ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning driven av Sveriges Släktforskarförbund
ssf logo blue Rötter - din källa för släktforskning

Choose language:
Anbytarforum

Innehållet i inläggen på Anbytarforum omfattas inte av utgivningsbeviset för rotter.se

Författare Ämne: Äkta - oäkta m m  (läst 3574 gånger)

2014-09-13, 20:59
läst 3574 gånger

Utloggad Maud Svensson

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 21882
  • Senast inloggad: 2024-03-29, 10:51
    • Visa profil
Fortsättning på diskussion startad 11/9 2014 under Övriga ämnen » 23 Radio- och TV-program om släktforskning » Vem tror du att du är? (SVT, 2009-)
 
Kristina Gunnarsdotter skriver där (12/9) bland annat:
”Vedertagna” begrepp kan behöva diskuteras, omvärderas, ibland utmönstras och ersatta med modernare begrepp.
 
Gärna en diskussion, men för att kunna diskutera begreppen måste man inte bara känna till dem utan också förstå dem och hur de används inom genealogin. Om man inte gör det begriper man inte vad som står i äldre källor, och man missförstår forskarkolleger som använder dessa begrepp.  
 
Vad som är ett 'politiskt korrekt' sätt att uttrycka sig förändras väldigt snabbt. Gamla och allmänt använda ord blir plötsligt värdeladdade och 'förbjudna', eufemismer skapas - på vissa områden så ofta att de flesta har svårt att hänga med. Vi kan förändra vårt språkbruk men inte det språk som våra förfäder talade och skrev. Det språket får vi som släktforskare i stället lära oss att förstå, med betydelser och nyanser, och även lära oss att använda - utan att anlägga vår tids värderingar på ord och uttryck. Om det står i födelsebok att ett barn är oäkta noterar jag det just som oäkta, inte som utomäktenskapligt. Om det står i husförhörslängd att en person är idiot antecknar jag det ordet, inte begåvningshandikappad.                  
 
Numera är det tillåtet för vem som helst och alls inte besläktad att (under vissa förutsättningar) anta en utslocknad adlig ätts namn. Majoriteten svenskar skulle säga att en person som gjort detta inte är någon äkta Braskenhielm eller Swihnstråhle (fiktiva namn). Den som finner formuleringen stötande kan föreslå ett annat sätt att kort och enkelt förklara icke-tillhörigheten till ätten - för det är oundvikligt att frågor om personens namn och ursprung uppstår.
 
(Meddelandet ändrat av mausve 2014-09-14 09:08)
Hälsar vänligen
Maud

2014-09-13, 22:32
Svar #1

Utloggad Åke Bjurström

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1191
  • Senast inloggad: 2024-03-25, 10:23
    • Visa profil
Håller helt med Maud.
Om  man sysslar med släktforskning får man acceptera att det tidigare fanns både oäkta barn och idioter.
Naturligtvis använder man inte dessa uttryck om nu levande eller nyligen avlidna personer, utan endast när det förekommer i källorna.
Ett annat uttryck är oäkting som jag tror att jag i någon tidigare tråd påpekat var både olämpligt och nedsättande. (Hittar inte nu).
Ordet oäkting ger 242 träffar i Anbytarforum.
Frågan är: Är ordet oäkting historiskt belagt som relevant inom släktforskningen.
 
Med vänlig hälsning Åke

2014-09-13, 22:57
Svar #2

Utloggad Maud Svensson

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 21882
  • Senast inloggad: 2024-03-29, 10:51
    • Visa profil
'Oäkting' har nog alltid varit ett nedsättande epitet (se SAOB) som inte används inom genealogin. Till skillnad från 'oäkta' som (när det handlar om barn) har exakt samma betydelse som senare tids 'utomäktenskaplig'.
Hälsar vänligen
Maud

2014-09-14, 09:14
Svar #3

Utloggad Mats Ahlgren

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 4737
  • Senast inloggad: 2024-03-28, 20:42
    • Visa profil
Det är nog många som tolkar begreppet oäkta baserat på äkta = genuin, riktig, sann när der egentligen kommer ur samma ord som äktenskap gör, alltså kopplat till giftermål.

