Skriftspråk och talspråk

[Johan Skog]

Hej!
 
När man läser kyrkböcker och andra handlingar bakåt i tiden så ändrar sig ju skriftspråket från århundrade till århundrade.
Men hur var det med talspråket?   Under 1700- och 1800-talet så skrevs ju många ord med f eller fv istället för v, där vi idag skriver och uttalar v.  Hur var det på den tiden?  Uttalade man trefligt som trevligt precis som idag eller sade med trefligt?  Och likaså med ord som hafva, uttalades det hava som idag eller sade man hafva?  
 
Hoppas det finns någon guru på svenska språkets historia som kan svara på detta!  
 
Stort tack på förhand!
 
Mvh
Johan

[Stefan Simander]

Jag kontaktade min vän docent Evert Melefors som svarade:
 
Hej Stefan!
Jo, jag vill påstå att man just på denna punkt - f för v - och v för fv - uttalade de ord det här gäller på exakt samma sätt som vi gör idag och att man gjorde detsamma redan under medeltiden. Sättet att stava ett ord bygger ju bara på en konvention, en överenskommelse språkbrukare emellan. Jag kan inte tänka mig att just denna gammalstavning någonsin har haft ett motsvarande, rent tungvrickande uttal. Vad däremot gäller talspråket i stort så fanns det uttal som inte förekommer idag, men det var ju inte i första hand detta frågan gällde. I första hand var det så att dialektuttal doldes av stavningsreglerna!
Hälsningar
Evert Melefors

[Ann-Mari Bäckman]

Det var en intressant fråga och ett intressant svar.
 
När det gäller stavningen, så kan man se att en del ord har sitt ursprung  från ett utländskt ord (tyskt) och som då har behållit en del av den gamla ursprungliga stavningen.

[Johan Skog]

Stort tack Stefan!
 
Förstod jag svaret rätt om att det som skrevs trefligt uttalades trevligt precis som idag liksom hafva uttalades hava?  
 
Mvh
Johan
 
(Meddelandet ändrat av woodi den 10 november, 2008)

[Stefan Simander]

Gäss! dvs Ja!  
 
(Meddelandet ändrat av simson den 10 november, 2008)

[Johan Skog]

Tack Stefan!
 
Men så trist, man hade ju hoppats på att även talspråket hade varit lite mer exotiskt i svunna tider liksom skriftspråket.  
 
Mvh
Johan

[Stefan Simander]

Ja, men det var väl det genom dialekterna, snarare än den konstiga stavningen. Dessutom så var orden och meningarna annorlunda med gamla former och annat innehåll.
 
Det vore roligt om man kunde träffa sina anor och fick höra hur de verkligen lät. Undrar hur mycket man skulle förstå?  
 
Men jag som har min fars släkt på Gotland förstår ju inte allt släkten säger där idag, så då skulle jag ju förstå ännu mindre av de som levde förr förstås.
 
Däremot inbillar jag mig att jag skulle förstå min mammas uppländska anor bättre och ganska långt tillbaka i tiden.

[Ann-Mari Bäckman]

Det har förekommit ibland att någon velat ha hjälp med att tyda något gammalt brev här i AF. Personen som skrivit det, har då verkligen stavat precis, som han/hon uttalat orden. Det har gjort att det varit riktigt roligt att försöka uttyda, vad det verkligen skulle vara.
 
Ibland har jag funderat på, om de förr i tiden, hade dåligt med tänder, så uttaldes ju inte orden på samma sätt, som med tänder. Skulle de då skriva som de talade, t ex om de läspade, så kunde det ju bli hur som helst. Om det nu inte förekommer som idag med att vissa länder har läspningar i sitt uttal, skulle man ju kunna tro att det hade med avsaknaden av tänder att göra. Jag har för mig att jag läst någonstans att vikingarna läspade. Hur kan man veta det?

[Anders Karlsson]

Läste en diskussion på Skalman om detta. Här är ett citat därifrån:
 
Just Olaus Petri är av naturliga skäl extra lättförståelig, eftersom det i princip är just hans personliga språkliga stil som bildat grunden för nysvenskan. Andra samtida skribenter är inte nödvändigtvis riktigt lika lättlästa. Men visst, generellt sett så är 1500-talssvenska (tidig nysvenska) en baggis.
 
Backa till 13-1400-tal så kräver det rätt mycket mer ansträngning. Erikskrönikan, till exempel, läste då i alla fall inte jag helt obehindrat första gången. Lite för många ord som helt ändrat betydelse eller inte alls finns längre. Men med en ordlista till hands första gången så flyter läsningen rätt bra sen.
 
Backar vi till äldre västgötalagen börjar det bli riktigt jobbigt. Det är ju inte obegripligt, men det tar verkligen tid att ta sig igenom och kräver helt klart lexikon. Inte lika svårt som att läsa isländska, men inte så väldigt långt ifrån.
 
Vid runsvenska får man helt klart dra gränsen. Någon gång på 1100-talet är det ett helt annat språk vi har att göra med.
 
Jag skulle alltså gissa att man lätt bör ha förstått sina anor tillbaka till 1400-talet eller så, förutsatt att de inte pratade alltför mycket dialekt. Här är till exempel ett citat från Olaus Petris En Swensk Cröneka från 1500-talet:
 
... Och thet är noogh til merkiandes i the Danska och Swenska Cröneker, The Danske prijsa sich aff the stora gerningar theres herrar och förstar haffua giordt här i Swerige, Och the Swenske rekna högt then stora mandom the haffua bedriffuit i Danmark, Så at then ther nw gerna wille veta hwad sannast är, han skal haffua ther nöödh til, och än thå nepeliga kunna thet (i [the] Swenska och Danska Cröneker) vthleeta, Thet haffuer aff ålder (gudh bettret) warit itt inbundit, och endeels naturligitt, haat och agg emellen Danska och Swenska, ty at bådha parterne rekna sich högt, och ingen wil wijka för then andra ...
 
Kanske uttalade man det ungefär så här(?):
 
... Och det är nog till märkjandes i de danska och svenska kröniker, de danske prisa sig av de stora gärningar deres herrar och furstar hava gjort här i Sverige, och de svenske räkna högt den stora mandom de hava bedrivit i Danmark, så att den där nu gärna ville veta vad sannast är, han skall hava där nöd till, och än då näpeliga kunna det (i [de] svenska och danska kröneker) utleta, det haver av ålder (gud bettret) varit ett inbundit, och endels naturligit, hat och agg emellen danska och svenska, ty att båda parterne räkna sig högt, och ingen vill vika för den andra ...