ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning

Choose language:
Anbytarforum

Innehållet i inläggen på Anbytarforum omfattas inte av utgivningsbeviset för rotter.se

Författare Ämne: Telefonsvarar kultur  (läst 4198 gånger)

2006-05-02, 08:45
läst 4198 gånger

Leif Mörkfors

När jag växte upp svarade familjen alltid med telefonnummer. Detta är en vana som jag sedan länge lagt av men många äldre personer fortsätter på den inslagna vägen. I norra Dalarna svarar man i många hushåll fortfarande med siffror och då ofta endast med de två eller tre sista i numret exempelvis: trehundratio eller sjuttiotvå.
Varför blev det nummer i telefonens begynnelse och inte namnet på den som svarade som verkar logiskt?
LEif M

2006-05-02, 10:18
Svar #1

Utloggad Gunnar Jonsson

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 2177
  • Senast inloggad: 2024-03-23, 13:34
  • Gunnar Jonsson, Säffle
    • Visa profil
Kanske för att det i början fanns få linjer. Det var inte ovanligt att fler delade på en linje. Om någon sökte Jonsson och Persson svarade, så hade man kanske trott man ringt fel.
 
Det är min teori.
 
Från början hade man bara två eller tre siffror. Mina föräldrar hade 559, men när abonnenterna blev för många och man utökade så blev det 10559.

2006-05-02, 11:02
Svar #2

Birgitta Persson

Jag arbetade som telefonist i början av 1950-talet och då fanns det som exempel 327 a, 327 b och 327 c. Då ringde man 1 signal till a, 2 till b o.s.v.
När stationen automatiserades fick a behålla 327 medan de andra fick helt nya nummer.
Tänk att detta redan är historia men inte mer än 50 år tillbaka. Hur många minns detta system idag?
Mvh Birgitta.

2006-05-02, 14:07
Svar #3

Utloggad Tord Påhlman

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 2085
  • Senast inloggad: 2017-11-13, 21:51
    • Visa profil
I USA levde systemet med s k party lines kvar längre än så (kanske det finns kvar där än idag?). Vet ej när det upphörde i Sverige som blev helt automatiserat i början av 1972. Sverige och Schweiz var de första länderna i Europa som var helt automatiserade (1972).

2006-05-02, 17:58
Svar #4

Utloggad Kjersti Nylander Wahlgren

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 160
  • Senast inloggad: 2018-07-05, 22:40
    • Visa profil
Anledningen att man svarade med nummer var väl att telefonisten och den som ringde skulle veta att man kopplat rätt.Man kopplade ju efter nummer och inte namn.

2006-05-02, 21:42
Svar #5

Utloggad Anna-Carin Betzén

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1112
  • Senast inloggad: 2019-10-28, 20:07
    • Visa profil
    • www.btz.se
Apropå USA, vad kan vara anledningen till att många amerikaner varken svarar med namn eller nummer, utan bara ett Hello? Är det så att de inte vill lämna ut sitt namn innan de vet vem det är som ringt upp, eller anses det onödigt eftersom den uppringande själv borde veta vem den ringt till? Jag har inte träffat på något liknande i Sverige.

2006-05-02, 21:58
Svar #6

Utloggad Bo Berndtsson

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 3221
  • Senast inloggad: 2024-03-28, 10:33
    • Visa profil
Det förekom också något som kallades namnanrop, man begärde inte ett visst nummer, utan angav namnet på abonnenten. Detta fanns kvar i min hemstad ända in i 1950-talet.

2006-05-03, 02:20
Svar #7

Utloggad Anne-Lee Wilson

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1818
  • Senast inloggad: 2016-07-14, 22:00
    • Visa profil
Har i USA svarar man Hello eftersom det ar den som ringer som ska presentera sig.
Det anses onodigt, precis som Anna-Carin skrev,att saga sitt namn eller telefonnummer nar man svarar, den som ringer borde veta vem de ringer till!
 
Mvh,
Mrs.Anne-Lee Wilson i Virginia,USA

2006-05-03, 08:00
Svar #8

Utloggad Ann-Mari Bäckman

  • Fd. laboratorieassistent
  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 11887
  • Senast inloggad: 2023-07-22, 16:40
    • Visa profil
Leif undrar varför man svarade med nummer förr. Det kanske var helt logiskt att om man begärde att få bli kopplad till 783, så svarade den som blev uppringd med 783. Man visste då att man hade blivit kopplad rätt.
 
