt med krona fram till det sena 1800-talet eftersom brudkrona inte använts på samma sätt i Danmark som i Sverige.
Borgare började däremot mycket tidigt (sent 1700-tal) med myrtenkronor, och här var det ovanligt att man lånade kyrkans krona.
Rent allmänt är det viktigt att hålla reda på om man talar om folk och seder från landet eller från staden. Även små städer i landsorten var stadspräglade medan bland allmogen de gamla sederna runt de stora högtiderna i livet var något som behölls mycket länge...ibland otroligt länge - när jag här på forumet en gång förklarade kryckeståt och talade om det som förr var det genast flera som såg sig föranlåtna att skriva och påpeka att seden fortfarande lever i högönsklig välmåga på olika håll i Sverige. Generellt kan man dock säga att skillnaden i seder och bruk mellan stadsbor och lantbor inte försvann helt förrän efter andra världskriget (och ibland alltså inte ens då...).
Det är helt riktigt att man hade särskilda både annan- och tredjedagsklänningar (om man hade råd naturligtvis). Bland allmogen som bar folkdräkt markerades genast bytet i status från ogift till gift kvinna - olika på olika håll. Det kunde t.ex. vara fråga om en annan sorts huvudbonad. Även här fick man på så sätt en sorts annandagsdräkt.
Viktigt var också hur man klädde sig första söndagen efter bröllopet - det var ju första gången brudparet uppträdde officiellt, utanför hemmet, efter bröllopet.
Svart sorgklänning för en brud så sent som 1947 verkar ju ovanligt, och det är riktigt att man brukar säga att bröllop bryter sorg. Men å andra sidan skulle den som hade så djup sorg som efter en förälder inte heller gifta sig under sorgeåret. (Den som hade sorg efter en make bevistade överhuvudtaget inte bröllop det första året, det ansågs helt uteslutet.) Om man nu tvunget måste gifta sig när man hade djup sorg var det sorgkläder som gällde, och ett mycket litet, privat bröllop - inga stora festligheter. Det hände faktiskt att folk utnyttjade den här regeln för att komma billigare undan.
Regeln om bröllop bryter sorg gällde alltså enbart den som inte hade djup sorg: om t.ex. en kusin eller moster eller så hade gått bort för någon månad sedan eller så, då kunde man lägga av sorgklänningen för en dag - men man bar naturligtvis inget alltför glatt eller urringat: en grå eller mörkblå klänning och minimalt med smycken (inga färgade stenar t.ex.).
Lite tidigare i tråden var det någon som oroade sig för på vilken sida brud och brudgum står vid varandra. Det spelar ingen som helst roll. Utom just precis när de går in och ut ur kyrkan och när de står framme vid altaret. Av tradition är vänstersidan (vänster när man går ner för mittgången mot altaret) - som i den vanliga östligt orienterade kyrkan är norrsidan - kvinnosidan medan högersidan - sydsidan - är manssidan. Seden går tillbaka på hur den korsfäste Jesus brukar porträtteras - nämligen med Jungfru Maria på sin ena sida (=kvinnosidan) och sin älsklingslärjunge Johannes på sin andra sida (=manssidan)
Förr satt kvinnor på kvinnosidan och män på manssidan. Ett gift par satt alltså inte tillsammans vid gudstjänsten. När brudparet tillsammans gick nerför miittgången var det viktigt att bruden (och eventuella tärnor/brudpigor) gick på kvinnosidan och mannen (och eventuella marskalkar/brudsvenner) gick på manssidan. När de gick ut igen var det fortfarande lika viktigt att de gick på sin sida och därför är deras inbördes ordning alltså olika vid in- och utgång.
Sedan ser jag att det verkar som om flera tror att klädning bara är en gammal variation för klänning. Så är det inte riktigt. Ordet klädning betyder att hela klädedräkten man hade på sig var av samma tyg; även män bar alltså klädning - nämligen om byxor och väst/jacka var i samma tyg ( SAOB ger ett underbart exempel: ...kunde Geijer ej underlåta att ge Atterbom en fin, svart klädning i Julklapp.).
Vad vi idag menar med klänning, en kjol ihopsydd med ett liv i samma tyg (eller skuren som ett sammanhängande plagg), var förr hel klädning.
Ingela
Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
Köp och Sälj
Cookie policy