ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning

Choose language:
Anbytarforum

Innehållet i inläggen på Anbytarforum omfattas inte av utgivningsbeviset för rotter.se

Författare Ämne: Utvecklingsstörda barn  (läst 3177 gånger)

2005-12-10, 11:18
läst 3177 gånger

Ulrika Eversdijk

Begrepp som tossingar, efterblivna, idioter mm för utvecklingsstörda är ju kända. Men bodde barnen vanligtvis hemma eller på instution under olika tidsepoker? Hur var det med barn som var precis under gränsen för det normala? Jag har ett barn som ev. är autistiskt och undrar lite om hur hans liv kunde blivit förr.

2005-12-10, 14:11
Svar #1

Utloggad Ann-Mari Bäckman

  • Fd. laboratorieassistent
  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 11887
  • Senast inloggad: 2023-07-22, 16:40
    • Visa profil
Ulrika!
 
På 1800-talet och tidigare bodde nog barnen hemma. Min farfars farfar hade en syster född 1829, som benämndes idiot. Efter det att hennes mamma dött 1846 och syskonen lämnat hemmet, bodde hennes far och hon själv på fattighuset. Hon dog 1900, 71 år gammal.
 
Ann-Mari Bäckman
Ann-Mari Bäckman

2005-12-10, 15:08
Svar #2

Utloggad Anna-Carin Betzén

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1112
  • Senast inloggad: 2019-10-28, 20:07
    • Visa profil
    • www.btz.se
Min farfarsmors ena bror var utvecklingsstörd. Han var född 1897 och bodde hemma tills han var 20-25 år. Sedan kom han till en institution och var där till sin död.

2005-12-10, 16:07
Svar #3

Utloggad Anders Ryberg

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 2648
  • Senast inloggad: 2013-08-23, 23:49
    • Visa profil
I äldre tider kunde dessa hamna på hospital eller andra mindre trevliga anläggningar.

2005-12-10, 17:06
Svar #4

Utloggad Jojje Lintrup

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1204
  • Senast inloggad: 2014-12-16, 14:51
    • Visa profil
Jag, som arbetat med vuxna förståndshandikappade i över 25 år, tror att de allra flesta s.k. utvecklingsstörda bodde kvar hos sina föräldar och syskon. Man hade i det gamla samhället i stort sett samma förståelse för handikapp som vi anser oss ha idag, bortsett från att vi idag föredrar att låta samhället stå för fiolerna.
Det hände nog att, speciellt inkontinenta, dumbar hölls som djur i kätte i ladugården, men de allra flesta deltog nog i familjens dagliga arbete som vilken som helst.
När våra moderna tider kom, fick man en tro att myndigheter och institutioner skulle vara så mycket bättre än familjen. Det blev populärt att mäta skallar på folk, och utvecklingsstörda och mentalsjuka blev experimentråttor åt allehanda kvacksalvare med expertstatus. Då byggdes en rad kasernlika jätteinstitutioner och det blev industri att vårda idioterna. Det var då de förlorade sitt människovärde.

2005-12-10, 18:45
Svar #5

Ulrika Eversdijk

Jojje; men på den tiden man kallade folk idioter osv, tyder det ju inte på respekt för dem eller lika människovärde. Det sägs ju att man gömde sådana barn/familjemedlemmar på vinden osv.
Att samhället tagit över betyder inte att hemmet skulle vara sämre, men det är ju något vi värderar olika och inte något att ta upp här.
 
Jag har en son som ev. har autism och utan samhällets hjälp som är ett komplement till hemmet, hade vi inte haft den kraft till honom som vi har idag.

2005-12-10, 19:24
Svar #6

Utloggad Anders Ryberg

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 2648
  • Senast inloggad: 2013-08-23, 23:49
    • Visa profil
Ulrika. Det är viktigt att komma ihåg att ord inte nödvändigtvis hade samma betydelse förr som idag. Ordet idiot var då en beskrivning på en viss sorts utvecklingsstörning, och inte så nedsättande. Det är andra saker vi måste studera om vi ska bedöma hur man såg på utvecklingsstörda förr.
 
Jag tror Jojje har rätt i att de flesta bodde kvar hos familjen, husförhörslängder tyder på det. Hospital fanns dock, liksom placering på fästning och så. Hospitalsförsamlingars husförhörslängder är fyllda med utvecklingsstörda.

