Torpare

[Olle Elm]

Hej,
Kan någon kort redogöra för förhållandet mellan backtugan, resp torpets förhållande till mantal, eller hänvisa till någon bra redogörelse.
Min fråga föranleds av att jag just nu utreder en backstuga i Vireda socken där innehavaren efterhand benämns torpare och där han så småningom också antecknas ur mantal. Vad betyder det t ex?
Det var länge sedan jag sysslade med 1800-talsforskning och behöver en uppfräschning ;o)
Vänligen,
Olle Elm
 
Inlägget har flyttats hit från den numera raderade rubriken Övriga ämnen » 46 Ordet är fritt om släktforskning » Backstugsittare och torpare. / Moderator Yrken

[Jörgen Tollesson]

Utan att göra anspråk på att vara någon expert...  
 
Om jag inte alldeles har missuppfattat det hela så är skillnaden mellan torp och backstuga att det till torpet hör jordbruksmark, vilket inte är fallet med backstugan.
 
Varken torpet eller backstugan är någon självständig fastighet, utan en del av den gård de lyder under. Om de avstyckas till egna fastigheter, så kallas de därefter för jordlägenheter (och torparen eller backstugusittaren blir jordägare [fint värre  ] - d.v.s. om torpet inte är stort nog att bli satt i mantal, då det i fortsättningen räknas som en gård.  
 
En fastighet är alltså en gård om den är mantalssatt, och en lägenhet om den inte är det. Och ett torp eller en backstuga är ingen fastighet över huvud taget.
 
Ur mantal lär betyda att torparen/backstugusittaren är befriad från mantalspenningen, och har alltså i så fall inte något att göra med mantalssättningen av fastigheten.
 
Så var det källan till dessa uppgifter... Duger det med beprövad erfarenhet?  
 
Inlägget har flyttats hit från den numera raderade rubriken Övriga ämnen » 46 Ordet är fritt om släktforskning » Backstugsittare och torpare. / Moderator Yrken

[Olle Elm]

Hej Jörgen Tollesson,
Tack för Ditt svar! Källan stämde f ö med min liknande .. Och det där med ur mantal borde jag förstått - alltså mantalspenningen. Nästa fas i utförsbacken blev för den här personen sjuklig, utfattig där väl det senare också torde stå för oförmögen att betala skatt. Vid en hastig genomgång av Clemensson, Släktforska steg för steg, kan jag inte se att han berör dessa frågor. Inte heller Lunsjö, Släktforskarens uppslagsbok - vad jag kan se.
Vänligen,
Olle
 
Inlägget har flyttats hit från den numera raderade rubriken Övriga ämnen » 46 Ordet är fritt om släktforskning » Backstugsittare och torpare. / Moderator Yrken

[Elisabeth Thorsell]

Olle, en bra hjälp för att använda mantalslängdernan på bästa vis är att läsa Håkan Skogsjös häfte om dessa. Det kom ut som ett specialhäfte av Släkthistoriskt Forum 1989, men säljs sedan länge separat. Titta i Rötter-bokhandeln.
 
Inlägget har flyttats hit från den numera raderade rubriken Övriga ämnen » 46 Ordet är fritt om släktforskning » Backstugsittare och torpare. / Moderator Yrken

[Tom Barckman]

Torpare som yrkesbenämning under första hälften av 1800-talet. Är det liktydligt med en självägande småbrukare? Eller är denne arrendator under en annan gård?
Tom

[Gunnar Håkansson]

Benämningen torpare kunde avse litet olika förhållanden. Normalt hade en torpare kontrakt på att han fick lov att bruka ett visst jordstycke, bygga hus på det, nyttja ved och virke ur gårdens skog, liksom bete för ett specificerat antal husdjur. Kontraktet gällde för många år, normalt 49 eller livstid. Arrendet kunde ibland betalas i pengar, men vanligen i dagsverken.
Torparen ägde alltså sina hus (och var normalt skyldig att avlägsna dem, när kontraktet upphörde att gälla), men inte sin jord (även om han ofta nog hade röjt den själv).
Torparsystemet avvecklades efter hand. Det ersattes till en början med statarsystemet (vad än proletärförfattarna ansåg, så hade faktiskt statarna i allmänhet det ekonomiskt bättre än torparna) (å andra sidan ville statarna helst bo för sig själva, exempelvis i nedlagda torpstugor, inte i statarlängor); senare möjliggjorde ensittarlagen, att torparna kunde friköpa den jord de brukat och erhålla den eftersträvade titeln hemmansägare (även om hemmanet var alldeles för litet att leva på, egentligen). Arrende i form av dagsverken förbjöds 1949, har jag sett en uppgift om.
Många av de små stugor, som numera kallas torp, har aldrig varit detta. Och några av de lämningar ute i skogen, som alla hembygdsföreningar med självaktning har inventerat (eftersom Riksantikvarieämbetet i sin allvishet har ansett sådana lämningar ointressanta), har inte ens varit bostäder.

