Äldre inlägg (arkiv) till 1999-10-25

[Stig Geber]

Apropå speciella vallondrag finns det en hel del ärftliga drag presenterade i Ing-Marie Sundlings bok Zonterapi. Ing-Marie höll förra året ett intressant föredrag för Sällskapet Vallonättlingar. Hon pekade just på avsaknaden av örsnibbar (som dock inte kan konstateras på flertalet nu levande ättlingar). Ing-Marie Sundling har dessutom konstaterat att ovanligt många vallonättlingar har magproblem, speciellt med mjölk. Jag rekommenderar intresserade att titta närmare på ett kapitel om valloner i nämnda bok.

[Carl Szabad]

Den som undrar över vallonernas utseende kan väl åka till Belgien och titta. Jag har inte hört att belgarna skulle vara särskilt svartmuskiga och sakna örsnibbar och då är de betydligt mer renrasiga valloner än vad som återstår i Sverige.
 
Och att det bara är nordbor som tål mjölk i flytande form även i vuxen ålder är knappast någon nyhet. Det beror på att man här har ett enzym i magen som de flesta andra folkslag saknar. I Belgien och Frankrike gör man därför i betydligt högre grad ost av mjölken.
 
Det är naturligtvis inget fel i att hitta en vallon eller två i antavlan, för då finns ju Kjell Lindbloms fina släktutredningar att ta till. Men det blir lätt absurt när man försöker hitta några märkliga egenskaper som den stackars kolaren från 1600-talets början skulle fört med sig hit upp.

[Lotta Johansson]

Carl!
Vad har du emot arvsanlag och diskussion om sådana?
 
Jag tycker det här är en mycket intressant diskussion (trots att jag inte hittat någon vallon i min släkt och inte är det minsta avundsjuk på dom som gjort det). Att man kan hitta likheter med sina förfäder vad gäller utseende kan väl inte vara något unikt. Eller?! Och arvsanlag vad gäller utseende, se ovan angående bruna/blå ögon, kan komma och gå i generationerna. Det Carl, är något som är vetenskapligt bevisat!

[Carl Szabad]

Lotta: Jag har absolut inget emot en diskussion om arvsanlag. Det trodde jag framgått. Och naturligtvis har man sitt utseende från sina föräldrar (i första hand), far- eller morföräldrar (i andra hand) och så vidare. Och att möjligheten till arv av egenskaper från en specifik individ för varje generation bakåt blir halverad torde de flesta förstå.
 
Problemet är att när det gäller just valloner har det blivit en religion. Man försöker spåra vissa egenheter 350 år tillbaka i tiden i stället för att leta hos sina närmaste. Och att försöka härleda brunögdhet till en specifik person på 1600-talet är ju också absurt eftersom den (nästan) enda varianten på ögonfärg är brun eller blå.
 
Jag vill försöka få in logik och kritiskt tänkande i diskussionen. Vad är rimligt när det gäller utseendefrågor? Har man lyckats hitta en vallon i släkten på 1600-talet är det plötsligt han (eller hon) som fullständigt får styra varför man ser ut som man gör idag. De andra 1023 anfäderna och -mödrarna i den generationen har inte lämnat något som helst spår efter sig.
 
Nu hårdrar jag naturligtvis och detta är absolut inte riktat mot vallonerna som sådana, men jag har alldeles för många gånger fått höra frasen Jag har hittat en vallon i släkten. Det är därför jag är brunögd och livlig. Och denna myt om valloner är bevisligen skapad på 1870-talet, den här diskussionen skulle aldrig kunna förts tidigare.
 
Och jag upprepar det gärna igen, vill du se äkta valloner med sina svartmuskiga utseenden och brist på örsnibbar, åk till Belgien där de finns även i dag. Du kommer inte att se någon större skillnad på belgare och pursvenskar, det är jag säker på.