2005-12-11, 02:49
Svar #7

Bernt Bergkvist (Swetrot)

Utvecklingsstörda människor kan ha väldigt olika personligheter. De som främst hamnade på den tidens institutioner var människor som inte kunde kontrollera sin ilska och slog sina medmänniskor i omgivningen. Det fanns inga särskilt verksamma lugnande mediciner förr, så det återstod bara att låsa in dem.
 
Man skall dock veta att de som växte upp var de som endast hade ett förståndshandikapp. Barn med andra former av handikapp, blev som regel inte så gamla. Epileptiker, CP-skadade, mycket för tidigt födda, allergiker, diabetiker och andra sjukdomar eller tillstånd som inte behöver påverka förståndet slutade ändå ofta med att barnen dog unga. Kunskapen om hur sjukdomar skulle behandlas var liten, och medlen få.  
 
För övrigt håller jag med Jojje om hans beskrivning av utvecklingen för de förståndshandikappade.  
 
Bernt Bergkvist

2005-12-11, 11:07
Svar #8

Utloggad Jojje Lintrup

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1204
  • Senast inloggad: 2014-12-16, 14:51
    • Visa profil
När ordet idiot kom var det för att ta bort det nedsättande dumbe. Idiot på latin (grekiska) betyder nämligen icke kännare, okunnig, obildad, lekman, m.m. Ordet idiot var alltså inte alls nedsättande, utan blev det successivt när man kopplade ihop det med sina fördomar om idioterna.
Under min tid i yrket har sedan ord som utvecklingsstörning och handikappad blivit fula, numera ska man säga psykisk funktionshindrad, som om det skulle förändra fördomarna mot de förtåndshandikappade... (och personer med psykiska sjukdomar som numera hamnat i samma kategori).
Tyvärr är det så att människan alltid haft en tro att bara man ändrar namn på företeelser, så ska de förändras. Det är i grund och botten rena rama hyckleriet. För så länge synen på dessa inte ändras i grunden, kommer alla nya rena ord att bli lika besudlade som de gamla fula. Detta kan jämföras med de ord vi använder på våra könsdelar, etniska minoriteter, lågstatusyrken, osv.
Slutligen vill jag påminna om att folks kristna övertygelse styrde folks beteende förr. Det har alltid varit en dygd att hjälpa de svaga i vårt samhälle, att ta hand om de som inte kunde försörja sig själva, att ge allmosor åt de fattiga, att ta hand om sina egna när de blev sjuka eller gamla. Jag är övertygad om att det personliga sociala ansvaret var mycket större förr, än vad det är nu.

2005-12-11, 11:16
Svar #9

Ulrika Eversdijk

Jojje; det fanns väl för- o nackdelar med begreppet då som nu. Men man skämdes i viss mån för sina utvecklingsstörda anhöriga och det upplever jag inte att man gör direkt idag. Olika namn på skadorna kan öka statusen, men behöver inte göra det. Det hände att gamla och väl även utvecklingsstörda, förgiftades i det tysta för att röjas undan försörjningsbördan bla.  
Av personer födda fram tills 1950 ca kan man höra att folk var dumma i huvudet, nervsjuka; med negativt tonfall mm.
 
Det fina med dagens metoder är att psykiskt handikappade får anpassad träning för just dem, men pa. politiken faller en del mellan stolarna.

2005-12-11, 11:18
Svar #10

Ulrika Eversdijk

Obs! Jag menar föstås inte att alla födda fram tills 1950 säger så.

2005-12-11, 11:38
Svar #11

Utloggad Jojje Lintrup

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1204
  • Senast inloggad: 2014-12-16, 14:51
    • Visa profil
Jag tror att vi pratar förbi varandra. Jag beskriver hur det förmodligen har sett ut fram till dess att samhället tog över och industrialiserade vården av mentalt handikappade. Det var nämligen då som mycket av de fördomarna vi har idag tog fart. Dessförinnan betraktade man nog förståndshandikappade som stackare.  
Dessutom får vi inte glömma, att antalet personer med handikapp förmodligen var mycket större förr, eftersom vi levde i ett land som ständigt var i krig, och som ständigt drabbades av den ena farsoten efter den andra. Det är ju trots allt inte särskilt ovanligt att man i husförhörslängderna hittar ofärdiga och blinda, eller att man i dödboken kan läsa att vederbörande legat till sängs i många år.

