Äldre inlägg (arkiv) till 2005-11-13

[Peter Funke (Aningen)]

- Det märks, sade Don Quijote, att du inte har en aning om äventyr. Det är jättar, och om du är rädd, så dra dig undan och läs dina böner. Jag däremot skall inlåta mig med dem i en våldsam och ojämn kamp. (Cervantes)
 
En av de stora fördelarna med Anbytarforum är att man har möjlighet att få råd och hjälp av andra forskare, ofta mycket kompetenta sådana dessutom. Den som lyder råd är vis, heter det ju!  
 
Dessvärre finns det ett fåtal som inte är här för att föra en dialog om forskningen, utan för att föra ut sina egna cementerade sanningar, hur oseriösa och ogrundade dessa än förefaller även vid en flyktig betraktelse. Dessa pseudoforskare verkar inte mottagliga för fakta i sin övertygelse, utan ju mer sakliga bemötanden de får, desto större betydelse tycks de tillmäta sina egna rön.
 
Men hoppa över de inläggen då!, föreslår förstås den snusförnuftige, men fullt så enkelt är det inte! Dels riskerar man stöta på dessa fåtal pseudodebattörer där man minst anar det, dels tar de utrymme från dem som försöker föra en saklig debatt i samma ämnen, och slutligen riskerar de skänka ett löjets skimmer över hela släktforskarrörelsen med sina väderkvarnar (eller luftslott, stenstoder och fina anor om man så vill).
 
Frågan är: tiga ihjäl eller försöka tala tillrätta? Dessvärre ser man mycket kompetenta forskare ideligen tala för döva öron, bollen kommer tillbaka över nät hur oren träffen än varit på andra sidan bordet, där färdighet har ersatts med spekulativ talang (som det kallas på något håll här). Faran med att lägga ner racketen i de matcherna, att inte bemöta irrlärorna, är att om de står oemotsagda kan nya forskare ta dem för sanningar. Därför bevittnar vi nu ett antal pågående maratonmatcher mellan kunskap och övertygelse...
 
Även om problematiken med DI tar sin berättigade plats i diskussionen just nu kanske en lika stor fara för forumets framtid är om de som inte ser väderkvarnarna och luftslotten skall tvingas dra sig tillbaka och låta dessa enstaka riddare fortsätta sina enmanskorståg mot vedertagna fakta?
 
Väl medveten om risken för att det här kan komma att anklagas för att vara en snobbdebatt tycker jag ändå att det är hög tid att debatten om forskning contra övertygelse kommer igång! Alltså: är det värt besväret att försöka frälsa den som redan blivit salig på sin egen tro?

[Benny Borgstrand]

Håller med ovanstående inlägg till fullo.
 
Har själv en släkttavla jag fått som jag från början när jag var helt grön sökte uppgifter på internet för att bekräfta.
Efter en tid här på forumet och tips från proffs så är det nu NOLL internet uppgifter som gäller,i stället har jag gått med i en del föreningar,beställt ÄSF alla volymer och mer är på ingående.
 
Nu går jag igenom antavlan namn för namn och stryker dom som inte kan verifieras med så säkra källor som går att få från medeltiden och fram till 1800 cirka.
Och för medeltiden är ju ÄSF ett bra och billigt köp tycker jag.
 
Nu är jag fortfarande grön och har mycket kvar att lära,men som tur var finns de ju en hel del proffs som gärna hjälper till.

[Kaj Andersson]

Det är en spännande vinkling som Aningen tar upp. De flesta som använder Anbytarforum ställer frågor, svarar, deltar i ett forskarsamhälle. Några av dem deltar i en debatt, och ett fåtal deltar enbart i en diskussion om forskningens villkor eller i principiella diskussioner. De sistnämnda är högljudda, kräver uppmärksamhet!
 
Trots allt verkar det som om Anbytarforum fungerar. Kan det vara så att Anbytarforum fyller flera viktiga funktioner? Jovisst är det så. Låt det vara så. Själv befinner jag mej i den skaran som har fått massor av stöd i min egen släktforskning av Marita (som  alltid försöker hjälpa till i Västgötagenerna), som har grälat med Carl-Fredrik Hanzon, Inkan m fl (om ideologiska eller principiella frågor). Egentligen borde ju ambitionen vara att fånga alla olika aspekter på släktforskning i Anbytarforum, vilket är fallet nu. Det måste finnas plats för forskning, humor, gräl och diskussioner lite på kanten.
 
