Äldre inlägg (arkiv) till 9.3.2000

[Marcus Boman]

Jag undrar var den spännande (och ibland oseriösa?) debatten om rikets vagga tog vägen. Det verkar som om debatten mellan mälardalisterna och neogöticisterna ebbat ut, eller fortlever den?

[Bo Persson]

Detta är ju egentligen inte en släktforskningsfråga, och den debatten är förmodligen bäst om den vore avsomnad, eftersom den hade sin grund i frågeställningar och teoribildningar som egentligen började städas bort redan för hundra år sedan (t.ex. i Lauritz Weibulls Kritiska undersökningar, även om de närmast är ett exempel på att gå för långt åt motsatt håll). Det går näppeligen att peka ut en plats (vitt fattat) där rikets vagga stod, och inte heller att påstå att Svethiudh eller götalandskapen hade den större betydelsen. Rikstillblivelsen är en långdragen och mångfacetterad kedja av skeenden och händelser, som ju givetvis heller inte syftade till att skapa just Sverige. Vagg-debatten är väl snarare något för lokalpatrioter.

[Olle Elm]

Håller i sak med vad Bo Persson anför ovan. Om man som lekman vill ha möjlighet att själv få ett vidare perspektiv när det gäller denna diskussion, vill jag rekommendera boken Spåren efter kungens män, av Maja Hagerman (1996).

[Rolf Liljhammar]

Hej Bo.
Jag antar att du egentligen inte menar att avvikande uppfattningar inte får diskuteras, även om det går att tolka inledningen till ditt inlägg på det viset.
Det gamla talesättet att alla stora sanningar har börjat som kätterier är väl ett av de bättre argumenten för att allt skall kunna diskuteras och prövas.  
Att sedan alla kätterier inte växer till stora sanningar är den andra sidan av myntet.
Att det har varit slagsida på var Sveriges historia skall höra hemma märks bl a på anslagen till arkeologiska utgrävningar.  
Det lär ha påvisats 1983, att de då föregående 20 åren åren, det e u har beviljats ekonomiska anslag med 80% till Mälarlandskapen, 15% till Öland, Gotland och Norrlandskusten, resten av landet fick dela på 5%.
Teorin om rödjord var ett flummigt lokalpatriotsnack under många år, nu drar rödjordsområden många turister på de håll i landet där den förekommer.  
Fler exempel finns på att lokalpatrioter med avvikande uppfattning fått rätt, och därefter snabbt på ett mer eller mindre medvetet sätt glöms bort i debatten.
 
Det finns andra alternativ till Ansgars Birka än Björkön i Mälaren, men då den ön  är påbjuden och fastställd, som Ansgars Birka, har den som företräder en annan åsikt ett krav på vattentät bevisning som vida överstiger de bevis som styrker Björköteorin.
Jag personligen företräder ingen sida i debatten om Svearikets Vagga, men jag menar att de som företräder Götalandsskolorna har många intressanta argument, som bör prövas och undersökas innan de förpassas till vetenskapens bakgårdar.
Jag tror att du egentligen menar att debatten skall var fri, även om man kan misstolka din inledning.
Tänk på stollarna Copernicus och Gallilei...
 
Mvh
 
Rolf L

[Marcus Boman]

Att ämnet inte har en direkt koppling till genealogi är sant, men indirekt skulle man kunna tänka sig att det finns en länk, då ämnet relaterar till vår historia. Rubriken var meningen att vara förlegad och litet naiv, då den förmodligen kan vara provocerande av olika skäl och när vissa personer blir uppretade så kan det tänkas att det hela resulterar i att de fattar tangentbordet smått ilskna och börjar argumentera/motargumentera. Bildandet var givetvis mer komplext än vad som ibland framställs i viss litteratur m.m. Men trots detta anser jag att debatten var och är intressant, då motsättningar och olika uppfattningar mellan olika skolor/läger, framtvingar (förhoppningsvis  framtvingar) nya kritiska granskningar och att nya teorier prövas. Jag är övertygad (måhända i min enfald) att historien långt ifrån är färdigskriven.

[Bo Persson]

All diskussion är givetvis fri, men vetenskaplig argumentation kräver som bekant hållbar underbyggnad. Likaledes är det alltid den som inför en annan uppfattning som har att ge skäl. Här var den gamla 80-talsdebatten om vaggan betänklig. Den ledde också till ett motbjudande skyttegravsgrävande. Sådant befrämjar ingen diskussion. Forskning är inte krig, utan samverkan.
 
