Kremering / Eldbegängelse

[Per-Anders Lundh]

Kremering/eldbegengelse blev under 1800-talets slut ett alternativ till traditionell jordbegravning. Under 1900-taleet har det blivit allt vanligare för varje år som gott, om jag förstått det rätt. När jag ställer frågan till min omgivning: varför man låter sig kremeras eller varför man låter sig jordbergravas är det ingen ännu som kommit med andra argument än känslomässiga. Men jag tror att det måste ha funnits ett speciellt intresse som låg bakom de eldbegängelseföreningar som dök upp i slutet på förra århundradet och att man i dessa argumenterade utifrån någon för dem viktig grundtanke, en tanke som jag misstänker att vi i dag inte känner till till mans. När jag läser gamla lokaltidningar från 1800-talets slut finner man ganska ofta offentliga föreläsningar och ”agitatorer” som refereras och annonseras. Men jag har av någon anledning inte hittat något om innehållet i föredragen som hölls. Så nu undrar jag alltså om någon läsare av Rötter kan ge en vink om var man kan läsa mer om detta eller helt enkelt förklara bakgrunden till varför kremering blev aktuellt i slutet av förra århundradet.
 
Per-Anders Lundh

[Hans Hanner]

Lustigt sammanträffande! Var i onsdags på besök vid Svenska Eldbegängelseföreningen Stockholmsavdelningens gemensamgrav, nr 4489, på Norra begravningsplatsen i Stockholm. Där ligger min fars farfar, farmor och farbror begravda. Min far - som är född 1922 - hade varken besökt eller känt till graven förr men nu hittade vi dit. Lite efterforskning före och efter besöket lärde mig följande:
 
Kremering var förhärskande i Norden från bronsåldern till medeltidens början, då kristendomens inflytande medförde att jordbegravning blev allmän./.../Intresset för kremering som en modern, västerländsk begravningsform kan härledas från en rad skilda impulser. Redan vid slutet av 1700-talet växte en beundran för den antika livsåskådnigen fram bland ledande filosofer och diktare som Lessing, Schiller och Goethe. Något senare kom en liknande beundran för den äldre germanska kulturen till uttryck hos t ex filologen och folkloristen Jacob Grimm, som skrev en avhandling om kremering 1849. Vid mitten av 1800-talet fick eldbegängelseidéerna även grogrund inom den materialistiska världsåskådningen. Härtill kom rent praktiska motiveringar i storstäderna. (Nationalencyklopedin). Att märka är att också idag de flesta kremeringar rent procentuellt sett sker i storstäderna. Svenska likbränningsföreningen grundades 1882. 1917-1983 hette den Svenska Eldbegängelseföreningen och idag Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund.
 
Grav nr 4489 på Norra begravningsplatsen är Eldbegängelseföreningens största gemensamgrav där. Gravplatsen blev upplåten 1888 och den första gravsättningen där skedde i april 1889. Så sent som 1990 sattes en urna ner, urna nr 1080! Graven - som under jord är som en källare - har dels fungerat som en sista viloplats och dels som en förvaringsplats för de som har haft behov av att vid senare tillfälle kunna flytta på askan. Ett par hundra urnor kan ha flyttats på, kanske innehåller graven idag runt 700 urnor. De som ligger djupast är täckta med jord och kan numer inte flyttas på.
 
Varför min fars farfar, farmor och farbror begravdes där är förstås en öppen fråga. Vi vet väldigt lite om den familjen men jag misstänker att de var förhållandevis moderna människor för sin tid. De var välbärgade och det var inte frågan om någon fattigmansgrav. Farfars far dog 1904, hustrun och sonen 1918 i spanska sjukan. De gravsattes i graven som nr 250 respektive 513 och 514.
 
Därtill har krematoriet sina egna löpnummer - bränningsnummer - på kremeringarna. Farfars fars kremering (1904) har nr 725, hustrun och sonens (1918) nr 827 och 828.
 
Jag blev själv fascinerad av kremeringens historia så sent som i onsdags och detta är alltså vad jag fick fram genom uppslagsboken och ett telefonsamtal till gravrättskontoret på Norra begravningsplatsen.