Ja, det skiljer sig mellan samfunden. De s. k. dissentersamfunden, dvs de samfund som ansökt om och erkänts av staten fick enligt kunglig förordning av den 31/10 1873 rätt att få lägerstad för sina döda på allmän begravningsplats samt enligt kungl. resolution 19/10 1894 jordfästning förrättad av samfundets egna präster.
Detta gäller katolska kyrkan, metodistkyrkan och kuriöst nog Våmhus baptistförsamling. Så vitt jag förstår har judarna alltid efter det att de fick rätt att bo i Sverige 1783 skött sina egna begravningar med tanke på sina egna traditioner på området.
Den stora majoriteten bland frikyrkor ansökte aldrig om officiell status som dissenters utan medlemmarna kvarstod i Svenska kyrkan. Detta gäller framför allt Svenska Baptistsamfundet (utom då församlingen i Våmhus) och Svenska Missionsförbundet som var de medlemsmässigt klart största frikyrkosamfunden. Dessa var hänvisade till begravning (jordfästning) enligt Svenska kyrkans ordning, även om det nog skedde att frikyrkopredikanter kunde genomföra begravningsgudstjänster så måste begravningen bekräftas av en präst i Svenska kyrkan. Detta gällde fram till att riksdagen 8/3 1925 antog en lag som gav möjlighet till borgerlig begravning. I det sista räknades både begravning av frikyrklig karaktär såväl som rent borgerliga (icke-religiösa) begravningar. Av uppslagsbokens text framgår att lagen förtydligades 5/11 1926, huruvida det förekom borgerliga begravningar 1925-26 framkommer inte klart. Kyrkogård och kyrkklockor få användas, endast att intet förekommer, som strider mot förrättningens helgd och allvarliga innebörd.
Allt enligt Svensk Uppslagsbok, band 15 från 1950.
Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
Köp och Sälj
Cookie policy