Absolution

[Knut Henriksson (Knutte)]

Absolution  
 
I kyrkböckerna från slutet av 1600-talet och framåt står det antecknat vilka som fått syndarförlåtelse. Det kan var olika typer av synder vanligtvis lägesmål men också t.ex. försumlighet när barn drunknat.
Jag tror inte att den skyldige självmant gick i kyrkan och berättade sina synder. Var det sockenstämman eller tinget som  dömde till inställelse. Hur gick en absolution till, fick den skyldige stå i kyrkan och bekänna innan han/hon blev förlåten?
Finns det någon litteratur skrivet om tidigare kyrkoseder?

[Ingegerd Karlsson]

Hej Knut  Henriksson!
 Min mormor Maria gustavsdotter har fått syndernas förlåtelse enligt husförhörslängd i samband med den andra lysningsdagen då hon skulle gifta sig med skomakare August Torsson.Hon hade tidigare två s.k oäkta barn.De gifte sig 1898 i Bottnaryd,man tror ju gärna att kyrkan ville att hon skulle bli en bättre människa?
Ingegerd Karlsson i Lund.

[Max Lerby]

Min ffm, född 1844, blev änka vid 25 års ålder. Hon hade fött 4 barn, alla födda inom äktenskapet, varav en dog i späd ålder. Under de närmaste tolv åren efter att hon blivit änka födde hon ytterligare 3 barn, varav det sista föddes 1881. Notering i hfl efter 3:e oä barnet: Icke abs. för 3:e resan lönskaläge. För de två tidigare oä barnen hade hon fått absolution.
Nu undrar jag vad det konkret innebar för henne att ej få absolution. Någon som vet?
Mvh Max

[Gunilla Johansson]

Förlåtelse av Gud. Troligen för att bättra sig och komma till himlen.
 
Gunilla

[Gunilla Johansson]

Enligt min ordbok: Syndernas förlåtelse. En ångerfulls syndares återupptagande i församlingen.
 
Gunilla

[Anna-Carin Betzén]

Max,
Följer anteckningen henne resten av livet? Om den bara finns med i en enda HFL så var det nog bara  prästens minnesanteckning om att det inte hade skett än. Jag vet inte om man kunde bli vägrad absolution vid upprepad synd.
 
För att jämföra, så har jag sett en anteckning ej adm på en ung man, något som sedan strukits över. Anteckningen hade tydligen gjorts när han flyttade till församlingen och skrevs in i dess HFL, för i flyttattesten stod det att han är ännu icke confirmerad till H.H. Nattvards begående.

[Max Lerby]

Jodå, anteckningarna följer med och finns med i hfl så sent som 1895.  
Min undran var egentligen om denna nekan till absolution även hade andra följder som tex att hon inte var välkommen i kyrkan över huvudtaget.
/Max

[Anna-Carin Betzén]

Nordisk familjebok (1876) skriver ganska mycket under uppslagsordet aflösning, det framgår att den enskilda syndabekännelsen och aflösningen, ehuru kraftigt förordade åtminstone i den lutherska kyrkans bekännelseskrifter, allt mera kommit ur bruk och lemnat rum för den allmänna, så vid denna tid bör hon inte ha blivit utstött pga detta. Det skilde nog från plats till plats beroende på prästens inställning, men de enda konkreta konsekvenser som jag kan tänka mig utifrån NF:s text, är att hon möjligen kan ha nekats att ta nattvarden, men det borde i så fall synas i HFL.

[Max Lerby]

Anna-Carin och Gunilla! Tack för era engagemang i denna fråga. Anna-Carin, jag tror att du kan ha rätt i att hon inte blev helt utstött men en rimlig konsekevens borde vara att inte få deltaga i nattvarden. Säkert är det också som du skriver att det skiljer sig en hel del mellan olika församlingar. Församlingen det gäller här är Hammarby i Stockholms län.
Detta är ju ändå bara antaganden så finns det någon som vet så vore det intressant att få ta del av detta.
/Max

[Per Thorsell]

Även detta är mest antaganden:
 
Det står ju ingenstans, att prästen vägrat henne absolution, det tror jag inte ens han fick göra enligt sitt ämbetes plikt. Eftersom det var tredje resan, är det mycket möjligt att hon ådömts uppenbar kyrkoplikt inför hela församlingen i stället för det vanliga enskild skrift i sakristian.
 
