Äldre inlägg (arkiv) till 2003-02-08

[Lillemor Larsson]

Ulf B !
  Jag har länge forskat själv på släkten Boija eftersom min mormors mormor var en Boija. Johan Boija som du nämner har jag även förut hört att han ev skulle ha varit båtsman. Något sådant belägg har jag dock inte funnit, däremot att han varit mästersmed på ett antal järnbruk genom åren. Han är en av mina stamfäder så jag har försökt kolla upp honom så noga som det har gått.  
   Jag vet att han var på ett järnbruk någonstans i mellansverige innan han kom till Utansjö bruk i Högsjö och sedan även till Gålsjöbruk där han verkade till sin död. Har en ganska diger forskning på Boija och alla sidolinjer, men helt färdig blir man aldrig.
   Enligt vad mamma alltid har fått höra så är mormor av vallonsläkt. Johan Boija lär ska ha varit av vallonskt ursprung, och de mörka färgerna som har följt mormors sida (och även min mor) tyder på ett icke ursvenskt ursprung.
   Mvh Lillemor L

[Ulf Berggren]

Båtsmannen Johan Andersson Boja blev 1736 smed vid Gålsjö bruk sedan han skaffat karl i sitt ställe. Denna uppgift på Michael Östmans Högsjösida torde vara från någon rulla. Det verkar vara väl mycket tillfälligheter om han inte vore identisk med den Johan Andersson Boija som finns nämnd vid Utansjö från 1740, och som sedan som sagt fanns just vid Gålsjö.
Men det är ju intressant om du har belägg för att denne istället skulle ha varit vid ett bruk i Mellansverige innan. Vad har du för källa till den uppgiften?
 
Kommer det inte in någon annan smedsläkt på den sidan som lika gärna kan vara den uppgivna vallonhärstamningen?

[Petter Källman]

Hej.
Undrar om det finns något typiskt vallonskt utseende?? Ögonfärg, Typ av hår och sånt..
 
MvH.
//Petter

[Anders Ryberg]

Med tanke på hur ärvningen av arvsanlag  
fungerar  
och att de flesta av vallonsläkt ändå har en  
majoritet svenskar bland sina anor så är det  
mycket otroligt att man kan se sådant idag.  
Varje  
människa har 46 kromosomer, i princip  
odelbara,  
uppdelade på 23 par och man ärver ur varje  
par  
slumpvis en från varje förälder. Det enda man  
utan gentest kan veta är att en man ärvt sin  
Y-kromosom från sin far. Detta innebär att  
man  
kan vara säker på att man INTE ärvt arvsanlag  
från alla personer i generation 6, den består  
av  
64 personer. Valloner kom för övrigt från norra  
Frankrike och Belgien, så de bör väl ha sett ut  
som mindre välnärda varianter av dagens  
invånare  
i dessa områden.
 
Anders Ryberg

[Peter Karlsson / anbytarvärd (Peter)]

Petter, det du frågar om avhandlas i en mängd inlägg tidigare i denna diskussion och även under de tidigare 60 inlägg som du återfinner under 'Äldre inlägg'.. Men mycket får man nog ta med flera nypor salt.

[Marcus Boman]

Hej Anders med flera!
 
Ofta glöms en process som är högst betydelsefull, nämligen kromosomal rekombination. Denna process leder till att det under bildandet av könsceller sker utbyten mellan homologa kromosomer. Därmed har alla individer kromosomer som har områden som dels härrör från fadern, dels från modern.
 
För att illustrera skillnaderna, så kan man föreställa sig en individ med endast ett kromosompar, låt arvsgången vara sådan att inget utbyte sker, där K är en kromosom:
 
GENERATION 2
Farfar: K(1);K(2)
Farmor: K(3);K(4)
Morfar: K(5);K(6)
Mormor: K(7);K(
 
GENERATION 1
Far: K(1);K(3) (andra möjligheter finns)
Mor: K(5);K(7) (andra möjligheter finns)
 
GENERATION 0
Proband: K(1);K(5) (andra möjligheter finns)  
 
Dvs probanden har inga kromosomer efter farmor och mormor i detta fall.
 
