Adoptioner och legalisering

[Linda Eriksson]

Jag har i min familj hittat ett barn som blivit legaliserat, och två som blivit adopterade, som jag har lite frågor om. Om någon vet svaren så får ni gärna höra av er!
 
 
1892 så föder Johanna Sofia Pettersson sonen Per August Edvin. Fadern uppges först vara okänd, men 1894 ändras detta till att han legaliserats av Peter August Nilsson, som Johanna gift sig med samma år. Betyder detta att Per faktiskt är Peters son, eller har Peter adopterat honom?
 
 
Josef Emanuel Nilsson, född 9 oktober 1886, har plötsligt två adoptivbarn på 20-talet - Elsa och Henry. Jag har inte lyckats spåra alla husförhörslängder, så jag vet inte exakt när barnen flyttat in hos Josef. Det var i en inflyttningslängd i Sånga från 1933 som jag upptäckte dem. Josef är då gift med Hilda Charlotta och har fler barn. 1935 flyttar Josef, Hilda och deras son, samt Hildas son, till Uppsala. Några dagar senare flyttar Henry till Frösunda i Stockholm. Elsa finns det inga spår av. Jag förstår inte riktigt vad det är som har hänt här. Henry var fortfarande ett barn vid tillfället, så han har ju knappast flyttat hemifrån för att arbeta, och om de verkligen var adopterade så skickar man ju inte bara iväg sina barn sådär. Kan dom kanske ha varit fosterbarn? All hjälp med att reda upp detta uppskattas!  
 
Mvh
Linda
 
(Meddelandet ändrat av Lieri 2010-05-09 17:19)
 
(Meddelandet ändrat av Lieri 2010-05-09 17:22)

[Per Thorsell]

Linda.
 
Det Du funnit beträffande Per visar att Peter August Nilsson själv uppgivit att han var far till Per. Bland släktforskare är det praxis att acceptera detta som ett faktum, om inte övertygande skäl talar däremot. Detsamma gäller barn födda inom äktenskap.
 
De andra två barnen förefaller ha varit fosterbarn. Det bästa vore om Du kunde studera församlingsböckerna. Där är sammanhanget troligen klarlagt.

[Monica E. Fogelqvist]

Hej Linda
 
Det är nog Josef Emanuel Nilsson som är far till Elsa och Henry. Enligt SCB-utdrag är han i alla fall far till Elsa. Modern är Justina Eugenia Andersson f.17/2 1887 i Brännkyrka.
 
Sömmerskan Justina flyttar tillsammans med de två barnen till Sånga år 1925 hon dör där den 3/11 1929 hon är då antecknad som ogift. Josef Emanuel Nilsson f. 9/10 1886 gifter sig med Hilda Charlotta Olsson i Färentuna den 19/12 1931 och sedan finns de två barnen Elsa och Henry i inflyttningslängden Sånga år 1933 tillsammans med Josef och Hilda och de två andra barnen.
 
Henry Emanuel Nilsson f. 9/2 1924 d. 1985, ogift man Ljusterög. 5/Hedström, Stockholm enligt CD:n Sveriges Dödbok 1947-2006.
 
Mvh
Monica

[Linda Eriksson]

Tack snälla för er information, Per och Monica!  
 
Om någon kanske kan hjälpa mig lite till, så skulle jag fortfarande gärna vilja veta vad som hände med Elsa och Henry runt 1935. Josef Emanuel, hans fru Hilda Charlotta, deras gemensamma son, samt Hildas son, flyttar då till Uppsala från Sånga. Bara några dagar senare finns det registrerat i utflyttningslängden att Henry flyttar till Frösunda i Stockholm. Han var 11 år vid tillfället (f. 9/2 1924) så jag förstår inte riktigt vart han har tagit vägen. Och Elsa hittar jag inga som helst spår av. Vilken information som helst som kan lösa detta uppskattas jättemycket.
 
Mvh
Linda

[Eva Gustafsson]

Min farmor fick två utomäktenskapliga barn, födda 1908 resp. 1913. I födelseböckerna finns ingen fader angiven (två olika församlingar). Barnen lär inte ha haft samme far. Några år senare - 1917 - träffade hon i en annan del av landet en man som hon gifte sig med. I vigselboken står antecknat att båda barnen blev legitimerade. Men hur är det möjligt? Maken var ju inte barnens far. Måste han inte i så fall ha erkänt sig vara deras far, farit med osanning alltså? Eller vilka regler gällde 1917? I äktenskapet föddes senare flera barn.

[Sylvia Leijon]

Hej Eva!
Jag undrar om det inte kan betyda att maken adopterde barnen så att de så att säga blev legitimerade i det äktenskapet.
 
Vänligen/Sylvia

[Eva Gustafsson]

Hej Sylvia,
Borde det inte i så fall framgå i församlingsboken? Och måste det inte antecknas i barnens födelseböcker att en adoption ägt rum? Även om det skulle ha skett med nån sorts automatik på grund av moderns giftermål? I barnens födelseböcker finns ingen anteckning om adoption.
Hälsningar
Eva

[Sylvia Leijon]

En vild gissning, men ibland måste man spåna:
 
Går det att följa makens flyttningar? Han kanske trots allt var biologisk far till barnen och hade bott i de olika socknarna.
Sylvia

[Ingela Martenius]

Barnen kan inte ha blivit legitimerade genom adoption, särskilt inte genom den adoption som infördes 1917 - en s.k. svag adoption som inte innebar att adoptivföräldern betraktades som riktig förälder. Barnet hade t.ex. begränsad arvsrätt efter adoptivföräldrarna, adoptionen kunde upphävas och banden med de biologiska föräldrarna klipptes inte.
 
