Stark bleksot

[lena andersson]

Hittat en 19-årig kvinna som dött av stark bleksot Vad är det?

[Ingela Martenius]

Bleksot beskrivs som följer i uppsatsen Gränsdragningar mellan hälsa och sjukdom hos flickor och pojkar i svenska hälsoundersökningar 1880-1930, av historikern Anna-Karin Frih, Örebro universitet (april 2005:
En s.k. kultursjukdom som var vanlig under 1800-talet och tycktes öka under seklets andra hälft. Flickor i puberteten ansågs vara värst drabbade. Symtomen var oftast blodbrist, saknad eller förvanskad matlust, onormal trötthet, menstruationsproblem och en karaktäristisk blek hy. Någon verklig orsak till sjukdomen kunde läkarna aldrig enas om eller konstatera men mycket tyder på att den var starkt beroende av värderingar och ideal i kulturen. Diagnosen försvann i de medicinska källorna runt 1910-20-talet.
 
Bleksot var alltså ett antal symptom man klumpade ihop och menade på var en sjukdom. Även pojkar, kvinnor och någon enstaka gång t.o.m. män kunde få diagnosen.
Är dödsorsaken bleksot är det troligen anemin och/eller anorexin som är den verkliga orsaken.
 
Ingela

[lena andersson]

Tack snälla Ingela! Lena

[Ida Mejsholm]

Hej Lena
 
I Svenska sjukdomsnamn i gångna tider av Gunna Lagerkrantz betecknas Belksot på följande vis:
 
Blodbrist, järnbrist; vanlig hos flickor i pubertet.
Kallas även kloros på grund av den blekgröna hudfärgen. Detta namn infördes dock först i början på 1800-talet. Även kallad vitsot.
 
Hälsningar
Id@

[Ann-Mari Bäckman]

Är det vanligt idag att flickor i puberteten drabbas av anemi, om man räknar bort anorektikerna? Jag har aldrig hört att det skulle vara så. Kan det vara så att flickor i den kategorin är mer i behov av näringsriktig mat och det var var väl lite si och så med det förr.

[Christina Helmby (Sladden)]

Hej Ann_mari!
Det är nog så, när flickorna börjar menstruera förlorar de ju blod, är det dåligt med den varan så ökar  naturligtvis risken för anemi. Idag är man nog mer kostmedveten och ser till att få i sig järn på ett annat sätt än tidigare. Det kanske inte heller var så lätt förr, järn finns ju mycket i gröna bladgrönsaker och i blodmat, och färskt grönt fanns ju t ex bara under skördetid. Och blodmat i slakttid, däremellan var det nog si och så med näringen.
Men nog ser vi det även idag, många unga flickor äter minimalt.
Mvh
Christina H

[Ann-Mari Bäckman]

Christina! Att unga flickor äter minimalt är nog sant, men beror det inte på att man har ett tryck att vara supersmal? Det kravet fanns ju inte förr, åtminstone inte från de vuxnas sida. Tvärtom, min mamma fick höra att hon var så smal, så hon fick sätta i sig grädde. Även jag fick höra av min mormor att jag var mager. Det är möjligt at man svälte sig själv frivilligt förr också, inte för att bli smal utan av andra orsaker, kanske oro eller ångest. Det är kanske det som Ingela nämner om i sitt inlägg.
 
Skulle kvinnor i puberteten vara mer känslig, när det gäller att förlora blod än de äldre? För mängden blod minskade ju inte.
 
Jag själv fick äta järnmedicin, när jag var barn. Det har jag funderat över. Min syster behövde det inte och vi åt ju samma kost. Nu efteråt förstår jag vad det berodde på. Jag blödde väldigt ofta näsblod. Det var det som gjorde mig anemisk.

[Bibi Gustafson]

När vi gick i skolan (började ettan 1959) fick vi gå till skolsyster en gång om året. Alla fick ett stick i fingret för att kolla hb-värdet och dessutom hade alla med sig ett urinprov (morgonurin) för att se så vi inte hade socker eller äggvita i urinen. De som hade under ett visst värde på blodprovet ordinerades järntabletter. Det ansågs som väldigt viktigt att hålla blodvärdet på rätt nivå. Kommer tyvärr inte ihåg var gränsvärdet låg eftersom jag själv alltid hade högt eller mycket högt blodvärde. Hade jag inte haft det hade jag nog varit anemisk - även jag blödde ofta näsblod . Dessa provtagningar pågick t.o.m. nian, dvs. den obligatoriska skoltiden.
När mina barn gick i skolan (födda 1980 o 1984) var det inte så viktigt med detta; man ansåg väl att kosten allmänt sett var bättre eller vad? Hur som helst, vår dotters bästa kompis' storasyster visade sig efter en längre tids trötthet och oförklarliga svimningar vara anemisk. Hon var då ca 15-16 år och det tog ett tag innan man kom fram till diagnosen. Detta var omkring 1990-92. Hon var inte anorektisk, snarare en anings mullig.
Mvh
Bibi