2014-09-14, 19:03
Svar #4

Utloggad Bertil Strömberg

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 600
  • Senast inloggad: 2024-03-25, 22:44
    • Visa profil
Den ursprungliga diskussionen gällde frågan om det är riktigt att säga att en person inte är en äkta bärare av ett släktnamn, eftersom personen inte har en agnatisk koppling till den person som andra bärare av namnet anser vara deras stamfader.
Som vi alla vet, är det vanligt att flera personer antagit ett visst släktnamn utan att ha någon agnatisk (eller annan) koppling till andra bärare av samma släktnamn. Mitt eget släktnamn är Strömberg. Jag anser mig inte ha rätt att påstå att personer, som härstammar från en annan Strömberg än min stamfader, inte är äkta Strömberg, och jag anser inte att de har rätt att säga så om mig. Problemet med olika släkter med samma släktnamn löstes för länge sedan av Elgenstierna i Svensk Släktkalender, som behandlar bl.a. olika släkter Strömberg med preciserande beteckningar som Närke-Sörmlandssläkten och (om jag inte minns fel) Stockholmssläkten. Sådana preciseringar kommer att behövas oftare i framtiden, inte bara p.g.a. utvecklingen av Namnlagen, utan också p.g.a. globaliseringen. Jag skulle inte vilja påstå att en ättling till reformatorn Johan Huss som flyttar till Sverige inte är en äkta Huss, men möjligen precisera att han tillhör den Böhmiska släkten Huss. På samma sätt kan det i framtiden bli nödvändigt att ange om en person tillhör den adliga ätten Braskenhielm eller inte.

2014-09-16, 13:17
Svar #5

Utloggad Martin Nordling

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 403
  • Senast inloggad: 2024-03-25, 09:56
    • Visa profil
Min mormors farfar var född oäkta, hans mor vägrade till sin död att uppge faderns namn, således så fick han sin mors släktnamn. Han är alltså direkt ättling till en viss ätt, men ej någon agnatisk ättling, även om han bär namnet. Vad räknas den läkt som han härstammar ifrån? en oäkta gren? en falsk gren? eller endast en gren? (begreppet falsk har jag fått ifrån Tor Heyerdahls bok om Påskön, Aku-Aku, där personer som på mödernet härstammade ifrån långöronen kallades falska långöron).
 
Är det någon som vet den korrekta definitionen?
 
Med vänlig hälsning
Martin Nordling
 
P.S. Den släkt som jag har som exempel heter Skoog (ibland stavat Skog) och kommer ifrån Björkvik, Södermanland.

2014-09-18, 11:09
Svar #6

Utloggad Kristina Gunnarsdotter

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 6194
  • Senast inloggad: 2024-03-21, 11:59
    • Visa profil
Maud: Jag vet mycket väl att språket lever och att ords innebörd förändras med tiden. Benämningarna äkta och oäkta barn, idiot, fånig etc hade en annan valör förr. Jag har inte den minsta svårighet att hänga med i den processen. Vi citerar självklart ordagrant det som står i gamla källor när vi registrerar våra anor, men vi kallar inte dagens barn för oäkta eller idioter.
 
Men mitt inlägg handlade inte om detta, utan att någon i dag, i modern tid, påstår att någon inte är en äkta NN. Och här har ordet äkta inget med äktenskap att göra, utan är ett värdeomdöme. Du skriver att majoriteten svenskar skulle påstå att en person som tagit ett namn inte är en äkta NN. Jag tror inte det. Jag tror folk nuförtiden kan skilja mellan person och namn. Jag tror de flesta inser vad det innebär att vara släkt med någon och att det i sig inte behöver ha någon koppling till namn. Och ingen kan ha monopol på ett namn.
 
Om namnet är viktigare än släktskapet kan man förstå uppfattningen att en släkt/ätt blev utslocknad för att det inte föddes några pojkar som kunde föra namnet vidare. Obs: släktnamnet, inte släktskapet. Där kan man prata om folk som inte hänger med. Släktforskning handlar om släkt, inte om namn, även om de ofta följs åt. (I Kina lär man även i dag betrakta enbart pojkar som släktbärare vilket i kombination med ett-barnspolitiken får förödande konsekvenser för ett otal flickfoster.)
 
Jag har flera exempel i min närhet på släktnamn som bärs av folk som inte alls är släkt eftersom namnet tagits av olika personer, vid olika tidpunkter, i olika delar av landet och följt mans- eller kvinnolinjer.
 
