Alkoholism

[Ann-Mari Bäckman]

Hej!
 
Jag kom på att jag aldrig någonsin sett en anteckning av prästen att någon person(man) var lite för glad i alkohol, så att det orsakade problem för anhöriga.
 
När ordet alkoholism blev vedertaget vet jag inte, men nog måste väl männen, som blev det förr i tiden, förorsakat en hel del elände för familjen med misär och fattigdom som följd. Kan det vara så att bland anteckningen Fattigdom, många gånger döljer sig alkoholproblem, fast det aldrig skrevs ut i husförhörsboken?
 
Enligt min mamma så skulle hennes farfar haft alkoholproblem, som orsakade att de fick lämna sin gård. Detta har jag inte fått bekräftat, för sådant noterades ju inte.
 
Har någon stött på anteckningar i husförhören av den art jag beskriver?
 
Ann-Mari Bäckman

[Clas Larsson]

Hej Ann-Mari, se följande notis
 
/Clas

[Mikael Edberg]

Hej Ann-Mari,
 
Min erfarenhet från Småland/Östergötland är att det noterades om alkoholproblem både i husförhörslängder och andra kyrkböcker.
T.ex. i en dödslängd från 1840 i Östra Eds socken:  
 Den döde var i lifstiden mycket begifven på starka drycker och i fyllan begick mångahanda dårskaper och äfven förbrytelser.
 
Och i hustruns dödsnotis från samma år står:
Ordentlig och verksam i sitt hus det hon vårdade ... hennes möda och omsorg försvårades av en supare till man.
 
Mvh
/Mikael

[Ann-Mari Bäckman]

Bra att ni tog ifrån mig min villfarelse! Jag kanske hade skötsamma anfäder, vem vet :-).
 
Ann-Mari

[Ingela Martenius]

Min farmors mors bror noterades i Hfl 1861-65 i Åmål att vara supig. När han dog 1891 var dödsorsaken lefvercirros, vattusot.
Den här mannen arbetade tidvis som sjåare och för en sådan att bli betecknad som supig i mitten på 1800-talet krävde nog ganska mäktiga insatser med brännvinsflaskan...
 
Ingela

[Ann-Mari Bäckman]

Det kanske var lättare att beteckna en person som supig om han blev bråkig och otrevlig när han druckit, än om han blev glad och fjantig.
 
Ann-Mari

[Rolf Jacobsson]

Här är ett utdrag om min anfader.
 
 
Utdrag ur död-och begravningsboken i Sköllersta 21 Jan. 1796: Torp. Lars
Andersson från Winala ägor.Född i Asker och Bråntorp 1734 7/2.Fad. Anders
Larsson.Mod. Maria Månsdotter.Ägde försvarlig Christendomskunskap.Tjänte
först i Gillberga,där han år 1758 trädde i ägtenskap med pigan Anna
Larsdotter,som honom öfverlever.Antog hemmansbruk i Gillberga,och senare å
Winala Boställe,hvilket han afflyttade 1784 til senare byns ägor,hvarefter
han uppförde ett nybygge det han bebodde til sin död.Af hans 8 barn,3
söner,5 döttrar,lefva blott 4 döttrar.Var flitig arbetare,stilla och
fridsam,men derjemte mycket begifven på omåttligt bruk af starka
drycker.Efter berättelse var han ock deraf öfverlastad,då han den 18 Jan.
föll på kvällis å Skruku gärde och stötte hufvudet så illa,att han hemfördes
mållös och utan sansning,utan denna belägenhet återkom han dock litet före
sin död kl.9 fm. den 21.

[Ann-Mari Bäckman]

Rolf! Vilken lycka, fast tragisk historia, att hitta en sådan utförlig dödsruna över en anfader!
 
Det som är så bra med Anbytarforum bl a är att man kan dela med sig av sina erfarenheter och jämföra varandras forskning.
 
Ann-Mari Bäckman

[Anders Ryberg]

Har stött på en kantor som enligt Rääfs bok om organister i Skara stift fick sparken då han var full och spelade fel lite för ofta... Detta på andra hälften av 1800-talet. I detta fall avhandlades hans supande på sockenstämman, men han var väl ett specialfall genom sitt uppdrag.

[Jan-Christer Strahlert]

Hej allehopa
Ett lokalt? talesätt i mina hemtrakter i sydöstra Möre (Småland), var att en person kanske var glad i pilsner, när det kanske var frågan om merkonsumtion utav brända drycker. Det kanske dracks lite mer inom vissa kretsar, där det kanske inte skulle synas utåt. Det är nog därför prästerna förde in noteringarna?
Jan-Christer

[Ann-Mari Bäckman]

Jan-Christer!
 
Att det var lättare att dölja drickandet i finare familjer då som nu, det kan jag förstå, men menar du att det var dessa dolda glada pilsnerdrickare, som prästen ville föra fram i ljuset? Jag trodde nog mer att dessa skonades från anmärkningar i kyrkböckerna. Jag kanske fattade dig fel?
 