Om jag inte minns fel så hörde jag aldrig någon svara med namn på 50- och 60-talet. Det svarades med nummer eller någon gång med Hallå. Det senare ansågs inte som god telefon-etikett.
 
Anna-Carin har inte stött på någon som svarar med hallå, men det har jag, senast förra veckan. Det förekommer ibland att äldre svarar så.
Ann-Mari Bäckman

2006-05-03, 08:20
Svar #9

Utloggad Ted Rosvall

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1256
  • Senast inloggad: 2024-03-09, 07:49
    • Visa profil
I Skåne eller Småland fanns det i början av seklet en adelsman med namnet Otto Tott. Han var en av de allra första som skaffade sig telefon, och fick då telefonnumret 111. Det svarade han alltid med, följt av för och efternamn, alltsammans på lokal dialekt. Den som ringde upp hörde därför följande i luren:
 
itt-itt-itt-ått-o-tått
 
I min barndom svarade vi alltid med telefonnumret, men när jag flyttade ut på landet och skaffade eget hus på en gård, började jag svara med gårdens namn: Enåsen. Det lät lite trevligt och aningen förnämt. Sedan jag blev förbundsordförande och allt fler söker mig, har jag dock övergått till att svara med för- och efternamn. Annars tror folk att de har kommit fel, och det blir en massa tröttsamma förklaringar om vad jag egentligen svarade och varför.
 
Mvh
TED

2006-05-03, 09:07
Svar #10

Peter Funke (Aningen)

I min värmländska barndom hörde jag ofta uttrycket fire fire Arjing. Varifrån det kom vet jag inte, men det var väl en drift med hur det kunde tänkas låta när man svarade på telefonnummer 44 i Årjäng. (Fire är alltså här siffran fyra, inte det engelska fire)

2006-05-03, 09:17
Svar #11

Utloggad Elisabeth Thorsell

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 9209
  • Senast inloggad: 2023-05-27, 17:48
    • Visa profil
    • www.etgenealogy.se
Och jag har hört att distriktssköterskan i Vist, utanför Linköping, i telefonens barndom hade nummer Vist 17.

2006-05-03, 10:12
Svar #12

Utloggad Ann-Mari Bäckman

  • Fd. laboratorieassistent
  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 11887
  • Senast inloggad: 2023-07-22, 16:40
    • Visa profil
Min faster skötte om telefonväxeln i den by, min far och mor växte upp i. Min mamma berättade att någon från en grannby hade ringt till växeln och sagt Det är från Mo, det gäller en ko. Det här citerades sedan, men hur hade det kommit ut till allmänheten, det kan man bara gissa.
 
På senare år, så varje gång vi passerade Mo, så nog tänkte jag Det är från Mo, det gäller en ko. Av någon anledning så fastnar vissa saker, men inte andra.
Ann-Mari Bäckman

2006-05-03, 10:53
Svar #13

Utloggad Jojje Lintrup

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1204
  • Senast inloggad: 2014-12-16, 14:51
    • Visa profil
Hallå där!
Vilken trevlig liten diskussion! Påminner lite om Kantstött Porslin... Och till och med ordförande Ted är med och chattar!  
Låt oss nu hoppas att anbytarvärden inte stänger den abrupt för att den inte handlar om släktforskning!  
 
Hallå...!!!  Haaallllåååå!!  Hallå... (Konstigt, samtalet bara försvann... Jag säger då det, det var bättre förr när det var kabel på linjerna!)

2006-05-03, 11:20
Svar #14

Utloggad Kjell Johansson

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 477
  • Senast inloggad: 2024-03-19, 18:44
    • Visa profil

2006-05-03, 13:05
Svar #15

Marianne Solli

Hei Birgitta. Jeg husker dette. Jeg har også vært telefondame på rikstelefonen i Norge.
 
Mvh Marianne

2006-05-03, 18:15
Svar #16

Utloggad Kjersti Nylander Wahlgren

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 160
  • Senast inloggad: 2018-07-05, 22:40
    • Visa profil
Telefonen i släkten...
 Visst...
Nummer ärvs och utökats och flyttats.
Som från min farmors föräldrars telefonnummer och vidare till farmor därefter utökat till det femsiffriga nummer jag minns från min barndom då mina föräldrar  tagit över.
Sexsiffrigt blev det på 1970-talet tror jag och i och med nya larmnumret 112  ändrade startsiffor .De tre sista siffrorna är dock fortfarande  817 och kvar i släkten.
Visst kan telefon och telefonnummer ge nya släktkunskaper. Även leda till förnyade kontakter med släktingar.