Än en gång: Vem tar sig rätten att bestämma vilka som är äkta NN eller oäkta? Vad är syftet med att benämna folk som äkta NN? Kan någon prestera en definition på äkta NN, tack! När kronprinsessan Victoria skulle gifta sig med Daniel Westling var det somliga som förfasade sig över att de kungliga barnen skulle komma att tillhöra ”ätten Westling”. Vilket nonsens! Är Daniel själv en ”äkta Westling”? Och när jag läste det som Martin B skrev på annan plats i forumet fick jag mig ett gott skratt. ”Det handlar om vad det manliga könet sår till vidare generationer.” Vad är kvinnornas roll i släkten i denna definition? Marken där det manliga könet sår? Hu, så talibanskt!
 
Jag vägrar att godta en sådan definition. Jag anser inte att släkt förs vidare endast av män. Ett namn kan gå i arv, men namn är inte detsamma som släkt. När man utforskar sina anor hittar man sina anfäder och anmödrar. Dem är man släkt med oavsett vad de heter.
 
Med dna-tekniken i släktforskningen får vi förhoppningsvis lite mer fokus på släkt än på namn. Det är väl det genealogi betyder - gener?

2014-09-18, 11:27
Svar #7

Utloggad Mats Sundqvist

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 216
  • Senast inloggad: 2016-03-07, 12:03
    • Visa profil
Utmärkt skrivet Kristina! Jag delar din uppfattning till fullo!  
 
Jag blir inte en sämre eller bättre människa av att få reda på vilka anor jag har. Inte heller av att hitta kända anor oavsett om de fått ett gott eller ett mindre gott eftermäle. Sådana uppgifter kan möjligen bidra till att jag kan förstå mer om mig själv och mitt ursprung. Finns det mer skrivet om en ana, oavsett man eller kvinna, så ger det naturligtvis mer än om du bara får ett namn och några årtal. Min kvinnolinje är absolut minst lika intressant som min manslinje och så tycker jag att det borde vara för varje släktforskare.

2014-09-18, 23:30
Svar #8

Utloggad Marcus Boman

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1246
  • Senast inloggad: 2024-03-28, 21:02
    • Visa profil
Huss, den äldre grenen/släkten
Huss, den yngre grenen/släkten
Är inte beteckningar som ovannämnda (eller snarlika) både raka på sak och befriade från termer som kan upplevas som omoderna/stötande?

2014-09-19, 17:30
Svar #9

Utloggad Maud Svensson

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 21882
  • Senast inloggad: 2024-03-29, 10:51
    • Visa profil
Kristina,
du tycker dig se ett (negativt) värdeomdöme i utsagan att en person 'inte är någon äkta X' - det gör inte jag. För mig är det ett vedertaget sätt att klargöra att X i genealogisk mening inte är rättmätig bärare av släktnamnet, det må sedan vara sin mormors namn hen antagit eller en utslocknad adelsätts. Obs! det innebär inte att jag ifrågasätter X:s lagliga rätt att bära namnet.  
 
Jag förstår dina synpunkter men inte din upprördhet. Du säger att du 'vägrar att godta en sådan definition' och jag säger att du slår in öppna dörrar. Med nya namnlagar är den gamla genealogiska ordningen sedan länge avskaffad, utom av Riddarhuset. Men vi kan inte vägra att erkänna den som ett historiskt faktum och vi bör, tycker jag, avhålla oss från att angripa forskarkolleger som av intresse för släktnamn och agnatisk härstamning håller fast vid den och terminologin. Vad är det att uppröras över?  
 
De allra flesta av dagens släktforskare, mig själv inkluderad, söker sin kognatiska härstamning och bekymrar sig föga över hur släktnamn ärvts eller inte ärvts, så länge det inte ställer till det i forskningen. Men nog lär den bli knepigare för senare generationers forskare i och med att allt fler antar nya förnamn och nya eller gamla släktnamn.  
 
Enligt Namnlagskommitténs förslag ska det bli tillåtet för personer som antagit sin makes/makas efternamn att efter skilsmässa/partnerns död föra namnet vidare till ny make/maka som kan göra samma sak, och så vidare. Man föreslår också att det ska bli fritt fram för vem som helst att byta till ett efternamn som bärs av minst 2000 personer, till exempel Bergman (14043), Strömberg (9053), Ekman (7363), Moberg (6150), Sundqvist (5838), Boman (5160), Marklund (4181), Ahlgren (3648), Lindfors (2607), Thulin (2361) och Åkerman (2043) (= namn som bärs av skribenter i denna tråd och/eller av levande/avlidna kända svenskar).
 