Anbytarforum har gett mej massor av hjälp i min släktforskning, och dessutom många glada stunder framför datorn genom alla deltagares engagemang och oblyga uppträdanden. Det tycker jag borde få fortsätta! Det finns plats för alla, och det är en tillgång att alla deltar.
 
Mvh
/Kaj A.

[Michael Lundholm]

Peter,
 
Visst är det värt besväret och det verkar finnas många personer på AF som tycker det. Se bara på den fantastiska insats som Peter Sjölund och Kaj Janzon gör i den nu pågående diskussionen om Siggo Christophori. Många av Bure-diskussioner kännetecknas av dessa renhållningsaktioner men den här diskussionen är extra intressant. Det handlar nämligen inte bara om att bemöta grundlösa påståenden genom att hänvisa till etablerad forskning utan vi som följer diskussionstråden får också nya fakta i målet på löpande band. Dvs det handlar inte bara om att luta sig tillbaka mot etablerade auktoriteter (som tex herdaminnesförfattare) utan auktoriteternas påståenden konfronteras mot källmatrialet och visar sig inte hålla måttet.

[Peter Funke (Aningen)]

Instämmer förstås med er, och jag hoppas givetvis att Anbytarforum fortsätter att vara det breda forum det sannerligen är! Det som oroar mig är när dialogen  i vissa trådar utsätts för något som liknar en propagandamaskin på vilken uppmaningar om källforskning och besinning inte biter. Fantasi är nog bra, men när verklighetsförankringen lossnar helt på sina håll behövs det många som strävar med att försöka hålla grepp i förtöjningarna! Man märker ju att frustrationen ökar hos flera av dem som uppriktigt försöker hjälpa till, och andra som bara vill slippa utsättas för rena spekulationer kring sina förfäder verkar också att börja resignera så smått...

[Åke Forsmark]

För mej handlar detta om två olika fenomen. Det första är alla antavlor av varierande kvalit? som ligger på nätet. Jag själv tämligen ny som släktforskare, det vill säga att jag har hållit på ett tag, men arbete och annat kommer mellan, så det blir inte så intensivt. I början utgick jag från två olika antavlor som gjorts av synnerligen kvalificerade släktforskare som berörde vissa delar av mina anor. Därutöver har jag funnit mycket på internet. Sedan har jag träget försökt jämföra med originalkällor för att säkerställa att uppgifterna är korrekta. Så här i efterhand är jag förvånad över hur bra internet-källorna har varit. Vissa felaktigheter har jag förstås funnit, men det handlar nog om mindre än 10%. Jag har faktiskt funnit en del fel hos de gamla beprövade uvarna också. Så jag tycker inte att man ska förakta internetforskningen.
 
Den andra delen är när vissa personer driver teser långt bortom det att de blivit överbevisade. Själv har jag anor till Bure-släkten så jag brukar följa diskussionerna där. Där finns det flera personer som driver olika teser in absurdum och tillika ett antal personer som med aldrig sinande energi arbetar för att motbevisa olika påståenden. På så sätt har det kommit fram uppgifter och andra uppgifter har bevisats alltför grundlösa för att ta med i sin antavla. Ironiskt har dessa ivriga spridare av illa underbyggda antavlor istället kommit att bidra till ett klargörande av vad vi vet och vad vi inte vet om dessa ganska okända tider. Faktum är att jag tycker mej se att trots att antalet antavlor på nätet bara växer så blir det alltmer sällan man stöter på Tord i Byr.
 
Så tillbaka till grundfrågan: Vad ska man göra åt det? Mitt svar är att man ska fortsätta som hitills. Hoppas bara att folk orkar bemöta dessa spridare av illa underbyggda teorier i sak även i framgent. För vad finns det egentligen för alternativ? Ska man försöka hindra visa påståenden här på forumet och blunda för att de sprids fritt ute på nätet? Bättre att bemöta sådant här på forumet.