Hon kan själv ha vägrat underkasta sig detta skamstraff och var därför inte tillåten att delta i nattvarden. Straffet för detta var evig förtappelse efter döden. Hon kan förstås även ha vägrat underkasta sig enskild skrift t. ex. pga motvilja mot prästen. Att denne skulle vägra motta en syndabekännelse, tror jag inte. Han skulle få domkapitel och biskop på halsen ganska snart. Som församlingens själasörjare hade han vissa skyldigheter.
 
Häradets dombok bör innehålla något om domen och eventuella speciella omständigheter.
 
Per Thorsell.

[Max Lerby]

Per, det är helt riktigt att det inte står vem som vägrat, hon eller prästen. Har själv varit inne på om det faktiskt var hon som vägrade. Det står bara icke abs eft 3:e resans lönskaläge.
Får se om det står något mer förtydligande i domboken.
Tack Per för dina synpunkter
/Max

[Per Thorsell]

Ett annat ställe att undersöka är protokoll från prost- och biskopsvisitationer under åren efter händelsen. Då lästes böckerna igenom och anmärkningsvärda förhållanden kommenterades. Om denna notering döljer även andra konflikter i församlingen kan sockenstämmoprotokollen också innehålla något. Visitations- och stämmoprotokoll innehåller mängder av intrsse om livet i våra gamla hemsocknar. De är i allmänhet mera lättlästa än de snåriga domböckerna.
 
Per.

[Max Lerby]

Per, stort tack för tipset! Ser fram emot intressant läsning.
Max

[carina helander]

På en ana till mig står det i husförhöret absolution 1839  håller krog ?? Bedriver hon krogverksamhet? Fick hon förlåtelse för det? Kan det finnas mer skrivet om detta? isf var?

[Markus Gunshaga]

Hej!
 
Två förfäder, kardemakaregesällen Reinhold Flinckenberg (1736-1790) och Ingrid Berlin (1726-1814) får tillsammans två barn, Anna Regina (född 1758-01-28 i Lunds stadsförsamling) och Petter (1760-05-04, angivligen i Hyby; borde vara född i Lund, men saknas i födelseboken både där och i Hyby). Reinhold och Ingrid gifte sig aldrig, och i dottern Anna Reginas födelsenotis har prästen först skrivit att Ingrid var Reinhold trolovade fästekvinna, men detta har sedan strukits, och dottern har istället noterats som oäkta i både födelsebokens marginal och i SCB-tabellen 1758.
 
I en lista över absolverade personer i Lund har det noterats att 1758 Dom Qvinqvages. [5/2] absolv. Kardemak. gesällen Reinhold Flinckenberg och 1760 Den 7de September absolverades Kardemakaren Mäster Reinhold Flinckenberg från Ystad (förtydligande: Avlösning, absolution, är den handling genom vilken prästen tillsäger någon syndernas förlåtelse, vanligen i gudstjänst eller vid bikt, Wikipedias förklaring).
 
Hur ska detta tolkas? Ett par får två barn utom äktenskapet under två års tid - mannen får syndernas förlåtelse båda gångerna, men inte kvinnan. Vad innebär egentligen syndernas förlåtelse i Reinholds fall? Han hade ju blivit fader till inte mindre än två oäkta barn. Borde det gå att återfinna hans synd i domboken under nämnda period?  
 
Är lite förvirrad, men skulle gärna vilja veta mer om Reinholds och Ingrids lite märkliga förhållande och tänkte att någon annan kanske känner till begreppen lite bättre.
 
Med vänlig hälsning,
Markus Gunshaga.

[Ann-Mari Bäckman]

Markus!
 
Intressant fråga! Tyvärr kan jag väl inte ge dig ett svar på frågan, men om du inte får något svar, så rekommenderar jag dig att lyfta fram frågan igen efter semesterperioden. Normalt borde det vara fler som kommer med svar!
 
Ann-Mari

[Ingela Martenius]

Kvinnan fick syndernas förlåtelse när hon kyrkotogs; i samband med den måste hon som ogift mor göra avbön. Alltså behövdes inte någon särskild anteckning.  
 