2005-12-11, 13:11
Svar #12

Utloggad Stefan Simander

  • Stefan Simander
  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 7191
  • Senast inloggad: 2024-03-25, 22:16
  • Stefan Simander www.freewebs.com/simander
    • Visa profil
    • www.freewebs.com/simander, Simanderska palatset
Fattigstugan var väl det vanligaste stället att placera gamla, fattiga och sjuka i socknen (om de inte var så illa däran att de måste föras till hospitalet eller fängelset).
Stefan Simander
Gamla Uppsala + Järlåsa, Sweden
www.freewebs.com/simander
076 - 228 94 22

2005-12-11, 13:28
Svar #13

Utloggad Jojje Lintrup

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1204
  • Senast inloggad: 2014-12-16, 14:51
    • Visa profil
Visst Stefan, men det förutsatte att det inte fanns anhöriga som kunde försörja dem... Det är nog mycket vanligare med inhyses- och undantagshjon, som i de flesta fall var nära släkt med familjen.

2005-12-11, 16:26
Svar #14

Utloggad Stefan Simander

  • Stefan Simander
  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 7191
  • Senast inloggad: 2024-03-25, 22:16
  • Stefan Simander www.freewebs.com/simander
    • Visa profil
    • www.freewebs.com/simander, Simanderska palatset
Jo, naturligtvis skilde det sig i olika samhällsklasser, olika trakter, olika tider och olika familjer.  
 
Visst fanns (finns?) det mycket som var omänskligt på de stora institutionerna det vet jag sedan jag sommarjobbade på Ulleråker, men det fanns mycket mänsklig värme där också, och att genomdriva en psykiatrireform för att skapa små mänskligare gruppboenden, som sedan kommunen inte anser sig ha råd med eller som inte fångar upp de behövande och lämnar dem åt sina och anhörigas öden, ter sig ännu mer omänskligt, när de skadar sig själva eller andra!
 
Förr i tiden var det ju många gånger väldigt hårt samhälle för de svaga och avvikande. Byfånarna var nog väldigt ofta mobbade och kränkta, även om det fanns undantag också.
Stefan Simander
Gamla Uppsala + Järlåsa, Sweden
www.freewebs.com/simander
076 - 228 94 22

2005-12-11, 17:15
Svar #15

Utloggad Ann-Mari Bäckman

  • Fd. laboratorieassistent
  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 11887
  • Senast inloggad: 2023-07-22, 16:40
    • Visa profil
Om man tänker på de sk dövstumma, som säkert betraktades som dumma och hur man betraktar dem idag, så inser man att kunskap om vad det handlar om gör ju att personer med handikapp säkert behandlas på ett bättre sätt idag.
 
Nog tror jag att de, som var förståndshandikappade bodde hemma. De fick väl hjälpa till så gott de kunde på gården, om det var på landet. Då föräldrarna inte levde längre och ingen av syskonen hade möjlighet att ta hand om dem, så blev det väl fattighuset. Någon annan möjlighet fanns ju inte för deras försörjning.
Ann-Mari Bäckman

2005-12-11, 18:15
Svar #16

Utloggad Jojje Lintrup

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1204
  • Senast inloggad: 2014-12-16, 14:51
    • Visa profil
Varje tid har tillämpat sina lösningar på problemen. Det är väl uppenbart. Med industrialismens genombrott fick man naturligtvis också andra resurser och ett annat synsätt.
Ibland kunde det gå snett, som i fallet Tyskland, där man tyckte att den mest praktiska lösningen var att gasa ihjäl de utvecklingsstörda. Också andra totalitära stater utvecklade en störd syn på handikapp. Vi har alla sett bilderna på hur man lät de handikappade leva som djur i djurpark.
I Sverige var det nog svårast för de mentalt sjuka, som låstes in på dårhusen. Deras ibland våldsamma beteende kunde inte dämpas medicinskt, alltså blev de inlåsta i dårkistor, fastkedjade och misshandlade. Man kan dessutom föreställa sig alla misslyckade metoder som man experimenterat med för att få dem lugna - när man betänker att de lyckade metoderna bestod av elchocker, insulinbehandling, omväxlande dygnslånga varm- och kallbad, lobotomering, kastrering...
Nej, för min del är jag övertygad om att vi just passerat den värsta tiden för utvecklingsstörda och psykiskt sjuka personer. Arton- och nittonhundratalen måste betraktas som mörka sekler i omhändertagandets historia.