[Eivor Andersson (Ema)]

Till Peter Funke!
 
Vem skall utses till Frälsare eller Överstepräst och se till att ingen får ha teorier om vissa släkter ?
 
De som sökt bevis för att vissa släkter inte existerat kanske också blundar för andra fakta som finns?
Jag tycker inte att man skall ta ifrån människor sina önskedrömmar och hypoteser utan vara öppen för att diskutera deras åsikter också.
 
Det ingår väl också i demokratin.
 
Sedan finns det alltid överdrifter åt alla håll.
 
Eivor (icke adlig)

[Bo Olsson]

Ett intressant fenomen är ju att tillrättatalandet nästan uteslutande förekommer i diskusioner om adelssläkter. Påstår man felaktigt att man är släkt torpare Johansson i Långasjö är det knappast någon av tillrättavisarna som bryr sig. Även om jag själv är tacksam för hjälp att hitta rätt så tycker jag att tillrättavisandet ibland verkar ha lite Jante över sig.

[Jörgen Tollesson]

Det kan ju möjligen ha ett visst samband med att varken Elgenstierna eller någon annan har givit ut Svenska torpares ättartavlor... J

[Niclas Rosenbalck]

Att seriöst bemöta påståenden är viktigt som Peter Funke för fram, men om en vettvilling får fortsätta med fantasiinlägg efter fantasiinlägg måste det vara upp till anbytarvärden, inte någon Frälsare eller Överstepräst, att stoppa denne. Det finns regler även för anbytarforum som vi ska följa, även om vi tycker de strider mot våra egna värderingar om vad som är demokrati. Vi ser oftast bara våra rättigheter men glömmer våra skyldigheter. Stoppas inte en sådan av forumets regelansvarig (anbytarvärden) kommer en diskussion lätt att spåra ut, kanske till och med skrivs inlägg som tolkas som rena personangrepp. En mytoman för knappast in något mer av värde i debatterna. Det enda han tillför, precis som Peter Funke nämner, är att man som källkritiker tröttnar på att bemöta sådant trams. Verkligheten har annat att erbjuda än att man ska sitta och chatta bort tid som kan användas konstruktivt. Risken finns att en dylik flitig skribent, men ack så okunnig om släktforskning, får ett fritt spelrum då det hjälper föga att prata i motvind. Seriösa och underbyggda ifrågasättanden, även om de går mot vad man själv anser, välkomnas givetvis och måste få utlopp här på anbytarforum.  
 
Vill folk drömma och ljuga inför sig själva, låt dem göra det, men varför ska de få fortsätta ljuga och kräva utrymme i det offentliga rummet utan att folk reagerar över deras vanföreställningar?  Detta tror jag många läsare instämmer i. Hur stort utrymme ska en mytomanisk släktforskare få ?

[Lennart Lindström]

Hej
Såg rubriken, så jag hoppar in med ett inlägg, för jag representerar en helt annan forskargrupp, utanför släktforskarna. I mitt fall är orsaken enkel. Min släkt från mellersta Norrland (alla mina kända anor sedan 1500-talet har bott i en radie på ca 20 km med några enstaka undantag) är utredd in i botten av en av (som jag tror) Sveriges mest ansedda släktforskare.  
 
Det finns alltså inte mycket mer att göra där, även om enstaka nya händelser dyker upp. Jag tror ett ökande antal släktforskare mer eller mindre kommit till vägs ände. Vad gör man då?
 
I denna situation valde jag, att utifrån allt material jag hade, försöka lära mig och förstå Norrlands historia perioden 1000 - 1500. Givetvis fastnade jag efter något halvår i Bureätten, eller rättare sagt Buregenealogin. Och nu har jag definitivt fastnat i nuvarande Västerbottens historia, där svensk officiell historieskrivning och senaste forskarrön pekar i skilda riktningar. (Vi hoppas utgrävningarna längs Botniabanan ska för lång tid framåt skingra dimmolnen)
 
Jag har periodiskt lagt in inlägg under Bureätten. Själv finner jag diskussionerna där intressanta. Visst finns både predikanter och entusiaster etc etc, men också massor av källangivelser. Just nu försöker jag plöja igenom dem tillsammans med övrigt tillgängligt forskarmaterial (Umeå Universitet, Västerbottens Läns Museums skrifter etc).  
 