Historien är som bekant aldrig färdigskriven, och det gäller i allra högsta grad om äldre svensk medeltid. En professor förklarade för mig en gång, att ett på 40 år icke närmare debatterat och i forskningen granskat ämne var färdigutforskat och att jag alltså inte borde arbeta med det, trots att de vetenskapliga utgångspunkterna under tiden hade förskjutits tack vare internationell och för ämnet synnerligen relevant forskning. Den sortens inställning till forskning och kunskapssökande, både på grund- och examinerad nivå, är lika destruktiv som den under de senaste 10-15 åren alltmer utbredda strävan att för anslagens skull försöka fastställa vilka forskningsuppgifter som är angelägna (d.v.s. utmönstrandet av en rad uppgifter som inte skulle vara det).
 
Orsakerna till obalanserna i var arkeologerna grävt mest är flera: det har varit enklast att gräva i närheten av universiteten, nödvändigt längsmed de stora, moderna huvudvägarna och där storstäderna vuxit ut och etablerat förstäder i tidigare jordbruks- och skogsmark. Detta är ett exempel på både bekvämlighet och att andra intressen än vetenskapens egna styr arbetet. Det har ju dock absolut ingenting att göra med att någon skulle anse att Sveriges historia hör mer hemma på en plats än på en annan. Påståendet i sig är slentrianmässigt, men med tanke på hur diskussionerna förts ganska förklarligt (och i stridens hetta har väl även undertecknad sagt ett och annat åt det hållet); Sveriges historia har vi alla lika del i, oavsett var vi bor, eftersom vi är svenskar. Den uppfattningen är det nog bara lokalpatrioterna som har svårt att svälja (och de har väl inte producerat någon Copernicus eller Galilei, precis). Alltså måste blicken släppas från statistiken och arbetet inriktas på de uppgifter som härrör ur forskningsarbetet.
 
Vad gäller Birka-frågan är den nog löst en gång för alla. Det beror inte på gamla sanningar utan på att källorna själva pekar ut det område där Björkö nu en gång är beläget. Jag minns den kritik som dock mötte professor Bo Gräslund, när han flyttade slaget vid Helge å från Skåne till Uppland. Jag var närvarande vid det seminarium i Uppsala där han presenterade denna sin forskning och kan inte säga annat än att hans argumentation och bevisföring övertygade mig om riktigheten i omvärderingen (se hans uppsats Knut den store och sveariket. Slaget vid Helgeå i ny belysning [i: Scandia 52, 1986, s. 211-238]).

[Rolf Liljhammar]

Hej igen Bo!
Jag gissade tydligen rätt, våra åsikter om frihet i debatten sammanfaller i det stora hela.
Jag vidhåller dock att det är svårt att hävda avvikande uppfattningar, hur väl grundade de än är.
Inte p g a någon ond vilja från de som vidhåller den etablerade uppfattningen utan därför att de är ärligt övertygade om sin uppfattning, på samma sätt som deras motpart. Det ÄR svårt att frigöra sig från det man lärt sig i sin ungdom, det är lätt att bli lika hemmablind som lokalpatrioten och har man hamnat i någon slags försvarsposition är det än svårare.
Jag återkommer till rödjordsteorin. Den var känd bland ett relativt fåtal specialintresserade innan Svearikets vagga sändes i TV, idag är den etablerad och de flesta, även de med ett ytligt historieintresse, har i alla fall någon kännedom om den.
Jag har letat förtvivlat i mina källor efter den passus där det stod att någon av våra konungar (Karl XI ?) 'beslutade' att Uppsala skulle vara platsen för hednatemplet, men tyvärr, just nu hittar jag den inte.
OK, låt gå för att Uppsala är platsen, men att genom en befallning stoppa all alternativ forskning konserverar, och förankrar, även felaktiga slutsatser.
Historieutbildningen i Uppsala, och andra läroanstalter, föjer en obruten tradition, som mer eller mindre medvetet, inplanterar vissa grundsatser, som kan bli svåra att rubba på.
Följden blir att en tvivelaktig, men etablerad, uppfattning sällan behöver bevisas, medan alternativen kräver en enorm bevisning för att överhuvudtaget kunna nämnas i seriösa sammanhang.
Som sagt, jag tror inte att någon medvetet kväver en annan uppfattning, jag tror att de är ärligt övertygade, men pga akademisk eller geografisk hemmablindhet inte ser motpartens argument på ett obektivt sätt.
Man kan tycka vad man vill om Svearikets vagga, men den tv-serien väckte i alla fall svenska folkets historieintresse till en sällan skådad nivå.
 
