ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning

Choose language:
Anbytarforum

Innehållet i inläggen på Anbytarforum omfattas inte av utgivningsbeviset för rotter.se

Författare Ämne: Själaringningsregler  (läst 2961 gånger)

2005-12-28, 17:30
läst 2961 gånger

Utloggad Berit Schmidt

  • Anbytare *
  • Antal inlägg: 13
  • Senast inloggad: 2013-08-17, 11:39
    • Visa profil
Båtsmannen Christian Luta, Hällaryd/K, var en redlig man utan någon enda prickning i sin tjänst. En anteckning anger ingen själaringning.
Var han fattig,frireligiös eller varför?

2006-03-05, 09:17
Svar #1

Utloggad Annastina Sekunde

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 396
  • Senast inloggad: 2018-02-26, 16:19
    • Visa profil
Vad betyder begrofs i tysthet? Utan klockringning? På vilka premisser kunde en person begravas i tysthet? Måste beslut fattas i kyrkoråd el dyl.? Bestämmelser när på dagen man kunde begravas?  
 
Om en anfader till mig står det i dödboken: Lefvat obemärkt i sin fattigdom och försörjt sig med Kardors förfärdigande, men på många år hwarken gått till Kyrka eller Herrens Nattvard. Begrofs den 17:e Maji (1845) på aftonen i tysthet.
 
Många frågor. Det vore intressant att få veta vilka regler som fanns för jordfästning. Jag har hört att i vissa fall skulle jordfästning ske utanför kyrkogårdsmuren? Självspillingar?
Om det är så - vilken tid gällde det.  
 
Tacksam för svar
Annastina Sekunde
 
 
 -

2006-03-05, 21:49
Svar #2

Utloggad Åke Tilander

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 480
  • Senast inloggad: 2018-09-18, 06:07
    • Visa profil
Hej!
 
Det betyder sannolikt att han begått självmord. Inom kyrkan kunde ett dödsfall och en begravning nomrlat sett, mitt i all sorg, ses också som en glädjens högtid, som den himmelska födelsedagen. Döden innebar för den troende ett slut på det jordiska lidandet och ett inträde i himlen. Kyrkklockornas ringande, psalmsången vid begravningsakten, att kistan smyckades med blommor, att man tände ljus på altaret, allt sådant kunde ses som ett festligt inslag mitt i sorgen. När någon begått självmord var allt detta förbjudet, eftersom det ansågs vara en svår synd att begå självmord. Man menade att självmördaren kom till helvetet och följaktligen fanns inget att fira i samband med begravningen, tvärtom. Det finns mer skrivet om självmord här på anbytarforum.

2006-03-06, 09:26
Svar #3

Tiina Widerberg

Hej!
 
Att ta självmord under denna tid var ju också ett vidare begrepp än idag- bör tilläggas. Om man avled till följd av oaktsamhet, eller helt enkelt slarvade bort sitt liv klassades detta inte sällan som självmord. Kyrkan var ganska hård mot okristligt leverne, så de dömde hellre än friade på många håll. Du borde kolla om det finns någon anteckning om något domstolsutslag, eftersom självspillingsmål i regel utreddes...  
 
Mvh
Tiina

2006-03-06, 12:21
Svar #4

Utloggad Annastina Sekunde

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 396
  • Senast inloggad: 2018-02-26, 16:19
    • Visa profil
Tiina och Åke!
 
Tack för era synpunkter om självmord.
 
Dock undrar jag fortfarande om det fanns bestämmelser om hur/var begravning fick ske och i så fall vilken tidsålder sådana bestämmelser gällde.
Jag har ett par sena självmord bland anorna (sent 1800 och tidigt 1900-tal). Så vitt jag har kunnat utröna skedde begravning utan speciella inskränkningar.
 
För att återgå till den gamle mannen ovan som inte gått till nattvard eller kyrka på många år.
Kunde detta vara anledning till begravning i tysthet och var denna tysthet = ingen klockringning?  
 
Alla uppgifter välkomnas.
Annastina

2006-03-06, 13:41
Svar #5

Utloggad Anna-Carin Betzén

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1112
  • Senast inloggad: 2019-10-28, 20:07
    • Visa profil
    • www.btz.se
Ditt resonemang om att han begravdes i tysthet eftersom han tog avstånd från kyrkan under sin livstid känns synnerligen logiskt. Även om han inte bokstavligen tagit livet av sig så hade han ändå förslösat det genom att inte tro. Om en kyrksam självspilling kommer till helvetet, så kan väl inte gärna en icke-troende kyrkvägrare som dött av naturliga orsaker komma till himlen, så varför skulle han behandlas bättre. Frågan är om kyrkan konsekvent agerade så mot de få uttalade avfällingarna, eller om prästen i socknen hade stört sig mycket på honom och ville göra en särskild markering...  
 
Signums svenska kulturhistoria: Medeltiden innehåller ca 20 sidor om klockringning, och hur den reglerades av lagen långt fram i tiden. Jag gör här ett litet sammandrag av det som ev kan vara intressant ur avsnittet Begravning utan klockor. Där står det att självspillingar inte fick begravas i vigd jord och inte heller få någon klockringning. Att gå miste om klockringningen ansågs som ett hårt straff. Även efter 1864 års strafflag var klockringning förbjuden. Jordfästningslagen 1894 gav vissa kategorier självspillingar möjlighet att jordfästas i vanlig ordning (inklusive klockringning) efter läkarintyg. Först 1908 upphävdes föreskriften om självmördares begravning i stillhet, och i och med det fick de utan undantag rätt till klockringning. Även förövare av grövre brott straffades med neslig begravning. Och först 1951 upphävdes föreskriften om sådan jordfästning för den, som ljutit döden under förövande av grovt brott.