[Madeleine Raftö]

Hej Anders och ni andra! Angående brunögda barn till blåögda barn så kan det förekomma! Men då måste man titta noga i föräldrarnas ögon. Man kan då se enstaka bruna prickar eller så är ögonen melerade. Finns det den minsta bruna fläck så kan det bruna anlaget slå igenom. Det är endast hos rent blå/gråögda personer som inga brunögda kan födas. Och en kommentar till dig Bibi, att du ärver bara ett anlag av varje sort från dina föräldrar, vare sig det gäller ögonfärg eller hårfärg. Och brunögdhet är alltid dominant, aldrig recessiv.
Avsaknad av öronsnibbar är ett dominant anlag, och användes förut som sagt i faderskapsmål, men om anlaget inte har nedärvts till barnet så är anlaget borta. Därför kan man inte säga att det är ett typiskt vallondrag, det anlaget kan ha kommit in med andra personer.
Calle har helt rätt, både när det gäller mjölk och  arvsanlag. Man kan t.ex inte se på de nu levande ättlingarna Zamore (se gärna deras mycket trevliga hemsida) att de härstammar från en färgad man eftersom de gift in sig med vita svenskar hela tiden. MEN om det skulle ske gifte (och barn) mellan två Zamore-ättlingar så är det inte otroligt att det kan födas mer eller mindre färgade barn med negroida utseenden (då Zamore-ättlingar fortfarande kan bära på de anlagen). Likaväl som det fötts tvillingar mellan en färgad kvinna och vit engelsman. Barnen var av båda färgerna (den ena vit och blond och den andra färgad med mörkt, krulligt hår)!
Och sen en lite slutkommentar: brunögdhet kan inte komma och gå i en helt ren blåögd släkt.

[Kerstin Franzén]

När jag skulle börja min släktforskning frågade jag mina föräldrar vad de visste om släkten. De påstod bestämt att på min farmors sida fanns valloner och beviset på det var naturligtvis att de var så mörka och brunögda på den sidan. Det fanns dock inte en vallon så långt ögat kunde nå där, men däremot kom jag in på släkten Herou på min farfars sida och han hade inte alls något vallonskt utseende. Jag tror alltså inte att man kan se på nu levande personer om det fanns valloner i släkten för flera hundra år sedan!

[Carl-Fredrik Hanzon]

Hej Carl!
Jag delar i och för sig din uppfattning, att det ofta går till överdrift och hysteri, när det gäller orsaken till egenskaper och utseendemässiga särdrag hos vallonättlingar, även om jag råkar vara en dylik själv. Självklart ärvs inte anlag till egenskaper och utseenden på annat sätt än efter de gängse genetiska reglerna, oavsett om det gäller valloner eller andra. Och uppgifterna om vallonranden på underarmen och annat dylikt är självfallet inget annat än skrönor och rent nonsens (även om sådant ofta kan vara mycket underhållande att läsa, vilket denna avdelnings popularitet och märkligt seglivade existens är ett bevis på, så gott som något).  
 
Men - när du talar om att man har hittat EN vallon bland 1023 är det nog ett ganska unikt fall du beskriver. Det kan ju tänkas, att någon enstaka vallon redan på 1600-talet hamnat på avvägar från bruket, och som enda representant för sin usprungskategori kommit att assimileras med omkringboende befolkning. Men när detta blir allmänt förekommande, är vi i regel framme vid mitten av 1700-talet eller senare. Vid de större bruken, inte bara de uppländska, utan även de östgötska, som Finspong, Godegård, Borggård, Sonstorp etc., fanns det så stor vallonsk befolkning, att de ganska länge (delvis p.g.a. den kalvinska religionen) var en relativt sluten grupp, som uteslutande gifte sig med varandra. När giftermål över gränserna  överhuvud taget började förekomma, var det inte med svenskar , utan med tyskar och andra invandrade grupper som var verksamma med bergshantering eller eljest vistades vid bruken. Det är först vid mitten av 1700-talet som det vid de östgötska bruken blir mera allmänt att valloner gifter sig med allmogepersoner i brukens omgivningar, vid de uppländska bruken dröjer det ännu längre. Man har därför sällan EN vallon i sin antavla; man har i regel hela familjer, som är ingifta med varandra på ett synnerligen tätt och invecklat sätt, ungefär som 1600-talets högadel och  1700-talets prästfamiljer. Jag har i min antavla personer, som ännu i slutet av 1700- och början av 1800-talet levde i all högönskelig välmåga, vilka genetiskt torde ha varit 100-%iga valloner, och som alltså borde ha haft de vallonska arvsanlagen (vilka de nu är) i mycket koncentrerad form. Därmed inte sagt att de utseende- eller tempramentsmässigt skulle ha avvikit från mina övriga anor från samma generation. I brist på fotografier eller utförligare levnadsbeskrivningar går ju detta inte att bilda sig någon bestämd uppfattning om, än mindre bevisa.

