1880 blev män myndiga vid 21 års ålder, ogifta kvinnor vid 25 års ålder (ändrat till 21 år 1884; gifta kvinnor blev dock inte myndiga förrän 1921).
I det här fallet måste alltså samtliga barn ha förmyndare. De som oftast blev förmyndare var nära släktingar, t.ex. en farbror/morbror, farfar/morfar eller en kusin. En ogift kvinna över 25 år eller en änka (oavsett ålder) kunde också komma ifråga - men var t.ex. en moster gift, så var det hennes man som blev förmyndare då hon alltså inte själv var myndig.
Faddrar blev inte förmyndare för att de var faddrar, faddrar blev förmyndare om de var nära släktingar, vilket ju var vanligt. Faddrar hade inga lagliga förpliktelser utom att de skulle verka för att barnets kristna fostran, dvs. att det växte upp som en god medlem av svenska kyrkan. I praktiken förväntades de ge så fina gåvor de förmådde vid dop och konfirmation samt på olika sätt främja sitt gudbarns väl och ve, t.ex. genom att rekommendera dem när de sökte arbete. De hade däremot ingen som helst laglig skyldighet att försörja dem eller liknande.
Uttryckte föräldrarna önskan om viss förmyndare, var det - om inget talade emot det - denna person som förordnades (man hade inte rätt att avböja utan synnerliga skäl). Och då kunde det naturligtvis förekomma att det var en fadder som önskades.
Förmyndare förordnades av den rätt som fadern lytt under. I detta fall alltså häradsrätten i Skåning. Anteckning om förordnad förmyndare skall finnas i häradsrättens protokoll. För Skaraborg finns de på landsarkivet i Göteborg.
Ingela