Lejdebrev 1750-talet

[G. Johansson]

Det kunde under 1750-talet (kanske tidigare och senare) hända att en brottsling fick välja mellan t.ex. dödsstraff eller att avlägsna sig från den bygden (eller kanske landet). Finns det någon som kan berätta något mer om innebörden av en dylik dom? Var t.ex. förvisningen livslång eller tidsbegränsad? Gick det an att komma hem efter en tid eller var det good bye for ever?

[G. Johansson]

Tillägg till föregående. Valet ovan framfördes i ett kungligt s.k. lejdebrev.

[Ann-Helen Lindroos]

Var det verkligen ett val? Bl a kungamördarna Ribbing och Horn dömdes 1792 till döden men benådades till landsförvisning på livstid. I den domen sades uttryckligen att landsförvisningen inte gick att häva. Vilket inte heller skedde.

[Göran Johansson]

Min fråga avser allmogefolk. En bonde dräper i hastigt mod en annan. Ärendet når Göta Hovrätt som fastställer tingsrättens dödsstraff. Dråparen fick därefter ett kungligt lejdebrev villkorat som ovan - ta dödsstraffet eller försvinn. Jag har själv fått frågan av en annan person utan att kunna ge ett bra svar.

[Anders Berg]

Jag kommer att tänka på artikeln i Släkt och Hävd nr 3-4 2002, Jag nöjd under bilan böjer av Hans Andersson. Det var ett tag sedan jag läste den, men det var väl så vid denna tid att den dödsdömde skulle förberedas inför döden och ångra sina synder, inför en präst. I princip kunde inte en oförberedd person avrättas.
 
Kan det möjligen vara så i dessa landsförvisningsfall att den dödsdömde vägrade låta sig förberedas? Ett annat fall relateras på annan plats i Anbytarforum, nämligen skarprättaränkan Anna Stina Brandt som 1768 satte sig emot Hovrättens dödsdom. Hon förvisades ur landet. Se Jan G. Ljungström, Skarprättare, bödel och mästerman s. 125.

[Lotta Nordin (Lotta)]

Enligt Dråpamålsbalken med vilja i Magnus Erikssons landslag:
XII kap
På vad sätt dråparen må komma inför konungen:
Nu kommer dråparen inför konungen eller inför någon som är hans ämbetsman i Sverige, för att uppenbara sin gärning. Då skall han hava frist till honom och tillbaka, såsom förut är sagt. Konungen skall giva honom brev till det härad, där gärningen var gjord, och i detta brev nämna en man, som där skall vara närvarande på konungens vägnar, så att det målet lagligen prövas; och häradshövdingen och häradsnämnden skola noggrant undersöka detta mål.
Kan det visas, att han gjorde dråpet därtill nödd och med verklig livsfara, då skola de som förut äro nämnda tilldela målsäganden böter, så som de vilja stå till svars inför Gud och sin konung, och pröva den dödes brott, av vad skäl han tvang dråparen att dräpa sig. Om de nämnda kunna utröna det med fulla skäl, att han gjorde dråpet otvungen, då skola de icke tilldela målsäganden böter, utan dråparen skall då fly ur landet och aldrig få fred, förrän han bjuder och giver så fulla böter, som målsäganden åtnöjes med.
 
Det jag själv sett i domböcker från 1600-talet är att dråparen fick lejdebrev till och från tinget, och när det konstaterades att dråparen tagit till mer våld än nöden krävde så dömdes han till landsflykt, ty rymme dråparen land och får aldrig fred förr än han bjuder rätt för sig (=erlagt full mansbot).
När full mansbot var erlagd fick dråparen lejdebrev som skulle utgöra en försäkring mot eventuella hämndlystna i framtiden.
 
Jag har inte sett till i domböcker eller i lagboken att han fick välja mellan dödsstraff och utvisning. Gällde inte valet snarare att betala böter eller fly landet?
 
Mvh//
Lotta

[Anders Berg]

I 1734 års lag finns en liknande text om lejdebrev i Missgärningsbalken 26:e kapitlet. Det jag var inne på, att fången skulle beredas inför straffets verkställande, behandlas i Straffbalken 3:e kapitlet. I paragraf 4 sägs dock: Är fånge gensträfvig och hårdnackad, och vil ej bereda sig til döden; gånge äntå domen til fullbordan. Ingen landsflykt med andra ord.
 
Något om valmöjlighet hittar jag inte i någon av dessa lagtexter från 1734. Ändå kunde sådant här tydligen hända:
 
Svea hovrätts beslut den 9/6 1768 blev detsamma, dömd till döden enligt rådstugurättens dom [i Västerås]. Skarprättaränkan satte sig emellertid emot dessa domar och sade ... där hon detta ej undergå vill ... Slutligen bestämdes av hovrätten att hon inom några veckor skulle förvisas ur landet samt att hon och den delaktiga hustrun Möller skulle vara ... förklarade fridlösa över hela riket och alla därtill liggande länder samt böta hel mans bot, 300 daler silvermynt ...
(citat ur Ljungströms bok)
 
Om det förelåg något lejdebrev förtäljer inte historien. Anna Stina Brandt hade giftmördat sin man.