[Ulf Berggren]

Jag känner till åtskilliga exempel där folk har en enda vallon eller dyl, eftersom det på många håll utanför Uppland var så få valloner att de tvärtom snabbt assimilerade sig med svenskar, t ex i Sörmland.

[Carl Szabad]

Carl-Fredrik: En mig närstående person har sin enda (hittills i alla fall) vallonska ana i tionde generation, född omkr 1660. Jag tror inte hon, som även Ulf konstaterar, är unik.
 
Och min ex svärmor, som har en vallon redan i fjärde generationen, ser i högsta grad svensk ut. Fast den vallonen har i ytterligare tre generationer bakåt helsvenska anmödrar, det är först i den fjärde som det kommer in två par där båda är valloner. Och då är vi tillbaka på förra halvan av 1600-talet. Så nog skedde inblandning av svenskar redan tidigt.

[Barbro Cavalieratou]

Min mormors mors flicknamn var Laurin och hon kom ifrån Rolandsbacke i Medelpad.Min mor påstod att hon var av Vallonsläkt.Jag är mörkhårig och grönögd och har Vallonveckpå båda armarna och är så gott som i avsaknad av öronsnibbar. Det sägs också att Valloner har platt skalle. Har någon annan träffat på denna sägen? Om dessutom någon känner till den här släkten Laurin ifrån Medelpad så skulle jag gärna vilja ha information.

[jrossio]

Dear Sir's; I am looking for a record of my Grandfather Joel Nordell who had a son Carl, Karl,
or Charles HJalmar; May22,1879,and was born in Finspong; and a daughter Pauline who married a man named Paul Rehnqvist, and they lived at West Persgatan 62; Norrkoping.
My father came to the USA in May of 1897.I am new to this searching. My father was married in the USA, to Amy Jane Moore, and I am his only child. I do not even know what my Granma's name is although I have been told that I was named Hilma after her.  I do not know any Swedish, so I am having a hard time with your arcives. I have this newspaper clipping on my Granpa. Dodsfall;Joel Nordell=enlangre tids sjukling het t, polismannen J.Nordell, Lotorp,aulidit i en alder av nara 76 ar. Han var fodd i Tjallmo och i Lotorp, for ungefar 40 sedan som korpral och blev sedermera polisman i Lotorp, en befattning som han innehade i 21 ar. Han efterlam nar minnet av heders man.
 
Anybody that can translate for me, I would be eternally grateful.  I need all the help that I can get. Please post this in English and in Swedish and also my address on E-Mail, which is
jrossio@npwt.net    My name is Jane Hilma (Nordell) Rossio, and I live in Gillespie,IL,62033.  Please help me. God Bless you.   jrossio@npwt.net        Janey

[Dimitri]

hej ..
jag vet att många Zigenare och Resande(tattare) som rest genom Europa så när dom kom till sverige så kalla dom se valloner för att inte bli så uttsata har ni tänkt på det?
och tagit franska /belgiska namne mm ?

[Ulf Berggren]

Inte ens vallonerna kallade sig valloner.
Annars torde vi ju haft belägg för denna beteckning i källorna, men där kallas de ju fransoser.

[Ingrid och Olof Bergström]

Ja, man kan ju se av många inlägg här ovan: att kalla sig eller tro att man är vallon har numera blivit ett sätt att förklara mörkt utseende. Men så länge de Resande reste kunde de väl inte ha någon nytta av det. Har du Dimitri något exempel på en släkt, som har franskt namn utan att komma från ett fransktalande land? Vad heter du själv i efternamn (eller förnamn)?

[maria]

Med risk för att trilla i det rasbiologiska träsket med näsmätningar etc (speciellt kommentar om att sk vallonsk högfärd skulle gå i arv i 300 år framåt) - mycket intressant diskussion! Särskilt för mig som inte bara har en enda fjärran vallonförfäder utan något så sällsynt som en nästintill fullblodig vallonfarmor. Som sagts ovan finns även släkten som länge höll sig inom de egna leden - min farmors far, smed från Medelpad, var till och med kalvinist, och hade en benägenhet att vilja bilda storfamilj, med gamla och nya fruars barn. Och efter att ha rest runt i Belgien kan jag konstatera att farmor, liksom jag som är hennes avbild, skulle smälta in där hur lätt som helst - med kort, satt kropp, knotiga ansiktsdrag, bruna ögon och svart hår. Och armveck. Men definitivt ingen avsaknad av örsnibbar!? Med tanke på hur många jag träffat som delvis eller helt har detta typiska vallonutseende tycker jag inte alls att det är fel att diskutera det. Precis som den berömda rågblondheten och det samiska utseendet är ju vallondrag de tydligaste spår som dessa människor lämnat efter sig till eftervärlden. Och att inte låtsas om detta är att inte låtsas om deras betydelse för oss och i historien. Tycker jag.

