ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning

Choose language:
Anbytarforum

Författare Ämne: Hur hanterades sena missfall, dödfödda och barnadödlighet?  (läst 1444 gånger)

2005-12-09, 21:28
läst 1444 gånger

Ulrika Eversdijk

Jag antar att denna sorg och det praktiska skedde i det tysta; det gjorde det ju t.o.m för ett par decennier sen. Men vet någon mera?

2005-12-09, 22:53
Svar #1

Utloggad Helena Bure Wijk

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 125
  • Senast inloggad: 2016-07-18, 21:37
    • Visa profil
Hej Ulrika! Det är en intressant fråga.  
Tyvärr vet jag inte så mycket om hur man hanterade sorgen, men det var betydligt vanligare att barn dog förr. I min egen forskning har jag b la sett hur 7 av 11 barn i en familj dog, de flesta namnlösa eftersom de inte hann döpas.  
 
När min mfmmffmm Brita Ersdotter födde sitt första barn 1813 stod det i födelseboken  
I anseende till dess svaghet blef barnet nöddöpt av Ryttaren Sotterbergs hustru, Margta Andersdotter i Svanbol i närvaro av Bonden Eric Olssons enka i Burvik. Nöddopet undersöktes, befanns riktigt och stadfästes av Prosten Gihlman. Därvid varande vittnen voro...
Dottern Anna dog tio dagar senare.
Brita fick ytterligare en dotter, Cajsa Lena 1815 och därefter en dotter utan namn 1819 med följande notering i födelseboken:
Dödfödda dottern jordfästes tillsammans med modern 18 April
 
Hur man hanterade sorgen och det praktiska på den tiden, vet jag inte, men skulle precis som du vilja veta mer om någon vet.
 
Vänliga hälsningar
Helena

2005-12-10, 00:11
Svar #2

Utloggad Torbjörn Norman

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1384
  • Senast inloggad: 2008-07-08, 22:32
    • Visa profil
I samband med identifiering av fotografier var det årminstone vanligt i Uppland omkring 1900 och 1920-30 att späda barn fotograferades. 1900 tillsammans med resten av familjen. 1920-30 barnet ensamt med kistlocket avlyft på ett farstubord framför den på väggen hängande hagelbössan.
 
1920-30 talet hade barnets mor mönstrad jacka men de övriga svarta kläder. I detta fall stod kistan på ett enklare bord under ett äldre trätak utomhus med granar uppställda runtikring. Inga barn syntes till.

2005-12-10, 10:25
Svar #3

Ulrika Eversdijk

Tack för era fakta. På forntiden begravdes ju barn i samma kista som någon vuxen för att inte ligga ensamma. Man kan undra om detta levde kvar.
För bara ett par decennier sen ansågs det ju inte lämpligt att föräldrar såg sina döda barn, men då de döda fanns hemma i väntan på begravning var det säkert annorlunda. Sorgen uttrycktes säkert som i TV-programmet Min släktsaga: Gud har hämtat honom/henne och det får vi acceptera/vara tacksamma för.

2005-12-10, 16:09
Svar #4

Utloggad Anders Ryberg

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 2648
  • Senast inloggad: 2013-08-23, 23:49
    • Visa profil
Sorgen uttrycktes nog väldigt olika även i forna tider. Att döma av dagböcker och liknande sörjde man  lika mycket förr.

2005-12-10, 18:34
Svar #5

Ulrika Eversdijk

Ja, sorgen i hjärtat var väl densamma, men jag kan inte tänka mig att det var passande att visa det som man gör idag. Man fick inte heller anklaga någon Gud utan acceptera Guds vilja och det kanske hjälpte en del.

2005-12-10, 18:35
Svar #6

Ulrika Eversdijjk

Det var ju vanligare med t ex barnadödlighet förr och tyvärr räknade man väl med att mista ett eller flera barn; att man på ett vis blev van.

2005-12-10, 19:15
Svar #7

Utloggad Anders Ryberg

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 2648
  • Senast inloggad: 2013-08-23, 23:49
    • Visa profil
Arne Jarrick har skrivit en del om detta att inte överskatta skillnaden i reaktion på ett barns död, förmodligen i Kärlekens makt och tårar.

2005-12-10, 21:04
Svar #8

Utloggad Anna-Carin Betzén

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1112
  • Senast inloggad: 2015-10-17, 22:16
    • Visa profil
    • www.btz.se
Jag skulle tro att sorgen var lika stor då som nu, men att chocken vid ett barns död nog är större idag, när det är så ovanligt.
 
I Årstafruns dagbok låter hon flera gånger under åren öppna gravvalvet där hennes barn vilar, för att se dem. Det känns mycket märkligt tycker jag, och man kan undra hur representativ hon var för sin samtid.

2005-12-11, 06:17
Svar #9

Utloggad Ingela Martenius

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1489
  • Senast inloggad: 2013-10-25, 18:20
    • Visa profil
I England brukade man fram till åtminstone sekelskiftet 1800 inte ha sina barn hemma de första två åren. Det här gällde inte bara fina familjer utan alla som hade råd. Barnen vistades hos en amma. Orsaken var främst att man inte ville fästa sig vid barn som det var så stor risk med att de inte skulle överleva. Ironin i det hela var att statistik visar att barn som lämnades bort hade en oerhört mycket sämre chans att överleva ...
Drottning Anne av Storbritannien (1665-1714) födde 17 barn; bara ett överlevde spädbarnsåldern men dog i den tidiga tonåren. Man kan undra hur hon mådde ...
 
