Släkting som du träffat, född på 1800-talet

[Ann-Mari Bäckman]

Hej!
 
Min mormors far var född 1864 och dog när jag var 2 1/2 är. Jag minns honom inte, men eftersom jag tillbringade somrarna där han bodde, så har jag ju också träffat honom.
 
Jag undrar om det är någon som träffat en släkting född tidigare än 1864? Det måste vara en person som du bevisligen hade kontakt med, men kanske inte minns p g a din ringa ålder.
 
Ann-Mari Bäckman

[Stig Hansson]

En Augusta Eriksson född 1860 var änka efter en bror till min morfar. Jag var 15 år när hon dog 1955 och jag kommer mycket väl ihåg henne. Troligen kommer ditt, och även mitt, rekord inte att stå sig särskilt länge.
Stig

[Lars Nylander]

Min morfars kusin Ruth är född 1912. Hon var fyra år när min morfars morfar dog. Han var född 1843 och hon har kunnat berätta flera minnen om honom.

[Kjell Croné]

Min pappa minns min farmors farfar som föddes 1835 och blev nästan 90 år. Pappa var 5 år när han dog och minns att han alltid låg i sängen.
Jag tror dock att detta lätt slås av de flesta 100-åringar, några av dem har säkert träffat folk födda på 1700-talet.

[Steve Palmquist]

Min farmor Dagmar (1888-1981) hade suttit i knät på släktingar som var födda på 1700-talet(och de måste ju då ha varit över 90 år).  
Detta att sitta i knät var tydligen en speciell sak. Jag satt ju mycket i min farmors knä (så länge jag var liten och hon orkade...smiley) så denna lilla annekdot kanske, inte är något rekord, men kan vara välplacerad här ändå, kanske?!.  
Farmor tog då och då fram ett foto och visade oss barn, där hon satt som 4-5 årig på onkel Ottos knä. Denne Onkel Otto var född 1815 och hade varit den som förenade Tyskland (1871) och han blev som bekant dess förste rikskansler. Alltså järnkanslern fürst Otto von Bismarck. Den gamle stock-konservative junkern, greven och tillslut fursten! Blot und boden etc) Fotot visades fram med en liten anekdot där min farmor med sin härliga humor (och den kan jag inte efterlikna...smiley) berättade om hur Onkel Otto hade varit snäll mot henne och givit henne en karamell... (han var ju en mycket gammal man vid denna fotografering som måste ha skett omkring 1892-93). Högtidligt vid var sin sida om Onkel Ottos länstol med farmor i knät, stod hennes mor och far och moderns kusin/fostersyster (se nedan). Alla såg gravalvarliga ut...(smiley)  
Fotot är tyvärr borta, varken min syster eller jag kan hitta det i våra gömmor. Men där satt farmor Dagmar och enligt anekdoten kittlade den gamle mannens mustach henne i nacken:  Väluppfostrad som hon var, vågade hon ju inte röra sig eller klaga... På den tiden tog dessutom fotograferingen evigheter dessutom.
Fotnot: Otto von Bismarck var inte hennes farbror eller morbror, men gift med Johanna von Puttkamer som i sin tur var faster till farmors mors fostersysters Agnes (som egentligen var hennes kusin!) man Erich von Puttkamer. Ja Onkel und tante användes tydligen om både släkt och släkt i släkten
Lite kul är det i alla fall...inte minst med Onkel Otto och sitta i knät syndromet, inte sant!
De sláktingar från 1700-talet kommer jag dock inte ihåg namnet på....smiley
 
Med vänliga hälsningar: Steve
 
P.S. Det här ár Lite á la kontakten på Kantstött Porslin!
Undrar hur länge anbytarvärden låter oss hållas...smiley

[Ann-Mari Bäckman]

Jag kanske inte förklarade helt tydligt vad jag menade. Frågan var ställd till som DU träffat, alltså dig personligen, inte någon annan gammal släkting. I så fall finns det säkert en rubrik för detta också här bland rekorden.
 