Rubriken är Kvalitet inom släktforskningen, men till slut hamnar vi alla i sannolikhetsbedömningar av olika hypoteser om historiska skeenden, därför att källmaterialet för släktforskning sinar. Och just då är detta forum (typ Bureätten) en unik källa till uppgifter. Även de legender som inte kan styrkas anser jag då värdefulla, men givetvis vet jag då att detta är legender.
 
Jag tror således att vi kommer att få ökande inslag av historieforskning i släktforskningen, och då kommer hypotes att ställas mot hypotes, där diskussionerna inom Bureätten är urtypen för detta. Själv har jag haft ovärderlig hjälp av alla de källangivelser, som man pekat på där.
 
Jag tror ingen kan eller bör försöka styra dessa diskussioner i en viss riktning. Forskningen bör vara fri. Tids nog lär sig alla ändå att följa vad flertalet av oss kallar kvalitet. En viss ödmjukhet är nog nödvändig. Själv ser jag i min egen forskning, att mycket av 1900-talets kvalité är rent nonsens idag.  
 
Inte osannolikt att detta gäller om hundra år också för oss som sysslar (lägger pussel?) med historieforskning kring tiden före det släkterna kan kartläggas

[Peter Funke (Aningen)]

Eivor, det är inte fråga om att ta ifrån någon deras önskedrömmar, men man kan kanske tillåta sig att önska (!)  att en och annan försökte upprätthålla en dialog istället för att oupphörligt rida på sina egna käpphästar...  
 
Personligen tycker jag inte att de som förgäves försökt ge svar blundar för andra fakta som finns - problemet är ju dessvärre att det inte har redovisats några andra fakta! Att göra valet att strunta i erfarna forskares enträgna råd att gå till källorna må vara en sak, men att ideligen torgföra egna tolkningar av andrahandsfakta som något slags sanning kan dessvärre inte sägas vara annat än ren historieförfalskning.
 
Anbytarforum är ingen diskussionssida vilken som helst utan administreras av Sveriges Släktforskarförbund. Det kanske är dags att väcka frågan om Förbundet skall ta på sig ansvaret för att upplåta plats för inlägg som saknar minsta ansats till saklig diskussion? (Även om man nogsamt påpekar att varje debattör är ansvarig för sina egna inlägg!)
 
Bo, att tillrättavisandena speciellt kommer i adelssläktstrådarna antar jag beror på två saker. För det första är det just där de hypotetiska resonemangen dykt upp, och för det andra råder det väl inget tvivel om att adelssläkterna är mer dokumenterade?

[Lennart Lindström]

Tillägg: Ett problem (ur mitt perspektiv) i detta forum är att någon alltför ofta ska ha rätt, även när frågan om rätt eller fel aldrig ställts.  
 
Och sedan skrivs inlägg efter inlägg för döva öron, förlåt, jag menar slutna ögon. Jag läser numera som regel då bara de två första

[Torsten Berglund]

Lennart,
Du skriver att du inte är aktiv släktforskare, men du tror ett ökande antal släktforskare mer eller mindre kommit till vägs ände. Vad gör man då?  
 
Jag har själv släktforskat i mer än 25 års tid och jag kan försäkra dig om att det för en släktforskare inte finns något som heter kommit till vägs ände. Även om du skulle lyckas utforska alla dina förfäder i antavlan så långt bakåt i tiden som källmaterialet håller och det bara är möjligt, så kan du säkert ägna resten av ditt liv åt att kartlägga vissa släkter i din antavla, följa upp alla ättlingar till bonden NN i X-by som levde på 1600-talet eller helt enkelt utreda en hel by, socken eller ett helt härad, eller forska om en viss yrkesgrupp (t ex smeder, båtsmän) osv.  
 
Att man som släktforskare dessutom blir intresserad av ett studera utvecklingen i lokalsamhället eller en viss region i historisk tid där ens förfäder levat och verkat, faller sig nog väldigt naturligt för flertalet av oss. Man vill helt enkelt veta mer om det samhälle som förfäderna var en del av.  
 
