Skulder vid sin död

[Daniel Johnsson]

Jag har gått igenom ett antal boupptäckningar i min släktforskning nu, främst ett antal på 1800-talet.  
Det jag reflekterar över är att det verkar vara vanligt att man lånar pengar torparna emellan  
hit och dit hela tiden i socknen man bodde i, det är inte ovanligt med skulder till 5-7 personer vid sin död.  
Hur vanligt var det egentligen att springa och låna pengar av varandra? Jag tolkar det i slutänden som att man  
hjälptes åt gemensamt för att klara av sitt liv på det ställe som man bodde på eller var det något
dåligt/pinsamt att låna av andra? och hur kom man överens om räntan, fanns det någon standardränta av gammal  
hävd, eller var det från fall till fall?

[Ingela Martenius]

Informella lån var mycket vanliga förr. Det var ont om banker, och de betraktades oftast med stor misstro. Även när det gällde rena affärstransaktioner, som att finansiera hela den stora förläggarverksamheten i Sjuhäradsbygden (har ingenting med böcker att göra utan betydde att förläggarna försåg hemväverskor med garn - de förlade arbetet), så litade man till lån man och man emellan. Just förläggarverksamheten är ganska noggrant kartlagd, och det kunde vara fråga om så'na härvor med lån, motfodringar, utestående beställningar etc. att om någon dog eller gick i konkurs var det alldeles omöjligt att reda ut!
 
Att låna pengar var en realitet, men det ansågs inte bra. Om någon blev känd för att ofta låna ut pengar (och kanske dessutom ta väl hög ränta) blev han/hon gärna känd som procentare eller ockrare. Uppenbarligen inga smickrande epitet!
 
Ja, det fanns en (allmänt känd) nivå för hur mycket skälig ränta var. Man såg förr ganska strängt även på mindre avvikelser från vanlig räntenivå från myndigheternas sida, något man fick omvärdera när kreditkorten blev allmänna på 1980-talet... Naturligtvis kunde räntan anpassas, men då fick det röra sig om särskilda omständigheter som t.ex. att man hade flera gamla, obetalda lån.
 
Ingela

[Daniel Johnsson]

Hej Ingela.  
 
Tack för informationen. Klart läsvärt.  Vad hände om man inte kunde betala sitt lån,  
kunde långivaren göra utmätning typ genom auktion eller liknande?

[Ingela Martenius]

Utmätning etc. var fullt möjlig, men undveks. Kunde man inte betala så fanns det heller inget i vederbörandes hem eller företag som kunde användas som betalning, inte när det rörde sig om mindre lån mellan bönder eller småhantverkare. Istället fick man förlänga lånet.
 
Idag är det få som har hört talas om omsättning av växlar, men det var förr ett populärt sätt att hålla liv i ett lån, i princip i evighet. För studenter förr (fram till 1970-talet) var det ett sätt att leva. Man kan säga att det var skuldebrev som såldes; factoring är väl kanske det närmaste vi kommer idag.
 
Det var detta som kunde göra sådana härvor som förläggarnas nästan olösliga - alla var skyldiga alla. Jag hörde nå'n historia - det kan ha varit just en historia, men den illustrerar problemet - om hur en man satte sig ner och verkligen försökte reda upp det trassel han själv var inblandad i, och i slutändan visade det sig att han var skyldig en hel del pengar - till sig själv.
 
Ingela

[Daniel Johnsson]

Ok, då vet jag lite mer.  tack så mycket för att du tog dig tid Ingela.
 
/Daniel.

[Björn Engström]

Normalt betalades varor och tjänster aldrig kontant utan betalningsterminerna var ett antal månader. 6 eller 9 månaders betalningsvillkor var vanligast. Från auktionsprotokoll (särskilt före amerikaresan) ser man oftast att betalningstiden var 9 månader.
Arv och köp av egendom skedde oftast med reverser. När sedan den barnlösa brodern eller systern dog så försvann en del av arvsskulden.  
Det är mycket tydligt hur jordägandet var spridd på många avlägsna släktingar och var inte de som bodde på gårdarna. Ofta var olika skuldesedlar pantsatta med jord. Pantsatt jord kunde övergå till nya ägare utan föregående uppbud. Därigenom kunde man kringgå dåtidens jordförvärvslag.