Äldre inlägg (arkiv) till 2005-06-08

[Anders Ryberg]

Hej!
Jag skrev om en blond två meter lång HALVturk. Hans utseende förklaras enklast av att han har en lång, blond, svensk mor (jag skrev halvturk...) Inga väringar behövs här inte. Hans far är kort och mörkhårig, men de liknar varandra på annat sätt, så vissa andra förklaringar duger ej.  
Min poäng var att om man på EN generation kan skilja så mycket i utseende så skall man inte vänta sig att man kan se på någon vad han har för anor 8-10 generationer tillbaka. Trots allt så är det så att vi INTE har ärvt några arvsanlag från de flesta av de upp till 256 personer i generation 8, även om vi naturligtvis KAN råka att ha ärvt en del utseende rätt långt.
Genetik har diskuterats på andra håll på Anbytarforum, läs där.
 
Anders Ryberg

[Stefan Simander]

När det gäller släktdrag vad gäller utseende så finns det väl fall där dessa kan ses ganska tydligt, men generella vallonska drag är väl ytterst tveksamt om man kan se i de starkt uppblandade släkter som det oftast är frågan om. Inte ens i de släkter som gift sig inom vallongruppen tror jag det finns någon helt övertygande säkerhet.  
 
Det trodde däremot Rasbiologiska institutet i Uppsala, bland många andra! De har flera foton på valloner i sina skrifter. Den som är intresserad kan ju söka på biblioteken efter författare som Herman Lundborg, Rolf Nordenstreng och Bertil Lundman.
 
Nordenstreng skriver 1926 i sin Europas människoraser och folkslag, s 213: Försträdesvis mörkletta(?) .......  
Deras ättlingar leva ännu kvar, både på Lövsta Bruk, Österby, Strömsberg, Finspång och i Filipstad samt ställvis annanstädes. Rasblandningen med svenskar har delvis varit rätt ringa, och på samtliga av bruken kan man ännu få se många typer med föga eller intet nordiskt blod. Det påstås, att vallonerna ofta ha en viss motvilja mot att gifta sig utanför sin stam. Dock ha de i rätt stor utsträckning spritt sig från järnbruken till det övriga landet och gått mer eller mindre upp i svenskarna. ......
 
Det säges ju, att vallonerna äro ett huvudsakligen alpint folk. Men att Medelhavsrasen gör sig starkt gällande hos dem är likväl påstagligt. Dels visar det sig i det yttre - ansikts- och huvudskålbildning, kroppsbyggnad, hårform (mjuk, lockig), dels och ännu mera i själva lynnet. Ty antingen är den gängse bilden av den alpina rasens skaplynne vrång - vilket mycket väl kan hända - eller ock är det Medelhavslynnet som röjer sig i vallonerna. De ha ett livligt, öppet, språksamt, artigt och vänligt sätt, snabb fattningsgåva, känsligt skönhetssinne, varm håg för musik och en oomtvistlig skaparkraft på såväl det litterära som det vetenskapliga området. Deras praktiska duglighet visar sig icke blott i den ämbetsmannagärning i framskjuten ställning som många vallonättlingar ha utfört. Det är tydligvis ett ovanligt högvärdigt folkelement vi i dessa valloner ha fått över hit till Sverige, och står detta i strid med några raspsykologiska läror, är det värst för dessa läror. Vallonnamn som Anjou, Gilljam, Personne, Wersäll, Schotte, Cleve, Gauffin, Hybbinnette, Héerou m. fl. vittna vältaligt härom.
Vallonernas ättlingar, mer eller mindre uppblandade, ha av en författare i en tidning för några år sedan uppskattats till trettio- à fyrtiotusen, siffror som undandraga sig min kontroll.
 
Om dessa åsikter var allmänt förankrade eller blev det efter rasbiologernas påverkan kan man ju undra. Klart är iallafall att de försökte beskriva vallonernas till kropp och själ, samt bidrog till uppvärderingen av dessa!
 
Att väldigt många säger sig härstamma från valloner i Uppland (gäller troligen också Östergötland, Värmland och vissa andra vallonbruksområden) är inte så konstigt; dels då den allmänna uppfattningen verkar vara att mörkt hår och uppländska anor skulle betyda detta, dels då det finns ett inslag av nyfiken spänning och positiv förväntan (som kanske skulle saknas om det var någon annan mörkhårig grupp som var förklaringen), dels att många faktiskt gör det på någon liten gren i det stora grenverket långt tillbaka.

[Anders Ellerstrand]

Stefan, ska jag tolka ditt inlägg som en hypotes att det var under 20-talet som det blev populärt att tala om vallonbakgrund?