Kopplingen släkt-släktnamn är i praktiken så gott som försvunnen, utom i Adelskalendern.
Hälsar vänligen
Maud

2014-09-19, 20:09
Svar #10

Utloggad Marcus Boman

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1246
  • Senast inloggad: 2024-03-28, 21:02
    • Visa profil
Om nu X har en laglig rätt att bära ett namn är då inte X en rättmätig bärare av namnet.
Återigen, varför inte använda andra termer som t.ex. yngre/äldre grenen/släkten istället för onödigt laddade ord som äkta/oäkta?
Och i fallet Huss: om nu inte den äldre grenen hade ensamrätt på att bära namnet Huss förstår inte heller jag varför man väljer att kalla yngre grenar eller oberoende namne för oäkta.

2014-09-19, 21:09
Svar #11

Utloggad Maud Svensson

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 21882
  • Senast inloggad: 2024-03-29, 10:51
    • Visa profil
Marcus,  
läs en gång till. Jag skrev att X i genealogisk mening inte är rättmätig bärare av släktnamnet. Det är en annan sak än att vara rättmätig namnbärare enligt svensk namnlag.
 
Den som ogillar gamla begrepp kan givetvis ersätta dem med andra - huvudsaken är att de klart anger vad som avses.
 
I fallet Huss har tidigare förklarats varför Vildhussen - i genealogisk mening - inte var någon äkta Huss.
Hälsar vänligen
Maud

2014-09-19, 21:10
Svar #12

Utloggad Hasse Hultman

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 899
  • Senast inloggad: 2024-01-04, 11:12
    • Visa profil
    • Hasse Hultmans släktforskning
Jag förstår fortfarande inte definitionen av äkta-XX. Så som jag tycker mig ha förstått från ovanstående diskussion så är alla söner äkta, medan döttrarna och eventuella barn till dessa är oäkta-XX om de tagit namnet XX.
 
Borde inte söner till oäkta-XX återigen bli äkta?
 
Namnet XX kan ju ha uppstått på många ställen. Finns det då flera äkta släkter XX?
 
Slutligen vad är denna underliga definition av äkta och oäkta bra för?

2014-09-19, 22:35
Svar #13

Utloggad Maud Svensson

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 21882
  • Senast inloggad: 2024-03-29, 10:51
    • Visa profil
Vi får ta det från början:
 
Enligt urgammal uppfattning tillhörde man sin fars ätt, både som son och dotter. Endast sonen - och hans söner - kunde således föra ätten och ättenamnet vidare. Dotterns barn tillhörde sin fars ätt. Därav den ordning som rått inom genealogin sedan medeltiden.
 
Denna ordning kan anses mossig men som släktforskare behöver man känna till den, bland annat för att inte i onödan förargas över forskarkolleger som uttrycker sig i enlighet med den.
Hälsar vänligen
Maud

2014-09-19, 23:11
Svar #14

Utloggad Hasse Hultman

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 899
  • Senast inloggad: 2024-01-04, 11:12
    • Visa profil
    • Hasse Hultmans släktforskning
Då måste det alltså betyda att om en manlig oäkta-XX får en son så måste sonen alltså bli äkta-XX. I ovanstående fall Om Vildhussen hade en son som kallade sig Huss så var sonen en äkta Huss.

2014-09-20, 00:03
Svar #15

Utloggad Urban Sikeborg

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 653
  • Senast inloggad: 2024-03-09, 00:33
    • Visa profil
Tänkesättet att endast mannen är den släktbärande, den ende som förmår föra släkten vidare, är inte särskilt gammal i Sverige. Bland adeln försökte man trumfa igenom detta efter utländsk modell i adelsprivilegierna 1569, men det är först med Riddarhusets inrättande 1626 som det definitivt slår igenom - men då bara för de släkter som tillhörde adeln och som ville ha säte på Riddarhuset. Ett viktigt skäl för denna ändring var att adelsmännen ville utesluta kvinnorna från möjligheten att ärva frälsejord, eftersom det riskerade att jorden övergick i icke-besläktade personers ägo och adelsmännen då skulle kunna bli mindre rik; i stället fick kvinnorna nöja sig med sämre kompensation och nekades faktiskt i flera skäl av sina manliga släktingar att gifta sig för att förhindra att hemgift behövde delas ut. Men övriga stånd fortsatte att räkna släktskap lika på både mans- som kvinnosidan, och lagarna om arvs- och bördsrätt och äktenskap i förbjudna led gjorde fortsatt ingen åtskillnad utifrån kön.
 
