Nöddop var vanligt i Norrlands glesbygd, i vissa fall in på 1940-talet. Den som nöddöpte var en betrodd person i byn.
I t.ex. Överkalix födelse- och dopbok ca 1845-1850 förekommer 'nöddöpt af NN och närvarande + namn /ofta en piga eller en granne/', och därtill anges dopvittnen (faddrar), vilket jag tolkar som att vid konfirmationen av dopet, som kunde ske ett par månader efter nöddopet, kunde faddrar utses; en annan variant är att där anges enbart 'nöddöpt af NN'' och samtidigt räknas faddrarna upp. Konfirmering eller bekräftelse av dopet skedde oftast i samband med att prästen höll husförhör eller hade annat ärende till en by.
Om det var flera mil (många mil) till kyrkan, så var det inte läge att ta med barnet. Skolsal, hemmet eller storstugan hos en bonde var ett lika bra rum, när prästen kom till byn.
Enligt 1686 års kyrkolag var uppgift om närvarande vid nöddopet viktig. Lagen nämner faddrar vid dop men inte vid konfirmering av dop. I den kyrkohandbok, som gällde vid tillfället för nöddopet, kan man läsa mera.