En strandfogde hade till uppgift att rapportera om gjorda strandfynd och havererade fartyg. Till strandfogdar utsågs personer som bodde i skärgården eller i byar belägna vid kusten. Ofta var det fiskare eller torpare som på detta sätt fick en liten extra inkomst eftersom de hade rätt till ersättning för det arbete de utförde med att rädda vrakgods. Detta kan man läsa i artikeln Dykeriverksamhet på Åland under 1700-talet av Bertil Lindqvist, publicerad i Sjöhistorisk årsskift för Åland 1997-98. Vad jag förstår vad dykeri- och bärgningsverksamheten organiserad i privata bolag eller kompanier, som hade kungligt privilegium att bedriva arbetet inom ett visst område (bolagen och områdena verkar ha skiftat över tiden). Exempelvis bildades 1729 Norra Dykerikompaniet, vars område omfattade kusten från Kalmar, Öland och Gotland, Bottenviken och Finska viken samt Åland. Kompaniet var indelat i distrikt, och varje distrikt leddes av en dykerikommissarie. Han kunde sedan ha dykeriuppsyningsmän till sin hjälp, medan de som hade den direkta uppsikten utmed kusterna var strandfogdarna, som hade sig tilldelat ett visst område av lämplig storlek. Strandfogdarna skulle hålla uppsikt i sitt område och rapportera vrakfynd till uppsyningsmannen eller kommissarien. Strandfogden skulle också vid haverier bevaka ägarnas intressen så att godset inte blev stulet eller försvann på annat sätt. Och om godset togs tillvara fick fogden ersättning för det som bärgades.
Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
Köp och Sälj
Cookie policy