2006-05-03, 18:57
Svar #17

rune


2006-05-03, 21:38
Svar #18

osborn

Det ringer, det ringer, skynda dig att svara. Säg vem kan det vara? Hallå, vem är det? Det är Harry. Vilken Harry? Harru' varit med om det nån gång...
 
(göteborgshumor)
 
PS. Undrar hur många som idag har en gammaldags telefon med nummerskiva i sin ägo? DS

2006-05-03, 21:44
Svar #19

Eivor Andersson (Ema)

Min mor har en och jag har en Kobra.
 
Hälsningar Eivor

2006-05-03, 22:06
Svar #20

Utloggad Lars Nylander

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 627
  • Senast inloggad: 2023-07-08, 23:39
    • Visa profil
En historia till, om det orkas med.
 
En man som var kär skulle ringa till Stråtjära 77, alltså Stråtjära sju sju.  
Men det blev lite fel, han sade
Låt mig få sjutjära strå strå.  
 
Det tycker man är humor av hög klass i Söderhamnstrakten.

2006-05-04, 00:58
Svar #21

Utloggad Marie-Louise Hägglund

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 371
  • Senast inloggad: 2018-03-18, 15:07
    • Visa profil
Lite intressant att läsa detta om att det är äldre på landet som svarar med telefonummer och inte med namn! Som född i början på 50-talet och alltså inte lastgammal svarar jag ibland med de 2 sista siffrorna i telefonnumret eller om skvallerbyttan (ett roligt namn på nummerpresentatören)visar att någon bekant ringer svarar jag på skämt Blacksta Residens. Det som är intressant är att förr ,visste vi i regel var personen vi ringde till befann sig, men nu frågar man var är du? och får motfrågan var är du? i sin tur. Tiderna färändras med andra ord.
Marie-Louise Hägglund

2006-05-04, 01:38
Svar #22

Utloggad Per Schröder

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 414
  • Senast inloggad: 2017-08-21, 00:41
    • Visa profil
Vi har 2 gamla telefoner med nummerskiva som fungerar alldeles utmärkt. En traditionell bordstelefon och en kobra. Dock har vi dem på de platser där vi inte ringer de flesta samtalen. Men vi hade en annan gammal telefon som min hustru tog med till förskolan för att barnen kunde leka med. När hon såg barnen leka med telefonen såg hon att de tryckte på siffrorna - de förstod förstås inte att man skulle dra med fingret i hålet.

2006-05-04, 07:44
Svar #23

Utloggad Anita Berglund Eriksson

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1700
  • Senast inloggad: 2022-12-01, 10:29
    • Visa profil
    • anitaberglund.se
Forna dagars manuella växlar blev nog ofta en slags skvallercentral. Tanten i den lokala växeln i byn visste allt! Hon kunde tjuvlyssna...

2006-05-04, 09:49
Svar #24

Björn Engholm

Har själv många minnen från dessa växlar och telefonister, men inget som styrker det du tar upp Anita. Vilket inte hindrar att du har rätt till en del.  
 
Svaren på Leif Mörkfors fråga är synnerligen intressanta och kan väl bli hur många som helst. Rubriken kan ses som uttryck för två olika områden, tekniska hjälpmedel och folkkultur.  
Tekniskt sett så handlar mycket om standardisering och siffervärden. Det blir ju svårt om det skall motarbetas med märkliga egennamn som ständigt misstolkas och rör på sig.
 
På det kulturella planet prisar jag Anne-Lee Wilson för hennes inlägg om att man i USA svarar ”Hello” för att det är den som ringer (uppsöker någon) som skall presentera sig.
 
Kulturavgrunden mellan oss fick en gång inte självkritiskt ifrågasättas. Allt i USA ansågs fel och tvärtom var rätt i Sverige. Att svara ”hallå” bannlystes i det närmaste här. Individen i Sverige var en nullitet eller möjligen på sin höjd ett nummer. Å andra sidan finns det ju vackra drag även i detta att man inte skall ”förhäva sig” - om nu osynliggörandet ännu är ett sådant i vår kollektivstat. Folkhumorn har ju bl.a. utvecklat sig på den basen.
 
Hoppas därför på mycket mer av även denna humor kring telefonerandet. Den är obetalt bra. Tack!