 
Anta istället utbyten (men utan att lägga vikt på hur stora):
 
GENERATION 2
Farfar: K(1);K(2)
Farmor: K(3);K(4)
Morfar: K(5);K(6)
Mormor: K(7);K(
 
GENERATION 1
Far: K(1,2);K(3,4)  
Mor: K(5,6);K(7,8)  
 
GENERATION 0
Proband: K(1,2,3,4);K(5,6,7,8)  
 
Dvs andelar från alla i andra generationen. Hur stora andelar är en annan sak.
 
Mvh Marcus

[Anders Ryberg]

Hej!
Jag jobbar med molekylärgenetisk teknik och är mycket medveten om fenomenet rekombination. Anledningen till att jag utesluter det i sådana här framställningar är att det är komplicerande och ovanligt, inom min branch vill man ofta utnyttja att det inträffar, men det är mycket sällsynt enligt den litteratur jag har tillgång till och enligt praktisk erfarenhet, i synnerhet hos flercelliga organismer. Kort sagt, inom släktforskning är det förmodligen inget att bry sig om.
 
Anders Ryberg

[Marcus Boman]

Hej!
Vid flera olika tillfällen har du Anders bestämt hävdat att människor inte ärver från alla personer i sjätte generationen och du stödjer detta på en enkel kromosomöverföring mellan generationerna. Risken med detta är att folk kan få för sig att de alltid ärver kromosomer från endast 46 av 64 individer i sjätte generationen. Denna bild är förenklad och i själva verket handlar det om ett spektrum, där någon mycket väl bara har ett arv från dessa 46, medan andra mycket väl kan ha ett arv från alla 64. Jag har vid några tillfällen stött på siffrorna 1 - 2/3 (betydelsefulla) rekombinationer per kromosom. Men frågor man måste ställa sig är om siffran är rätt i fallet människan, dels hur stora utbytena är, dels vad som utbyts, det kan ju givetvis vara samma innehåll i det som doneras som i det som accepteras. Att leta efter källor till karaktärer/utseenden kan man väl göra, men att försöka härleda dem tillbaka långt bak i tiden, känns relativt meningslöst, då arvet kan vara komplext, samt spelar slumpen, tillfälligheter och miljön roll, dels behöver grupper inte vara så homogena, skillnader inom grupper kan ibland vara större än mellan grupper. Dessutom behöver det inte finnas en länk mellan källor och den sanna verkligheten.
Mvh Marcus

[Anders Ryberg]

Hej!
Eftersom att diskussionerna inte sällan befunnit sig på nivån man ärver lika mycket arvsanlag från varje ana i generation 10 så har jag framfört en förenklad bild av ärftlighetsläran. Men visst, du har naturligtvis rätt i att man kan ärva från fler än 46 individer om rekombination har inträffat, men även i extremt sällsynta fall som två. Jag tror fortfarande att man som släktforskare klarar sig bra utan rekombination, icke-mendelsk nedärvning och annat. Jag tycker inte heller jag att det är så stor id? att spåra mer komplexa egenskaper som utseende långt tillbaka, däremot så kan det ibland vara möjligt att följa sjukdomar som beror på fel i en enstaka gen bakåt. Dock så bör man vara mycket försiktig när man gör sådana undersökningar.
 
Anders Ryberg

[Johan Anell (Bie)]

Min mormors mor Augusta och hennes sex syskon Amanda, Anna, Carl, Lovisa, Hugo och Conrad Rehnström var i sjunde och åttonde generation ättlingar till de vid Nävekvarns bruk verksamma invandrade vallonerna Nicolas Oudar (Audar) och Joris Dubois (Debou). Trots att övriga kända förfäder var av svenskt ursprung (fadern August Rehnström helt blond) såg de sju syskonen ut som om de kom från Sydeuropa och många trodde att de var judiska. Modern Katarina Söderman, som genom sin mor Maria Andersdotter Segerberg, bidragit med syskonen Rehnströms vallon-anor hade inte ett fullt så sydlänskt utseende, men hon var mörkhårig, barnen hade alla kolsvart hår. Även många ättlingar till syskonen Rehnström har liknande utseende, även om vi i mormors mor Augustas gren har många ovanligt blonda och blåögda medlemmar istället!