[Stefan Simander]

Hej Anders!  
Nej, men det bekräftar att det var det då, även hos rasbiologerna.  
Vore intressant att veta när det blev populärt eller om det alltid varit det bland vallonerna och deras ättlingar.

[Bo Johansson]

Tjenas
Jag härstammar från släkten De Besche som var med och drog hit många valloner startade bruk i Uppland bl.a. Forsmark, Österbybruk i Sörmland Nävekvarn m.fl i Örebro län Lindesberg, Guldsmedshyttan m.m. efter dessa kommer långt senare bl.a. Selma Lagerlöf, Fröding även jag som är 2 meter lång och har aldrig varit svart och krullhårig. Mera rakt blont/mellanblont hår numera mest tunnhårig å inte ett franskt ord kan jag men det kul ändå. Å stolt det vet i tusan. Ha det bra kul att ni finns. från Bosse i Vasstena

[Maud Svensson]

Om det rent allmänt anses vara fint att härstamma från valloner så har det förmodligen att göra med den status en del av dem åtnjöt redan från början och själva såg till att upprätthålla, genom att bevara sina yrkeskunskaper strikt inom den egna gruppen.
 
Ur NE, markeringarna med fetstil är mina:
Fram till 1625 invandrade vallonerna huvudsakligen via Norrköping och blev verksamma i Östergötland (särskilt Finspång) och Södermanland. Norrköping var även därefter den viktigaste inslussningsporten, men många valloner flyttade senare till bruk i Uppland, främst Lövsta och Österby.
Här införde de en förbättrad tackjärnstillverkning i s.k. fransyska masugnar. Först på lång sikt och i underordnade befattningar släpptes svenskar in i vissa av tackjärnsproduktionens arbetsmoment. Däremot hemlighölls yrkeskunskapen inom den därpå följande stångjärnstillverkningen nästan helt av vallonerna och deras ättlingar. [--] Av det totala antalet valloner utgjorde yrkesarbetarna, dvs. smederna och arbetsledarna vid masugnarna ca 25 procent. Återstoden var skogshuggare och kolare samt brukshantverkare som bl.a. reparerade och underhöll industrianläggningarna. Då dessa kategoriers yrkesskicklighet inte avvek från motsvarande svenskars, kom de - i motsats till de exklusivt kunniga vallonsmederna - att snabbt förlora sin yrkesidentitet och etniska särart.
 
Det blev alltså tämligen snabbt skillnad på valloner och valloner. Detta tycks vara glömt i Sverige i dag, där en vallon är en vallon - och bra är väl det.
 
Mina egna vallonanor var den enkle kolaren Nicolas Oudart/Audar och hans hustru Anne, som slog sig ner i Tunaberg, Södermanland, cirka 1630.
 
Någon stolthet över dessa anor har jag aldrig känt - jag är av den uppfattningen att man själv bör ha åstadkommit något bra för att ha anledning att vara stolt, och att bara ha råkat bli född i en viss släkt ser jag inte som någon prestation. Men jag tyckte, när jag hittade paret Oudart, att det var roligt att få notera ett par utländska anor bland alla ursvenska torpare, bönder, lotsar och borgare. Att de var just valloner spelade mindre roll - jag hade tyckt det varit minst lika spännande om de varit turkar, araber, kineser eller vad som helst utländskt.  
 
Att min osvenskt mörka pigmentering skulle härröra just från dessa avlägsna vallonanor finner jag högst otroligt. Föreställningen att mörka och brunögda svenskar med nödvändighet stammar från valloner grundar sig på två missuppfattningar:
1. att alla valloner var svarthåriga och brunögda
2. att alla svenskar var blonda och blåögda fram till 1600-1700-talen.  
 
Mvh/Maud

[Lars Magnusson]

Hej Maud !
 
Tack för ditt fina inlägg, hoppas att fler ser detta. Det viktiga är inte vad anfäder varit utan hur man själv är och uppför sig.
 
 
MVH Lars M.

[Anders Ellerstrand]

Lars, visst är det så, men det här är ju en släktforsknings-sida. Då är det väl inte så kosntigt om det finns ett stort intresse för anfädrar, vilka dessa var och vilka traditioner de fört vidare?

[Anders Ellerstrand]

Apropå rester av arvsanlag som debatterats flitigt ovan läste jag en notis i dagens tidning.
 
Forskare vid University of Oxford genom en mycket omfattande studie - insamlande av blodprover från befolkningsgrupper inom hela det forna mongolväldets gränser - kommit fram till att ca en halv procent av alla män (16 miljoner) på jorden är ättlingar till Djingis Kahn.
 