Vad som däremot är ägnat att intressera är varför de aldrig gifte sig. Ett par liknande fall har tagits upp här förut på AF, och då spekulerade vi i om det kunde vara så att kvinnans giftoman inte ville ge tillstånd till giftermålet. Det skulle nämligen förklara varför kvinnan först står som fästekvinna och varför det senare är struket: paret trolovade sig - illegalt, dvs. utan giftomans tillstånd - men talade för prästen bara om att de trolovat sig men hemlighöll att det skett utan tillstånd. Prästen skriver in fästekvinna, men blir senare tvungen att stryka det när han får reda på det rätta förhållandet.  
 
Enligt alla regler skulle naturligtvis paret ha dömts i domstol - men rättsläget var ju något osäkert: paret var trolovade även om de inte hade tillstånd till att vara det. Kanske visade myndigheterna också upp en mänsklig sida; de hoppades att giftomannen skulle ge tillstånd så småningom. Eller kanske var kvinnans familj splittrad i frågan - hennes far var emot giftermålet medan hennes bröder var för det. Eller något liknande. Tänkvärt är att just i mitten av 1700-talet började man i borgerliga kretsar tänka i banor om att det var fel med arrangerade äktenskap; föräldrarna skulle visst ha inflytande på barnens val, men det började anses allt viktigare att parterna kände en ömsesidig dragning.  
Men visst är det värt att kontrollera domböckerna, även om domar brukar stå antecknade i Hfl.  
 
Värt att notera är också åldersskillnaden - kan den ha något att göra med giftomannens vägran att godkänna trolovningen?  
Och så är det frågan om kvinnans sociala ställning - är det att betrakta att hon gifter ner sig eller är hon kanske arvinge till en kardemakarverkstad så att hennes blivande make skulle ta över så småningom och bli mästare?  
 
Ingela

[Markus Gunshaga]

Hej Ingela!
 
Ett stort tack för dina mycket intressanta synpunkter. Att kvinnan fick syndernas förlåtelse när hon kyrktogs låter mycket logiskt nu när du nämner det - att jag inte har hittat henne då beror alltså på att det inte finns några bevarade anteckningar om just kyrkotagningar i Lunds sfs kyrkoböcker under perioden.
 
Det faktum att Reinhold och Ingrid aldrig gifte sig är också märkligt, och särskilt det faktum att de först fick ett barn som sedan anges vara oäkta, och två år senare ännu ett barn. Hur var deras relation under tiden? Det normala har jag fått för mig är att ett par antingen bröt upp helt alternativt gifte sig om de fått ett barn tillsammans, så detta är lite märkligt.
 
Jag har även funderat lite på det här med giftomannen, och det verkade stämma helt (att Reinholds och Ingrids trolovning/förlovning var utan att giftomannen visste något) tills jag tittade på faddrarna till deras första barn -  oäkta dottern Anna Regina 1758 - och såg att en av faddrarna var Ingrids far, skomakarmästaren Ola Berlin (1696-1764). Han borde således som dotterns giftoman ha känt till dotterns relation med Reinhold (men kanske visat sitt missnöje vid senare tidpunkt). Ingrid hade dessutom ett par bröder i Blekinge, en jägare, en skogvaktare och en kronolänsman/bryggare.
 
Parets åldersskillnad har jag också funderat lite över - Reinhold var ju ganska ung när dottern Anna Regina föddes, 21 ? år, så man får kanske anta att den tilltänkte svärfadern tyckte att Reinhold var lite för ung. Vad jag har kommit fram till - åtminstone under senare delen av sitt liv - så var Reinhold en ganska flackande person. Han ägnade sig åt en hel del olika sysslor i Ystad, och ägde först en mindre kardefabrik som inte gick så bra,  försökte sig därefter på ett misslyckat kaf?, innan han återvände till de misslyckade karderna och startade ett gästgiveri med ölbryggeri. Kanske var han likadan i yngre år?
 
Jag har gått igenom samtliga insända äktenskapsmål till Domkapitlet från åren 1758, 1759, 1760 och 1761, utan ett enda spår av Reinhold och Ingrid. Inte heller lysningsattester för Reinholds första riktiga vigsel, i Ystad 1761, gav något (tänkte att det kanske fanns något från hans brutna trolovning som hängde efter honom). Jag ska hursomhelst undersöka domboken (som tyvärr saknar saköreslängd för nämnda år ) och se om den ger något.
 
Ännu en gång, ett mycket stort tack, Ingela!  
 
Med vänlig hälsning, Markus.