[Madelne Åhlin]

Jag fattar inte. Menar ni att det inte kan synas om man har valloner i släkten?

[Håkan Bergström]

Efter flera och upprepade besök i dagens Vallonien vill jag påstå att man har typiskt vallonskt utseende om man är a) är kort i rocken, b) satt, c) allmänt välsk och d) ganska så tämligen rundmagad...
 
PS: Om man dessutom gillar klosteröl och pommes så är saken boeuf - man har vallonskt blod i sina ådror!

[Anders Ryberg]

Nej!
Man kan inte alltid se på en person exakt vilket land alla dess anor 8 generationer kommer från. Det är så ärftlighet fungerar. Det finns otal exempel från USA på den tiden de hade rasåtskillnadspolitik på personer med delvis svart härkomst som lyckades övertyga myndigheterna att de var vita. Jag känner själv en ljusblond 2 meter lång halvturk med nästan helt svenskt utseende... Det enda man egentligen märker hans härkomst på är namnet...
 
Anders Ryberg

[Madelne Åhlin]

okej.Då vet jag, jag har alltid fått höra att vi har valloner i släkten. därför undrar jag om det syns. MVH MAdel?ne

[Nils Hård af Segerstad]

Min mormor hävdade alltid att hon härstammade från valloner i trakten av Vendel utanför Uppsala.
Hon pekade då på fotografier av hennes morbröder, som hade mörkt lockigt hår.
Trots att jag forskat på bl a mormors sida i många år, har jag ännu inte hittat ett uns vallonblod. Självägande bönder höll sig väl på sin kant och smederna på sin i de här samhällena.

[Anders Ellerstrand]

Det är många som säger att man har valloner i släkten. Ofta har man hört det från någon farmor eller mormor. Jag är inget undantag...
 
Jag har fått för mig att det varit något att vara stolt över. Antingen är det någon gammal stolthet som bevarats i generationer, eller något man hittade på för att det var fint.

[Carl-Fredrik Hanzon]

Jag fick också i min barndom ofta höra, främst av min mormor och hennes syster, att vi härstammade från valloner, och att det skulle förklara det mörka håret och den mörka hudnyansen, som både min mormor och en hel del andra släktingar hade (däremot varken min mor eller jag). Det var dock ingen som kunde precisera vilket namn dessa valloner hade haft, eller vid vilket bruk de hade varit verksamma. Men nog blev man nyfiken.  
 
Jag hade hållit på i flera år och forskat, och på min mormors sida hittat bönder, torpare, mjölnare, murare, färgare, byggmästare, skräddare, skogvaktare, soldater, vaktmästare (betjänte) och en brunnsskänk (vid Medevi), men ingen med tillstymmelse till ett vallonskt namn, eller sådan verksamhet på något bruk, så att det kunde bekräfta traditionen. Så jag började tro, att berättelsen om vallonhärstamningen bara var en skröna, som så många andra på det temat.  
 
Men jag forskade vidare; När jag i 1805 års dödbok hittade dödsdatumet för min mm mf fm m, bondhustrun Anna Persdotter i Ströplahult, Kristbergs socken (Östergötland), och pliktskyldigast skulle gå igenom hennes dödsruna, för att förhoppningsvis få reda på vilket hedervärt bondepar som var hennes föräldrar, satte jag mig käpprätt upp framför läsapparaten i Linköpings bibliotek (detta var 1987 och biblioteket skulle nästan exakt 9 år senare bokstavligen gå upp i rök). Där stod nämligen (på ett ungefär): född 1731 på Godegårds bruk, dotter till hammarsmeden Alar, då hon tidigt blev föräldralös växte hon upp hos släktingar på Kvarn. (!)  
 
Jag hade hittat min första vallon! Hon visade sig tillhöra vallonsläkten Allard, och via henne kunde jag så småningom hitta ännu flera, med namn som Cardon, Cochois och Lemoine, verksamma inte bara i Godegård, utan i ännu högre grad vid Finspångs Bruk.  
 
