Arvsskifte

[Anna-Carin Betzén]

Vad styrde hur en gård skiftades, dvs om det barn som övertog gården löste ut syskonen (innan det blev lag på det), eller om gården rent fysiskt delades upp? Jag läste någonstans att t.o.m. byggnaderna kunde delas upp mellan syskonen, och undrar hur vanligt det kan ha varit. För övrigt måste väl en delning av en normalstor gårds åkermark göra att arvingarna måste ägna sig åt omfattande nyodling för att få rimlig storlek på varje del?
 
Och adeln med deras herrgårdar; hur vanligt var det att de gjorts till fideikommiss, för att slippa utlösenproblemet? Nordisk Familjebok antyder att fideikommisser varit vanligare förr, men det framgår inte om de använts regelmässigt av adeln.

[Allan Hansson]

Anna-Carin, vilken tid och plats rör det sig om? Länge fanns begränsningar av hur små gårdarna fick bli. Fram till 1747 var det lag på att ett gårdsbruk inte fick vara mindre än 1/4 mantal. I sådana fall avgjorde domstolen vem av arvingarna som skulle få gården - de andra arvingarna blev utlösta, eller gick med på att arrendera ut sin andel. Även andra kunde tvinga sig till jord genom domstolsutslag. En av mina anor, som tillsammans med sin mor ägde 1/8 mantal, arrenderade ytterligare 1/8 mantal av sin fars kusiner. Men kusinerna (vilka ägde och brukade andra gårdar) krävde vid tinget att de skulle få bruka dessa båda 1/8 mantal, vilket faktiskt beviljades. Min ana fick ge sig iväg, och arrendera en kronogård. Men såvitt jag förstår behövde han inte sälja sin del, och ett decennium senare var han tillbaka.  
 
Även efter 1747 kunde domstol avgöra om ett hemman fick klyvas, även om den formella gränsen 1/4 mantal avskaffades.
 
Annars var det oftast äldste sonen som fick ta över gården, och de yngre blev utlösta. Men jag har sett många andra varianter. T.ex. kunde äldste sonen gifta sig på annat håll, och då fick någon annan son eller en måg ta över gården. Ofta var ju de flesta barnen gifta när det blev aktuellt för föräldrarna att lämna ifrån sig gården.
 
En annan variant var att föräldrarna sålde gården billigt till något av barnen, mot att föräldrarna fick sitta på undantag  och blev försörjda av den som fick gården. I sådana fall blev förstås de andra barnen missgynnade.
 
Och så förekom förstås hemmansklyvning, även om det inte gick att dela gården rättvist om det var många barn i kullen. Den jordbrukstekniska utvecklingen från slutet av 1700-talet och särskilt under 1800-talet gjorde det dock möjligt att försörja en familj på en avsevärt mindre areal än vad som krävdes under 1600-talet eller tidigare.  
 
Men den ekonomiska utvecklingen gjorde också att det uppstod många andra möjligheter att försörja sig på landsbygden än att vara bonde. Från ca 1750 växte fram en stor egendomslös befolknig på landsbygden. Det finns en intressant avhandling om detta, nämligen Christer Winberg: Folkökning och proletarisering. Kring den sociala strukturomvandlingen på Sveriges landsbygd under den agrara revolutionen. Där finns även ett avsnitt om jordägande, nyodling och hemmansklyvning.

[Anna-Carin Betzén]

Mja, det rör sig inte om något specifikt fall utan mera en internationell jämförelse.  
 
På ett engelskt forum om Jane Austens tid (omkring 1800) läste jag om hur arvsförhållandena sett ut där - äldste sonen ärvde gården, men behövde inte lösa ut syskonen utan dessa fick (möjligen redan som unga vuxna, jag är osäker här) dela på de tillgångar modern haft med sig i boet (ev påökt med lite pengar utifrån faderns gottfinnande). Det ledde i sin tur till funderingar om hur den praktiska uppdelningen av arvet gick till i Sverige, och jag hittade inte det jag sökte i Kulturhistoria för släktforskare.
 