Årstafrun skulle jag tro var ganska representativ; tänk bara på tavlor som målades - där de döda barnen helt självklart inkluderades med de levande! Man hade nog en mera jordnära syn på döden än vi har idag.
 
Ingela

2005-12-11, 07:33
Svar #10

Ulrika Eversdijk

Ingela; att se på barnen i sina gravar kan kanske liknas med hur nära kontakt man idag har med sitt ev. döda barn. Att man får se det hur ofta man vill innan begravning, had et hos sig, klä det, kistlägga det... De jag vet som drabbats har på många sätt känt att de fått tillräcklig kontakt med barnen innan begravning, så långt det är möjligt.

2005-12-11, 12:16
Svar #11

Utloggad Marianne Elfström

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 3498
  • Senast inloggad: 2019-07-16, 05:33
    • Visa profil
Hej!
 
Min farmors mor misste sin mor i mars och båda sina små barn, 4 resp 2 år gamla, i september 1889. Hon kallade 1889 för det svarta året.  
 
Till farmor gav hon rådet att när/om hon fick sorg och motgångar skulle hon arbeta, arbeta, arbeta.  
 
Man skulle aldrig låta motgångarna ta över så att man blev passiv utan man måste hela tiden sysselsätta sig för att skingra tankarna.
Kanske inte så lätt alla gånger när sorgen blev övermäktig?  
 
Mvh
Marianne

2005-12-11, 17:37
Svar #12

Ulrika Eversdijk

Marianne; ja, de släppte väl inte fram sorgen på det sätt många gör idag och som vi tillåts göra.

2005-12-12, 02:46
Svar #13

Utloggad Ingela Martenius

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1489
  • Senast inloggad: 2013-10-25, 18:20
    • Visa profil
Jo, jag tror visst att man släppte fram sorgen. Det finns en hel del bondedagböcker från 1800-talet som just beskriver hur svårt det var att mista ett barn. Men man gjorde ofta skillnad (minns att det var männen som skrev dessa dagböcker!): de riktigt späda var man mindre berörd av, däremot de barn man lärt känna kunde framkalla en nästan övermäktig sorg. Det var först det borgerliga projektet med start runt förra sekelskiftet som skulle tämja känslorna genom att man inte skulle visa dem; allmogen sågs som rå och obarkad just för att de så lätt gav efter för sina känslor och visade dem. I folkdräkterna kan man se gott om spår av hur man förstod att man sörjde (t.ex. det bourka-liknande plagg som användes i Skåne och helt dolde den som sörjde).
 
Förr hade man helt naturligt de döda hos sig. De låg ju hemma, i finrummet med öppet kistlock, från det de dog tills man skulle begrava dem. Det var alltså rejält med tid att ta farväl, också för vänner och bekanta. Utomlands har man fortfarande liknande seder: en väninna till mig, vars far dog i Schweiz, berättade för mig hur närmast chockad hon blev när de kom till sjukhuset för att ta farväl av fadern: han låg då fint klädd och sminkad i en öppen kista i ett särskilt besöksrum; på sjukhuset frågade man hur lång tid de ville att han skulle ligga där så att alla skulle hinna med att ta farväl... Det är ju först nu på de allra senaste åren som vi här i Sverige har börjat erkänna att man just har ett behov av att ta farväl av en människa, inte av en stängd kista. Men sminkad känns som om det är att gå lite för långt.
 
Ingela

2005-12-15, 23:09
Svar #14

Ulrika Eversdijk

Fick modern se ett dödfött barn eller ett barn som blev sent missfall?

2005-12-16, 20:35
Svar #15

Utloggad Ingela Martenius

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1489
  • Senast inloggad: 2013-10-25, 18:20
    • Visa profil
Ja naturligtvis. Kanske man undanhöll modern det om det var svårt missbildat eller så. Men man hade förr en mycket naturligare inställning till döden än vi har idag.
 
Hur det var med begravning av ett dödfött barn vet jag inte; kanske fick det inte begravas i vigd jord eftersom det inte var döpt? Det skrevs dock upp i födelseboken, jag har själv sett åtskilliga.
 
Ingela

2005-12-18, 06:37
Svar #16

Ulrika Eversdijk

Ingela; Idag är ju föräldrarna mycket delaktiga när ett barn dör, men för ett par årtionden sen fick de inte se barnen.Inställningen till döden tycks ha kommit o gått.

2018-01-28, 12:29
Svar #17

Utloggad Anita Hadadi

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 393
  • Senast inloggad: 2019-01-31, 14:35
    • Visa profil

I slutet av 30-talet i Stockholm vad gjorde man med barn som var dödfödda.Brändes dom?
Med vänlig hälsning Anita

 

Annonser



Marknaden

elgenstierna utan-bakgrund 270pxKöp och Sälj

Här kan du köpa eller sälja vidare böcker och andra produkter som är släktforskaren till hjälp.

Se de senast inlagda annonserna