Den som är intresserad kan säkert hitta mer detaljerad info på nätet.

[Anders Ryberg]

Mer exakt så kom de fram till att dessa män haren gemensam anfader som verkar ha levat vid samma tid som Djingis och i samma område. Djingis är bara i högsta grad misstänkt, absoluta bevis saknas. Dock, vem mer än en storhärskare har möjlighet att orsaka så många graviditeter?
 
Anders

[Agneta Allernäs]

Hej!
Jag härstammar från Herou och Goude. Hörde av en vän att det är vanligt att vallonättlingar (som jag) inte har några örsnibbar(som jag). Är det någon annan som hört det?

[Anders Berg]

Hej! Har någon ett fotografi på hur en typisk vallonörsnibb ska se ut? Jag blir inte klok på det bara av en beskrivning!

[Håkan Bergström]

Har kollat flera av mina belgiska grannars och samtliga mina vallonska kollegers örsnibbar utan att hitta en endaste en som saknar örsnibbar... Hur man nu ska tolka det.

[Carl-Fredrik Hanzon]

Angående detta, studera bilden på Anders Pemer, som han har satt in i sin profil (under: Ordet är fritt: Bilder på anbytarforskare). (Jag hoppas, att du inte tar illa upp, Anders!) Han är ju faktiskt vallonättling! Men allvarligt talat; sådana teorier är sannolikt bara vandringssägner och skrönor. I verkligheten ärvs nog sådant som örsnibbar på ett lite mer komplicerat sätt.

[Agneta Allernäs]

Anders!
Här kommer ett försök till lite närmare förklaring
Jag kommer antagligen att krångla till det ännu mer. Men: Jag har ingen örsnibb den är inte borta, utan den sitter fast i käken eller vad det blir. Det är liksom inget häng(U). Ja ja vet inte om det blev så mycke tydligare, men jag försökte!!
Jag vet inte om det kanske bara är skrönor men det kan ju vara intressant att höra om andra har liknande som är vallonättlingar.
Mvh
Agneta

[Magnus Påhlsson]

Öronsnibben, som är på väg att försvinna, nämns ibland i olika medicinska tidningar, som ett av många exempel på människan fortsatta utveckling. Det är alltså inget som har någon direkt koppling till olika folkgrupper. Utan tvärt om så kommer nästan alla människor till sist att vara utan öronsnibbar.
Tyvärr så kommer jag inte riktigt ihåg var det var jag läste om detta fenomen. Det kan ävan ha varit i någon vetenskaplig tidning...
Med vänliga hälsningar
Magnus Påhlsson

[Fredrik Bensch]

Hej Agneta!
 
Jag är 25% vallon (i den mån det nu går att tala om detta i procent). Jag har relativt voluminösa öronsnibbar, liksom de flesta på den vallonska sidan av min släkt. Den här typen av diskussioner är absurda.

[Jonas Palm]

Hej Agneta Allenäs!
 
Jag är Drugge på mammas sida. Hon har inga örsnibbar. Jag är vallonättling även på pappas sida (Godegård/Tjällmo) han har örsnibbar. Själv har jag örsnibbar. Jag oxå hört talas om ett
extra armbågsveck (insidan) hos vallonättlingar. Min mamma har vecket, min pappa inte. Själv har jag det. Undras diskussionen inte är onödig?

[Kristina Berglund]

Vallonöron har även jag! Och enligt min mm skall hennes mor ha varit av vallonskt ursprung, vilket jag inte hittat något tecken på ännu i arkiven. Dock var hon och hennes syster väldigt mörka - hur öronen såg ut vet jag dock inte!

[Jonas Palm]

Hej igen!
 
Man kan spekulera i om köldallergi kan vara ett resultat av generationers arbete i smedjan. Dvs att kroppens termostat blivit anpassad mot värme snarare än kyla. Jag har mekanisk köldallergi i bihålorna. Vid kyla retas slemhinnorna att producera för mycket slem, som gör att jag lätt får bihåleinflammation. Vidare har min syster köldallergi i händerna. Båda våra föräldrar är vallonättlingar. Alla tips välkomnas.
Mvh
Jonas Palm

[Carl-Fredrik Hanzon]

Nej hallå! Det där är ju Lysenko. Förvärvade egenskaper ärvs ju inte.

[Anders Ryberg]

Klassiska exemplet är ju annars Lamarck som troddde att giraffen hade fått lång hals av att sträcka sig efter blad i generationer... Eftersom att Jonas och hans syster troligen härstammar från ett stort antal svenskar men bara ett fåtal valloner så är det rimligare att anta att detta ärvts från svenskarna... Biologiskt är teorin i alla fall helt galen.

