Hjälpsmed

[Johan Håkanson-Lindberg]

Jag har en vid Svabensverk boende anfader, som då han 1822 dör och begravs uppges vara hammarsmed, men i mantalslängderna endast kallas hjälpsmed. Under ett år kallas han även eldvaktare, men kan detta begrepp bara sammanfattas med begreppet hjälpsmed? Hade hjälpsmederna några andra uppgifter, som gör att denna titel hellre borde användas i en biografi om honom?

[Johan Håkanson-Lindberg]

Tilläggas bör att min anfader under flera år tidigare kallas mästersmed, så han hade då uppenbarligen erhållit mästarbrev.
 
Har någon här någon uppfattning om varför häradsskrivaren senare berövar honom på denna hans titel?
 
Även i husförhörslängden har titeln mästersmed strukits och ersatts med hjälpsmed.

[Mats Sundqvist]

Jag kan hitta två anledningar som det kan röra sig om. Den första mest trolig:  
 
Antingen har han upphört att arbeta som mästersmed och om jag förstått det rätt så var det fråga om en auktorisation som behövde underhållas.  
Eller så har han gjort sämre ifrån sig och därmed berövats titeln, fått återgå till att bli en vanlig smed.
 
Vad säger andra smedforskare?

[Ulf Dahlberg]

Visserligen inte så påläst beträffande smedtitulering, men en funderan må vara tillåten. Kan degraderingen bero på någon skada eller ålder? Enligt det som skrivits om den gamla goda tiden så var folk en förbrukningsvara. Kunde de inte prestera så fanns alternativet ibland att gå med på degradering och få någon smula istället för ingenting.
 
Variationer fanns givetvis, vissa ställen var det bara att gå, på andra håll kunde de få någon pension.
 
I samband med begravning verkar det inte vara så ovanligt att titulering användes som kanske inte var alldeles korrekt. Ofta användes en högre titulering än gällande.

[Sven-Ove Brattström]

Mästersmed var han ju livet ut. Men han var inte längre anställd som det.
Ibland ser man att en smed fått anställning som hjälpsmed i väntan på en tjänst som mästersven eller mästersmed. Men oftast var det nog beroende på att smeden inte kunde arbeta som förut, kanske beroende på en skada eller problem med andningen, de var utsatta för mycket sot och rök i sin arbetsvardag.
 
Du refererar till mantalslängderna i din fråga, Svabens bruk finns också i husförhörslängderna från grundandet 1804. Du finner bruket i Alfta (X).

[LarsOlof Lööf]

Hej,
 
Vill bara skriva att jag håller med Ulf Dahlberg, mest troligt är väl att han drabbats av någon skada och inte kunde verka som vanligt, det var ju heller inte helt ovanligt att smeder blev gratialister, dvs just pensionärer när de blev äldre och orkeslösa. Reträttposten som eldvakt var heller inte helt ovanlig, som väl precis ovan pensionär.
Någon om titulatur kring smeder: den är faktiskt ganska knepig, det finns ju så många sorts smeder: rangordning för hammarsmeder var ju mästare, gesäller/svenner och lärdrängar/lärpojkar. Frågan blir då om man alltid ville sätta ut hammar--- före följdtiteln, det kanske var självklart?  
 
Då har vi bara talat om de grovsmeder som arbetade vid järnbruken och framställde stångjärnet, som sedan skulle exporteras eller föras till någon större ort för vidare förädling. Ofta tänker vi då inte på de smeder som var verksamma i städerna eller inom andra områden, som vi med ett samlingsnamn ofta kallar klensmeder: pistolsmeder, bössmeder, pipsmeder, harnesksmeder, låssmeder, beslagssmeder, sporrsmeder, svärdsmeder osv. Dessa hade ju också gesäller och lärdrängar/lärpojkar. Är en förfader stångjärnssmed och verksam vid ett järnbruk är det nog mest logiskt att använda termerna Hammarsmedsmästare, hammarsmedsgesäll och lärpojk - för att särskilja dem från klensmedernas stora skara.
 
Källäge: den riktiga termen kan väl sägas vara den som brukas inom järnbruket självt, är dess räkenskaper bevarade är det formodligen rätt och riktigt att titta på vad smeden kallades i bruksräkenskaperna. Mer sekundära källor för yrkesnamn, såsom kyrkböcker och domböcker kan nog enbart öka på förvirringen. Präster och tingssekreterare kan nog tänkas vara ganska lättsinniga eller skall vi säga okunniga om titulaturen, så då får man nog själv välja en passande titel för den förfader som hade en syssla som smed eller välja en titel som ofta/oftast återkommer i alla de källor man har framför sig och som man hanterar.
hälsningar LarsO

[Johan Håkanson-Lindberg]

Stort tack till Mats, Ulf, Sven-Ove och Lars Olof för svaren!
 
Det verkar mycket riktigt som att min anfader har pensionerats, och att detta är en rimlig förklaring till hans senare titulatur. Eftersom han under många år var mästare, och bara arbetade som hjälpsmed under de senare åren, har jag valt att titulera honom hammarsmedmästare och inte hjälpsmed.
 
Jag instämmer också i att jag hellre borde använda mig av bruksräkenskaperna som källa när det gäller just smederna, som jag i denna del av landet har många av i min släkt. Jag vet emellertid inte vilka särskilda volymer av dessa räkenskaper jag bör konsultera när det gäller just Alfta socken, men tar gärna emot råd gällande detta.
 
Min anfader kallas mästersmed och inte hammarsmedmästare, men jag instämmer i att det senare är ett mer passande begrepp, eftersom han bevisligen arbetade vid en stångjärnshammare.