Hej Bernt,
TBC var ett stort gissel i vårt land ända in på 40-talet då effektivare behandlingar kom i form av läkemedel, som kunde stoppa denna svåra sjukdom. Tuberkulossmittan var stor bland hela befolkningen, men det var bara vissa, mindre motståndskraftiga, som drabbades av sjukdomen. Undernäring, och särskilt proteinbrist, var (och är) en huvudorsak till att TBC är så spridd i världens fattigaste länder.
Behandlingen av sjukdomen i vårt land var lång vila (ofta på sanatorium) och ibland kirugiska åtgärder (från slutet av 1800-talet) men i fattiga hem fick den drabbade ofta ligga hemma tills han dog.
I min egen familj har två mostrar drabbats av TBC, där den äldsta mostern blev sjuk på 20-talet och dog 1925. Jag har hört berättats hur hon ensam fick ligga i ett eget hus för att inte smitta den övriga familjen, och det var bara mormor som gick in till henne för att ge henne mat och hålla henne sällskap den sista tiden av hennes levnad. Min mamma har berättat hur hon och hennes syskon stod utanför hennes fönster och vinkade till henne där hon låg i sin säng. Jag har inte hört att de fick någon hjälp på något sätt utan alla visste att sjukdomen var obotlig och därmed fanns ingen hjälp att få.
När min andra moster drabbades av TBC i slutet av 30-talet fanns sanatorium coh kirurgi att tillgå, så efter flera års sjukdom och behandlingar så tillfrisknade hon och fick leva sitt liv ut. Familjen fick hjälp av en morbror och hans familj som tog hand om dottern tills min moster orkade ta hand om henne igen (Det rörde sig om ett par år)
Bi Puranen har skrivit en bok om tuberkulosens historia i vårt land, men jag minns inte vad den heter. Någon som vet? Hon har i den boken tagit upp lite av de problem du undrar över och är mycket läsvärd.
MVH
Anita Berglund Eriksson