Konung Magnus Barfots Historia. Kapitel 19.
www.Tacitus.nu.
Tidigt på våren, då isarna gingo upp, drog konung Magnus med en stor här österut till Älven. De styrde uppför den östra grenen och härjade överallt i sveakonungens rike. När de kommo upp till Foxerne1, gingo de i land från skeppen. Då de hade kommit över en å, som flyter fram där, kom götarnas här emot dem. Det kom till strid, och norrmännen blevo övermannade och slagna på flykten; många blevo dräpta vid en fors2. Konung Magnus flydde, men götarna förföljde honom och dräpte så många av hans män som de kunde.
Konung Magnus var lätt att känna igen, större än andra män som han var; han bar en röd tröja över brynjan, och hans hår var ljust som silke och föll ned över skuldrorna. Ogmund Skoptesson red på konungens ena sida; han var också en mycket stor och vacker karl. Han sade: »Giv mig tröjan, konung!» Konungen svarade: »Vad vill du med den?» »Jag vill ha den», sade han, »större gåvor har du givit mig.» Där var så beskaffat, att där först ett långt stycke var jämn slätt, och då voro götarna och norrmännen ständigt i sikte av varandra; sedan kommo klevar och skogskratt som skymde utsikten. Där gav konungen Ogmund tröjan, och Ogmund drog den på sig. Sedan redo de ut på slätten, och Ogmund och hans män vände in på en sidoväg. När götarna sågo detta, trodde de, att det var konungen, och redo alla dit efter dem. Konungen red sin väg till skeppen, men Ogmund kom med knapp nöd undan; likväl kom han oskadd till skeppen. Konung Magnus styrde sedan ned för älven och så norrut till Viken.
Foxerne: Fuxerna i närheten av Lilla Edet öster om Göta älv.
Möjligen vid Fors kyrka i Flundre härad.
Kapitel 15
Konungamötet i älven.
Den andra sommaren därefter• avtalades ett möte mellan konungarna vid Kungahälla i Älven. Till detta möte komrno Norges konung Magnus, svearnas konung Inge och danernas konung Erik Svensson1; de hade ömsesidigt givit varandra lejd. Då tinget var satt, gingo konungarna fram på fältet från de andra männen och talade vid en liten stund. Sedan gingo de tillbaka till sina män, och då var förlikningen träffad så, att vardera skulle ha det rike som deras fäder hade haft före dem; var och en av konungarna skulle godtgöra sina män den skada på egendom och den manspillan, som dessa hade lidit, och sedan utjämna det sinsemellan. Konung Magnus skulle ha konung Inges dotter Margareta till äkta; hon fick därav namnet Fredkulla. Det talet gick bland männen, att man aldrig hade sett mera hövdinglika män än dessa voro alla. Konung Inge var störst och starkast, och han tycktes vara den ståtligaste av dem; konung Magnus var den duktigaste och raskaste och konung Erik den fagraste. Men alla voro vackra och storväxta män, förnäma till utseendet och vältaliga. De skildes nu efter väl förrättat ärende.
Dvs. drygt ett år senare (1101).
Erik Svensson: Erik ejegod; jämför ovan Konung Olav kyrres historia kapitel 5 not 5.
Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
Köp och Sälj
Cookie policy