2006-05-04, 10:03
Svar #25

Utloggad Anita Berglund Eriksson

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1700
  • Senast inloggad: 2022-12-01, 10:29
    • Visa profil
    • anitaberglund.se
Visst Björn, jag känner bara till ett fall av denna företeelse. Det var i en liten by som jag väl känner till - och där var tanten i fråga känd för att känna till allt som hände och sas, och det var uppenbart hur hon fick veta det. Jag tror absolut inte att det var (är) vanligt förekommande - jag kom bara att tänka på den här tanten, när jag läste diskussionen.

2006-05-04, 10:31
Svar #26

Peter Funke (Aningen)

Verkar som om den här diskussionen är på väg att sammansmälta med en annan telefontråd under rubriken historia, när telefonen var ny.

2006-05-04, 10:44
Svar #27

Björn Engholm

Om du Peter Funke sitter på direktiven om hur just rubriken Telefonsvarar kultur skall uttolkas och efterlevas så kan du väl också vara vänlig och lägga ut dem här.  
Vänligen.
Björn

2006-05-04, 11:02
Svar #28

anders sjö

Anne-Lee Wilson,
 
Ang telefonkultur i USA. Jag har alltid förundrats över hur amerikaner avslutar sina telefonsamtal genom att bara slänga på luren. Jag har för mig att jag läst någonstans att det bara är på film de gör så och att det finns en anledning till detta.  
Är det så och i så fall varför?  
Hur avslutas ett telefonsamtal i verkligheten.
 
/Anders

2006-05-04, 11:34
Svar #29

Peter Funke (Aningen)

Björn Engholm, vad menar Du? Mitt inlägg var avsett som ett tips om att en liknande diskussion finns i en annan tråd för de som är intresserade av ämnet - det vore ju synd om man inte sett det och därmed kan ta del även av dessa inlägg! (Det är f.ö. inte särskilt ovanligt att någon länkar till andra trådar på Anbytarforum när det finns ämneslikheter.)  
 
Att Du undertecknar med vänligen rimmar illa med tonen i ditt inlägg...

2006-05-04, 11:59
Svar #30

Björn Engholm

Jag menar vänligen. Skulle jag mena något annat?
Avläsningen av ekon ligger i lyssnarens öra (och öga). Tack för ev. adress och ursäka ev. burdushet. Ser dock fram till mer om telefonkulturen och skillnaderna mellan människorna som tillåtas avvika från den gamla nationalnormen.
Vänligen
Björn

2006-05-04, 13:14
Svar #31

Kerstin Thölix

Jag jobbade på det numera saligen avsomnade företaget Teli här i Nynäshamn. Jag brukade då som nu svara med mitt efternamn (Thölix) och fick då en gång frågan varför jag svarade med företagets namn, för det behöver du väl inte göra när det rings inom företaget?): Dessutom är det nog en och annan som trott att de kommit till Telia när jag svarat ):
 
Förresten, minns ni ABBAS Ring Ring... Det är en bra låt det.
 
MVH Kerstin Thölix

2006-05-04, 14:22
Svar #32

Utloggad Bibi Gustafson

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 213
  • Senast inloggad: 2023-03-01, 22:30
    • Visa profil
Hej!
 
Även jag är född i början av 50-talet och hemma svarade vi alltid med telefonnumret. Flyttade hemifrån i början av 70-talet och när jag så småningom fick egen telefon svarade jag med namnet. Kommer inte ihåg om detta var en modetrend då eller om jag influerades av att jag på jobbet svarade med företagets namn och mitt namn i externtelefonen och bara mitt namn i interntelefonen.
 
Det var roligt att få reda på tanken bakom jänkarnas vana att bara svara Hallo. Vi har förundrats över detta under åren i USA. Däremot har jag aldrig upplevt att man bara slänger på luren (som i filmer) utan man avslutar som vi med ett hej då, vi syns eller så, många säger även tack för att du ringde.
 
Apropå att slänga på luren: hörde en historia för 25-30 år sedan om en man på speditionsavdelningen på det företag jag arbetade på som blivit så topp tunnor rasande på personen i andra änden av tråden att han slängde/dängde på luren så hårt att hela telefonen sprack. Ilskan försvann med en gång och han sa spakt Ojdå, var det jag som gjorde det?
 