[Göran Stenberg]

Ordet har väl också en litet oregelbunden geografisk spridning. Jag har en känsla av att det inte varit lika vanligt i norra Sverige, där man i stället använt benämningar som backstugusittare, inhysesman o s v. Har jag rätt eller har jag fel?

[Tom Barckman]

Gunnar! Tack för ditt uttömmande svar.
Men om du nu säger att många av de numera s k torpen inte varit torp, ja inte ens bebodda. Vad har dessa då varit?
 
Göran! Har inte backstugusittare också använt i t ex Småland?

[Irma Ridbäck]

Ivan Svanström anger i sin bok Torparna, (LTs förlag 1975), att det var med 1943 års arrendelagstiftning som torparinstitutionen upphörde. Han berör också Torpkommissionens verksamhet och betänkande, tillsatt 1909, som tog upp bl.a. torpinstitutionens särskilda karaktär, torparklassens tillbakagång, men också friköpsrörelsen och egnahemslåneverksamheten och även emigrationen. Kommissionen tog också upp torparnas bostadsförhållanden.  
När vi talar om torpare så kan det tidigt 1900-tal vara frågan om en statkarl som får arrendera ett torp med dagsverkskyldighet. I ett kontrakt från Västerlövsta socken finns även tillskrivet en ny del i kontraktet. När torparen vid ålderdom inte kunde utföra sina arrendedagsverken utan i stället fick betala en summa om femtio öre varje dag. (1908).  
 Svanström påvisar också att torparna utgjorde en väl avgränsad grupp mellan arrendatorer och backstugusittare.

[Gunnar Håkansson]

De stugor som numera kallas torp men egentligen inte varit det, kan ha varit backstugor, gatehus, byggnader på lägenheter, undantagshus eller andra hus på ofri grund eller på av husägaren friköpt mark. Ordet har helt enkelt varit enkelt och praktiskt att använda för mera än det ursprungligen avsåg, i synnerhet som den ursprungliga innebörden upphörde 1943 (tack Irma!).
Lämningar i skogen är inte alltid så lätta att identifiera. Där finns mängder av odlingsrösen, fångstgropar, kolbottnar, järnframställningsugnar och annat, som den glade amatören mycket väl kan anta vara det sökta torpet, medan dess rester (som mycket väl kan ha legat i närheten någonstans) har försvunnit på ett eller annat sätt (övervuxna, nerrasade i grop (grävlingar är fantastiskt bra på att underminera), förstörda vid markberedning, använda som vägfyllning...)
Jag har läst en redogörelse för en arkeologisk utgrävning i Värmland, där man för ovanlighetens skull grävde ut vad som allmänt ansågs ha varit ett torp från början av 1800-talet. Det visade sig i stället vara en betydligt äldre (och tidigt övergiven) boplats av annat slag.
Det är inte avsikten att nedvärdera torpinventeringar; de är tvärtom en värdefull del av kulturminnesvården. Avsikten är snarare den motsatta: att få de kulturvårdande myndigheterna att ägna någon möda även åt denna, av dem försummade, del av kulturarvet.

