Pappa / Mamma / Far / Mor

[Yvonne Waern]

Jag är intresserad av barns språk i början av 1800-talet. Hur var det?  Sade små barn verkligen far från allra första början?
Fanns inte ordet pappa, eller mamma med när de började tala?

[Mats Sundqvist]

Långt in på 1900-talet, olika långt i olika delar av landet (samt stad och landsbygd), kallades föräldrarna för far och mor. Inte pappa och mamma. Absolut inte på 1800-talet!

[Mats Sundqvist]

Pappa och mamma säger ju barnen för att föräldrarna säger det. De härmas. Då sa de far och mor, titta. Istället för pappa, mamma, titta och lampa. Typ.

[Markus Gunshaga]

Hej Yvonne!
 
Detta var en intressant fråga, och fick mig genast att tänka på den då 6-årige prins Karl, sedermera Karl XII, som i sina anteckningar daterade Karlberg den 10 juni 1689 skriver Jagh önskar at iagh må engång hafwa den lyckan at fölia min Pappa i fält etc (se bl.a. Liljegren, Bengt, Karl XII : en biografi, 2000, s. 28). Jag har alltid haft uppfattningen att just pappa och mamma användes (åtminstone i äldre tid) inom de högre samhällskretsarna, och detta verkar stämma om man kikar i Svenska Akademiens Ordbok. Under uppslagsordet Fader finner man en intressant historisk beskrivning av relationen mellan orden pappa och far / fader, som kan ge ledtrådar till din fråga (notera att denna text publicerades / skrevs 1919):
På 1600-talet börjar ordet [fader] inom den högre och högsta aristokratien delvis ersättas av PAPPA såsom benämning på fadern i ett hem, och ganska snart tycks detta senare ord hava gripit omkring sig och även trängt ned till bredare lager (jämför: När Båtzmans- och Soldate-Barn kalla deras Föräldrar Pappa och Mamma, måste de Förnähme låta deras Barn kalla sig Far och Mor. Sedolär. Mercur. 3: nr 10, s. 8 (1731)). Efter hand har pappa i denna användning fått allt vidsträcktare spridning, i synnerhet, vill det synas, under de sista årtiondena. En viss motsats gör sig dock härvidlag gällande dels mellan olika delar av landet, i det att far på det hela taget vida bättre hållit sig kvar i södra och sydvästra Sverige, dels mellan de socialt högre ställda klasserna och städernas invånare å ena sidan, vilka, i all synnerhet de förra, i stor utsträckning begagna pappa, och å andra sidan landsbygdens bönder och kroppsarbetande befolkning.  
 
Längst i norr, särskilt i Ångermanland och Västerbotten, är dock pappa allmänt i bruk även bland allmogen. Dalkarlen däremot säger far. På Gottland får man höra den sist uppvuxna generationen använda pappa. Överhuvud visar detta ord alltjämt benägenhet att ytterligare utbreda sig, men en rörelse i motsatt riktning är dock även märkbar, och far har mångenstädes åter kommit till heders, särskilt i hem där man håller på det svenska och söker värja sig mot ett onödigt eller överdrivet inflytande från utlandet i språk och Seder. Inom somliga familjer brukas det ena ordet i betydelsen 'fader', det andra i betydelsen 'svärfar'. - Utanför barnkammaren och familjen eller den närmare bekantskapskretsen är far emellertid det vanliga ordet bland vuxna personer, i synnerhet män, med anspråk på levnadsvett och umgängesvana. Det heter här regelbundet min far, icke pappa eller min pappa. Att till en person (t. ex. en konsul) med syftning på hans fader säga er pappa (eller konsulns pappa) skulle icke vara på sin plats.  
 
Medvetet nonchalant är vanligen i motsvarande fall hans pappa och ännu mera pappan om fadern till en person som man talar om. I betydelsen nedan är pappa ganska vanligt, i det att en hustru ej sällan upptager denna benämning från barnen och i vardagslag använder den till sin man. I andra fall ersättes fader bland mera tillfälligt (alltid mer eller mindre skämtsamt, gärna en smula ringaktande eller vanvördigt eller med smått ironisk överlägsenhet) av det synonyma ordet.
Mvh, Markus

[Per Thorsell]

SAOB har beträffande ursprunget till ordet fader, förklaringen att barnspråkets pappa i själva verket är det ursprungliga:  
[fsv. faþir, fadher, motsv. fd. fathær, d. fader. isl. faðir, got. fadar, fsax. fadar, fader, mnt. o. nt. vader, mnl. o. holl. vader, ffris. fader, fht. fater, t. vater, ags. fæder, eng. father, fr. père, it., span. o. port. padre, lat. pater (jfr PATER), ...  Ordet är sannol. bildat till barnspråkets lallstavelse pa (jfr PAPPA); jfr det väl på analogt sätt uppkomna MODER]  
 
En gång observerade jag också att Esaias Tegnér, som ju var språkmänniska, i brev år 1809 till sin svärfar, Brukspatronen Myhrman, Kallade honom Pappa.

[Heikki Särkkä]

Att PAPPA och MAMMA först började användes inom den högsta aristokratin hänger ihop med franskans dåtida höga ställning som främmande språk inte bara i Sverige men överallt i Europa. Jfr franskans maman och papa i tilltal.

[Mats Sundqvist]

Det är bara att tacka för den fina kunskap som Markus, Per och Heikki bidragit med efter mitt korta och närmast enfaldiga inlägg. Min kunskap sträckte sig tydligen inte så långt, men nu har jag blivit kunnigare. Min släkt har aldrig befunnit sig i den högsta aristokratin. Ännu. Typ.

[Yvonne Waern]

Stort tack för de utförliga utläggningarna!
 Jag hade inte heller tänkt på att olika samhällsklasser kunde ha uttryckt sig olika. Snarare tänkte jag att barn ofta börjar med att säga labialer följda av vokaler (typ mama, pappa, baba) alternativt klausuler (tror jag det kallas för) följda av vokaler (typ kaka) eller dentaler följda av vokaler (typ titta, dada). Detta har att göra med vårt talorgan snarare än stånd eller språk. Sedan är det ju troligt att bara vissa av dessa uttryck uppmuntras. Och då kommer naturligtvis sedvanan att slå ut. Jag vet inte om det finns några nedteckningar av riktigt små barns (typ 1 år) tal från den tiden.

[Annastina Sekunde]

Lite´ vid sidan om ovanstående; min mamma kallade sina föräldrar far och mamma. Hon duade heller aldrig sin far. Som barn kände jag instinktivt att morfar var den viktigaste, den som bestämde, trots att han aldrig visade detta.
 
/Annastina