Jarl, gammalt nordiskt ord, som urspr. synes ha avsett en fri man i allm. Redan i eddadikterna (?Rigs?ula?) möter man j. i betydelsen förnäm högättad man. Det etymologiskt identiska angelsaxiska eorl, eng. earl, har under inflytande från Danmark övergått till ämbetstitel på vissa högre ämbetsmän (greve, lat. comes). Jfr E a r l.
Redan tidigt finner man i Norden principen om blott e n j. som konungens högste ämbetsman. S v e r i g e s j a r l (lat. dux el. comes Sueciae) var åtm. sedan 1100-talet den förnämste i riket näst konungen. Särskilt hade han uppsikt över krigsmakten till sjöss, ledungen. De flesta svenska j., om vilka källorna lämna någon säkrare kännedom, tillhörde Folkungaätten. Det två mest ryktbara voro B i r g e r B r o s a och B i r g e r j a r l (se dessa ord). Med den senare försvinner jarltiteln i Sverige för att efterträdas av hertigtiteln (på latin översättas både jarl och hertig med dux. På 1300-talet omtalas visserligen i Sverige en man med jarltitel, näml. Erengisle Sunesson, men denne var ej svensk j., utan j. av Orkneyöarna.
Referens: Tunberg, S. (1946) ?Jarl? i Nordisk familjebok, tionde bandet, tredje väsentligt omarbetade upplagan, sp. 1021.
Birger jarl (observera det gemena j:et) tog sig alltså inte namnet Jarl. Det är helt enkelt en efterställd titel.
Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
Köp och Sälj
Cookie policy