Jag delar därför inte din uppfattning om att vi kommer att få se ett ökande inslag av historieforskning i släktforskningen. Detta inslag finns redan där och har funnits där länge, även om perspektivet inom släktforskningen givetvis kommit att förskjutas under andra halvan av 1900-talet till att mer handla om 'vanligt folks' historia istället för nästan enbart samhällets översta skikt. Detta tack vare att släktforskningen växt till en stor folkrörelse och möjligheten att forska om förfädernas historia öppnats för vanligt folk genom att arkiven gjorts allt mer lättillgängliga.

[Lennart Lindström]

Torsten
Jag tror förhållandena är olika för olika delar av landet. Många andra släktforskare har i mitt fall redan gjort det mesta av det du säger. I detalj kartlagt de få gårdarna och byarna och dess människor, för de var inte särskilt många på 15-1600-talet. Det är utifrån detta jag nu söker mig ännu längre bakåt i tiden.

[Ingrid Wikberg (Inkan)]

Nämen Kajan! Har du verkligen GRÄLAT med mig? Hoppsan -en dum en - så har jag ej uppfattat det.
- Gräl är för mig något helt annat än spretiga diskussioner på nätet  
 
Med värme,
Inkan

[Per-Åke Borssén]

Vi talar ofta om fantasi som att fabulera - 'hitta på'. Att fantisera är, anser flera, en smått 'sjuklig' benägenhet att inte hålla sig till sanningen. Men fantasi kan ju även vara en rationell process för att lösa problem. En kreativ intelligens måste därför alltid beaktas som en tillgång. Förmåga att synliggöra komplexa sammanhang ur nya synvinklar är viktig.  
 
Att ur mängden av närliggande faktauppgifter skapa mönster och sammanhang och att blottlägga underliggande relationer, som mindre fantasifull betraktares preceptuella filter utestängt, betyder framsteg. Fantasi har en berättigad plats i all forskning. Så även här så att arbetshypoteser skapas och kan prövas.
 
Den fantasifulle forskaren ser problem som stimulerande möjlighet att gå vidare. Medan den ortodoxe forskaren ser möjligheter som problem att undvika.

[Torsten Berglund]

Ok, Lennart!
Jag inser att vi har olika perspektiv på vad släktforskning är. Du vill komma så långt bak i tiden som möjligt, medan jag med några exempel ville åskådliggöra att det finns betydligt fler och bredare perspektiv inom dagens släktforskning än att bara försöka följa sina förfäder i antavlan så långt bak i tiden som möjligt och helst ytterligare några steg till...
 
Vidare, Lennart (och Per-Åke), är förvisso hypotesformulering en viktig beståndsdel i all forskning som har något uttalat mål. Även inom släktforskningen är det ofta fruktbart och nödvändigt att ställa upp hypoteser som sedan testas mot verkligheten, d.v.s. i vårt fall olika slags källmaterial.  
 
Hypoteser är bra, så länge man inser att de bara är just hypoteser som man är beredd att förkasta om man inte kan finna något stöd för dem eller t.o.m. får kännedom om förhållanden eller fakta som falsifierar hypotesen. Problem uppstår dock när man är så förälskad eller fast i sin hypotes att man upphöjer den till sanning och inte bryr sig om att utsätta sin hypotes för något mer ingående test, eller åtminstone jämför den med var den aktuella forskningen kommit fram till inom ämnet. I sådana fall är hypotesen inte alls fruktbar utan istället enbart till skada. Den begränsar synen för forskaren som inte vill se andra möjligheter eller att det t.o.m. finns fakta som talar emot den egna hypotesens bärkraft. Tyvärr ser vi allt för många exempel på den senare sorten i vissa diskussionstrådar här på Anbytarforum.

[Peter Funke (Aningen)]

Per-Åke, fantasifullhet är absolut en tillgång i släktforskningen, liksom gott omdöme och ansvarskänsla...