[Bo Persson]

Frågan om extra armveck var uppe redan i första inlägget i denna diskussion och fick svar av Madeleine Raftö 18 mars 1999 ovan. Jag kan tillägga att jag har dessa extra armveck men har definitivt inga vallonska anor, ej heller några utländska anor sedan 1600-talet (en böhmare och ett par möjliga tyskbalter).

[Jonas Palm]

Hej!
 
Min spekulation är nog mer åt Darwin än Lysenko hållet. Antag att (för många generationer sedan) en smedfamilj fick ett antal söner. Några av dom kände obehag av värmen och bytte jobb. De söner som förde smedyrket vidare kom att bli de som stod ut i smedjemiljön, bla hettan vid härdarna. Samtidigt är det inte omöjligt att man gick mot alltmer energi-krävande metoder bl a från torrfärskningsmetod till smältfärskningsmetod. Man kan anta att det därmed blev några till som hoppade av yrket. Och så kan det ha fortsatt generation efter generation. I naturen sker sällan ngt sådant utan att man tappar ngn annan egenskap. Det var här jag spekulerade i köldtåligheten. Men kvinnorna då? Som bekant gifte sig många inom smedjefamiljerna med varandra. Troligen av flera orsaker, kulturella, ekonomiska, religiösa. I Sverige ville man nog hålla vallonsmidet (metoden) inom gruppen, likn monopolkaraktär. Vidare är det inte omöjligt att man hade för avsikt att återvända till Valloniet. Och då lämpligen med sina kompisar (om än ngn generation seanre). Således, när man förbättrat sin ekonomi och (30-åriga kriget slutat) samt pesten klingat av i hemlandet. För att inte tala om religiösa aspekter. Ett urval kan därför ha skett även på kvinnosidan. Min spekulation grundar sig alltså snarare på naturligt urval än Lysenkos avhuggna djurben. Som bekant får en katt som förlorat ett ben i Lysenkos experiment inte ungar med tre ben. Men återigen är det en spekulation. Själv har jag tagit cortisonspray och det hjälper vid kyla. Nackdelen är ju att cortison tunnar ut bindväven. Jag fick väldigt tunna och spröda läppar efter några månader. Denna vintern har jag unvikit cortison, men fått bihåleinflammation istället.
Alla med erfarenheter av området kan väl ge tips?
Mvh
Jonas Palm

[Ann Little]

Jonas-om du verkligen tror på vad du skriver, varför inte göra en undersökning i typ statestik över vallonättlingar och deras hälsotillstånd?  
 
Jag har så vitt jag vet inget vallonblod i min släkt, men har en bror och en dotter med bihåleproblem; själv har jag 'icke-öronsnibbar' a la Agneta ovan!
 
 
Mvh
Ann Little

[Anna Pettersson]

På mitt jobb diskuterades det en dag att om man trycker på nästippen och den känns tvådelad så har man vallonblod?  
Finns det någon som helst sanning i detta?  
 
Hälsningar Anna

[Maud Svensson]

Nej Anna,
det finns ingen som helst sanning i detta. Det är bara en av många myter om vallonättlingar - du hittar fler om du läser de tidigare inläggen ovan. Örsnibbar och armveck och annat trams.
 
Enda sättet att ta reda på om man har en eller annan vallon bland förfäderna är att släktforska.
 
Mvh/Maud

[Tommy Andersson]

[ironi]Jag har hört att alla som har hår under fötterna har Burträskblod i sig[/ironi]

[Ralf Palmgren]

Det finns nog ingen sanning i det påståendet skulle jag kunna säga. Håller helt med dig Maud att det bara är ett påhitt!
 
Jag har i mitt uråldriga släktträd många som kommit till Sverige från just Nederländerna och Belgien. Då är jag ju vallonättling? Jag prövade trycka på nästippen och den känndes tvådelad! Så jag har vallonblod och tvådelad nästipp! He he

[Inger Sirkka]

Jag har läst lite genetik och har fått följande information:
Att inte ha örsnibbar är ett genetiskt dominant drag.
 
Det vill säga, om min vallonska förfader (utan örsnibbar) gifte sig med en svensk (med örsnibbar) så är sannolikheten stor att alla barn (kan vara så mycket som 94% av barnen) föds utan örsnibbar. Det skulle kunna vara en vetenskaplig förklaring till varför så många vallonättlingar saknar örsnibbar. Detta förstås under förutsättning att vallonerna som kom till Sverige på 1600-talet saknade örsnibbar. Det kanske var svenskarna som saknade örsnibbar.
Hur som helst så är inga örsnibbar dominant över örsnibbar.