Hälsn  
 
Rolf L.
 
PS En dendokronologisk undersökning av stockarna i den urgamla Urdalsbrunnen vid Gamla Uppsala lär ha visat att de härstammar från 1659 (häpp).DS

[Håkan Skogsjö]

Jag håller inte riktigt med om att det skulle vara svårt att hävda avvikande åsikter, exempelvis den som Dag Stålsjö drev. Han fick möjlighet att sprida sin historiesyn i en rikstäckande TV-kanal i en lång rad program, vilket är mer än vad de flesta historiker av facket brukar få tillfälle till.
 
Det betänkliga med Stålsjö, liksom exempelvis Herman Lindqvist, är att när de upptäckt att alla inte delar deras skildring av historien och de ibland fått svårigheter med att försvara sina ståndpunkter, då har de övergett den historiska sakdiskussionen och istället gått till angrepp med irrelevanta konspirationsteorier. De har utmålat sig själva som den lilla, ensamma människan som står upp och säger den obekväma sanningen gentemot den stelnade och trångsynta akademiska forskarvärlden.  
 
Det är en typ av argument som saknar relevans, men de har tyvärr ändå fått gehör. Många har tror verkligen på beskrivningen - trots att den är given att två herrar som alltså haft möjlighet att sprida och nå ut med sitt budskap som få andra.
 
Eventuella sympatier inom forskarvärlden svalnar fort med den typen av ganska lumpna angrepp, som ju ingenting har att göra med en saklig diskussion om historiska spörsmål.
 
Så problemet med såväl Stålsjö som Lindqvist är att de inte mäktat med att ta debatten med dem som inte delar deras åsikter, utan i stället ägnat sig åt ganska simpelt baktaleri. Möjligen indikerar detta att tyngden i deras argument inte alltid har varit överväldigande.
 
Men det hindrar förstås inte att de båda har betytt mycket för att öka intresset för historia.

[Elisabeth Thorsell]

I Boklådan i Bygd och Natur, Sveriges Hembygdsförbunds tidskrift såg jag igår att det finns en notis om en bok som heter Till frågan om Svea rikes vagga av Henrik Janson, och utgiven av Västergötlands Hembygdsförbund, och den ska innehålla de senaste rönen i en svår fråga, står det.  
 
Är det någon som läst den och kan berätta litet om vad den handlar om?

[Kenneth Karlsson]

Hur har man förklarat mängden av fornminnen runt
Falbygden? Varför har det mesta av pengarna an-
vänts till utgrävningar runt Mälardalen, där det
finns så lite fornminnen jämfört med antalet
runt Falbygden?
 
Mvh
Kenneth

[Håkan Skogsjö]

Det finns utan tvekan mycket fornminnen i Västergötland, men att påstå att det finns få fornminnen i Mälardalen jämfört med Falbygden är faktiskt ett påstående som - för att uttrycka det försiktigt - gränsar till lögn.  
 
För alla som är intresserade av frågan kring hur Sverige blev Sverige har det under 1990-talet getts ut en mängd litteratur. Den mest givande är den översikt som journalisten Maja Hagerman har skrivit och som heter Spåren av kungens män (1996). Den blev en försäljningssuccé och bör fortfarande finnas i varenda bokhandel med självaktning. När man här läst den förstår man varför en diskussion om rikets vagga inte är särskilt meningsfull.

[Kenneth Karlsson]

Av 375 gånggrifter finns 290 i Västergötland (77%).
Då det finns gånggrifter på Öland, Gotland och
utmed Norrlandskusten, lär det inte bli många
procent kvar till Mälardalen.
Hur kommer det sig då att 80% av dom arkeologiska
utgrävningar dom senaste år har gjorts i Mälardalen, 15% på Öland, Gotland och utmed Norr-
lansdkusten och 5% övriga Sverige?
Ekvationen går inte ihop. Närhet till Universitet
finns även här i Västergötland.

[Janne Kilvik]

EXAKT hur och när Sverige blev Sverige lär vi aldrig reda ut. Jag håller med om att diskussionen om rikets vagga är lite märklig, då alla inte är överens om VAD det är vi diskuterar. I vissa specifika frågor har den dock varit mycket meningsfull.
Bildandet av Sverige i dess nuvarande form har ju varit en ständigt pågående process.
 