[Torsten Berglund]

Bo,  
Är det inte också så (förutom det som Peter och Jörgen redan framfört) att när någon korrigerar en felaktig uppgift rörande vanliga bondeanor, så går detta flertalet läsare av anbytarforum obemärkt förbi? Sådana korrigeringar bemöts ju oftast med tacksamhet och fruktbart forskningsutbyte istället för upprördhet och långa och iögonfallande debatter.  
 
I alla fall är min erfarenhet härifrån och i andra släktforskarsammanhang att så länge det enbart rör sig om vanligt folk så är det i allmänhet bara tacksamt att få hjälp med korrigeringar. Ifrågasätter eller korrigerar någon däremot uppgifter om en frågeställares/uppgiftslämnares förment adliga eller kungliga härkomst, då riskerar man att bemötas med indignation, agressivitet och i värsta fall rena personangrepp.

[Bo Olsson]

Jodå Torsten det stämmer nog. Personligen tycker jag att all felrättning är välkommen. Jag har vid flera tillfällen hamnat fel och det har betytt att ett stort antal personer i mitt register har raderats, men hellre ett fåtal anor som är korrekta än hundratals som är tveksamma. Ibland avfärdas dock adliga personer som icke existerande bara för att de inte finns nämnda i Elgenstierna, som väl också är en sekundärkälla, trots att det finns stöd i andra källor, såsom kyrkoarkiven. Nu tänker jag inte på någon nu pågående diskussion för den tänker jag lägga mig i, men ibland tycker jag att man tar i lite väl hårt när man avfärdar någons tankar om någon adlig släkt, nästan som om alla felrättare reser sig som en man för att sabla ner den som tänker fel. Jag tycker att stämningen under adelsrubrikerna oftar tenderar att bli mycket hetsigare än under andra rubriker.
 
Om jag får ta ett exempel från mitt förra yrke som mikrobiolog inom sjukvården. I början på 80-talet blev två forskare inom mikrobiologin allmänt förlöjligade av forskaretablisemanget. De blev mer eller mindre behandlade som tokar. I år fick de Nobellpriset i medicin på grund av sin upptäck av Helicobacter pylorii, magsårsbakterien.
 
MVH
 
Bo Olsson

[Stefan Simander]

Bo, visst finns det flera exempel på att forskare inom många områden blivit förlöjligade som gjort nya upptäckter som varit bättre än de tidigare kända och då allmänt vedertagnam
 
När det gäller hypoteser om adels- och kungaanor, samt en del andra långtgående hypoteser om de äldsta delarna av Bureätten, samt eventuella genealogiska kopplingar till runstenar och arkeologiska fynd så är det naturligtvis lika viktigt som annars att redovisa källor och andra faktorer som gör att man tror som man gör.
 
Dessutom har det varit flera exempel på att de som kommer med dessa hypoteser har blivit väldigt upprörda när de efterfrågas underlagen för sina tankar eller ges tips på vedertagna källor och erfarna forskares resultat, vilket är ytterst beklagligt.

[Bo Olsson]

Jag håller med vad du skriver Stefan.

[Per Göthe]

Jag deffinetivt med ovanstående. Vissa diskussioner blir helt fördärvade.
Att fantisera ihop ett släktträd är en sak!
Men att källkritiskt bygga upp ett är deffinetivt en annan sak!
Många gånger har man själv haft nytta av rättelser man har fått på nätet angående en del anor. Flera gånger har man även fått tips om var man kan finna anor även fått hjälp med anor bakåt, samt att även dela med sig om sådant man själv hittat.  
Det heter ju anbytarforum, vilket jag tar som att man skall kunna ge och ta (både information och tips). Men som alltid bör man väl kolla uppgifterna själv (i den mån man kan).
Att bara klandra ner andra, påstå att någon har fel (trots källhänvisningar,utan att kontrollera eller visa nya utredningar) eller komma med rena fantasier (utan relevans och källhänvisningar) tycker jag i många fall inte hör hemma på anbytarforum. Risken kan annars vara att man skrämmer iväg nybörjare (som ibland kan vara mkt osäkra i början).
 
Det är trots allt mänskligt att fela.
 