Det finns även en ny trend i hur man svarar i telefon när presentatören visar dolt/hemligt nummer (om man över huvud taget svarar...): man säger hallå eller ja! Och när den som ringer upp frågar varför man svarar så tvärt och oartigt förklarar man det hela med att jag visste ju inte vad det var för en som ringde.
 
Mvh
Bibi

2006-05-04, 16:02
Svar #33

Utloggad Urban Jönsson

  • Anbytare **
  • Antal inlägg: 77
  • Senast inloggad: 2023-12-08, 08:38
    • Visa profil
    • web.telia.com/~u45708357/
Kerstins berättelse om hur hennes efternamn misstogs för att vara företagets namn påminner mig om en annan händelse. På mitt förra jobb hade jag ett tag en del att göra med företaget TetraPak. Kontaktpersonen där hette Petra i förnamn. Så när damen i växeln svarade TetraPak så var det alltid lika roligt att med samma tonfall begära Petra, tack!

2006-05-04, 16:38
Svar #34

Utloggad Hanne Berndtsson

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 3654
  • Senast inloggad: 2015-09-30, 19:41
    • Visa profil
Vad kul det är att läsa alla inläggen här om hur man svarar resp. avslutar samtal och om missförstånd som kan uppstå med tanke på personers namn. Själv råkade jag ut för i mitt arbete att jag hade blivit ombedd av en kollega att ringa ett samtal för hennes räkning. På lappen stod det: Ring och så telefonnumret.  
 
Glad i hågen slog jag numret och personen i andra änden svarade: Ring...

2006-05-04, 22:47
Svar #35

Björn Engholm

Från KS till S-Å Cederhöök.
På den tiden som Kalle Sändare var i farten så var det ju också många andra som ville skämta på sitt sätt. De infallen fick väl även jag och det här hände sig på den tiden när Dialogapparaten och Bilprovningen var tämligen nya och jag hade ett ganska jämnt telefonnummer och massor ringde fel.  
Som en del andra drog jag till med det namnet och blev man paff eftersom det var just dit personen skulle. Jag blev så ställd att jag inte hann säga något när han avbeställde tiden. Alla värst var när jag svarade polisen och den påstridige inte lyssnade. Lite senare ringde han igen och skällde ut mig för att jag inte hade varit åt Östersundshållet och stängt av vägen eller flyttat på godset som låg där. Fick till slut förklaring. Han skulle till polisen i Svenstavik 100 mil bort från mig. Fingret hade väl gått fel på nummerskivan två gånger. Sen fick det bli nymodigheten med automatisk svarare och att lyssna av den - det vill jag lova - det var telefonsvararkultur det.

2006-05-05, 02:45
Svar #36

Utloggad Ann-Mari Bäckman

  • Fd. laboratorieassistent
  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 11887
  • Senast inloggad: 2023-07-22, 16:40
    • Visa profil
I början av 70-talet så blev jag anställd på det universitet där jag bor. Alla samtal gick genom institutionssekreteraren (puh, långt ord), så om jag fick samtal svarade jag med fröken Forsgren. Kort därefter gifte jag mig och då blev det fru Bäckman.
 
Det här varade det ju inte så länge, för då kom Bror Rexeds Du-reform och då svarade man med för och efternamn.
 
Kallades inte telefon med nummerskiva för Petmoj?
 
Detta var också Telefonsvararkultur. Jag tycker vi håller oss bra till ämnet.
Ann-Mari Bäckman

2006-05-05, 06:28
Svar #37

Utloggad Ann-Mari Bäckman

  • Fd. laboratorieassistent
  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 11887
  • Senast inloggad: 2023-07-22, 16:40
    • Visa profil
Bara så att inte vän av ordning ska göra ett påpekande, så vill jag göra en rättelse. Du-reformen genomfördes 1968, men förändringen skedde inte över en natt, snabbare på vissa arbetsplatser och långsammare på andra.
Ann-Mari Bäckman

2006-05-05, 10:52
Svar #38

Micael Granström (Micgra)

Nummerpresentatören har också förändrat sättet att svara. Åtminstone för mig. Är det ett välbekant nummer svarar jag bara med förnamn. Är det ett obekant nummer svarar jag med både för och efternamn.

Innehållet i inläggen på Anbytarforum omfattas inte av utgivningsbeviset för rotter.se


Annonser




Marknaden

elgenstierna utan-bakgrund 270pxKöp och Sälj

Här kan du köpa eller sälja vidare böcker och andra produkter som är släktforskaren till hjälp.

Se de senast inlagda annonserna