Tack för din förklaring! Lagen om minimistorlek kände jag inte till, mycket intressant med dina exempel på hur det kunde slå. Jag får titta efter avhandlingen du nämnde, jag har undrat vad det blev av jordbrukets obehövliga före industrialismen.
 
Hoppas att någon har ett svar på min fideikommissfundering också...
 
(Meddelandet ändrat av acb den 05 februari, 2008)

[Ingela Martenius]

Fideikommiss infördes i Sverige i mitten på 1600-talet. Redan 1810 infördes begränsningar (man fick inte stifta fideikommiss mer än två släktled framåt) och 1963 kom bestämmelser om att fideikommiss upphör när den 1963 levande fideikommissarien dör - runt tjugo lär dock ännu finnas kvar.
I England infördes fideikommiss redan i slutet på 1200-talet. England avskaffade formellt fideikommiss redan 1925, men de finns fortfarande kvar - i Skottland upphörde de 2000.
 
Bestämmelserna i fideikommissstiftelsen kan vara märkliga, och i princip konstruerade hur som helst. Vanligt i England är t.ex. att den nye fideikommissarien måste anta ett visst släktnamn - därav kommer sig att en del, kanske framförallt adliga, familjer har både två och tre efternamn med bindestreck emellan (det anses tyda på klass att man har ett hyphenated name). Faktiskt ägde något likande rum i Jane Austens egen familj; en av hennes bröder blev uppfostrad som arvinge till en rik släkting - och bytte namn till Austen-Leigh.
Problemet med fideikommiss är just att uppfylla bestämmelserna. Om bestämmelsen är den vanliga, och på ytan enkla, äldste sonen tar över så är det inte så kul att få åtta döttrar och ingen son. Om då fideikommissarien själv är ende sonen till ende sonen till ende sonen så slutar det kanske med att fideikommissariens kusin i sjätte led eller så skall ta över; en man som aldrig satt sin fot på egendomen och därmed inte är utbildad att leda den på ett bra sätt - och som inte har någon som helst känsla för de åtta systrarna som fotas ut när pappa dör (jfr Sense and Sensibility)... En annan nackdel är att egendom i fideikommiss egentligen inte kan pantsättas eftersom den inte kan säljas, man kan alltså sitta på en egendom värd åtskilliga miljoner men knappt ha mat för dagen. Samtidigt kan det vara en fördel med fideikommiss: åtskilliga förmögenheter bytte ägare över spelborden förr, särskilt i England, men det fungerade ju inte heller om egendomen var ett fideikommiss.
 
När det gäller vem som verkligen tog över en gård (nu talar vi bondgård, inte gods) har jag i Älvsborg (och i viss mån även i Skåne) ofta funnit att det är något av de yngsta barnen, ofta yngsta systern, som är den som tar över. De äldre syskonen gifter sig redan när föräldrarna är alltför unga för undantag och de hinner skaffa andra lösningar i mellantiden, t.ex. en egen gård på annat ställe, och de är inte alls villiga att återvända till fädernegården. När yngsta barnet gifter sig stämmer det istället ofta mycket bättre tidsmässigt. Kanske föredrog fadern också att det var en måg som tog över istället för en son: mågen behövde hans kunskap bättre, och föräldrarna blev förmodligen bättre behandlade på sitt undantag (det här sista är naturligtvis en ren spekulation!).
 
Överflödsbefolkningen, resultatet av jordbrukets rationaliseringar var nödvändig för att den industriella revolutionen skulle komma igång. I England startade den industriella revolutionen redan på 1700-talet - deras jordbruksrationaliseringar ägde rum från 1600-talet.
Det blev också ett intensivare jordbruk i Sverige: antalet torp - och antalet statare - ökade explosionsartat i början på 1800-talet. Det var först när inte ens den sammantagna effekten av flera torpare/statare och emigration räckte till för att suga upp överflödet som den industriella revolutionen kunde starta i Sverige - och då skriver vi 1870-talet.
 