[Carl Szabad]

Maria: Om du med en farmor som var nästintill fullblodsvallon fått drag från henne är det knappast så konstigt, hon är ju en av bara fyra i den generationen. Det är snarare de som hänger upp sitt utseende på sin enstaka 16- eller 1700-talsvallon som vi försökt bemöta i den här diskussionen.

[Ewa Braun]

Hej!
Jag ser i diskussionen en slags dominans av utseendemässiga faktorer. Min uppfattning är att många valloner kom till Sverige med sin hantverksskicklighet och en kultur som kanske var lite annorlunda för svenskar. Hantverksskicklighet grundar sig på en förmåga som inte bara medför ett nedärvdt kreativitetsanlag - utan även också ett sinnelag som bl a kan påverka och styra val av en livspartner. Utöver denna ganska mänskliga faktor fanns även en faktor avseende vallonernas invandring som kan betecknas mer omänsklig. Vad jag syftar på är de lutheranska prästernas klappjakt på kalvinisterna (fransoserna). Något som naturligtvis i hög grad påverkade situationen för valloner med en kalvinsk trostillhörighet (Ex. för valloner från Sedan, eftersom detta var ett starkt fäste för kalvinismen). De lutheranska svenska prästernas spridande av olikartade lagar och bestraffningar skrämde inte bara resp. valloner utan även allmogen som med säkerhet fick många negativa uppfattningar. Det var därför inte ovanligt att många valloner höll sig till sina egna (i min släkt finns t o m kusingifte).  
Vad den bruna ögonfärgen beträffar - har alltid brunt varit starkare och finns det brun ögonfärg i de bakre släktleden, finner man som i min släkt en s k mixed coulor, en från m.blå, gråblå eller grön bottenfärg med oftast väl synliga bruna stänk - något som ju inte är en specifik företeelse för valloner, utan en generell förekommande genetisk situation oavsett nationalitet.
I övrigt - kul med lite annat - eftersom det finns historia, anledningar och livsöden bakom namn och årtal. MVH (nattarbetande) Ewa Braun

[Fredrik Derefeldt]

Visst var det många valloner som gifte sig med sina egna. Men jag tror inte det var så mycket pga religionstillhörighet och liknande. Utan mycket för att just vallonerna hamnade i bruksmiljö, och många bruk hade mycket vallonsk arbetskraft. Då tycker jag det inte är så konstigt att valloner gift sig med andra vallonsläkter. Och att det inträffar kusingiften är nog inte så ovanligt, liksom att det inträffar kusingiften i helt svenska släkter (har själv i släkten Åström, anor med kusingiften, där En Åström gifte sig med en kusin. Där dessutom deras son gifte sig med en kusin också, inte konstigt man har blivit som man är).
 
Visst kan religionstillhörighet ha spelat in i vissa fall, men i de flesta fallen tror jag det har med släktens yrke och bruksmiljö att göra.
 
Mvh
Fredrik

[Jojje Lintrup]

Vad som måste tala lite mot Ewas resonemang om kalvinisterna, är det faktum att vallonerna tillhörde de svenska församlingarna och inte bildade egna frikyrkor.

[Ewa Braun]

Hej igen!
Tack Fredrikd ! Med faktum var min mm och mf kusiner - och jag får nog också ta till samma försvar - att det är nog inte så konstigt att man har blivit som man är!  
Jag har nyss läst Karl Kilboms bok Vallonerna - en bok som blev ett verkligt nöje och gav en insikt om Sverige, bakgrunden till invandringen, Valloniet, furstendömen som ex. Liegé. Inte minst Louis de Geers fantastiska personliga insatser för att (om vi ser tillbaka) rädda den begynnande grunden för svensk industri (och självklart även sitt eget insatta kapital) en del som kan uttryckas var mer dramatisk och spännande än någon aktion-film.  
 
