Hej Maria!
Jag har forskat en del om självmord i äldre tid, och min erfarenhet är att bouppteckningar upprättades efter alla människor som ägde något av värde att förteckna, även sådana som begick självmord. Kyrkolagen stadgade däremot att dessa s. k. självspillingar i perioder inte fick begravas i vigd jord, de anhöriga fick inte hålla en riktig begravningsceremoni, kistan fick inte bäras genom kyrkoporten osv. Lagen säger däremot ingenting om att det inte fick upprättas någon bouppteckning.
I min egen släkt har jag själv två exempel på detta. En ogift dräng i Malmö 1843 som var ganska fattig och inneboende hos sin bror. Efter honom finns ingen bouppteckning bevarad, men däremot finns bouppteckning bevarad efter en annan släkting som var gift med en mer välbärgad hemmansägare, och hamnade på hospital p. g. a. sinnessjukdom där hon slutligen begick självmord 1796 (visserligen finns denna bouppteckning bevarad i hospitalets arkiv, men den upprättades åtminstone ).
Min gissning är alltså att 1) Det fanns inget av större värde att förteckna efter Olof Larsson, 2) Bouppteckningen upprättades, men inregistrerades aldrig vid häradsrätten och finns alltså inte bevarad bland de andra bouppteckningarna.
Mvh, Markus
Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
Köp och Sälj
Cookie policy