Ingela

[Björn Engström]

Det är stora variationer från olika delar av vårt land. I Dalarna med lite speciella regler var äganderätten begränsad till 1/8 mantal medan övriga delar av landet var gränsen 1/4 mantal. Ägande av jord kunde inte fråntas arbetare i Falu gruva och möjligen gällde det även Boda koppargruva i Svärdsjö. Normalt tilläts ändå delningar av jorden om ingen begärde inlösen av jorden. Däremot kunde reglerna tillämpas vid försäljning av jord utanför släkten och även inom släkten. Ofta finns speciella utredningar om vem som var närmast bördig till jord som såldes med flera köparintressen inom släkten. Då vägde det ursprungliga mantalet stor betydelse. Byte av jord kunde ske vid sidan om olika regler om jordägande och flerstegs byte av jord kunde ske utan uppbud. Även skulder och särskilt om jorden var pantsatt kunde regleras genom mark och även då kunde jorden byta ägare utan normalt uppbudsförfarande.
 
Vid dödsfall gjordes bouppteckning och en delning av egendomen till arvingarna. Då delades all egendom efter helt rättvisa former, vilket kunde innebära 1/8 i härbret, 1/4 i hästen, ½ i en ko osv. Även jorden delades men man undvek oftast att dela hela åkrar utan man valde oftast att behålla hela åker- och ängsstycken. Ofta bestämdes redan vid bodelningen vem som skulle överta gården och delningen gjordes därefter. Dessa delningar var oftast en ren pappersprodukt och olika delar såldes inom släkten så att en blev ägare av hela egendomen. Ogifta syskon kunde behålla sina jordedelar och lät ett syskon bruka jorden mot avrad (arrende eller ränta) och kolskatter. Sedan de dog delades det och det innbar att den som brukade gården eller dennes ättlingar fick ytterligare jord som arv.  
Ofta bodde föräldrarna kvar på gården och sköttes av ett barn och som förskott på arv fick de sytningsersättning (fastställdes på tinget) så länge de levde och fick avräknas från den egendom föräldrarna ägde. Ibland om föräldrarna levde länge kunde gården vara i barnets ägo vid dödsfallet. Även om värdet inte räckte till, blev barnet skyldig att föda och kläda samt ge föräldrarna en värdig begravning.
 
Det är inte så ovanligt att bostadshuset ägdes av flera syskon och det har förekommit många fall då ett syskon har tagit sin del av huset och tagit med sig till sin gård. Byggnaderna var ju då lösegendom och var inte bunden till marken.  
 
I Hälsingland var det vanligt att gårdarna inte styckades sönder utan oftast äldsta sonen övertog gården i sin helhet och därigenom bildades de stora hälsingegårdarna.
 
De gamla arvsreglerna att broder ärvde dubbelt mot syster tillämpades inte helt och hållet utan lokalt delades det lika. De lokala variationerna är ganska olika och hör delvis samman med de gamla landskapslagarna som mer eller mindre behållits i vissa delar om inte enligt den gemensamma lagen men åtminstone som vaneregler och särskilt arv kunde ske om alla parter var överens även om det inte alltid stämde överens med lagboken. Däremot var det viktigt att fattigprocenten betalades vid dödsfallet då egendomen bytte ägare eller efter boteckning som gjordes vid överlåtelse när fortfarande föräldrarna levde.