Ödmjukt Per (Obs! jag hoppas inte jag skrev rörigt nu, för jag har dessvärre en förmåga att röra till det i onödan. d.s)

[Johan Brandt t. Grevnäs]

Hej!
Vad gäller primärkällor, som släktforskningen använder sig av, så skall även de först identifieras som relevanta källor och sedan tolkas. Tolkningens resultat kan inte utöver det tekniska kallas för rätt eller fel. Tolkning är bara en tolkning. Sedan sammanställer vi våra uppgifter och blir övertygade av resultatet. Ifall andra blir det även efter en kritisk granskning har vi nått för tillfället något godtagbart.
Metoden (min ungefärliga skildring av den såkallade vetenskapliga) inom genealogien och insikten om dess relativitet i praktiken borde göra oss ödmjuka.
Det gäller inte forskning vs. övertygelse utan metod vs. metod och övertygelse vs. övertygelse.
(Jag sätter här inga citationstecken någonstans - det må var och en själv tänka ut på de ställen de själva inte är övertygade om).

[Ingrid Wikberg (Inkan)]

Elegant Johan! Mycket elegant.
 
tack
Inkan

[Anders Ryberg]

Dock handlar genealogin om att utforska en högst konkret verklighet, för att vara krass i grunden vem fick vilka barn med vem?
Och för varje person finns det bara en korrekt fader och en korrekt modder. Det är dessa vi försöker hitta.
(Bra att påminna om den handfasta biologi vi jobbar med ibland...)

[Per-Åke Borssén]

Bengt Hildebrand skrev ”/./ även indicier äro en art av bevisning, grundande sig på bestämda historiska utgångspunkter, men inte tomt prat.”  
 
Eftersom det ofta är en sådan situation, där indicierbevisning kommer ifråga, som den ojämlika kampen  uppkommer, vore det intressant att få en precisering av kvalitetsaspekterna för en indicierbevisning. Här gäller ju ofta bedömningar av indicierakternas relevans i sammanhanget.

[Per-Åke Borssén]

Bengt Hildebrand skrev ”/./ även indicier äro en art av bevisning, grundande sig på bestämda historiska utgångspunkter, men inte tomt prat.”  
 
Eftersom det ofta är en sådan situation, där indicierbevisning kommer ifråga, som den ojämlika kampen  uppkommer, vore det intressant att få en precisering av kvalitetsaspekterna för en indicierbevisning. Här gäller ju ofta bedömningar av indicierakternas relevans i sammanhanget.

[Kaj Janzon]

Jag har tidigare i annat sammanhang kort kommenterat vissa eleganta id?er, ytterst härrörande från Richard Rorty och andra förkunnare av den amerikanska pragmatiska filosofin.  
 
Enligt den gör vi egentligen fel när vi kommer in från regnet och påstår att det de facto regnar där ute. Det är ju i själva verket endast vår tolkning att det regnar. Vi ska alltså inte dra några alltför långt gående slutsatser av att vi (enligt vår högst personliga tolkning) har blivit blöta.
 
I stället ska vi, medan vi vrider vattnet ur mössan, säga att jag gick ut och förvärvade föreställningen att det regnade och invänta reaktionerna på detta häpnadsväckande förslag. Om alla nickar instämmande och ingen säger emot oss, då kan vi säga att det för tillfället råder enighet om vad regn är för något och vad det kan ha för konsekvenser.  
 
Denna enighet kan dock inte diskuteras i termer av sant eller falskt. Den är ju bara ett resultat av ett antal likformiga tolkningar, vilka inte har någonting alls att göra med det som faktiskt har hänt där ute, för det kan vi överhuvudtaget, enligt denna filosofiska riktning, inte veta någonting om.
 
Min tolkning av denna filosofiska riktnings utsagor är därför att de är oanvändbara för praktisk forskning. De är dessutom inte ens avsedda att tillämpas i sådana sammahang utan snarare för samhällspolitiska (styrnings)syften.
 
Den väsentliga frågan att ställa är enligt denna filosofiska skola nämligen inte om något är rätt eller fel, utan: vad får denna tolkning för (samhälleliga) konsekvenser?
 
Min högst personliga tolkning är därför att i forskningsammanhang är denna filosofiska riktnings handlingsanvisningar att betrakta som s k struntprat.