2006-03-06, 23:20
Svar #6

Utloggad Annastina Sekunde

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 396
  • Senast inloggad: 2018-02-26, 16:19
    • Visa profil
Tack Anna-Carin för intressanta uppgifter. Jag ska låna det verk du talar om och läsa på lite?.
 
För övrigt tror jag som du, att det i sådana här fall förstås var prästen som avgjorde graden av försyndelse som en församlingsbo gjort sig skyldig till och handlade därefter. Men straffet drabbade ju av förklarliga skäl de efterkommande. Anseendet var ju viktigt och det blev skamfilat.
 
Min anfader, som left obemärkt i sin fattigdom och täljt på sina kardor, gjorde måhända ett genomtänkt val när han inte gick i kyrkan.  
 
Han var nämligen son till en präst om vilken det står i Herdaminnet: ansågs varande en ohyfsad och mindre ordentlig man, således utan aktning. Han hade förslösat flera arv och lämnat hustrun utfattig.
 
För att fortsätta att filosofera; även prästen kan jag ömma för. En fattig pojke, son till en ryttare, kom till Uppsala för att studera Prästvigd efter två års studier, diverse adjunktstjänster i åtta församlingar - säkert fortfarande lika fattig - innan han äntligen fick en komministertjänst -  och en hustru med bättre ställning. Och så blev det ändå så fel.
En misslyckad klassresa.
 
Än en gång tack till dig - kvällen är sen - god natt
Annastina

2006-03-15, 11:15
Svar #7

Tiina Widerberg

Hej igen!
 
Inte för att jag är någon specialist på klockringning, men i tysthet var alltid utan klockringning, utan ceremoni och ofta efter att solen gått ner på kvällen. Från 1865 avkriminaliserades självmord, vilket i praktiken innebar att den som tagit sitt liv fick begravas på kyrkogården. Tidigare hade endast sinnesförvirrade självmördare fått tillgång till begravning på kyrkogården, som dock alltid ägde rum i tysthet. Prästerna i de lokala församlingarna tillämpade dock lagar och förordningar efter egen övertygelse, så det förekommer viss variation.  
 
Tysthet= ingen klockringning eller ceremoni, efter solnedgången samt avsides på kyrkogården.
 
Mvh
Tiina

2006-03-15, 13:18
Svar #8

Utloggad Dag M. Hermfelt

  • Anbytare **
  • Antal inlägg: 92
  • Senast inloggad: Aldrig
    • Visa profil
Hej!
Etnologen Nils-Arvid Bring?us disputerade 1958 på avhandlingen Klockringningsseden i Sverige.(Stockholm 1958)
Boken, som ingår i Nordiska museets handlingar; 50, finns på de flesta, hyggligt stora, bibliotek.
Hälsningar
Dag M. Hermfelt

2006-03-15, 20:39
Svar #9

Utloggad Per Thorsell

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1827
  • Senast inloggad: 2022-09-04, 21:36
    • Visa profil
Det var inte ovanligt med rättstvister kring begravning av dem, som tagit sitt liv. Om de anhöriga inte nöjde sig med prästens beslut kunde de klaga hos Häradsrätten med yrkande om sinnesförvirring och därmed begravning i vigd jord. I fall av äkta självmord skulle kroppen grävas ner på galgbacken eller på häradsallmänningen, men i verkligheten tycks det ha förekommit ett helt spektrum av olika grad av skam. Bedömningarna förefaller bli mildare med åren. Jag har ett fall från 1755 där kroppen grävdes ner av Rackaren under det träd där mannen hängt sig. Detta gick till tinget och prästen stod envist fast vid sin åsikt och vann målet trots släktens protester.
 
Om det gått påfallande lång tid mellan dödsfall och begravning kan det löna sig att leta bland domböcker eller småprotokoll.
 
Per Thorsell.

2006-03-16, 18:30
Svar #10

Kjell Öhman (Kjell)

Är det någon som vet om själaringning alltid förutsatte att liket fanns i kyrkan?
Bakgrunden är att jag har en person som dog i slutet av 1600-talet utomlands. Jag har sökt och inte kunnat finna någon själaringningsuppgift för personen i hans hemförsamling (Karlskrona stadsf). Kan det själaringas i hemförsamlingen trots att liket har begravts i annat land?

2017-12-28, 19:42
Svar #11

Utloggad Gunilla Ramstedt

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 222
  • Senast inloggad: 2023-10-07, 11:44
    • Visa profil
Nu har jag två anmödrar, bägge prästdöttrar och 80+ när de dör. Bägge står det " begravdes i tysthet i kyrkan"
Vad kan vara orsaken till att det står så???

Innehållet i inläggen på Anbytarforum omfattas inte av utgivningsbeviset för rotter.se


Annonser




Marknaden

elgenstierna utan-bakgrund 270pxKöp och Sälj

Här kan du köpa eller sälja vidare böcker och andra produkter som är släktforskaren till hjälp.

Se de senast inlagda annonserna