Äldre inlägg (arkiv) till 26 januari, 2010

[Stefan Simander]

Kvinnsperson finns till min förvåning inte som eget uppslagsord här i Anbytarforum, om jag inte missat något förstås.
 
Det förekommer lite diskussion om begreppet på dessa ställen:
 
 03
 
http://aforum.genealogi.se/cgi-bin/discus/show.cgi?tpc=22540&post=961029#POST961 029
 
Det vore intressant att höra fler synpunkter ifrån olika delar av landet i olika tider!  
 
Det förekommer tre olika erfarenheter i diskussionerna ovan:
 
1) en kvinna som begått lägersmål, även om det inte blev barn kallades kvinnsperson, enligt Mikael Persson.
 
2) en kvinna som fött ett oäkta barn kallas kvinnsperson, enligt min erfarenhet, även om jag kan tänka mig att första fallet också kan ha gällt.
 
3) en kvinna som först fött ett oäkta barn och sedan föder ett till kallas kvinnsperson, enligt Per Thorsell.
 
Vilket är egentligen rätt? Eller är alla tre rätt fast i olika tider och/eller olika trakter?

[Eivor Andersson]

Jag har aldrig träffat på kvinnsperson i kyrkoböckerna, men tror inte det har med lösaktigt leverne att göra.
I Bohuslän har jag sett en gammal kärring - utan namn.
 
Skulle kunna tänka mig att det är en kvinna som inte är så känd i trakten eller  ett sätt för prästen att visa nedlåtenhet för kvinnor i allmänhet.
 
Eivor

[Anders Berg]

Jag har sett detta begrepp många gånger, och min erfarenhet är att det är en kvinna med ett sämre anseende. Allra oftast handlar det om att hon fött barn utom äktenskap, men det kan också vara något kriminellt, som stöld eller lösdriveri.

[Anders Berg]

Tilläggas kan (efter att ha läst inläggen i de länkade diskussionerna) att det säkert finns lokala variationer och framförallt tidsmässiga. Min erfarenhet främst från Skåne säger att ordet kvinnsperson mer eller mindre slutade att användas i slutet av 1700-talet, och jag har läst någonstans att det var på order uppifrån (Gustav III?). I stället valde prästerna, som gärna ville peka ut dessa kvinnor som födde barn utom äktenskap, andra ord som deja i samma betydelse.

[Lennart Flodin]

En okänd qwinsperson dog 1896-12-05 i Rengsjö, Gävleborgs län. Hon Dog hos hemmanseg. Jonas Andersson i Höjen s2 efter ett par dagars sjukdom utan att  
uppgifva sitt namn eller hemort Hennes ålder uppges vara omkring 64 år (!) Jag har alltid tänkt mig att titeln är neutral eftersom man inte visste om hon var gift eller i vilket sammanhang hon levt sitt liv. Kanske har jag fel. Det står ju ingenting om under vilka omständigheter man hittat henne. Uppgiften är från SCB:s utdrag ur dödboken.

[Elisabeth Thorsell]

Jag får nog hålla med Anders Berg om användandet av ordet kvinnsperson, enligt mina erfarenheter från främst Östergötland, Småland och östra Värmland.
 
(Meddelandet ändrat av elisabeth 2010-01-21 19:14)

[Leif R. Blom]

Som alltid när det gäller sådana här diskussioner, så är Hiski en bra källa.
Jag gjorde en jämförelse mellan några platser i Finland under de 5 åren 1788-1792. Åbo: 0 dejor, 48 qvinnor, varav några qvinnspersoner, inga av barnen noterade som oäkta, men inga fäder nämnda. Björneborg: 0 dejor, 11 noterade Qw,inga barn noterade som oä, inga fäder nämnda. Nykarleby: 26 dejor, ingen qv, inget barn noterat som oä, en fader nämnd.  
Vasa (Korsholm): 82(!)dejor, inget barn nämnt som oäkta, ingen fader nämnd.
Så kan man jämföra med landsbygden tex. i Mäntyharju: 17 qvinnspersoner, alla barn noterade oäkta, 15 fäder nämnda.(!)
Kiuruvesi: 13 qv. alla barn som oä och samtliga fäder angivna inom parentes.
Här finns inga dejor och bara i något alldeles enstaka fall (alla platser)kan jag se en kvinnas namn komma igen.  
Mvh Leif R.