Ann-Mari B

[Per Thorsell]

Ett par små observationer i detta delikata ämne:
 
- I ett herdaminne, troligen Strängnäs stift, råkade jag på ett par små ord, skrivna med grekiska bokstäver. Enligt en sakförståndig grek betydde orden att prästen i fråga var begiven på rusande drycker. En diskret men dock markering.
 
- Jag har länge misstänkt, att en del av de mystiska tecknen i marginalen, som förekommer i husförhörslängderna för vissa personer, kan ha bäring på dessa personers vandel i olika avseenden. Det kan vara grekiska bokstäver eller något annat som förekommer sporadiskt. Möjligen en signal på kod till efterträdaren. Prästen som skrev i boken var ju genom sitt yrke alltid påmind om sin egen förestående bortgång.
 
- När man i början av 1900-talet inom industrin införde tjänstebetyg, utskrivna på förtryckta blanketter, satte man in ett Y (påminnande om ett spetsglas) på raden för anmärkningar när personen var känd för superi. Detta skulle förstås av en tilltänkt ny arbetsgivare och bevarades som en hemlighet mellan verkmästarna. Om mannen protesterde påstod man att det betydde yrkesarbetare. Innan blanketterna kom utelämnade man helt enkelt frasen städse fört ett nyktert lefverne.
 
Per Thorsell.

[Ingrid och Olof Bergström]

Ett exempel från Foss 1830-talet, där bonden Lars Andersson har anteckning ställd under förmynderskap för fylleri. Jag har letat i domböcker efter mer detaljer, men ännu inte hittat fram.
 
hälsningar Ingrid

[Ingela Martenius]

I en autobiografi skriven i slutet på 1800-talet av en emigrant beskriver mannen sin barndom i Skåne på 1820-talet. När han var i 7-års-åldern blev han städslad att hjälpa till på en gård i närheten av hemmet. Varje morgon började med att han fick en sup! De vuxna fick en morgonsup, och eftersom han var städslad så fick han en också! Det ansågs inte alls märkligt. Och husbonden var verkligen ingen fyllbult utan en mycket ansvarskännande person som såg till att pojken gick i skolan etc.
Ja ja, vad skulle de sociala myndigheterna säga om detta idag, tro?!
 
Ingela

[Stefan Lundgren]

I Tabellverkets material på internet så finns det i de folkräkningar för olika socknar på hur många som var änkor eller änklingar. Såvitt vad jag vet så beror det på att männen dog mycket tidigare än kvinnorna och ett skäl var att alkoholismen var påtaglig. Det var ett av skälen att männen dog p g a alkoholrelaterade skador och det kan förklara att antalet änkor var mångdubbelt gentemot antalet änklingar förr i tiden.
 
Exempelvis för Biskopskulla socken i Uppland under 1700-talet.
 
1749: 517 invånare, tre änklingar och 29 änkor.
1755: 583 invånare, två änklingar och 30 änkor.
1769: 603 invånare, fem änklingar och 21 änkor.
1790: 593 invånare, åtta änklingar och 36 änkor.
 
Jämförelse:
 
1850: 624 invånare, 13 änklingar och 36 änkor.
 
Stefan

[Anna-Carin Betzén]

Jag undrar om det verkligen är förklaringen till att änkorna var fler än änklingarna. Det skulle ju också kunna vara så att änklingarna hade lättare att gifta om sig, eller var mer benägna att göra det. Dessutom hade väl kvinnorna längre väntetid från att mannen dog till att de fick gifta om sig (men det borde inte göra särskilt stor skillnad för statistiken).
 
När jag tittar på statistiken för mina två största släktdatabaser i MinSläkt (med >1000 personer vardera), så ligger medellivslängden kring 60 år (räknat enbart på dem som överlevt barndomen), med en könsskillnad på bara 1-2 år till kvinnornas fördel.

[Stefan Lundgren]

Jag var lite för kort i framförande av det föregående inlägget, ursäkta mig, tabellen tog jag bara med ändå. Är lite förtjust att göra sådana där histo-demografiska tabeller.
 
Stefan

[Calle Lindström]

Nja, man kan ju läsa tabeller och statistik på olika sätt. Dels är min uppfattning att änkor fann viss fördel av att stanna i änkoståndet. Förvisso har det som Anna-Carin nämner ovan, en laglig rätt om när man fick ingå gifte - 1/2 år för män 1 år för kvinnor - men jag tror inte detta spelar roll i statistiken. Alkoholismen tror jag, med ursäkt, spelade mindre roll. Dels var den generellt utbredd , dels har vi en social situation där äktenskapet var nog viktigare för mannen. Kvinnan - eller änkan - hade nog en bättre situation som änka än som omgift. Den sociosociala situationen och samhällssituationen spelade, tror jag, en större betydelse. Således tror jag Stefan att du drar lite snabba växlar på några uppgifter som kanske behöver lite mer underbygnad. David Gaunt har en del av detta i sin bok Familjeliv i Norden.
Dödsorsakerna under 1700-talet var mångfaldiga, kanske måste vi se till ett mer flerbottnat sätt att analysera parbildningen.
 
Vänligen,
Calle