[Ingela Martenius]

Markus,
 
Trolovning och förlovning är inte samma sak.
Trolovningen var offentlig, med giftomans tillstånd, i vittnens närvaro och hade nästan identiska rättsverkningar som en vigsel (innan 1734 hade vigseln inga rättsverkningar, bara trolovningen!). Institutet upphävdes 1971.
Förlovning är en enskild angelägenhet mellan parterna, sker i enrum och hade inga rättsverkningar (utom att man kunde bli stämd för brytande av äktenskapslöfte, och då var en förlovning ett bevis för löftet).
Så förlovade var Ingrid och Reinhold säkert, däremot inte trolovade.
 
Jag tycker verkligen det låter som om Ingrids far hade rätt när han vägrade tillåta giftermålet. Då hade han varit tvungen att försörja mågen i all framtid... Det verkar inte heller bara vara åldersskillnad och slarvighet som skiljer parterna - Ingrid har en hel del bättre social ställning som dotter till en mäster och syster till bröder som hade goda ställningar; nu blev ju Reinhold mäster så småningom, men det var en strikt social rangordning mellan skråna, och jag tror inte någon som gjorde kardor stod särskilt högt. Bröderna var kanske t.o.m. mer emot giftermålet än fadern var; det var ju i det långa loppet de som skulle vara tvungna att dras med den misslyckade svågern. Å andra sidan undrar man hur socialt stigmatiserande det kunde varit med en syster som hade inte bara ett utan två oäkta barn?! Fast ekonomiskt var det naturligtvis bättre...
 
Nej, när Reinhold senare gifte sig så fanns det säkerligen inget om trolovningen med Ingrid - det hade ju aldrig ingåtts någon trolovning, alltså kunde den inte heller vara bruten.
 
Ingela

[Markus Gunshaga]

Hej Ingela!
 
Det stämmer som du säger, om vi utgår från händelserna kring Reinhold och Ingrids relation så var de nog förlovade men inte trolovade trots  prästens överstrukna notis i födelseboken 1758 om att de var trolovade och att Ingrid var Reinholds fästekvinna - även en präst kunde väl ta fel. Detta förklarar i sin tur varför det inte står något bland äktenskapshandlingarna om deras brutna (icke existerande) trolovning, eller noterat senare i kyrkböckerna när de båda gifter sig på respektive håll.
 
Jag sökte förresten igenom hela domboken för perioden 1760 samt halva för 1757 (notis för notis) vid Lunds rådhusrätt och magistrat, men hittade inget av intresse om deras två oäkta barn. Det enda som dök upp var att kvinnfolket Ingri Berlin år 1760 olovligt hade sålt en tomt till en timmerman i Lund, alltså samma år som hon lämnade staden, och att ingen av hennes bördsmän hade ingivit sitt veto emot köpet.
 
Ditt exempel på social ställning är förresten mycket intressant - jag har inte tänkt på det tidigare, men Reinhold var inte bara yngste gossen i en syskonskara på 16 (!) barn, utan samtliga av hans mellan 10-20 år äldre yrkesverksamma halvbröder bodde i Stockholm, med titlar som sjötullsbesökare, befallningsman, visitör, skeppare, kontorsskrivare, kalkmätare samt undervaktmästare vid slottskansliet, så lillebror Reinhold stod nog i lä när det gällde sina bröders yrkesval. Även om Reinhold senare i livet faktiskt blev ganska förmögen, och hans gästgivaregård kom att bli den finaste i Ystad (enl. boken Ystads historia) så var han nog kanske inte den mest lämplige äktenskapskandidaten som 21 år gammal kardemakaregesäll i Lund.
 
Ännu en gång, ett stort tack för all hjälp Ingela, och om jag hittar något mer om Reinholds och Ingrids relation så dyker de uppgifterna snarast upp här.
 
Mvh/Markus.

[Ingela Martenius]

Skall bli spännande att höra om Du hittar något mer!
 
Jag tror faktiskt inte att prästen tog fel - jag tror att det såta paret avsiktligt lurade honom. Eller de kanske sade som det var - inget tillstånd från Ingrids giftoman - men att de trodde att det skulle komma. Prästen väntar en tid men får sedan klart för sig att det inte kommer att bli något tillstånd.
 
Det verkar ju vara skillnad på dem om Ingrid hade en tomt! Det var ju en förmögenhet! Och återigen visade Ingrid sin självständighet, när hon säljer utan tillstånd! Verkar ha varit en tjej med skinn på näsan och eget huvud. Hoppas hon gjorde ett bra gifte senare.
 