[Peter Borg]

En quinsperson, Ingrid Persdotter, ur en födelsebok för Kristinehamn år 1773.
 

[Katarina Sohlborg]

De gånger jag sett quinsperson har det alltid rört sig om ogifta mödrar, åtminstone i Högbo - Ovansjö - Torsåker i Gästrikland. Hittade nu ett exempel ifrån Södermanland också. Lilla Mellösa C:2  
 
mvh Katarina
 

[Ingela Martenius]

Sedan kan man ju slå i  SAOB också. Har vi nu en historisk ordbok så kan vi ju använda den, menar jag - rimligen har de forskat både längre och omsorgsfullare än vi har.
 
Om kvinnsperson står det så här (artikeln avslutad 1938):
KVINNS-PERSON.  
(kvinne- 1559-1621. kvinners- 1523. kvinnes- 1523-1710. kvinno- 1578-1905. kvinnors- 1633-1671. kvinnos- 1578-1718. kvinns- 1547 osv.) kvinna; kvinnlig individ; numera nästan bl. dels med ngt ned­sättande bet., om kvinna av lägre l. mera obestämd samhällsställning: fruntimmer (förr ofta övergående i bet.: fallen kvinna), dels (i fackspr.) i statistiska uppgifter o. d., motsatt: mansperson;  
jfr KVINNFOLK 2.  
G1R 1: 166 1523. Vij .. haffve een qvinnesperson till Drottning och ingen mansperson. RP 6: 590 (1636).  
Lös­ agtige och elacke Qvins-personer. LMil. 3: 120 (1692).  
SAHLSTEDT (1773).  
Hans älskarinna .., en nätt och vital liten kvinnsperson. OoB 1928, s. 445.  
 
Dvs. ett från början neutralt ord blev med tiden (något) nedsättande. Sedan var det naturligtvis avgörande vad biskopen ansåg, det är förmodligen därför man kan se skiljelinjer i landet.
 
Ingela

[Stefan Simander]

Tack för alla dessa synpunkter!
 
Det är klart att vi ska använda SAOB Ingela! Såg du detta inlägg i min första länk ovan och den efterföljande diskussionen om just kvinna och queen med det nedsättande alternativet quean.  
 
 
Även Svensk etymologisk ordbok 1922 kan vara intressant: http://runeberg.org/svetym/1354.html
 
kvinna. - Kvinnsperson, P. Svart
Kr. 1561 (quins p.), f. ö. kvinnes- t. ex.
1619, 1636, 1710 (vanlig form under
1600-t.), kvinnos- t. ex. 1635, 1661
(stundom kvinnors- t. ex. 1633: 'ingen
Qwin-nors Person', 1671), med analogiskt -s
till sammans.-formen kvinno-, varav ä.
nsv. kvinneperson 1559, Foss 1621.
Formen quins 1561 kan bero på
anslutning till fsv. adj. kvinzliker (en
analogibildning- efter manzliker) el. utgå från
kvindis till fsv. kvinde, kvinnfolk, vilken
senare form möjl. också delvis bevarats
i nsv. kvinns-, som väl dock väsentligen
utvecklats ur kvinnes- av kvinnos-
alldeles som säges- i sagesman av
sagus-(av äldre sagu-). Ordet hade tidigare,
atm. på 15- o. 1600-t. o. sannol. även
på 1700-t., en ädlare klang än nu.
 
 
Men eftersom diskussionen tidigare hävdade lite olika betydelser av ordet, särskilt i Sörmland, så är det väl ändå intressant att belägga om det finns sådana skillnader och i så fall hur de ser ut.
 