[Gunnar Håkansson]

Göran!
Du har säkert alldeles rätt i att torp och torpare varit ovanligare i norra Sverige. De har också varit mycket ovanliga i södra Skåne. Men backstusittare, inhyses och husmän var andra kategorier, som fanns även där torpare var vanliga.
Backstugor hade ingen jord (utom möjligen ett litet kålland). Därmed ett billigare arrende (färre dagsverken). Ursprungligen avsågs byggnader med en eller två ytterväggar ersatta med ingrävning i en backsluttning.
Inhyses var helt enkelt hyresgäster på ett eller annat sätt. Ofta nog inte med egen lägenhet eller ens eget rum.
Husmän och huskvinnor är en kategori, som är något svårare att få grepp om. Enligt vad jag förstått var det inhyses folk, men de hade sett bättre dagar (tidigare varit självägande eller åbor). Detta kan dock variera; en invånare i ett gatehus (som bara lär ha funnits i Skåne) har ibland benämnts husman i stället för det korrektare gatehusman.

[Göran Stenberg]

Tack för era inlägg, Irma och Gunnar! Därvid kom jag att tänka på en senare sorts torpare, de s k kronotorparna på olika kolonat i övre Norrlands inland. Se t ex Eichwurzel, Goldstein & Larsson, Slutdikat, 1978. Här finns det också akademisk forskning från senare tid. Dessa kronotorpare från 1900-talets första hälft är kanske de torpare som varit vanligast i Norrbotten.

[Tom Barckman]

Jag är inte insatt i hur Hembygdsföreningarna jobbat med sina torpinventeringar.
Det förespeglade mig att de, t ex via gamla kartor, på bästa sätt fick verifierat att ett torp var ett torp. Innan man kallade det ett torp.
I min släktforskning skulle jag aldrig ta mig före att kalla något för något, om det inte är klart utskrivet i t ex kyrkboken. Inte skulle jag t ex k omvandla benämningen fint folk (har jag iofs inte sett) för adel.
Tom

[Göran Stenberg]

Fast det finns ju ett nästan arkitektoniskt begrepp torp el torpstuga, som inte har att göra med det kamerala ursprunget. Jämför ord som torpargrund och att många kallar sina sommarnöjen för torp oavsett historiken.

[Anna Martinsson]

Det är nog väldigt olika från en Hembygdsförening till en annan om de gjort torpinventeringar eller ej. Jag håller själv på att forska om en kronopark och de torpare som bott där under den tiden och före det blev kronopark. Det är inte precis det lättaste. Att lokalisera torpen i naturen är inte heller särskilt lätt eftersom mycket har ändrat sig i landskapet sedan kartorna ritades. Skogsmaskiner är också väldigt bra på att utplåna rester av torp.

[Göran Stenberg]

Allt som dokumenteras är väl bra. Problemet med vår tid är annars att mycket av det gamla glöms bort.

[Olle Elm]

Det fins säkert många fina torpinventeringar. Själv har jag studerat den som numera finns på Gränna hembygdsförenings hemsida. Gå till flikarna under Torp så hittar ni mer material.
 
Har roat mig med att kartlägga alla som bott i en backstuga i Vireda socken i norra Småland och publicerade den artikeln i Shf. Numera finns den här under länken Backstugan Nybygget och dess invånare, om någon vill ta en titt på huset där min farmor född 1875, hennes mor född 1846, och hennes mormor född 1822 alla bott.  
Vänligen,
Olle Elm

[Torgeir Karlin]

Jeg er interessert i å få vite mere om yrket torpare på slutet av 1700 talet og begynnelsen av 1800 talet. grunnen til det er at jeg har funnet torpare i min familj. det er mine tipp-tipp oldeforeldre. de het Jan Jansson, født 16.01.1792 og hans hustru britta bengtsdotter født 1795 i Gillberga. Håper noen kan gi meg noe info om dette.

[Elin Wahlgren]

Jag har hittat en bra text som beskriver torparens liv, det fanns olika typer av torpare och här kan du läsa lite om hur de hade det.
 
http://www.torparna.com/articles/crofterliving.html
 
/Elin

[Eivor Gunnarsson]

Jag undrar vad som krävdes för att någon skulle benämnas torpare? Måste man vara torpare under en gård eller kan torpare också vara en benämning på någon som bara äger en liten jordplätt? Tittar man i husförhörslängderna från 1800-talet fanns en hel del stugor som kallades torp, även om stugägaren står för t.ex 1/16 mantal. Är man verkligen underställd en gård om man står som ägare till mark? För tydlighetens skull kan nämnas att jag forskar på norra Halland, där det inte fanns/finns så många stora gårdar som skulle kräva dagsverstorpare.


Vänliga hälsningar


Eivor Gunnarsson