[Göran Ulväng]

Hej alla!
Det finns en rikhaltig litteratur på detta område, med exempel från snart sagt alla områden i Sverige. Bäst sammanfattat är det väl i Carl-Johan Gadds Det svenska jordbrukets historia. Den agrara revolutionen 1700-1870 som utkom omkring år 2001. Där hänvisar han till de andra undersökningarna av Gadd, Winberg, Martinius, Perlestam, Christer Pettersson, Maths Isacson m.fl.  
Det svenska jordbrukets historia med sina fem band borde f.ö. läsas av alla som sysslar med släktforskning. Här presenteras den nya bilden av Sveriges utveckling de senaste 5000 åren, och som bygger på de senaste 40 årens mycket omfattande agrarhistoriska forskning. En gång för alla gör man här upp med  den nationalromantiska historieskrivningen som ju annars dominerar.  
Hälsningar
Göran

[Anna-Carin Betzén]

Tack för era förklaringar! Dock undrar jag fortfarande: hur vanligt var det att svenska herrgårdar etc gjordes till fideikommiss, för att slippa utlösenproblemet?  
 
Jag har ett intryck av att engelska gods är betydligt mer grandiosa än svenska, och efter att ha läst om de engelska arvsbestämmelserna undrar jag i vad mån skillnaden beror på att svenska godsherrar i generation efter generation har behövt lösa ut sina syskon. Villkoren för torpare och statare påverkar naturligtvis också, men ett arvsskifte ger ju i ett svep en rejäl åderlåtning som ett fideikommiss slipper.

[Göran Ulväng]

Hej Anna-Carin!
Fideikommiss var extremt sällsynta på svenska herrgårdar. Tyvärr finns det inga säkra uppskattningar av hur många herrgårdar det funnits i Sverige, men det har förmodligen rört sig om 2000-3000. Antalet fideikommiss uppgår, om jag minns rätt, endast till några hundra.  
Utöver detta måste man ju också ta hänsyn till godsens storlek och inkomstmöjligheter. Normalstora svenska gods verkar enligt mina beräkningar i genomsnitt endast ha omfattat någonstans kring 3-7 mantal, det vill säga att de var mellan 6 och 14 gånger större än en vanlig bondgård.  De stora godsen, oftast i högadlig ägo, kunde däremot omfatta 20, 30 ibland upp till 60 mantal. Därutöver fanns några få på mer än 100 mantal. Engelska gods däremot var ofta betydligt större. England var feodalt och adeln ägde i princip all jord, och detta tillsammans med den stora bördigheten, medförde att  naturligtvis oerhört höga inkomster för ägarna. Sedan är jag inte säker på att alla engelska gods var fideikommiss. Var det inte bara de gods som var knutna till titlarna som  gick ostyckade? De flesta godsägare hade förmodligen samma problem som de svenska inför hur familjen även fortsättningsvis skulle kunna leva ståndsmässigt....

[Allan Hansson]

Tills idag trodde jag att fideikommiss var en adlig institution, och att fideikomissen var säterier. Men i Barbro Nordlöfs Rättshistoria för släktforskare nämna bara att ett fideikommiss stiftas genom ett testamentariskt förordnande av hur en viss egendom skall förvaltas och ärvas. Kunde verkligen vem som helst instifta ett fideikommiss? Så verkar det faktiskt ha varit, om man går till allt vetandes källa, nämligen Nordisk Familjeboks andra upplaga. Där framgår att i Sverige fanns vid förra sekelskiftet 198 fideikommiss, varav 23 var stadsfastigheter, och åtminstone 17 innehades av ofrälse personer. Det lägsta taxeringsvärdet för ett fideikomiss var 1400 kr, vilket torde vara en högst beskedlig jordbruksfastighet.

[Anna-Carin Betzén]

Tack Göran - precis den information jag sökte!  
 
Jag har läst att det feodala systemet gav rikare gods, men när jag fick klart för mig att de haft fideikommiss i mycket stor omfattning var det en aha-upplevelse. Ekonomiskt är det ju en oerhörd fördel att slippa en åderlåtning på kanske 50% av godsets värde i varje generationsväxling... de pengar som i Sverige skulle gått till att kompensera syskon, kunde där investeras istället.
 