Steve, varför ska vi inte kunna få berätta om våra gamla släktingar? Det hör väl verkligen till släktforskningen. Det är ju precis det som man uppmanar nybörjarna till: Fråga de som kan berätta om släkten.

[Anders Ellerstrand]

Jag bidrar inte med rekord, men jag minns morfars mor som dog 1966 då jag var 6 år. Hon var född 1874.

[Anders Ryberg]

Äldste jag har träffat vad jag vet är mammas morbror född 1897, jag träffade aldrig min farfars far, född 1889, trots att han dog först ett år efter min födelse 1978. Äldsta min farmor, som ännu lever, har träffat är vad jag vet hennes pappas faster, född 1853.
 
Och jag håller med, detta ligger fullt i linje med släktforskningen, och skall inte behöva utvecklas till några tantstötta krinoliner eller vad det nu var frågan om innan...

[Arnold Mellgren]

Min farfar som jag växte upp tillsammans med var född 1870. Han avled 1952 då jag var 19 år.

[Anita Berglund Eriksson]

När jag började min yrkeskarriär som sjuksköterska 1969 var de flesta äldre patienterna födda på 1800-talet. Numera är de en kuriositet, men den äldsta jag har träffat, tror jag, var född på 1860-talet nån gång. Dock ej en släkting....
 
Jag har träffat en 106-åring som dog härom året. Hon var relativt klar och redig och kunde berätta om när kung Oskar den II var regent.

[Essan Gradhman]

Min mormors mor var född 1857-01-12 i Haraker och dog 1951-01-04 (nästan 94 år).  
Jag minns henne väl, eftersom jag var elva år då hon dog och jag hade träffat henne vid ett flertal tillfällen.  
Jag besöker hennes grav varje år.

[Emma Ingelsson Alkbring (Emmaia)]

Jag minns väl min mammas fastrar Ingrid och Magda i  Figeholm,(Misterhult socken) Magda var nog född 1900 och hann bli 90 år gammal, men Ingrid var äldre och alltså född på under det efterfrågade seklet.Hon blev nästan 90 år. Dessutom hann en annan av mammas fastrar (född ännu tidigare), med att hålla mig när jag var baby. (Jag är född 1976.)
Det har mamma berättat. Min morfar var yngst av 10 syskon och min mamma är enda barnet till någon av dessa som vi vet om.

[Ingegärd Johansson]

Min morfar f. 1863 minns jag väl. Jag var 11 år, när han dog, och jag träffade honom nästan dagligen. Han tillbringade mycken tid på vedbacken i mitt barndomshem.  
Jag minns också  två av min farmors  farbröder, födda 1857 resp 1861. De bodde i grannbyn, och den yngre var dessutom gift med min morfars syster.  
För övrigt vimlade det av gamla släktingar på alla barndomens kalas, men i minnet är de flesta av dem en ganska diffus och namnlös skara. Man hade ju fullt upp med att leka med alla treingskusiner, fjäringskusiner och andra ungar.
 
Hälsninga
Ingegärd

[Stefan Simander]

Min svärmor som lever nu, hade en fader som föddes 1855 och som hon hann uppleva under knappt 16 år.

[Gustaf Rooth]

Min farfar, Johan Nilsson Svärd, född den 18.9.1862 i S:t Olof dog den 24.9.1953 på Brösarps ålderdomshem. Av honom har jag många minnen, promenaderna från Brösarps station till hans rum på ålderdomshemmet, bröstkaramellerna i en låda bredvid hans säng, hans käpp med silverkrycka (finns fortfarande) och mycket, mycket mera. Jag var 11 år när han dog.
Hälsningar
Gustaf i Kalmar

[Jan-Åke Holmbring]

Min mormors mor Anna Tamm, f Enell, var född 1849 och dog 1937, när jag var nästan 11 år. Jag minns henne mycket väl.
Mvh
Jan-Åke