Det viktiga måste vara att vi så långt det är möjligt söker historien för de områden som idag ligger inom nuvarande Sverige. (Ibland även utanför Sverige då det påverkat oss och förklarar vårt handlande).
 
Varje by/socken/härad/landskap o.s.v. har sin egen historia, ibland mer eller mindre gemensam med andra områden inom nuvarande Sverige.
 
Det viktiga är att vi alla får samma förutsättningar till att forska om och sprida kunskap om vår bygd.
 
Självklart blir folk uppretade på fördelningen av de ekonomiska anslagen för utgrävningar, inventeringar m.m. (enl. inlägg ovan).
Ingen skall behöva strida för att ha rätt till sin historia.
 
Vi som har rötter i Bohuslän, vad fick vi lära oss om vår hembygd i skolans historiaundervisning?.  Hur var det för er i Skåne, Halland, Blekinge m.m.?
Här har ju den norska/danska makten påverkat i allra högsta grad.
 
Nu har jag hälften av mina förfäder i Götaland, så den historien är också intressant. Kanske är det mer intessant att fråga: Var har jag min vagga? Något vi släktforskare redan har föstått.
 
Vad Kennet ovan menar är kanske följande, som jag tagit från debattboken Sveriges födelse(1984).
 
Några odiskutabla fakta om Götland:
- Koncentration av ca 5000-åriga gånggrifter
- De största och flesta hällkistorna
- Talrika bronåldersminnen och hällristningar
- De största och flesta domarringarna
- De ojämförligt flesta guldfynden
- Rik tillgång på rödjord.....
- Tidig runskrift.....
- Häradsindelning som blev norm för riket
- Våra viktigaste landskapslagar
- Kristendomens svenska brohuvud
- Vårt äldsta biskopsstift
- Den äldsta riksgränsen
- De ojämförligt äldsta och flesta kyrkorna
- De äldsta historiska frälsesäkterna (!)
  m.m. m.m.
 
 
Om vi skall strida om vilka områden som varit mer eller mindre viktiga för vår historia så är vi illa ute.
Om vi skall söka efter områden som påverkat vår historia genom tiden gång så är det ju bara att följa iskanten efter senaste istiden för att se var vi möjligen har vår vagga.

[Janne Kilvik]

Kennet!
Jag han inte läsa ditt senaste inlägg innan jag skickade mitt ovan.

[Håkan Skogsjö]

Kennet, har du läst Bo Perssons inlägg ovan av den 17 februari har du också fått ett svar på frågan om varför det grävs ojämt. Och sedan finns det ju andra typer av fornlämningar än gånggrifter, räknar man exempelvis runstenar blir ju förhållandet det motsatta.  
 
Men jag förstår inte varför man måste sätta Götaland och Svealand i motsättning till varandra, Kennet. Kan du förklara det för mig? Det verkar ungefär lika meningsfullt som det ständiga gnabbet mellan göteborgare och stockholmare om vilken stad som är bäst.

[Kenneth Karlsson]

Om ett fornminne ligger inom ett område som
kommunen ämnar exploatera, får kommunen finansera
utgrävningen. Det är det possitiva, det negativa
är att ofta försvinner fornminnet för alltid.
Jag har kommit i kontakt med arkeologer i samband
med att jag medverkat vid dokumentation (inmätning). Det har berättats mig att dom små
anslag man får här i Västergötland endast räcker
till att skrapa på ytan.
Några motsättningar Svealand kontra Götaland handlar det inte om.
Jag ställde bara en fråga----varför.
Det skulle jag tydligen inte ha gjort.

[Elisabeth Thorsell]

Det ligger liksom i en utgrävnings natur att fornminnet försvinner, och därför brukar man var oerhört noga med att dokumentera på olika sätt. Nu för tiden (och även på det forna 1960-talet, när jag grävde för Sthlms Stadsmuseum om somrarna) är så där 99% av alla utgrävningar nödvändiga för att marken ska exploateras. Det är väldigt ovanligt att man får medel för att gräva där det skulle vara mest vetenskapligt intressant, utan det är byggen som styr var det grävs. Det är byggherren som får stå för kostnaderna, har jag för mig.
 
Ett lysande undantag är ju Birka-grävningarna som finansierades genom en donation av Gad Rausing, men det är nog sällan miljardärer är intresserade av arkeologi.