[Ingela Martenius]

Det är alltså klarlagt genom forskning att bleksot inte var anemi. Anemi var ett av symptomen på bleksot.
Men själva sjukdomen bleksot anses alltså idag vara en s.k. kultursjukdom, dvs det omgivande samhället ansåg att det var en sjukdom vilket vi inte anser idag. Idag anser vi att det är flera olika sjukdomar och symptom.
 
Sedan beror det på vilken tid vi talar om, om man skall vara smal som en tråd eller inte. Och vilken samhällsklass. Man bör t.ex. inte vara väldigt tjock om man skall få ihop midjan till 43 cm (17 tum), vilket var en populär målsättning bland överklassens och det övre borgarskapets döttrar under krinolintiden (ca 1840-1870).
 
Ingela

[Ann-Mari Bäckman]

Ingela, du har helt rätt i att kvinnor förr var också slavar under de modenycker, som var rådande för den tiden de levde i (åtminstone mer eller mindre).
 
Då det gäller bleksot, så skulle flickan vara utsatt för olika sjukdomar och symptom, som sedan för de flesta skulle försvinna, d v s det kunde inte vara någon allvarligare liggande orsak till alla de symptom hon drabbats av?
 
Eller kunde en flicka drabbats av anemi, en annan av trötthet, en tredje av matleda o s v och alla fick diagnosen Bleksot?

[Elisabet Arvidsson]

Vill bara säga att det är bra för kroppen att förlora lite mensblod 1 ggn/ månad ....den färska röda & vita blodkroppar bildas ju hela tiden i benmärgen.  
Anemi är inte ett symptom efter mens eller inte utan på om blodkroppar bildas eller inte samt om det finns en annan skada i kroppen ex levern, mjälten eller kontinuerlig blödande magsäck / tarmar.
Tillfälliga blödningar(inkl mens) ger inte anemi, såvida man inte har lågt hb (hemoglobin) från början men då ligger det ju en bakomliggande faktor och spökar i sammanhanget.
 
Bleksot....skulle jag gärna vilja veta vad det egentligen är och vilka är de andra symptomen?
 
Inskriften ovan (fredag den 19 jan 2007 kl. 17.28) som Ingela har givit ger ju inte det svar man vill ha idag men vi kanske aldrig få veta dess hela betydelse någonsin.

[Ingela Martenius]

Ann-Mari,
 
Som jag förstår det var det nog så att åtminstone de flesta av symptomen/sjukdomarna skulle uppvisas för att man skulle kalla det bleksot. Å andra sidan var det nog svårt att ha ex.vis anemi och inte vara blek om nosen - och förmodligen var man väl anemisk för att man inte åt etc. etc.
Idag kanske vi skulle säga att att det var anemi, och sedan tillägga och som väntat har patienten dålig matlust och är mycket blek (etc, etc). Men här var man alltså troligen osäker på vad som egentligen var orsak och verkan och vad var huvudsjukdom: hade patienten dålig matlust för att den var anemisk eller hade den anemi pga. sin dåliga matlust; berodde blekheten på anemi eller på dålig matlust? Enklare att bunta ihop alltihop och när alltihop kunde påvisas samtidigt hos en och samma person så hade man en heltäckande etikett.
 
Det är inte sällan så att dåtidens diagnoser gör oss ganska förbryllade idag. Och det som var en sjukdom då är alltså inte alltid vad vi skulle kalla en sjukdom idag. Så t.ex. försvann bleksot runt 1920-30 som diagnos. Dem det gällde blev förmodligen inte ett dugg friskare, men man började ställa andra diagnoser helt enkelt.
 
Om 100 år kommer säkert diagnoser som ställs idag att ha omvärderats rejält - och de som lever då kommer säkert att ställa samma fråga som vi gör nu - men vad led de av egentligen?.
Diagnoser, vad vi uppfattar som sjukdomar och hur vi uppfattar dem är kulturellt betingat (dessa intressanta spörsmål finns som särskilda kurser vid universiteten - jag har gått en sådan kurs).
 
Ingela

[Ann-Mari Bäckman]

Ingela!
 
Tack för ditt klargörande av ämnet!
 
Ann-Mari