[Christer Gustafsson]

Min farmors far gammelmorfar var född 1858 och dog 1958 (fattades några mån till 100). Honom minns jag mycket väl, jag var 15 när han dog. Gammelmormor levde också till 1956 och de var Sveriges då levande äldsta gifta par, 72 år. Jag satt ofta och pratade med honom, något som både han och jag uppskattade. Han var helt klar och frågade mig bl a vad jag tyckte om Sputnik, den första satelliten.
Tyvärr la jag inte allt han berättade på minnet, men jag minns en gång då han berättade att han när han var i min ålder, på samma sätt som vi nu pratade, hade suttit och pratat med en mycket gammal släkting. Efteråt har det slagit mig att den gamle släktingen måste varit född i slutet av 1700-talet. Tänk om mit intresse för släktforskning hade varit väckt redan då, på 50-talet!!
Mvh
Christer

[Steve Palmquist]

Ann Mari, visst tycker jag att vi ska få berätta om våra gamla släktingar. Det är ju både intressant och kul! Jag berättade om min farmor som var född 1888 (med min yngre förmodade yngre ålder är det ju länge sedan!)inte Ditt års rekord men andå. Sitta i knät syndromet skulle liksom vara ett tillfogande till det. Eller en gammal människa född på 1800-talet som förmedlat något om släktingar ännu längre tillbaka slutet av 1700-tal början av 1800-tal som hon minns) Men Du har säkert rätt det föll väl utanför, förlåt då! smiley
 
M.V.H. Steve

[Ann-Mari Bäckman]

Steve!
 
Egentligen är det ointressant om det blir rekord eller inte, för vi som är 60 år och uppåt har ju ett försprång i det fallet. Jag visste bara inte var jag skulle placera in frågan.
 
Nej, jag tycker det skulle vara roligt att vi här personligen berättar om möten med personer födda på 1800-talet.
 
Vad häftigt att alla som är i 30-årsåldern, om kanske 30-50 år kan berätta att ni minnsann träffat personer födda på 1800-talet!

[Steve Palmquist]

Bra Ann-Mari. Det tycker jag också!
Jag vet inte om detta faller utanf?r...smiley. När austronauterna gick första gången på månen satt jag vid min farmors fötter och såg på TV.Då säger hon: Är det inte konstigt Steve, När jag var barn fanns inte knappast några bilar alls, varken i Berlin eller Stockholm och nu går de på månen... Det är en lång resa under en relativt kort tid! Mötet mellan olika världar, det tycker jag är fascinerande. Låt os skriva mer om sådanna möten som Du också säger.
 
M.V.H. Steve

[Ann Little]

Min farfar var född 1888 och min farmor 1889. Farfar dog 1958 när jag var tolv år och farmor 1967 när jag var 21 år.
 
Farfars mor föddes 1858 och när hon dog 1946 var jag ca tre månader gammal. Det är mycket troligt att vi 'träffades 'innan hon gick bort.
 
När jag växte upp så tycktes mer eller mindre alla äldre personer ha fötts under 1800-talet, så det var absolut inget särskilt med det.
 
Mvh
Ann

[Ingegerd Johansson]

Liksom Ingegärd Johansson (min namne som stavar förnamnet annorlunda) var jag 11 år när en i far/morföräldragenerationen dog. I mitt fall var det farfar, född i augusti 1867 och död i juli 1955. Jag fick följa med och hälsa på honom på ålderdomshemmen, i Svärta där han bodde 1947-1954 och i Tystberga 1954-1955. Åtminstone från Svärta har jag kort på honom och några av de andra gamla farbröderna. Farfar bodde 1919-1947 i Johannesberg, ca 1 kom norr om Sättersta kyrka och kallades för Gubben i diket, förmodligen därför att stugan ligger så lågt, att det är som att kliva ner i diket bredvid vägen.