Det brukar påstås att det finns en semantisk skillnad mellan att tillhöra en släkt (man skulle bara kunna tillhöra en släkt, sin fars) och att vara släkt med, men det är ju bara ett påstående; det finns ingen naturlag eller någon moraliskt förpliktelse att tillämpa en sådan distinktion. Ämnet diskuterades med åtskilliga brösttoner i Släkt och Hävd när det begav sig. Hans Gillingstam ifrågasatte kraftigt en sådan föreställning och menade att den var onaturlig. När Johannes Messenius 1616 ger ut sina genealogier över furstehuset och den förnämare adeln tvekar han inte att leda släktleden än genom män, än genom kvinnor tillbaka till stamfadern i respektive släktgren, och han motiverar också varför ett sådant förfaringssätt var det naturliga. Själva ordet ätt är ju för övrigt bara ett annat ord för släkt, och det avsåg i äldre tid i lika mån manliga som kvinnliga släktgrenar; det är därför vi har beteckningar som Bureätten och Grubbeätten (båda belagda år 1600), trots att det definitivt rör sig om släktkretsar som inte var uteslutande agnatiska, och varken adeln eller kungahuset har ensamrätt på den beteckningen.  
 
Allt bygger väl på på att när den borgerliga släktforskningen började på allvar på 1800-talet övertog den det adliga allmängodset och terminologin, och anakronistiskt började man tillämpa vad som var specifikt för adeln på övriga samhällsgrupper. Det finns inget som säger att vi har någon skyldighet att följa en sådan norm.
 
Vänliga hälsningar
 
Urban Sikeborg

2014-09-20, 02:35
Svar #16

Utloggad Marcus Boman

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1246
  • Senast inloggad: 2024-03-28, 21:02
    • Visa profil
Maud, jag har läst dina inlägg flera gånger men förstår fortfarande inte hur man kan betrakta en person med laglig rätt att bära ett namn som en orättmätig bärare av namnet. Men visst det beror ju som vanligt på hur man definierar begreppen.
Varför överhuvudtaget lägga till onödigt värdeladdade ord när man inte behöver göra detta (som i fallet Huss under en annan rubrik)? Annat är det givetvis när man försöker återge en källa så ordagrant som möjligt (t.ex. ett ogift pars barns födelseboksnotis från gångna tider).
 
(Meddelandet ändrat av mabo 2014-09-20 02:36)

2014-09-20, 08:38
Svar #17

Utloggad Maud Svensson

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 21882
  • Senast inloggad: 2024-03-29, 10:51
    • Visa profil
Tack för att den sikeborgska sakkunskapen kommit in här!  
 
Synen på mannen som ensam släktbärare är alltså inte så urgammal i Sverige som jag trott mig veta. Det gläder mig att 'vanligt folk' hade en annan syn på saken, eftersom även jag tycker att det förstnämnda synsättet är befängt och - med Gillingstams ord - onaturligt. Men jag har accepterat det som en ofrånkomlighet inom genealogin, och det var mycket länge sen det kunde göra mig upprörd.
 
Jag anser fortfarande att man bör avhålla sig från att ställa enskilda släktforskare till svars för ett gammalt, om än inte urgammalt synsätt och dess terminologi, vilket var skälet till att jag gav mig in i den här diskussionen.  
 
Och nu - åter till 1616 års (o)ordning, kamrater!
Hälsar vänligen
Maud

2014-09-20, 09:34
Svar #18

Utloggad Hasse Hultman

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 899
  • Senast inloggad: 2024-01-04, 11:12
    • Visa profil
    • Hasse Hultmans släktforskning
Jag tycker mig fortfarande inte ha fått något svar på frågan om det med ovanstående definitioner på äkta kunde finnas flera äkta släkter utan en gemensam förfader, men med samma släktnamn.
 
Om svaret på frågan är ja, så måste ju påståendet i mitt förra inlägg vara riktigt.
 
Om svaret på frågan är nej och bara den äldsta släkten med namnet är den äkta då är ju inte Huss släkten i Sverige äkta eftersom släktnamnet fanns tidigare.