[Göran Johnson]

Elisabeths påpekande att de allra flesta utgrävningar sker i samband med exploatering innebär ju att det grävs mest där det byggs mest. Under de senaste åren har det byggts mest i Stockholm-Uppsalaregionen eftersom den växer mest i landet. Byggena av Svealandsbanan, Mälarbanan och Arlandabanan har t ex medfört en massa utgrävningar. Att det inte finns kända fornlämningar är inte heller samma sak som att det inte finns fornlämningar. Det är troligt att fler fornlämningar upptäcks dels nära universiteten, dels där det byggs mycket. En utgrävning ägde faktiskt rum när jag skulle bygga fritidshus på Gotland och där fanns det ingen känd fornlämning innan, men ett flertal efter den arkeologiska undersökningen.

[Janne Kilvik]

Om det nu är byggherren som står för kostnaden vid utgrävningar i samband med nybyggen så skulle det vara intressant att veta hur man tex 1999 fördelade det pengar som var budgeterade för utgrävningar. Jag vet själv inte om det regleras central eller hur det fungerar men någon läsare kanske kan tillföra lite faktauppgifter. Uppgifterna ovan har ju några år på nacken.
Hur ser butgetplanen ut för år 2000 ? Var satsas resurserna? Finns det en långsiktik plan eller styr man snabbt om planerna vid större tillfällighetsfynd?
 
Enligt Dag Stålsjö var syftet med TV-serien Svearikes Vagga att vidga debatten. Det gjorde den.  
mabo undrar om den ebbat ut. Kanske? Men låt den fortleva, det vinner alla(!?) på.

[Marcus Boman]

Jag håller med om att huvudtemat (den om vaggan och då en vagga) i debatten inte är helt nödvändig, men det som ofta knytes till debatten är ju tolkningar av skilda företeelser kopplade till litteratur som behandlar historia eller till arkeologiska fynd m.m. Tolkningarna som tillsammans i slutändan resulterar i något som sedan presenteras och upphöjes av någon skola.
 
Är det t. ex. berättigat att bli litet upprörd eller konfunderad när man läser om den svenska historien av Herman Lindqvist? Vad som åsyftas är bl.a det som är beskrivet i dennes första bok (i serien) Från islossning till kungarike i kapitlet som handlar om svenskar i österled, där skriver Lindqvist om en lejonstaty i Aten, där någon eller några ristat in runor (läs klottrat), (se s. 180) klottrarna är enl. författaren vikingar från Roslagen. Nu är det möjligt att detta framgår vid studier av ristningen eller är det ett antagande? Om det är det sistnämnda, vad grundar man detta antagande på? I samma kapitel (se s. 174) tar författaren upp de arabiska källorna om svenskar i österled (eg. om ruserna, dvs de förmodade svenskarna). Lindqvist skriver om hur någon arabisk historiker beskriver hur en rus begravning gick till och enl. Lindqvist gick begravningen till precis som hemma i Uppland. Är detta något som tydligen framgår i just denna arabiska källa eller av arkeologiska studier av begravningsseder i Uppland och att dessa i så fall skiljer sig från övriga delar av landet, eller är det ett nytt antagande och vad är det som stöder detta antagandet? Detta om Lindqvist.
 
Är nyfiken på vad andra menar ligger bakom eller hur man skall tolka följande citat:
 
1) 'Svear äga konung taga, så ock vräka', hämtat ur Rättslösabalken, Äldre Västgötalagen. Med svear är det svenskar som avses, är det mälardalingar eller upplänningar som avses, eller kanske några andra för den delen? Om det är mälardalingarna, är det då ett tecken på att de släppts in i gemenskapen med Västra och Östra Götaland eller vice versa?
 
2) Rus = Roslagen !/? ? Enl. Nestorskrönikan, om jag förstått rätt, så framgår det att rus inte är liktydigt med svear, då rus(er) sägs vara varjager, liksom svear, anglianer, normanner och goter. En annan fråga är varför anglianer och normanner nämns i detta samband, varjager sägs ju ofta enbart ha med Skandinavien att göra. Anglianer borde ha med England att göra, eller? Normanner, är det normander eller norrmän som avses? Det finns tydligen de som menar att friserna förmodligen är de som avses, stämmer det med Nestors beskrivning ovan, men vart tog då danerna i vägen?
 
3) Birka, göternas stad, Adam av Bremen(?)
   ?
 