[Steve Palmquist]

Nej Ann. det är ju inte så särskilt att de var födda på 1800-talet (eller något annat århundrade...). Men det är Rösten, blicken, erfarenheten från den tiden som knappast finns där mer (hur många finns det i Sverige t.ex. som är över hundra år?). Vi som minns dem, har mött dem, älskat dem etc. måste ju så att säga, spara på dem,! I har denna fantastiska möjlighet på internet att genom våra sinnen låta minnet av dem leva vidare...Det kunde vara en liten del av Rötter och släktforskning, inte bara döda fakta men levande kulturhistoria. Varför är den levande berättelsen eller annekdoten (traderad genom generationer!) så illa sedd? Därför att den inte alltid är vetenskaplig eller verifierbar? därför (inte minst) var våra kulturhistoriska och våra mänskliga samtal och diskussioner på KP av en så stor vikt och dignitet! Men som Jojje har sagt någon gång här på Rötter (fritt citerat), så roligt skulle vi inte ha... och inte så berikande (tilfogar jag)...
 
Steve

[Ann Little]

Steve! Måste rätta dig lite här .Jag menade att det inte var något särskilt under min barndom att de flesta äldre personer var födda på 1800-talet. Nu är det givetvis något alldeles särskilt!
 
 
Mvh
Ann

[Emma Ingelsson Alkbring (Emmaia)]

Hej!
 
Tror ni att man blir särskild benägen att släktforska som vuxen om man har mött många äldre släktingar som barn?  Som i den här diskussionen, cirka 80 äldre än en själv.  sådana kan ju även de som är födda på 1990-talet träffa men utan att man passerar en sekelgräns.
 
Emma

[Karin Bergström]

Emma,
 
Jag tror att barn i allmänhet tycker mycket om berättelser av olika slag.De skapar egna bilder i huvudet som sätter fart på fantasin.
När jag var liten berättade min farfar mycket för mig om hur det var när han var barn i början på 1900-talet. Det var en värld långt från min egen.Hans mor dog ung, fadern kunde inte klara alla fyra barnen på egen hand utan tog en ny hustru. Denna nya kvinna såg till att barnen blev utackorderade. Min farfar fick redan som sju-åring valla getter och jobba som lill-dräng i olika gårdar. Det här tyckte jag var helt fasansfullt, men samtidigt när jag blev lite äldre förstod jag att min farfar hade kämpat mot alla odds och till slut fick han ett bra liv och social status.Han blev lite av en hjälte för mig. Vi pratade mycket under min uppväxt och jag var alltid lika fascinerad av hans berättelser.
Han förstod nog mitt intresse, för när jag var 16 år fick jag hans mors konfirmationsbibel och många andra dokument som han ville att jag skulle förvara. Det har jag också gjort.
 
Jag minns även min mormorsmor, född 1867, men mycket vagt.Hennes enda barn, min mormor, var också en god berätterska.Hennes stora skräck var RYSSEN. Det hängde nog i sedan flera generationer tillbaka, sedan den tid när ryssarna härjade Norrlandskusterna.
 
Jag får nog lov att säga att alla dessa berättelser och kontakt med de äldre har främjat mitt intresse för släktforskning.Men även om barnen inte börjar släktforska så är dessa berättelser från svunna tider ändå så berikande för dem. De är lika spännande som vilken actionfilm som helst.
 
mvh Karin

[Maria Gunnarsson]

Min mormors far hette Valentin Hammarberg och var född 1887. Hans fru hette Johanna Matilda Jädeqvist och var född 1892. Delade många upplevelser med dem, typ sommarlov och jular. Jag var visserligen ett ganska ungt barn när åtminstone mormor Anna dog 1974, men när morfar Valentin dog var jag inne på mitt 23:e år. Tyvärr slutade han sina dagar på dåvarande långvården 1985 - i den aktningsvärda åldern av 97 år. Tufft. Är själv född 1963 (särkullsbarn) och mina syskon är födda 1970 och 1971. De minns morfar Valentin. Så gör även min äldsta son som är född 1982 - han var liten då men han minns att han sett honom. Ett tag var vi 5 levande generationer - den äldsta alltså född 1887 och den yngsta född 1982. Vi tyckte det var ganska häftigt. På mindre än hundra år - kul! Har ni andra också sådant - hör av er till mig! Om ni känner igen namnen ovan - Valentin och Johanna Matilda - så skynda er och skriv!