Jojje - den historiska bilden av  religionsstridigheter är inte mitt resonemang.  Den lutherska kampen mot katolisismen var i sluttampen när kalvinvalloner kom till Sverige. Jag citerar vad Karl Kilbom skriver:Mot dem som hävdar att prästerskapet aldrig åsamkat vallonerna och de reformerta något obehag, räcker det att hänvisa till tvenne fakta, prästerskapets uppträdande under en följd av riksdagar, och prästernas i framförallt Risinge och Films församlingar åtgöranden; bakom dem stod i sak vederbörande domkapitel och biskopar.  
och bl a  - på 1643 års riksdag framför prästerna sina allmäna besvär över stort sabbatsmissbruk av hantverkare, salpetersjudare, vägare och bruksfolk..... Ang. kyrkgång för de invandrade kalvinisterna fanns uttalanden i riksdagen som lyder följande:Om man sluter på en riksdag, att kalvinister skola gå i kyrka, så måste en exekution gå efter, och vad villervalla då följa skulle är lätt att besinna, sade ock att allt går därpå ut, att de ville skaffa Louis De Geer och flere sin kos ur riket....
 
Det gick t o m så långt att prästerskapet skrev lagar om bestraffningar. 1663 och 1667 skärptes dessa förordningar ytterligare mot de reformerta där man utkrävde straffsatser.  
Till slut var den kungliga regeringen tvungna att gripa in och stoppa prästernas utövande på de reformerta och tillika kalvinisterna.  
 
Men - det var nog ganska allmänt förr att präster såg med oblida ögon på andra former av trostillhörighet oberoende vilket land det gällde. Som ex. fick hugenotterna under 1500-talet fly från Frankrike till bl a Sverige för att undgå att bli halshuggna. Och hur var det för momonerna i USA...
 
Ang. religion och skolundervisning för barnen tillsatte man inom en del bruk egna lärare. Det skulle vara intressant att få veta om det finns några anteckningar från bruken som kan leda till vilka som har undervisat på bruken.
MVH - nattarbetande Ewa Braun.

[Ulf Berggren]

I hammartingen finns ibland uppgifter om vilka som undervisade vid bruken.

[Åsa Tegelberg]

Intressant med allt detta om valloner och vårt utseende. På min mormor sida har jag alltid hört att det skulle finnas vallonblod i ådrorna för många var mörka och brunögda, har inte funnit en endaste gnutta av vallonblod. Där emot på min mans sida finns det mycket vallon (Österlövsta C). Hans farmor var vallon men han och alla hans kusiner ser då ut som vilken medelsvensson som helst, ingen är mörk och ingen är brunögd.

[Sven-Ove Brattström]

Till Eva Braun, Åsa Tegelberg m.fl.
Precis som Ulf Berggren skriver, se hammartingen. Även i kyrkböckerna brukar det synas. Att fransoserna åtminstone i början krävde hemspråkslärare, alltså fransktalande berodde säkert på att flertalet planerade att återvända till hemlandet. Nu blev det inte så för flertalet. Åsa, tänk på att många fransoser heter både Jansson och Pettersson m.m. redan i första generationen. Ett stort antal var yrkesverksamma utanför bruken. Exempelvis Kolare, Körare och dylika yrken.
 
MVH,  Sven-Ove Brattström

[Fredrik Derefeldt]

Hejsan!
 
Jag kan ställa mig till de som hittills endast har en vallonana (känd). Maria Henriksdotter Bonnervier (c.1676-1759).
 
Men vad jag inte förstår, är varför det är så himla populärt att ha vallonblod i sina ådror. Vad är det för fel att ha svenska anor, tyska anor etc.
 
Själv har min mormor hela tiden påstått att hennes far var vallonättling, eftersom han såg typisk ut som en sådana (som alla brukar säga), men vad är en typisk sådan. Har forskat på denna sida till början av 1700-talet, och ännu har jag inte kommit in på något bruk, utan de är endast soldater, bönder, torpare och statare.
 
Däremot hade jag inga sådana rykten på min fars sida, men där kom jag via en skräddare (född på ett bruk) och dennes farmor var den ovan nämnde Maria.
 
Och som att Carl-Fredrik Hanzon påstå att alla valloner gift sig inom sin lilla grupp är att komma med osanning. Visst många gjorde det, men även många gifte sig utanför sin lilla befolkningsgrupp. Och det var större chans att gifta sig med en annan vallonsläkt, om fadern jobbade i Uppland, Värmland eller Östergötland än om han jobbade i Småland eller Södermanland.
 