Något åt senare, skulle jag göra ett nytt försök med en anlinje som hittills gäckat mig; min mm fm ff Carl Jaensson i Änga, Godegårds socken, fanns nämligen vare sig med i födelseboken för Godegård (där han påstods vara född) eller Västra Ny (där familjen en period bodde). När jag efter mycket pusslande (via husförhörslängder, mantalslängder, bouppteckningar, ovanliga förnamn och inte minst dopvittnen) ändå slutligen löste problemet med hans identitet, fick jag ännu en överraskning: Hans farmor visade sig heta Maria Lorentzdotter (bara det en ovanlighet), men hade (som det kom att visa sig) bortlagt sitt egentliga familjenamn: Mousquin eller Muskin, och var dotter till hammarsmeden Lorentz Muskin d.y. vid Godegårds Bruk. Maria visade sig dessutom troligen (med reservation för att hennes farmors släktnamn inte har kunnat säkerställas, men de flesta valloner under 1600-talet gifte sig med varandra) var 100-procentig vallon. Så undra på om vissa vallonska drag eller framför allt färger varit så till den milda grad dominanta, så att de fortfarande, ca 300 år senare fortfarande går igen hos mina kusiner.  
 
Jo, nog talade släkttraditionen sanning......

[Donald Freij]

Hej!
Visst kan ett rykte vara sant. Vid egen forskning har ryktet visat sig stämma om vallonanor. Efter tjugo års forskning så framkom att ryktet talade sanning. Har idag framforskat sju kända vallon namn bland mina anor. Så möjligheten kan mycket väl vara att man hittar vallonanor om man kommer ner till 1600-talets mitt. Från 1600-talet lär det finnas ett oräkneligt antal av dessa vallonättlingar i nutid. Vad beträffar vallonernas ärvda anletsdrag så fordras det nog ett tränat öga för att upptäcka. För vissa egenskaper är allmänt kända av de flesta. I synnerhet om inte arvsanlagen har tunnats ut under den långa tiden sedan invandringen skedde.
 
Att det skulle vara fint med vallon blod i ådrorna låter väl ganska billigt. Problemet är väl att framforskningen av dessa tidiga invandrare är mycket svår, då källmaterialet är bristfällig. Där fordras ett idogt arbete i olika arkiv för att finna något av värde. När man hittar något så blir ju glädjen desto större för forskaren själv. Eller hur?

[Sven-Ove Brattström]

Hej!
Varför är det så viktigt med att det kan/ska synas att man har valloner bland förfäderna ?
Med vänlig undran     Sven-Ove

[Anders Ellerstrand]

Varför det är viktigt? Jag tycker att en mycket viktig del i släktforskningen är muntliga traditioner.
 
Om det i så många generationer upplevts viktigt att föra vidare att det finns valloner i släkten och detta skulle vara orsak till vissa utseendemässiga drag - ja då blir det intressant att diskutera.
 
Det intressanta är kanske inte gener utan just kopplingen mellan fakta och muntliga traditioner.
 
Det är ju inte helt ovanligt att vetenskapen helt avfärdar sådant som alla vet är sant. Jag tycker att jag ofta sett exempel då vetenskapen får ge sig. Inte minst gäller detta muntliga traditioner som ofta avfärdas som skrönor men visar sig vara sanna.

[Donald Freij]

Hej Sven-Ove!
Att inte Sven-Ove tycker det är viktigt med vallonerna får stå för honom. Då han med stor säkerhet själv har valloner i sina anor.
Inget är viktigt om man inte gör det viktigt. Att känna stolthet för sina förfäder är väl inget fel. Jag själv känner vördnad för de många generationer som var statare i Södermanland och vad de fick utstå. Likaså känner jag stolthet för de valloner som blev hitkallade för att dela med sig av sin kunskap i bergs och järnhanteringen och då för landets bästa. Att studera dessa tidiga valloner och statares arbets och levnadsförhållande är intressant och lärorikt.