[Maria Gunnarsson]

Min mormors far hette Valentin Hammarberg och var född 1887. Hans fru hette Johanna Matilda Jädeqvist och var född 1892. Delade många upplevelser med dem, typ sommarlov och jular. Jag var visserligen ett ganska ungt barn när åtminstone mormor Anna dog 1974, men när morfar Valentin dog var jag inne på mitt 23:e år. Tyvärr slutade han sina dagar på dåvarande långvården 1985 - i den aktningsvärda åldern av 97 år. Tufft. Är själv född 1963 (särkullsbarn) och mina syskon är födda 1970 och 1971. De minns morfar Valentin. Så gör även min äldsta son som är född 1982 - han var liten då men han minns att han sett honom. Ett tag var vi 5 levande generationer - den äldsta alltså född 1887 och den yngsta född 1982. Vi tyckte det var ganska häftigt. På mindre än hundra år - kul! Har ni andra också sådant - hör av er till mig! Om ni känner igen namnen ovan - Valentin och Johanna Matilda - så skynda er och skriv!

[Ann-Mari Bäckman]

Anne!
 
Visst är det så att har man kommit upp i en viss ålder så nog kryllade det när man var barn, av folk runtomkring en, som var födda på 1800-talet.
 
Det var inte det, som var intressant, utan om VI som skriver här hade träffat någon släkting född på 1800-talet. Visst är det också lika intressant att yngre har träffat släktingar, som är födda för 100 år sedan, men då på 1900-talet.
 
Det känns som ett sätt att hedra minnet av våra släktingar bakåt i tiden, att få berätta om dem.
 
Jag började den här rekord-diskussionen med att nämna min mormors far Olof Westman född 1864. Han dog 1948 då jag var 2 1/2 år. Med all säkerhet fick han glädjas åt mig, sitt enda barnbarnsbarn under sina sista levnadsår. Jag minns inte honom, men ändå är han så levande för mig, därför att min mamma var så otroligt bra på berätta om släkten och folket i byn där hon växte upp. Han blev döpt till Moff av mig, som inte kunde tala bättre. Trots att han dog för så länge sedan, så nämns hans namn än i denna dag.
 
Ann-Mari B

[Ann-Mari Bäckman]

Ann Little, det var dig jag döpte om till Anne! Är van själv att få mitt namn stavad på olika sätt :-)

[Ann Little]

Ann-Marie! Jag har också fått vänja mig vid olika stavningar av mitt namn; här i England blir det ofta just Anne.  
 
Mvh
Ann

[Steve Palmquist]

Härliga berättelser om förfäder och -mödrar mer av det!
 
Steve

[Barbro Söderman]

Jag minns mycket väl både min mormor, Ulrica Pape född 1877, död 1964 och farmor Hildur Wall?n född 1884, död 1967. De var uppvuxna under totalt olika förhållanden i den tidens Sverige. Mormor var dotter till en grosshandlare i Stockholm, farmor till en mjölnare i Uppland. Farmors far var oäkta son till en annan mjölnares piga i Västmanland. Pigan hade fem oäkta barn, varav åtminstone två blev just mjölnare.  
Mormors kusin Elin Johansson som var född 1878 minns jag också mycket väl. Hon överlevde mormor och var så långt jag minns virrig och glömsk (och ganska rolig på det sättet, tyckte vi barn.) Hon förla alltid sina saker och frågade om samma frågor gång på gång. För mig blev hon bilden av begreppet åderförkalkad. Men hon var mycekt snäll, fast lite änsglig.