Förresten, Du har kollat att de inte är släkt med varandra?!? Jag menar, det skulle vara en förklaring till varför de inte kunde få gifta sig.
 
Ingela

[Markus Gunshaga]

Hej Ingela!
 
Det såg verkligen lustigt ut när jag hittade Ingrid i domboken, med just titeln kvinnfolk - att ett simpelt kvinnfolk på denna tid ägde och disponerade en hel tomt själv måste ha varit ganska ovanligt (jag vet inte helt om hennes föräldrar bodde i Lund vid denna tid, även om de senare hamnar i Hyby socken där de dör). Faktum är att Ingrid efter att ha sålt tomten i Lund 1760 flyttade till Hyby socken en bit därifrån, där hon samma år köpte en hel gård med tillhörande mark (enligt bouppteckningen efter förste maken hade hon köpt den ensam).
 
Efter att Ingrid kommit till Hyby 1760 levde hon där tillsammans med sina två små oäkta barn, och brukade ensam hela gården i inte mindre än tre år innan hon gifte sig 1763 med skomakaregesällen och senare krögaren Sven Ahlström (1735-1771). Efter ett års sorgetid gifte hon sig andra gången 1772 med järnhandlaren, borgaren och krögaren Olaus Falck (1733-1796). En intressant detalj är att inget av hennes två barn med Reinhold ärvde sin far (givetvis), men att de genom testamente ärvde sin andre styvfar, Olaus Falck 1796. Oäkta dottern Reginas barn ärvde dessutom sin morbror Petter 1834 (två oäkta syskon - Reinholds och Ingrids barn - har arvsrätt efter varandra?).
 
Bouppteckningen efter Ingrid 1814 ger en lite sorglig upplysning: ...altså har Ingri Berlin för godt [...] att till sin kära sån S: Ahlström utj Hyby, Testamentera allt hwad i hennes lilla efterlemnade Bou. befinnas enl: Testa mente af den 15 Martj 1813. emedan di andra 2ne Barnen har Beckommit hwide mera förut, men nu i hennes Bou befinnas mycken mera Skuld än nedan nemda InventarjSumma besteg Till altså är likwäl S. Ahlström lidande som nu får af sitt lilla Bou betala skulden.
 
Även om jag inte har lyckats hitta varken Ingrids far- eller morföräldrar så tror jag inte att hon var släkt med Reinhold, eftersom han kom från Västmanland och hon från Skåne.
 
Jag ska undersöka resterande notiser i Lunds domböcker 1757-1760 för att eventuellt hitta mer där (jag har koncentrerat mig på månaderna kring de båda oäkta barnens födslar, men detta kanske inte gäller vid varje enskilt fall).
 
Mvh/Markus.

[Ingela Martenius]

Hmmm. Det var väl lite snålt av Reinhold att inte testamentera något till barnen!
 
Egentligen borde inte uä syskons barn ärva på den tiden: ett sådant arv grundar ju sig på den s.k. istadarätten, dvs. om min bror dog (utan (äkta) bröstarvingar) så ärvde jag honom eftersom våra föräldrar var döda, alltså jag trädde in istället för våra föräldrar som var de som egentligen ärvde. Men om jag nu inte fick lov att ärva mina föräldrar så borde arvet gått vidare enbart till äktfödda (halv)syskon. Det borde inte fungera utan testamente tycker jag.
 
Ja, det var inte så bra att göra någon till universalarvinge på det där sättet när skulderna översteg tillgångarna...det var ju ett sorgligt slut på ett ovanligt och färgstarkt liv för en kvinna på den tiden!
 
Ingela

[Carl-Oscar Sandberg]

Jag undrar om någon kan ge en förklaring till de noteringar som gjorts i nedanstående klipp, vad kan Jonas ha gjort sig skyldig till?
Att det handlar om fjärde budet: Du skall hedra din fader och din moder  har jag förstått, i en av hfl står mot 4. Budet. Han har ju också fått syndaförlåtelse.
Jonas var född i Nor, troligen 1751, och flyttade 1800 från Snarberg i Nor till Törne i Segerstad. Hans far bodde 1799 hos Jonas och omkom i november 1799 genom vådelig händelse. Modern dog troligen i början av 1770-talet.
I det tredje klippet tror jag att det står att han var hållkarl.