 
Jag undrar även om någon läst Gudaträd och Västgötska Skottkungar - Sveriges bysantiska arv- av Leon Rhodin, Verner Lindblom och Kerold Klang? Jag tycker att vissa av de många synpunkter/tolkningar som lyfts fram i boken är relativt spännande och ger ibland tillfredsställande svar på frågor likande de ovan. Finns det några synpunkter på boken, som för övrigt helt accepterar Jordanes syn om nära släktskap mellan goter och folk i Skandinavien (läs göterna)

[Håkan Skogsjö]

Problemet när det gäller denna tidiga tid, för omkring 1000 år sedan, är ju att källorna är extremt få och många gånger motsägelsefulla eller kryptiska. En fördel däremot är att de få källor som finns nästan alla är utgivna i tryck, det gäller exempelvis Rimbert, Adam, Nestorskrönikan, runstenarna, Snorre, etc.
 
Den som vill sätta sig i denna tidiga epok har det med andra ord ganska väl förspänt. Under de senaste åren har det kommit ut ganska många böcker som behandlar epoken, jag nämnde Maja Hagermans bok ovan, historikern Mats Larsson har skrivit om vikingafärderna i Österled och om Sveriges ursprung i några böcker, projektet Sveriges kristnande har gett ut ett antal volymer och biskopen Jan Arvid Hellström har skrivit en intressant bok om Vägar till Sveriges kristnande. För att ta några exempel. Kristendomens inträde i det som under medeltiden blev Sverige är av största vikt, eftersom det nog är den katolska kyrkan som är den viktigaste orsaken till att de mer eller mindre självstyrda folkstammar som fanns i det blivande Sverige successivt kom att inlemmas i en nationalstat med en riksförvaltning.
 
Den som sedan ställer sig tvivlande till den skildring av historien som ges i standarverken har utmärkta möjligheter att själva kontrollera vad de historiska källorna verkligen säger i de tryckta urkundsutgåvorna. Till detta kommer sedan de arkeologiska källorna, som kan vara något svårare att få grepp om.
 
Personligen tror jag dock inte att det är en framkomlig väg att peka på enskilda egendomligheter i de historiska källorna, eftersom man måste räkna med att de innehåller missuppfattningar och felskrivningar. När Snorre, Adam och Rimbert skriver om det som skulle bli Sverige går de alla på hörsägen, ingen av dem hade själva rest runt och bekantat sig med de olika trakterna (även om väl Snorre hade varit i Västergötland, vill jag minnas). I stället gäller det att utifrån de historiska och arkeologiska källornas virrvarr av uppgifter och detaljer skapa en skilding av utvecklingen som är sannolik och logisk och samtidigt i så mycket som möjligt stämmer med den faktiska kunskap vi har i form av skriftliga och arkeologiska vittnesbörd. En sådan skildring måste tala emot enskilda belägg, eftersom det som sagt förekommer missuppfattningar och skrivfel i källorna.

[Nils-Olov Freij]

Till den som tror att det är segrarmakten som skriver historien, vill jag rekommendera att läsa Mats G. Larssons böcker för att få det besannat.

[Håkan Skogsjö]

Jag tror inte att det gagnar diskussionen att komma med halvkvädna insinuationer. Berätta din syn på saken och argumentera för en hur du tycker att historien bör skrivas. Det är mer givande för oss andra än mer eller mindre dunkla antydningar.
 
Detta är inte sagt som ett försvar för Mats G. Larsson. Han får försvara sina egna böcker. Jag menar bara att det är ganska hopplöst för honom, och dem som delar hans historiesyn, att gå i meningsfull polimik utifrån ett sådant inlägg.

[Sixten Johansson]

Jag tycker för min del inte att det är konstigt att lekmän ifrågasätter den officiella historieskrivning när de tycker sig finna brister i de förklaringsmodeller som tillhandahålls. Dessutom bör man skilja hypoteser från fakta. En lekmans hypotes har visserligen inte samma tyngd som den som presenteras av en historiker av facket, men en hypotes är en hypotes och är det ända till den antingen verifierats eller falsifierats. När källorna är obefintliga, tryter eller är motsägesfulla så får man nöja sig med att ställa upp hypoteser.
 
De förklaringsmodeller som tillhandahålls i Spåren efter kungens män och som bygger på de senaste forskningsrönen inom historia och arkeologi är enligt mitt förmenande betydligt mer tillfredsställande än de som tidigare var förhärskande (inom framförallt historia). Jag tror   personligen att kritiskt granskande lekmän, Vagg-debatt mm har hjälpt till att lösa upp många tabun och därigenom till viss del möjliggjort den förändring av den tidigare rådande historiesynen som vi nu kan märka.
 