Jag håller det för mera troligt att
1/ maken verkligen är barnens far. Det är ju inte nödvändigt att ha bott på samma ställe för att göra någon med barn...1907 och 1912 hade vi ett häftigt utbyggt järnvägsnät och alla reste omkring... Att modern senare träffar mannen från en annan landsända behöver ju inte alls betyda att hon inte träffade honom redan tidigare...
2/ maken tog på sig faderskapet för att modern krävde det för att gifta sig. Jag har sett ett annat fall där modern tvingade den nye maken att skriva på ett avtal om att han i alla avseenden skulle behandla hennes barn som sitt eget. Att få honom att ta på sig faderskapet är ju ännu effektivare.
 
Ingela

[Sylvia Leijon]

Ingela, du med dina gedigna kunskaper i juridik och annat brukar alltid komma med det förlösande svaret!
Dina två alternativ verkar vara de enda tänkbara.
Romantiker som jag är vill jag helst tro på det första, att de båda var kära i varandra och drogs till varandra, var de än befann sig!
Är man realist måste man förstås inse att det kanske aldrig går att få reda på hur det verkligen förhöll sig.
Såvida det inte dyker upp ett brev eller något annat som ger svaret.
Sylvia

[Chris Bingefors]

Fast fadern kan ha tagit på sig faderskapet frivilligt också! Det finns exempel på det.

[Ingela Martenius]

Frivilligt är alltid en glidande skala. Om man är pin kär i någon och listar ut att den enda  vägen till den andra personens hjärta går via barnen, så är ju frågan hur frivilligt erbjudandet att ta på sig faderskapet är, eller hur?
 
Jo, jag kan faktiskt tänka mig att de mötts tidigare, men han var kanske förlovad eller så, och det var därför det tog tid. I vilket fall - och oavsett var på frivillighetsskalan han låg - så var det ju en god gärning han gjorde.
 
Hmm. Nu var det ju faktiskt 1917. Och då bör Barnavårdsnämnden faktiskt just ha kommit igång - så det kan vara en god idé att kolla de kommunala arkiven! Och domböckerna. För någonstans måste det ha gjorts en faderskapsutredning, eller åtminstone klubbats att maken var fadern för att äktenskapet skall kunna vara legaliserande!
 
Japp, ibland kommer juridiken jag förslösade min ungdom på väl till pass!
 
Ingela

[Eva Gustafsson]

Hej,
tack för alla uppslag och tankar.  
Alternativet med att äkta maken trots allt skulle varit far till barnen är emellertid uteslutet. Min farmor uppgav själv (dock utan namns nämnande) att en annan man än maken var far till barnet som föddes 1908. Till barnet som föddes 1913 kan inte maken heller ha varit far. Makarna träffades långt senare.
Så därför förstår jag inte hur barnen kunde legaliseras vid vigseln. När jag följer familjen framåt efter 1917 så står för det äldsta barnet i församlingsböckerna s leg (legitimerad son), och samma för det yngre barnet, som tyvärr avled tidigt. Barnen födda i äktenskapet står som s resp. d (son, dotter). Så det finns en liten skillnad där.
/Eva

[Maud Svensson]

Din skepsis, Eva Gustafsson, till de svar du fått, är i högsta grad befogad.  
 
Från 1917 till åtminstone slutet av 1930-talet gjordes av de nybildade barnavårdsnämnderna (och av de nya barnavårdsmännen) inga som helst ansträngningar att utreda faderskap till uä barn i de fall där en man frivilligt påtog sig faderskap och försörjningsplikt.
 
(Meddelandet ändrat av mausve 2010-06-11 23:41)

[Chris Bingefors]

Jag håller med Maud, det var ibland ett enkelt sätt att adoptera. Att ta på sig faderskap i det syftet förekommer ibland även idag - känner till sådana exempel. Barnavårdsnämnden då var mest intresserade av att just få försörjningen ordnad, det var socknens/kommunens uppgift.

[Eva Gustafsson]

Då är det kanske ändå en slags adoption? Jag tänker kolla om det finns någon bouppteckning efter farmors make och se vilka arvingar som står upptagna där. Där borde väl adoptionen i så fall framgå? Det var 1941. Farmor dog senare.
/Eva

[Chris Bingefors]

Legitimerade han barnen som sina så behövdes ingen adoption, det var det som var vitsen med det hela. Men de bör ju finnas med på lika villkor i bouppteckningen. Inte som adopterade på den tiden som Ingela skriver, de hade svag adoption och räknades inte riktigt som likvärdiga.

[Eva Gustafsson]

Hej,
nu skall jag krångla till det hela lite...
Äktenskapet där de utomäktenskapliga barnen legitimerades ingicks 1917. Men några år senare upplöstes äktenskapet. Det då kvarvarande, 1908 födda barnet, var då 13 år, och det fanns syskon födda inom äktenskapet.
Upphörde legitimeringen då?
(Det är en rätt trasslig familj, detta...)
Och inte nog därmed, tio år senare kom makarna på andra tankar och gifte sig på nytt med varandra. Då var ju barnet som föddes 1908 vuxet. Kan legitimeringen fortfarande vara gällande iallafall? Jag tänker på ev. arvsrätt. Jag har inte hunnit kolla bouppteckningen än.
/Eva

[Chris Bingefors]

Det borde ju gälla, han hade ju på heder och samvete intygat att han var far till barnet. Men bou ger besked