Här står det ganska mycket om strict settlement vilket verkar motsvara fideikommiss; bl.a. att most big landed estates in England and Wales were settled in order to preserve the estate intact for future generations and to make provision for family members. Jag har förvisso dimmiga kunskapar i ämnet även om jag har läst en hel del i arkiven på den här sajten om Jane Austens verk och tid, bl.a. många inlägg av en historiekunnig jurist som verkar mycket påläst. Och i Austens verk är det ett genomgående tema med obetitlade familjer på relativt små gods, som bara har döttrar och därför kommer att förlora sin bostad vid faderns död, eftersom godset då går till en avlägsen manlig släkting. På ett ställe på sajten förklarade någon skälen till fideikommissens popularitet med att det hindrade ansvarslösa personer från att sälja och göra av med pengarna, och hindrade uppdelning vid arv (som skulle minska familjens anseende eftersom det blev flera mindre/fattigare egendomar istället för en stor/rik); att när den behölls intakt genom manlig primogenitur gav den stora egendomen glans åt ens släktnamn även om det inte var just man själv som ägde den.

[Ingela Martenius]

Huvudorsaken till de engelska godsens storlek var dock inte fideikommissen, utan den s.k. enclosure-rörelsen (fideikommissen såg till att behålla storleken dock). Fortfarande på medeltiden såg England inte så hemskt annorlunda ut mot Sverige: byar med självägande bönder dominerade. Byarna hade en allmänning, the commons, som var nödvändig för att småbönderna skulle klara sig: det var här de släppte ut sina kor på bete, samlade ved för bränsle etc. Den här allmänningen kunde dock på vissa villkor sättas stängsel runt och överföras till den lokale godsherren (the squire), som innan han fick det här tillskottet av land inte alls var någon storgodsägare utan mera storbonde. Från slutet av 1400-talet ökade antalet enclosures markant och blev närmast regel på 1700-talet.
Effekten var förödande: småbönderna kunde inte längre klara uppehället utan blev tvungna att sälja - och gissa vem som köpte? Jo, naturligtvis the squire som efter ett tag blev en verklig storgodsägare...
Storgodsen var också förutsättningen för att man skulle kunna införa effektivare jordbruksmetoder; istället för att ett helt byråd skulle vara överens om att införa en viss ny metod så räckte det med att storgodsägaren blev övertygad. Storgodsens syfte var också att producera för avsalu, inte för självhushåll - följden blev att den överflödiga lantbefolkningen mycket, mycket tidigt flyttade in till städerna och där ägnade sig åt annan verksamhet. Och f.ö. lade grunden till att England kunde kolonisera stora delar av världen.
 
Det är inte riktigt sant att storgodsägaren kunde behålla hela förmögenheten själv. Fideikommisset bestod av vissa gods och gårdar, inklusive husen med innehåll (vilket kunde omfatta även de finaste smyckena). Men för att inte hamna i just den knipa jag beskrivit ovan, att man satt på gods&gårdar värda flera miljoner men inte hade pengar till att sköta dem, så hade man viss egendom utanför the entail. Egendom som kunde belånas, och som ingick i normal arvsordning. En betydande del av egendomen kunde också vara avdelad för änkans uppehälle (jointure).
Sedan var det just det här med glansen - den falnade betydligt om det blev känt att fideikommissarien inte skötte sina (moraliska) plikter och t.ex. försörjde stora delar av familjen som inte hade egna inkomster.
Settlement är det legala instrument (dokument) som skapar entailed property, eller idag t.ex. en stiftelse.
 
Sedan vet jag inte om fideikommiss är ett genomgående tema hos Jane Austen. Av hennes sex avslutade böcker är det väl ändå bara två (Sense and Sensibility och Pride and Prejudice) som behandlar ämnet? Fast visst, 1/3 av produktionen är ju en betydande del.
 
Ingela

[Anna-Carin Betzén]

Anbytarvärden kanske kan byta namn på tråden, till Fideikommiss i England jämfört med Sverige eller så?
 
