Fattigvården och Karl XII:s dekret 1716

[Torbjörn Jerlerup]

Det är svårt att veta var denna fråga hör hemma så jag lägger in den här. Ämnet är egentligen fattigvård.
 
Karl XII gav ut ett dekret om att alla landets skolor, förmyndare och fattigkassor skulle ge sina pengar till staten så staten kunde förvalta dem. med andra ord verkar KARL XII ha snott pengarna för att finansiera kriget. Mycket riktigt nämner vissa kassaböcker för kyrkor jag tittat i nu på morgonen att de gett staten fattigmedlen, vilket de givetvis aldrig fick tillbaka.
 
Jag skulle vilja veta om någon vet mer om detta eller har sett något som rör detta i kyrkböcker? Detta är hämtat från Claes Adelskölds bok om Karl XII (del 2):
 
I konungens nådiga bref härom, dateradt den 1 febr. år 1716, säges det:
 
» Wi Carolus m. m. göre veterligt att Wi ogärna förnummit, huru kyrkor, skolor, fattighus, äfvensom fader- och moderlösa barn och myndlingar, kommit att lida mycket, dels därför, att man icke brukat nog försiktighet vid deras penningars bevakande och förräntning, dels ock, att delta icke kunnat ske i brist på behörig säkerhet, hvarigenom till ägarnes stora skada, medlen måst ligga ofruktbara. Det Oss åliggande högsta förmynderskapet - förklarar konungen - förbinder Oss ock att låna noga omsorg om ovannämnde medlidansvärda personer och menigheter. Nu hafva ock Wåra trogna 'ständers fullmäktige', med vart nådiga samtycke uppfunnit och anvisat en tillräcklig fond, i hvilken alla kapitaler kunna med fullkomlig säkerhet och 6 procents ränta göras fruktbara.
 
Alla förmyndare alla skole-, kyrko- och fattigföreståndare varda därfore varligen anbefallda, alt till rikets ständers befullmäktige (kontributionsränteriet) genast aflämna alla sådana medel...»
 
»Denna Wår nådiga förordning länder icke blott till berörda myndlingars och menigheters, utan ock till själfva förmyndarnes ooh föreståndarnes bästa, ity att dessa sedermera befrias från förvaltning sansvaret. Wi förmöda således, att de ställa sig denna Wår Nådiga Wilja till underdånig och sorgfällig eftertefnad.» Och till sist kommer klämmen: »annat fall skola de tredskande, enligt lag och författning behandlade blifva.»

[Sonia Biörkeroth]

Torbjörn, vilken intressant info! Kontributionsränteriet verkar vara något att forska på vid tillfälle. Nog behövde Karl XII pengar till alla krigen, soldaternas utrustning osv. Och nog har jag ett minne av att även andra kunde sätta in pengar hos kronan mot ränta, men kommer inte ihåg var jag läst det eller när i tiden det avsåg, men förmodligen under 1600-1700-talet.
Och detta kungliga brev borde ju ha föranletts av andra skrivelser och även skrivelser till de som skulle samla in pengarna. Och vad tyckte adeln om detta, där jag kan tänka mig fanns en hel del förmyndare med ansvar för både gods och pengar.

[Torbjörn Jerlerup]

Jag ska lusläsa kyrkoräkenskaper idag för de åren och se om det finns spår av detta. Jag återkommer.
 
/T

[Leif R. Blom]

Torbjörn, förordningen finns naturligtvis i sin helhet i Riksregistraturet SE/RA/1112,1/B/684 (1716) skriven i Ystad och här finns flera förordningar skrivna under Geheimb:Rath Baron von Görtz tid.
Mvh Leif R.

[Rune Johansson]

De extraordinära inkomstkällorna redogör G E Axelson i sin 1888 utgivna bok Sveriges tillstånd på Karl XII:s tid och detta kapitel omfattar 105 sidor.
 
Så här skriver han om förordningen av den 1 februari 1716:
Allra bäst ådagalägges detta genom det nya och skoningslösa tvångslån, som avfordrades kyrkorna under Götzska regimen genom den famösa förordningen av d. 1 febr. 1716. Utom kyrkorna berörde denna på det smärtsammaste skolor, fattighus, änkor och barn. Denna gång föreskrevs att även vederbörandes utestående kapital skulle genast uppsägas och senast inom 6 månader avlämnas till kontr.-ränt. För de levererade medlen skulle dettas obligationer undfås (dock lär kyrkorna ej fått annat än mynttecken) vilket gav Kunglig Majestät tillfälle att hyckla en omtanke om de värnlösas bästa.  
 
Våldet var dock allt för uppenbart för att kunna maskeras och försöket att göra så, gav det blott en ännu förhatligare prägel. Det var naturligt att vederbörande, vilkas äganderätt man så grovt kränkte, klagades häröver och mot våldet ställdes ett passivt motstånd.
 
Det finns nästan en sida till. I flera län hade det efter två år inga förteckningar skickats på sådana medel. Förvaltare av dylika medel vägrade att lämna dem ifrån sig. Departementet tvekade att skrida till ytterligheten att göra utmätning hos de tredskande. Så fördröjdes förordningens verkställande och avbröts genom kungens död.
 
De till departementet insända förteckningarna, där var endast ringa summor angivna.
 
Mvh/Rune