PS Varför används uttrycket lokalpatrioter så gott som alltid om svenskar som ej lever i Mälardalen? DS

[Nils-Olov Freij]

Jag skrev vad jag kände om böcker du nämnde. Skulle jag skriva om min uppfattning i detta ämne skulle troligen genmälet bli ytterligare en lokalpatriot Därför avstår jag från vidare kommentarer och följer detta som visuell åhörare.

[Håkan Skogsjö]

Jag har inte nämnt ordet lokalpatriot. Och jag tycker det är märkligt att i förväg få höra vad jag kommer att svara på inlägg som inte skrivs...

[Johan Sjöberg]

Om nu ordet lokalpatriot definierar svenskar som inte lever i Mälardalen, så hör alltså jag dit, som bor i Värmland. Men å andra sidan är jag född i Mälardalen (och har sett utgrävningarna på Björkö Birka) så jag kanske är diskvalificerad genom börd. Jag är definitivt lekman inom detta område, men förstår inte riktigt nyttan av att försöka peka ut just en bygd som Sveriges vagga, när det förefaller så uppenbart (t o m för en lekman) att Sveriges tillkomst inte var en på förväg bestämd händelse, och att Sverige sålunda knappast kan ha endast en vagga. Sveriges vaggor står väl överallt här i landet...
 
Man kan ju fråga sig varför ingen försöker utnämna Norrland till Sveriges vagga annars?

[Rune Edström]

Hej
Norrlänningarna är väl vana att sörlänninga tar hand om det som finns här oppe. Skog, malm o.dyl. Så dom kanske tycker att dom även kan ta hand om Sveriges vagga också.
mvh
rune

[Björn Thunberg]

Nu blir jag smått irriterad.
På Rune Edströms inlägg låter det så här:
 Norrlänningar bryr sig inte.
 
Detta är inte sant, själet att vi inte är ute och deltar i den stora diskussionen om Sveriges vagga.
Kan snarare beror på följande orsaker:
 
1. Brist på upptäckta fornminnen (eller att vi inte för bygga ut våra vägar). För när helst man bygger en ny motorväg så hittar man fornminnen.
 
2. Vi kanske är av den uppfattningen (i alla fall är undertecknad av denna), att det kan ha uppkommit civilisationer lite varstans.
 
Allt nog:
Den här diskussionen är väldigt bra.
Låt oss hålla den på en trevlig nivå.
Mvh.
Björn Thunberg

[Per-Åke Borssén]