Du skriver alltid så mycket intressant.  Jag har läst om enclosure-processen, men jag trodde att godsherrarna var betydligt mer än storbönder redan innan dess. Man hade ju ett feodalt samhälle under medeltiden, finns det ingen kontinuitet mellan länsherrarnas jordägande och senare godsherrars? Här står det att A manor consisted of a manor house, one or more villages, and up to several thousand acres of land divided into meadow, pasture, forest, and cultivated fields. The fields were further divided into strips; 1/3 for the lord of the manor, less for the church, and the remainder for the peasants and serfs. [...] At least half the work week was spent on the land belonging to the lord and the church. Time might also be spent doing maintenance and on special projects such as clearing land, cutting firewood, and building roads and bridges. The rest of the time the villagers were free to work their own land. Om den beskrivningen är korrekt, hur reducerades de herrarna till rena storbönder (Digerdödens omvälvningar?)?
 
Nåja, inte ett genomgående tema hos Austen, men i alla fall ofta återkommande. I Persuasion kommer sir Elliots egendom att gå till en avlägsen kusin, Mr. Elliot. I Emma talas det i och för sig inte alls om arvsförhållandena vad jag minns, men även Mr. Woodhouse är en godsägare med endast döttrar.
 
Jag hittade ytterligare en uppgift om fideikommiss i Sverige: Lilla uppslagsboken (1957) skriver att i Sverige instiftades f. i stor omfattning under 1600- och 1700t., [...] särsk. i Skåne och Mälarlandskapen. Vad nu stor omfattning är.
 
(Meddelandet ändrat av acb den 07 februari, 2008)

[Ulf H Larsson]

I Magnus Erikssons landslag anföres Arvdabalken 3, som stadgar: Tvista bröstarv och bakarv, båda lika närskylda, då skall bröstarv gå till och bakarv ifrån. (Elsa Sjöholm).
(www.scandia.hist.lu.se)
 
I mitt fall som är dokumentat i en bouppteckning 1701-01-12 Luleå tingslags häradsrätt FII:7 31b.
Inventarium Uppå dee Kläder som finnes eftre Johan Nillss Sahl: hustru uti Sunderbyn som är Jacob Olss dotter i Säfwastbyn nembl
 
Hustrun som inte nämns vid namn hette Karin Jakobsdotter och hade troligen nyligen dött i barnsäng eftelämnade en nyfödd dotter som levde då bouppteckningen gjordes.
Karin Jakobsdotters tillgångar som inte bara var kläder värderades till 108 daler 8 öre. Från detta drogs begavningskostnaderna på 32 daler 8 öre.
Fadern erhöll 2/3 av de 76 dalerna och barnet ärvde 1/3 av samma summa.
 
Jag har tolkat detta som att fadern syftar på den dödas far Jakob Olofsson och att barnet var hennes dotter.
 
Arvet verkar alltså vara ett bakarv till den dödas far och ett bröstarv till den dödas dotter!
 
Är min tolkning rimlig?
 
(Meddelandet ändrat av ulfhlars 2010-08-25 15:51)

[Ann-Mari Bäckman]

Ulf!
 
Det som jag funderar över är, varför inte descendenten d v s den avlidnes avkomling, dottern ärvde allt?
 
Det verkar som man följde olika lagar. Den ena var Parentelprincipen och den andra Gradualprincipen, men ingen verkar tillämpa viss del till barn och en annan till den avlidnes föräldrar.
 
Om det var boets sammantagna behållning som nämndes kan man ju tänka sig att hustruns make fick hälften och dottern den andra hälften eller var det så att maken erhöll mer än hälften av boet för att han var man d v s 2/3. Kvar fanns då 1/3, d v s den avlidna hustruns del, som ärvdes av barnet i första hand.
 
Då du skriver att Karin Jakobsdotters tillgångar var 108 daler och 8 öre, så stämmer inte det förra. Då var det ju inte boets tillgångar som nämndes utan bara hennes del.
 