Mvh
Fredrik

[Åsa Tegelberg]

Hej Sven-Ove!
Jag har haft det i åtanke under min forskning men hos mig har det bara funnits torpare och bönder som kunnat spårats i böckerna. Möjligheten som finns kvar vad gäller valloner på min mormors sida är om det möjligen finns något oupptäckt oäkta barn fött inom äktenskap.

[Ewa Braun]

Hej igen!
Tack Ulf B. och Sven-Ove B. Jag får fortsätta mitt sökande. Valloner kanske bidrar till en större spänning ?? Svenska anfäder hade dock kanske varit lite lättare att hitta ? Inte som några av mina an-foglar... (som under 1700-talets anammat namnet Fogelblad).
MVH till alla diskuterare Ewa Braun

[Elaine Löfgren]

Jane Rossio
The rules are that the discussions are kept here and not by e-mail, to give other people a chance to share the information.
 
First there are some words missing in your copying. I will write the text as I understand it could have been. Where the dots are there is a word missing. Different words could be possible so check your clipping again.
 
Dödsfall:  Joel Nordell
Efter en längre tids sjuklighet har polismannen Joel Nordell avlidit i en ålder av nära 76 år. Han var född i Tjällmo och .... i Lotorp för ungefär 40 år sedan som korpral och blev sedermera polisman i Lotorp, en befattning som han innehade i 21 år.
Han efterlämnar minnet av en hedersman.
 
In English it should be:  
Deaths. Joel Nordell.
After a longer time of illhealth the policeman Joel Nordell has passed away at the age of nearly 76 years. He was born in Tjällmo and .... in Lotorp about 40 years ago as a corporal and later became a policeman in Lotorp, an office he held for 21 years.
He leaves the memory of a man of honour.  
 
Even if my English is not perfect that is the meaning of the text.
 
Tjällmo is a parish in Östergötland and Lotorp can be a small village.
Place your discussion under Landskap-Östergötland-
Socknar (Tjällmo) eller Efterlysningar (Joel Nordell). This place Arvsanlag från valloner is wrong.  
 
Good luck!
Elaine Löfgren

[Sven-Ove Brattström]

Hej igen,
Jag tycker nog också att den här diskussionen om specifik typ av utseende är lite konstig. Själv tror jag att jag platsar genom mitt utseende. Men mina anor har mycket med bruksmiljö och finnmarker att göra. Hur mycket som som kommer från fransoser, tyskar eller finnar vet jag inte. Och spelar det någon roll. En del av dem som anses som finnar kan mycket väl igentligen vara fransoser, i varje fall känner jag mig övertygad om detta ju mera jag studerar saken. Dessutom, vi vet inte så mycket om anorna till fransoserna innan de kom till Sverige. Bara för att de var verksamma inom vissa yrkesområden, samt kom från en viss del av det som numera är Belgien, så bevisar det ingenting.
MVH, Sven-Ove Brattström

[Ewa Braun]

Hej!
Utseendet är en sak - men egentligen bara en paketering - även om denna paketering präglas genom den folkvandring som alltid pågått och kommer av olika anledningar att göra så. Dock har jag tron - eller snarare vet - att vallonernas inte bara hade ett livligare temperament utan var begåvade med starkare kreativitetsanlag. De hämtades ju till Sverige på grund av sin hantverkskicklighet som även medförde värderingar och med detta på gott och ont för dåtidens svenskar. En hel del av kulturkrockar uppstod på olika sätt med det mindre spontana nordiska folket. Trots allt har invandringen av vallonerna varit ett positivt tillskott. Vi finner mer ofta än sällan inom bl a musikaliskt,konstnärligt område, uppfinnarverksamhet, företagsutveckling mm dessa vallonättlingar med lite av kvarvarande vallonblod och gads att tro på sig själv och att våga. Det var ju så många svenskar med dessa resurser som Sverige gick miste om i emigrationen till Amerika.  
MVH till Er alla - Ewa Braun

[Stefan Simander]

Ett intressant fall av religionsstrid och valloner  
finns att läsa i Uppsala Domkapitels arkiv serie E  
V volymen för Skäfthammar (där Gimo bruk ligger).  
Prästen och flera andra skriver där på 1660-talet  
till domkapitlet om masmästare Michel Dandenel och  
vikten av att hans barn döps på ett riktigt  
(lutherskt-protestantiskt) sätt, med dopvittnen av  
rä