2014-09-20, 12:52
Svar #19

Utloggad Marcus Boman

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1246
  • Senast inloggad: 2024-03-28, 21:02
    • Visa profil
Instämmer med Maud, kloka ord från Urban!
 
Bernadotte och Westling nämndes här ovan och det är (var) ju som bekant en vagel i ögat för flertalet traditionsbundna genealoger. Hur bör man benämna huset framöver enligt deras principer? Westling, Bernadotte-Westling, Westling-Bernadotte, oäkta grenen Bernadotte, eller varför just inte bara fortsätta med Bernadotte (detta är väl planen också)?
Kanske kan man ha i åtanke att namnet Bernadotte faktiskt härrör från en kvinna, då Germaine de Bernadotte som var gift med Joandou du Poey. Den sistnämnda en agnatisk förfader till Karl XIV Johan (om alla Wikipedia sidor nu kan stämma). Var namnet dyker upp första gången är för mig totalt okänt.
 
(Meddelandet ändrat av mabo 2014-09-20 18:16)

2014-09-24, 09:26
Svar #20

Utloggad Björn Engström

  • Anbytare *****
  • Antal inlägg: 1159
  • Senast inloggad: 2019-10-07, 10:24
    • Visa profil
När det gäller Prins Daniels efternamn Westling, kan man verkligen diskutera om det är äkta eller inte. Prins Daniels farfars morfars farfar Hans Jansson tar sig Westerling när han flyttar från Lima till Hanebo. Sedan omvandlas namnet till Westling om det nu var prästen som förkortade namnet eller han själv har jag dålig kunskap om. Med diskussionen om äkta eller oäkta namn måste ju Westling vara ett oäkta namn, när det är förändrats. Nästa oäkta blir när Prins Daniels farfar tar sin mors efternamn

2014-09-24, 23:05
Svar #21

Utloggad Irma Ridbäck

  • Anbytare ****
  • Antal inlägg: 547
  • Senast inloggad: 2016-01-03, 12:11
    • Visa profil
    • www.ir-text.se
Intressant diskussion om äkta och oäkta släktnamn. Vad släktnamn är/borde vara tycks ju klart. Men historiskt finns inom landet viktiga skillnader i bruket av hur man identifierade personer, familjer, framför allt allmogen.  I [color=0000ff]Tornedalen[/color] under gångna århundraden användes gårdsnamnet för att identifiera personer.  Ett exempel: August Johansson Vinsa köpte gården Mettävainio i en grannby och flyttade dit. Efter en tid blev han August Johansson Mettävainio och sonen namngavs som Johan Augustsson Mettävainio. På så sätt uppstod en ny släkt Mettävainio, eftersom den tidigare ägarens son levde, Johan Petter Ersson Mettävainio. På liknande sätt kunde en bondson från Vanhatalo (Gammelgården) efter giftermål och flytt bli Rantatalo (Strandgård). Traditionen med gårdsnamnet upphörde under 1900-talet och i stället kom gårdsnamnet att bekräftas som familjenamn.  
Mettävainio betyder Skogsäng, Vinsa betyder berg (skogklätt) men också storskog. Namngivningen av gårdarna gjordes på tornedalsfinska, i dag = meänkieli.

2014-09-30, 12:31
Svar #22

Utloggad Martin Nordling

  • Anbytare ***
  • Antal inlägg: 403
  • Senast inloggad: 2024-03-25, 09:56
    • Visa profil
När det gäller kungahus så har det brittiska en intressant historia: Det hette Sachsen-Coburg-Gotha (på engelska Saxe-Coburg and Gotha) fram till första världskriget (efter drottning Victorias man), då bytte de till Windsor eftersom det andra var tyskt. Nu regerar drottning Elizabeth II som tillhör Windsor. Hon är gift med Philip Mountbatten (en översättning av Battenberg), men 1952 så deklarerade hon att hon och hennes barn skulle tillhöra huset Windsor och inte Mountbatten. För att komplicera saker så föddes Philip Mountbatten som prins Philippos av Grekland och Danmark och tillhör ätten Schleswig-Holstein-Sonderburg-Gl?cksburg.

Innehållet i inläggen på Anbytarforum omfattas inte av utgivningsbeviset för rotter.se


Annonser




Marknaden

elgenstierna utan-bakgrund 270pxKöp och Sälj

Här kan du köpa eller sälja vidare böcker och andra produkter som är släktforskaren till hjälp.

Se de senast inlagda annonserna