När telefonen var ny

[Elin Boardy]

Hej alla kunniga släktforskarkollegor (och andra)!  
Jag är intresserad av att få veta lite om hur det var när telefonen var ny - halvny, säg kring 1920. Hur vanligt var det att folk skaffade telefon, hur fungerade det med nummer, riktnummer, telefonister etc? Allt är av intresse.
Tacksam för svar!
Elin Boardy

[Hans Hålldin]

Hej Elin
 
Det var en mastodontfråga, det jag kan tillföra är ett exempel på vad en Rikstelefonist i högsta löneklass (7) hade i månadslön 1922  
i Stockholm 243,75
  Sollefteå 237,25
  Luleå 243,75 + Kallortstillägg 16,25
 
Mvh
Hans

[Anna-Carin Betzén]

På 30-talet när min mormor var barn så betalade man olika mycket beroende på vilken samtalsklass (max antal samtal per dag) man hade. Betalade man t.ex. för max 3 samtal per dag fick man hålla räkning på samtalen så man inte ringde fyra samtal på en dag för då åkte upp i en högre klass (max 5 samtal per dag) och fick betala mer. Extra besvärligt när man dessutom har telefonlösa grannarna som vill låna telefonen titt och tätt.

[Stig Geber]

Elin!
 
På landet var det i första hand myndighetspersoner, handelsmän, läkare och välsituerade som skaffade telefon. Varje samhälle hade sin egen telefonstation med telefonist. Stationen var då placerad hemma hos telefonisten. Hon, det var vanligtvis en kvinna, kunde hålla reda på invånarna, bl.a. genom att lyssna på samtalen.  
Telefonnumren bestod av ort + nummer. Mina farföräldrar hade Gysinge 13 fram till början av 50-talet. De hade en mycket vacker telefon som hängde på väggen. Den var av lackerat trä med dekorationer.
När man ringde från dessa telefoner vevade man på en vev och inväntade svar från telefonisten. Man fick då beställa vart man ville bli kopplad.
När man pratat färdigt skulle man ringa av, dvs man vevade ett kort tag på veven så att telefonisten skulle veta att hon skulle koppla ned linjen.
När vi ringde från Stockholm beställde vi Gysinge 13 och angav hur många perioder vi ville prata. Sedan fick man lägga på och vänta en stund medan samtalet kopplades upp. Sedan ringde det på ett speciellt sätt i telefonen så att man hörde att det var rikssamtal. När den beställda tiden hade gått ut kom telefonisten in och angav att tre perider var slut. Då fick man snabbt säga adjö och avsluta. Gjorde man inte detta snabbt nog debiterades en ny period. Det blev ibland en del torrprat för att fylla ut den beställda tiden.
 
I städerna blev de automatiska växlarna vanliga under trettiotalet. Då kom de svarta bakelittelefonerna med nummerskiva. Riktnumren kom inte förrän på 50-talet.
 
Hälsningar
Stig Geber

[Kurt Karlsson (Kurtk)]

Elin!
 
Tips!
 
En sökning med Google ger 158 träffar på telehistoria Sverige varav 142 svenska!
 
Mvh

[Lena-Maria Jansson]

När det gäller numreringen av telefoner så noterades de på varje station, d.v.s. att ortsnamn+nr i ordning1 för den som först skaffade telefon ansluten till den växeln, vanligen affären eller länsman. Min familj fick nr 42 enligt min far för att det var telefon nr 42 på den växeln.
mvh
Lena-Maria

[Bo Nordenfors (Nob)]

En intressant bok om telefonens barndom i Sverige är Hallå! av Jan Garnert och Historiska Media. Den kom ut i år och har ISBN 91-85057-67-3. Den når dock inte fram till 1920 i sin översikt men mycket finns att läsa om telefonister och många kul bilder illustrerar boken.

[Eva Nordin]

Min morfarsfar Johan Eriksson var född 1855 i Stockholmsstugan i Frövi. Är det någon, som vet var den låg och varför den kallades Stockholmsstugan?
Mvh Eva

[Elin Boardy]

Hej alla!
Tack så mycket! Oj, oj, så mycket bra trådar att börja dra i. Jag var nog lite ospecifik i min fråga... Men fick ändå så mycket bra svar!
Ytterligare: om man skulle ringa till ett sjukhus i en annan ort (man befann sig i en by och skulle ringa till en stad) angav man då tex Vänersborg + nummer? Eller sjukhusets namn?  
Satt telefonisten i byn, även om där bara fanns en telefon?  
 
Kurt: tack för googletipset, jag provar det parallellt med ytterligare frågor här...
 
Tusen tack!
Elin

[Birgitta Blomkvist]

Hej
Skickar en bild av telefonväxeln i Lingbo från början av 20-talet. På den tiden hade abonnenterna gått ihop och skaffat växeln och avlönade telefonisten. 1926 tog Kungl. Telegrafverket över ansvaret och då införskaffades en nyare växel.
 
Jag tror inte det fanns en telefonväxel för bara en telefon utan den var i så fall kopplad till en större växel. Som Elin skriver ringde man till växeln och begärde rikssamtal till en annan ort och då angav man ortens namn och nummer. Vissa större firmor och t ex sjukhus hade så kallat namnanrop och då räckte namnet.  
Hälsningar
Birgitta

[Elin Boardy]

Å vilken fin bild! Å vad bra!
Jag blir gång på gång glad över det vänliga bemötande ens (stundom förvirrade...) frågor får här på forumet!
Tack och tack!
 
Birgitta: troligt alltså, att Vänersborgs Hospital och Asyl hade anrop med (ort + )namn, och att en telefonist kopplade?
 
Allt gott!
Elin

[Kurt Karlsson (Kurtk)]

Eva!
 
Egentligen har Du väl ställt frågan under fel rubrik! Ämnet här ska ju vara När telefonen var ny.
 
Är du säker på födelseorten, dvs Frövi, som ligger i Näsby församling i Lindesbergs kommun? Om man söker på CD:n Svenska ortnamn 1999 så hittar man en Stockholmsstuga i Lillkyrka-Ödeby (Örebro kommun) ca 9 km söder om Frövi, dvs på andra sidan om sjön Väringen. Möjligen fanns det någon stuga i Frövi som lokalbefolkningen kallade Stockholmsstugan men som inte fick genomslag på kartor etc.
 
mvh

[Eva Nordin]

Hej Kurt!
Javisst är jag på fel sida!! Jag uppmärksammade inte på vilken sida jag var, då jag skickade iväg inlägget.
Men tack för upplysningarna - det kan vara rätt stuga, för sjön Väringen förekommer i andra sammanhang i släktens historia.
Mvh från Eva, som ska läsa överskrifterna bättre i fortsättningen

[Tord Påhlman]

Birgitta Blomkvist! Vet du möjligen vad telefonisten på din bild från Lingbo heter?