Ann-Mari

[Ulf H Larsson]

Ann-Mari!
 
De 108 dalerna och 8 örena var definitivt endast Karin Jakobsdotters egna tillgågar. Maken var arvtagare till ett betydande hemman i Sunderbyn där både fadern Nils Andersson Smed som var både borgare och bonde och modern Dordi Andersdotter Lundia som var prästdotter fortfarande levde. Sonen Johan Nilsson hade nyligen övertagit hemmanet så någon form av skifte hade nog skett i denna familj. Karin Jakobsdotters föräldrar hade så sent som 1700-12-29 - -30 skiftat ut egendom till barnen varav 60 daler tillfallit Karin så de borde nog ingå i hennes tillgångar, märkligt att fadern i stort sett tar tillbaka de pengarna!
 
Det är också märkligt att inget skrives om bodelning mellan makarna Johan Nilsson och Karin Jakobsdotter i bouppteckningen?
 
Det vore intresnt att se vad ärdabalken i den reviderade landslagen som gavs ut av Karl IX säger, den baserades på Kristoffers landslag som i sin tur var baserad på Magnus Erikssons landslag från vilken Elsa Sjöholms text var hämtad. Kanske är den citerade balken ändrad?
 
Ställde frågar mer av nyfikenhet, trodde att bröstarvingen var berättigad till hela arvet.
Frågan är dock inte avgörande för identiteten av barnet som jag försöker fastställa!
 
Ulf

[Ann-Mari Bäckman]

Det fanns ju en tidigare lagändring, som skulle ha genomförts av Birger Jarl omkring 1260, där dotter blev samarva med son , men sonen tog dubbel lott mot dottern. När detta upphörde vet jag inte, men om det var fråga om son och dotter, så stämmer det ju med 2/3 och 1/3.
 
Ann-Mari

[Gunnar Håkansson]

Just arvsbestämmelserna är ganska olika i Magnus Erikssons allmänna landslag och Kristoffers landslag. Dessutom är båda rätt egendomliga och brukar inte användas - det fanns en del stadgor om detta. 1734 års lag är entydig: barnen skall ärva allt, om de lever.  
Men man har alltid fått lov att skifta arv som man vill, bara alla inblandade är överens.

[Ulf H Larsson]

Man skall nog se detta fall just som en frivillig överenskommelse mellan den avlidnas make i Sunderbyn och hennes släktingar i Sävastbyn.
Maken Johan Nilsson som står för hemmanet i Sunderbyn undertecknar med sin gårds bomäke och den avlidnas äldsta bror Olof Jakobsson undertecknar med sin gårds bomärke som han övertagit från sin åldirge fader Jakob Olofsson (han överar också dennes uppdrag som nämndeman).
Fördelningen som ger 1/3 till barnet tror jag indikerar att barnet är en flicka.
 
(Meddelandet ändrat av ulfhlars 2010-08-26 18:17)

[Ulf Berggren]

Fast fadern brukar syfta på fadern till barnet som ärver.
Det underliga här är främst att han inte ärver hälften, och barnet/barnen hälften,
som jag sett är det normala i Nyköping vid samma tid.
 
Om det avviker från detta borde det framgå i texten.
 
Om det inte bara är regionala skillnader, det borde gå lätt att jämföra med
andra arvskiften i Luleå.

[Lotta Nordin]

Ulf B,
förmodligen är gåtan löst. Se under .

[Göran Johansson]

Arvsskifte på 1580-talet. Hur ärvdes efter hustrun i ett hushåll bestående av man, hustru, deras barn och hustruns moder? Var den avlidne hustruns moder också arvsberättigad?

[Anton Rosendahl]

Hej!
 
Jag undrar var man kan hitta mer information om arvsskiften? Finns det information om hur arvsskiftet har skett i domböckerna? Tidsperioderna jag undrar över är framför allt senare delen av 1800-talet och i början av 1900-talet.
 
Tacksam för svar.
 
Mvh Anton