Hej Björn, förtrösta inte, kolla NE. Där kan Du läsa fornminnen i Norrland, t ex om Holm:
  Holm, herrgård i Sollefteå kommun, Ångermanland (Västerbottens län). H. är Sveriges nordligaste säteri. /.../ Vid H. finns gravfält från ca 400- till 900-talet e Kr. Omkring 20 gravar, däribland flera stora högar, ligger nedför sluttningen mot Ångermanälven. Vid utgrävningar har gjorts rika fynd som tyder på att gravfältet tillhört en betydande bondgård med goda förbindelser med Norge och Mälardalen
  Vidare om Medelpad:
  /.../ I odlingsbygderna finns ca 2000 gravhögar bevarade, dessutom har över 700 avlägsnats. Flertalet finns i kustlandet, anlagda av en bondebefolkning fr.o.m. vår tidräknings början. Från äldre järnåldern är en ca 85 husgrundsterrasser kända, ibland med spår av åkermark som vid Tuna prästbol. Under folkvandringstiden (ca 350-600 e. Kr) rådde en markant högkonjunktur, exemplifierad av storhögar och rika importfynd av västlig typ, t.ex bronskittlar och glas. Också under storhögar har husgrunder och åkerspår påträffats. Tre stormansgårdar i Njurunda, Skön och Selånger har sannolikt exploaterat inlandets resurser som bas för handel (jfr Högom) Sex fornborgar kan tillhöra samma tid men är inte daterade. Efter en nedgångsperiod följde en ny expansion under vikingtiden, nu med sydliga förbindelser. De 14 kända runstenarna visar inflytande från Uppland.  
  Om Högomgraven i Selånger står att läsa i NE:
Högom, folkvandringstida gravfält och boplats på Sundsvallsåsen, på norra sidan av Selångeråns dalgång. H. är Norrlands mest kända gravfält, med fyra mycket stora och flera mindre högar. Den rikaste graven, undersökt 1949-51, låg i en 5 m hög och 40 m vid storhög, som innhöll en 5 m x 2 m stor timrad kammare hoptryckt under en mäktig stenpackning. I kammaren låg den döde på björnfällar med vapen, hästutrustning och olika slags kärl, bl a två glasbägare; textilfynden är de rikaste i Norden från folkvandringstiden. Graven anlades omkring 500 e Kr. Vid en utgrävning 1984 upptäcktes att högen täckte rester av flera hus, vilket tidigare konstaterats då de andra storhögarna undersökts. Den rika graven har andra motsvarigheter i Skandinavien; sådana platser har tolkats som centra i de samhällsbildningar som framväxte i Norden under den äldre järnåldern
  I Focus 98 kan vi läsa om nya arkeologiska fynd i Norrland:
  /.../ En annan upptäckt är att det norrländska jordbruket är mycket äldre än vad man tidigare trott. I Ångermanland, Medelpad och Hälsingland har en hel rad stora gårdar brukats från tiden kring Kristi födelse. /.../ En ny bearbetning av materialet från hövdingagraven i Högom vid Sundsvall, slutligen, pekar på att det kan ha funnits ett mellannorrländskt småfurstendöme för 1500 år sedan. Ännu ett av de småriken som till slut skulle fogas samman till dagens Sverige Arkeologen Per H Ramqvist talar om Högom Ett norrlänskt småkungrike. (Ramqvist 1990, s 13-28)
  Maja Hagerman uppehåller sig mycket vid de processer som styrde stormannasläkternas agerande under historiens gång:  
  Riktigt inbringande blev varuutbytet runt Mälaren först när stormannafamiljerna vid de strategiska passagerna började ta kontroll över leder och handelsplatser och upprätthålla en viss ordning och säkerhet.
De måste skaffa sig en maktställning som var stark nog att kunna ta emot de utländska köpnännen i trygghet. De måste också kunna ta emot de varor som fraktades till vintermarknadrna inifrån land, längs rullstensåsarna från norr genom skogarna, och kunna lagra dem i säkert förvar i väntan på sommaren, när de främmande skeppen kom in i Mälaren.  
  Hövdingafamiljerna kan ha varit mellan tjugo och trettio stycken i Uppland och Västmanland, att döma av de kända storhögarnas placering. De hade gemensamma intressen och räknade sig alla som tillhörande samma folk - svearna. Svearna hade sin styrka i män, vapen och flottor och de behärskade vattenvägarna i sitt närområde både när det gällde handelsförbindelser och strider till sjöss.
  Wulfstan /.../Hans ord tolkades länge som bevis på att ett enat svenskt rike som bestod av Götaland och Svealand fanns redan på vikingatiden under mälardalingarnas ledning. Idag uppfatts det snare som att svearna hade en organisation av striddugliga grupper som framför allt kontrollerade kustområden, vattenvägar inåt landet och farleder till havs.
 
  Stormanssläkterna i Mälardalen och Uppland hade rimligen genom århundraden skaffat och upprätthållit släktmässiga förbindelser med stormanssläkterna  i Hälsingland. Deras affärsmässiga förbindelser med dessa släkter var viktiga för handel av  järn, trä, fiske och skinn från dessa  stormäns enorma  resursområden i Hälsingland. Den inneboende strukturbyggande processen i makt- och handelskulturer talar för ett intimt släktmässigt samband mellan å ena sidan den hälsingska  makt- och handelseliten och å den andra sidan av den mellansvenska, speciellt den uppländska motsvarigheten. I sin bok Spåren av kungens män nämner Maja Hagerman, att  utbyte av tjänster och privilegier, jordbyten, penninggåvor och inte minst ingiften, var mekanismer i denna process. Hon skriver bland annat:
  Det var stora värden som stod på spel. Inom familjen fanns nämligen den i särklass viktigaste källan till rikedom. Genom arv, och allså även genom giftemål som skapade nya kombinationer av arv, kunde stora godskomplex och maktpositioner byggas upp. I tider när maktstriderna intensifierades och härskandet succesivt samlades i allt färre händer blev därför allt viktigare att knyta strategiska äktenskapsband.
 
  Spåren efter kungarna går därvidlag tillbaka till kung Knut Eriksson,vars präglade mynt torde ha använts som bl a kungliga belöningar. En stor del av dessa mynt har hittats i just de områden där Knut Erikssons kungamakt sträckte ut sina tentakler, längs den finska kusten och i Hälsingland, skriver Maja Hagerman.
 Till sist Björn. Gör ett besök på Sundsvalls Museum. Vänligen Per-Åke Borssén