2005-12-11, 22:12
Svar #17

Ulrika Eversdijk

Jojje; elchocker hjälper än idag djupt deprimerade människor. Lobotomering har missbrukats, men var en sista utväg för de djupt deprimerade. De miste förmågan att känna glädje, men kunde inte må så dåligt som de gjort heller.
Mentalvården de senaste decennierna har väl ändå fungerat ganska bra.

2005-12-11, 23:26
Svar #18

Utloggad Anna-Carin Betzén

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1112
  • Senast inloggad: 2019-10-28, 20:07
    • Visa profil
    • www.btz.se
Under en kort period på 40-talet jobbade min mormor på mentalsjukhus och såg en hel del av de metoder som användes då. Hon har beskrivit hur rädd en patient som fick elchocker var inför nästa dos av behandlingen, och hur hon själv försökte lugna henne med att det gör inte ont. Patienten svarade ungefär att nej, men det är så otäckt när man vaknar efter chocken och inte har något minne överhuvudtaget. Dvs, det var inte bara att hon inte mindes själva behandlingen utan hjärnan kändes helt tom, hon viste inte vem hon var, var hon befann sig, eller någonting.
 
Används elchocker idag så är det inte säkert att de är exakt likadana som då.

2005-12-12, 01:33
Svar #19

Utloggad Jojje Lintrup

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1204
  • Senast inloggad: 2014-12-16, 14:51
    • Visa profil
Jag har själv bevittnat elbehandling. Men det är inte själva frågeställningen i mitt inlägg. Frågan var, vilka metoder man har tillämpat på mentalt sjuka patienter och utvecklingsstörda i experimentellt syfte och som rensats bort då de inte haft någon effekt. Vi känner ju endast till de lyckade metoderna som experimenterats fram.
Lobotomering tillämpades mig veterligen på psykoser, inte på depressioner. Metoden tillämpas inte längre, eftersom den gör folk handikappade för livet.

2005-12-12, 16:24
Svar #20

Ulrika Eversdijk

Jojje; nu har vi bättre metoder än t ex lobotomering. Jag kan förstå att om en person mådde extremt dåligt efter många åtgärder, fick man offra glädjen för att må neutralt. Vad jag vet utfördes det även på deprimerade.

2005-12-12, 17:40
Svar #21

Lotte Jensen

Utvecklingsstörda användes ända in på 50-talet som försökspersoner. Bland annat för att se hur socker påverkade tänderna. En grupp fick inget socker. En annan extra mycket.  
 
Det var en läkare som upptäckte just detta och anmälde det till socialstyrelsen och då blev det en ändring över hela landet.
 
 
Jag har sett anteckningar om personer som hållits kedjade i stall. Eller ett fall i slutet av 1800-talet där mannen som var i 25-års åldern var instängd i ett skjul. Det fanns inga fönster och han var helt naken. Detta var hans tillvaro året om. Det var prästen som gjorde en anteckning om detta.
 
 
Jag vet fall dör personer har upptäckts så långt in som på 1970-talet. Där föräldrarna har tagit hand om och undanhållt sin handikappade dotter/son. En person vet jag att föräldrarna gick promenader med på nätterna så att ingen skulle se.
 
Den största förvandligen jag bevittnat är när de avvecklade instutionen här på Gotland och sett handikappade personer förvandlas från grupp till individ
 
Lotte

2009-01-23, 21:11
Svar #22

Utloggad A Fjellström

  • Anbytare **
  • Antal inlägg: 37
  • Senast inloggad: 2017-09-08, 10:28
    • Visa profil
Tiden i dag accepterar nog mer diagnoser i det stora hela som samhällssyn. Men därimot är det inte säkert att personer med olika diagnoser är mer acepterade i olika smmanhang. I dag finns barn med utvecklingstörning både i hemmet och på instution. Men att både kunna ta hand om utvecklingstörda barn och kunna försörja sej själv och andra barn i familjen är inte lätt att få i hop. Dagens samhälle ställer andra krav än på 1800talet. Livet ser helt annolunda ut.  Vad som är lättast eller svårast vet inte jag.  
 
(Meddelandet ändrat av Acf den 24 januari, 2009)

Innehållet i inläggen på Anbytarforum omfattas inte av utgivningsbeviset för rotter.se


Annonser




Marknaden

elgenstierna utan-bakgrund 270pxKöp och Sälj

Här kan du köpa eller sälja vidare böcker och andra produkter som är släktforskaren till hjälp.

Se de senast inlagda annonserna