Släktbok, måste man vara snäll?

[Susanne Pettersson]

Skall man försköna och undanhålla fakta i en släktbok? I släktforskningen längre tillbaks vet man ju i regel inte vad det var för personligheter, men när det gäller föräldrar, mor- och farföräldrar så har man egna minnen från dem. En ana till mig var som dr Jekyll och mr Hyde, var beräknande manipulativ och antingen fjäskande eller elak. Ni kan ju gissa vilken kategori jag hörde till. Men, min fundering är nu, skall jag utesluta allt det där och bara ta med korta fakta om personen, eller skall jag vara ärlig? Vad tycker ni?

[Patrick von Brömsen]

God morgon Susanne!
 
Varför inte vara diplomatisk i frågan.
 
Synonymer finns det gott om  
 
Skulle man skriva om sig själv hade man nog valt att försköna en del (snarare utesluta : ). Men nu är det ju som jag förstår avlidna, så det kan ju i närtid skapa problem om någon från den andra sidan inte håller med dig (och så är det ju alltid).
 
Personligen så skriver jag det mesta jag anser mig ha belägg för, framför allt olika sjukdomstillstånd/tillkortakommande, Jag räknar här in ex. dålig hörsel och glasögon, även djävliga o.s.v. Detta för att kommande generationer skall få en så bra överblick som möjligt.
 
Så frågan blir då också kanske för vem du skriver din bok, din sida? Alla sidor? Är du beredd att betala priset?
 
Vänligen Patrick ( som nu går ut i det underbara solskensljuset  )

[Ingemar Gollungberg]

Försköna finns ingen anledning att göra. Undanhålla fakta bör man heller inte göra. Men fakta skall vara fakta och inte vad man tycker om en person. Man kan uppfattas olika av olika människor. Att likna någon vid dr Jäkil och mr Hyde i en släktforskning är nog inte lämpligt. Är det däremot frågan om en sjukdom som utlöser dessa beteenden så bör man ange sjukdomen. Att vara sjuk är inte skamligt nu för tiden men det kanske var så en gång och det finns fortfarande i vissa länder där man gärna undanhåller sådana uppgifter.
 
Så sent som på 60-talet stötte jag på uppgifter i kyrkböcker där man angett en människa som idiot. Det låter främmande idag och många som fick den stämpeln då betraktas idag som friska.
 
Hur långt kan man då gå i beskrivningen av en annan människas beteende. Kan man tex skriva att han ibland hade ett hetsigt humör? Några har kanske uppfattat personen så medan andra inte har fått den uppfattningen. Försiktighet kan vara en bra tumregel men när det gäller sjukdomar så bör man skriva ut.

[Kristina Gunnarsdotter]

Man ska alltid skilja på fakta och värderingar. Det är en grundregel i all text. Varför ska man beskriva en persons beteende i en släktbok?

[Michael Lundholm]

Jag tycker man ska fundera för vem man skriver, vem man vill ska läsa? För en kategori, kanske en del av släkten vill man vara mer öppenhjärtlig än man vill eller tycker sig kunna för en annan kategori. Det kanske är flera olika berättelser man har i själva verket. En annan fråga är sedan kanske vad som är viktigt att berätta? En berättelse om en person med flera sidor kan vara nog så ömsint och omtänksam om den görs på rätt sätt. Vissa saker och händelser kanske dock gör sig bäst glömda medan andra kanske inte borde lämna levande mans minne. Sedan kan man fråga sig när det ska läsas/berättas? Måste det spridas nu eller kan det vänta till senare?  
 
Inser att detta bara var en massa frågor och inga svar. Man måste nog fundera och använda sitt omdöme (fingertoppskänsla är väl uttrycket).

[Susanne Pettersson]

Tack för feedback!
Ja, det är klart man skall vara försiktig med hur man beskriver en person. Jag kan tycka att det är trevligt med en personlig beskrivning av en person om man kan. T.ex vad de hade för intresse eller egenskaper, det berikar och blir lite personligt.
Sunt förnuft och god ton får råda  
 
MVH
Susanne