Trafikolyckor

[Jan Wenäll]

Köpte alldeles nyss CD-skivan Kugelberg och råkade därvid finna en dödsolycka med bicycle år 1891. Det bör ju ha varit långt innan bilar blev vanliga. Arbetar själv med trafiksäkerhet, samt släktforskar på ledig tid. Har börjat fundera på hur trafiksäkerheten såg ut i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Var, när och hur omkom den första personen, i Sverige eller i världen, i en trafikolycka? Eller kanske enklare om man begränsar sig till bilolycka och därmed menar bensindrivet fordon? Har själv hittat en ångbilsolycka 1869 på Irland och en bilolycka 1896 i St. Louis, USA. När blev trafiken en dödsorsak att räkna med?

[Lars Öhman]

Jan,
 
De tidiga biltävlingarna på landsväg skördade många dödsoffer alldeles i början av förra seklet. Någon trafiksäkerhet existerade förstås inte och åskådarna som var ovana vid bilarnas snabba fart stod i vägen och hann inte undan i trängseln. Jag har för mig att pga de många dödsfallen blev biltävlingarna rätt tidigt förbjudna på de franska vägarna.  
 
Även i USA skedde många dödsoffer bland åskådarna vid de tidiga biltävlingarna. Det ledde så småningom, om jag nu minns rätt i en hast, till att den förmögne Vanderbilt byggde en egen privat landsväg ute på Long Island där biltävlingar kunde genomföras utan åskådare.

[Lars Öhman]

Jag har kollat upp lite närmare om de tidiga biltävlingarna i Frankrike. Den första biltävlingen verkar ha organiserats av ”Le petit journal” den 22 juli 1894 och gick från Paris till Rouen, en sträcka på 126 km med start i Porte Maillot. Men detta var ingen hastighetstävling utan mer ett tillförlitlighetstävling. Inga dödsoffer finns rapporterade men monsieur Etienne Le Blant, vilken av en samtida beskrivs som ”en person med goda föresatser men bristande motorerfarenheter”, körde en stor ånglastvagn, som tillhörde Parisaffären La Belle Jardenière, och hamnade på trottoaren där han förstörde en bänk. En tidig trafikolycka alltså, men utan personskador. 102 anmälningar om deltagande hade inkommit av de mest egendomliga konstruktioner. En av deltagarna hävdade t.ex. att hans voiture drevs av gravitationen, en annan tänkte köra på komprimerad luft och en tredje hävdade att hans ”Baricykel” drevs av passagerarnas tyngd. Första pris delades av två vinnare ”båda körande den bensinmotor som har uppfunnits av herr Daimler, W?rttemberg”. Andra pris tilldelades messrs de Dion, Bouton et Cie ”för deras intressanta ångtraktor som drar en vagn som en häst och utvecklar (ehuru med en mäktig motor, det måste erkännas) en fart utan all jämförelse, i synnerhet i uppförsbackar”.
 
Nu började en gyllene tid för landsvägslopp från stad till stad, från land till land. Så småningom förvandlades bilarna till livsfarliga vidunder som det krävdes nästan övermänskliga krafter att köra. Till slut kom den ödesdigra tävlingen Paris - Madrid som i Londontidningarna den 25 maj 1903 kallades ”Dödsloppet”. Flera förare omkom och åtskilliga åskådare. De franska myndigheterna blev skärrade och stoppade tävlingen i Bordeaux. Hastigheten hade nu blivit enorm för de smala och krokiga vägar som man körde på. Louis Renault klockades t.ex. för 145 km/tim i genomsnitt mellan Bonneval och Chartres. Tre miljoner åskådare kantade vägarna eller snarare stod mitt i vägen och lämnade bara en trång passage för bilar som svepte förbi i 130 km/tim. Inte undra på att många inte hann kasta sig undan och blev överkörda. Ingen har någonsin kommit underfund om hur många människor som satte livet till den dagen. Franska regeringen blev så uppskrämd av blodbadet att den till och med vägrade att låta bilarna lämna Bordeaux för egen maskin sedan loppet avblåsts. Hästar släpade bilarna till järnvägsstationen och de återvände till Paris i godsvagnar.
 
Även den första biltävlingen i NewYork den 8 oktober 1904 måste avbrytas för att undvika blodbad, eftersom den ohanterliga folkmassan på 30.000 åskådare vällde in över vägen. De hade förstås bara en svag aning om vad hastighetstävlingar för bilar var för något och förstod inte att hålla sig undan när de eldsprutande monstren blixtrade förbi. Fem Mercedes var anmälda och en fick punktering, sladdade mot ett järnvägsspår och slog runt varvid mekanikern dödades. Två år senare stod 350.000 människor vid banan den 8 oktober 1906. Konstigt nog rapporterades endast en dödsolycka. Det var Elliot Shepard en kusin till W. K. Vanderbilt som på en Hotchkiss körde rakt in i folkmassan vid Krug's Corner där 20.000 människor hade placerat sig som presumtiva dödsoffer. Det hölls ingen tävling 1907 i NewYork, ingen kunde hitta på ett sätt att hejda folkmassan. Men till 1908 års tävling hade Vanderbilt och ett syndikat med hans inflytelserika vänner byggt en privat väg, Long Island Motor Parkway. Men åskådarna försedde sig med plåtsaxar och klippte upp stängslet runt banan och vällde in över banan precis som tidigare. 1910 var sista gången som Vanderbilt Cup kördes på Long Island. Fyra personer dödades och sedan flyttades tävlingarna till säkrare ställen inåt landet.