[Sven-Ove Brattström]

Hej!
jag skrev inte att det är oviktigt med valloner. Det enda jag undrade över var just det jag skrev ovan, ingenting annat. Vi har allesammans massor med olika folkgrupper bland våra anor, och vad gäller vallonerna så var inte alla mörkhåriga och brunögda.
Jag förstår att några tagit illa vid sig över vad jag skrev - och jag ber om ursäkt för detta, det var inte meningen.
MVH     Sven-Ove

[Anders Ellerstrand]

Det som är märkligt, kanske spännande är att just vallonbakgrunden har förvaltats och förts vidare i generationer. Det har jag tolkat som en stolthet.
 
Andra ursprung har glömts bort och kommer fram som överraskningar för många släktforskare.

[Per Göthe]

Hej Anders. Ja det är roligt med historierna som förs från generation till generation. Det skall man vara glad över framför allt då det visar sig stämma. Vissa andra historier kan man aldrig påvisa. Det viktigaste är vad man finner och inte vad den muntliga traditionen säger. Men jag tycker det övverraskande ofta stämt mellan muntlig tradition och ursprungskällor (för min del).
MVH Per

[Christer Gustafsson]

Nånstans ovan står om en lång blond turk. Det finns en rimlig historisk förklaring till de blonda turkarna, vågar mig dock inte på att lämna den här då den kan missuppfattas.  
Långa och blonda turkar är givetvis även med den utelämnade förklaringen, rätt unikt.  
Förklaringen bygger på att dessa personer var turkar men egentligen inte alls. Hur var det t ex med Mustafa Kemal? Vill minnas att han, förvånande nog, var född i Turkiet.

[Bo Olsson]

Tre förklaringar heter Goter, Väringar (Varjager) och Janitsarer (tror jag det stavas) nämnda i tidsordning. Samtliga var västeurop?er/nordeurp?er som vid olika tillfällen bodde i Turkiet. Delar av nuvarande Turkiet tillhörde det Östromerska riket. Det kan också vara en förklaring.
 
Man har t.o.m. hittat blonda västeuropeiska mumier så långt österut som i Kina. Dessa människor som levde i delar av västra Kina under forntiden har länge förnekats av de Kinesiska myndigheterna, så vad som är vetenskap och politik är inte alltid samma sak, så jag förstår varför du inte vågar nämna vad du tror om blonda turkar.
 
MVH
 
 
Bo Olsson

[Anders Ellerstrand]

Är det någon av er som forskat i vallonsläkter som vet om det var så att man var särskilt stolt över sitt ursprung och därför bevarade detta till kommande generationer?

[Bo Olsson]

Jag har flera bekanta som bara har en Vallonanfader från 1600-talet och resten av anfäderna är svenskar. Ändå kallar dig sig Valloner. Så visst finns det dom som tycker att det är lite fint och märkvärdigt att kalla sig Vallon. Jag har två sådana på mitt jobb. Dom brukar säga Jag är inte Svensk, jag är Vallon.

[Fredrik Bensch]

Till Håkan Bergström
 
Det utseende du beskriver är väl ingalunda typiskt vallonskt. Vad gäller vallonernas härstammning, så är de flesta ättlingar till keltiska stammar med vissa germanska och mediterrana inslag. Ungefär samma genetiska sammansättning finns i Frankrike (jag vill hävda att vallonerna är etniska franmän), liksom i Storbrittanien. Svador om att vallonerna utseendemässigt skulle se annorlunda ut än t ex britter eller fransmän finns det inte fog för.  
 
Mvh
Fredrik Bensch

[Anders Ellerstrand]

Att någon tycker det är kul med vallon-ursprung idag kan jag förstå. Det som fascinerar mig är att det är en stolthet som hållit i sig många generationer. Jag har en känsla att annat utländskt påbrå snarast har tigits bort?
 
Jag tycker också att det är mindre intressant om det går att påvisa genetiska vallontecken. Däremot är den muntliga och långlivade muntliga traditionen intressant. Att vissa utseendemässiga drag kanske har använts som ett sätt att hålla traditionen vid liv?
 
Ansågs kanske valloner som särskilt vackra en gång i tiden? Jag har nämligen bara hört dessa påstådda (eller verkliga) vallondrag i positiv beteckning.
 
Typ: Ja, farmor var väldigt vacker som ung. De där vallondragen gick igen.