Eftersom jag mest sysslat med Uppland så antar jag att min uppfattning kommit att präglas härifrån. Har dock för mig att jag sett begreppet kvinnsperson i andra landskap när de gifter sig och har ett oäkta barn i Dalarna, Gästrikland, Närke, Småland, Blekinge och på Gotland.  
 
Jag kommer nu att googla på ordet kvinnsperson vilket ger 1280 träffar för att se vilka belägg som kan finnas där:
 
Från Yrke, Status & Genus av Ylva Ulfsdotter Eriksson:  http://gupea.ub.gu.se/dspace/bitstream/2077/16843/4/gupea_2077_16843_4.pdf
Ytterligare ett exempel på den manliga normens logik erhålls genom synonymordlistan i Word (Word:mac 2001). Män ges bland annat synonymen personer. Kvinna ges synonymen kvinnsperson (se även Hirdman 2001:60f). Det är ungefär samma logik som gör gällande att män är poliser och kvinnor är kvinnliga poliser.
----------------------------------
 
Ännu ett ifrån Finland: Kvinnsperson innebär ju nämligen en kvinna som är dömd för lönskaläge.  
Källa: http://suku.genealogia.fi/archive/index.php/t-1617.html
 
Ifrån Tillinge socken i Uppland 1725:
http://web.telia.com/~u17109835/hummelstatorp.htm
 
Svinninge socken i Uppland 1775 lägersmål: http://www.tillingetibble.se/husby1775.htm
 
 
Från Närke 1774 http://web.telia.com/~u67801750/reg-ekebystamma.htm
§14 Vid efterfrågan om oseder i församlingen anmälde pastor det han av ryktet hört det skulle välborna herr Samuel Åkerhjelm ej ännu vilja skilja sig ifrån kvinnsperson Ingrid som över nätterna stundom skall vila i hans hus varigenom mycken förargelse åstadkommes ...tillsades nu herr Åkerhjelm att ej vidare tillåta bemälta kvinnsperson vistas i hans hus
 
Irån Blekinge:
 
I Lösen socken finns här 17 belägg på kvinnspersoner som gifter sig från 1750-tal till 1770-tal:
http://www.klaura.se/ok/s/register/p108005e1.html
 
I Fridlevstad socken 8 belägg 1739-1774:
http://www.klaura.se/ok/s/register/p108015e2.html
 
I Hfl 1832-1836 Edestad, GID 1749.59.41900: Elin Hansdotter bor på fattigstugan med sina tre (utomäktenskapliga, mitt tillägg) barn (sonen Hans är född). Hon kallas för kvinnsperson i födelseboken och det anyder att hon är så lågt ner på sammhällsstegen som en kvinna kan komma. Källa: http://www.kamphavet.se/Genealogi/Aina/p5950dcdb.html
 
I DDSS Yrkesklassificering: http://www.ddss.nu/(S(mzx3ul455wro0f2f3tfc5vfl))/swedish/statistics/titleStat.aspx
 
Här nedan kan du se under vilka huvudgrupper yrken och titlar har klassificerats.
 
kvinna 2932: fruntimmer (2) g. kvinna (43) kvinnfolk (1699) kvinnsperson (1186) matrona (2) matrona (2)  
 
kvinnfolk och dyl. 9: hora (1) kona (2) konkubin (2) moderpiga (4)  
 
-------------------------------------------------------------------------
 
Från Stenkyrka på Gotland vid en vigsel 1775: http://ninaz.com/visainfo.asp?id=407
 
Från Kalmar län: www.klgf.com/Filer/Nr%2058.pdf
oäkta barn och kvinnsperson. (ett begrepp som ofta användes om ogifta mödrar).  
 
Från Jönköping 1782-1783:
http://www.jbgf.se/bocker/kristina/36c-16.htm
 
Från byn Vitå i Råneå socken i Norrbotten finns ett dramatiskt berättat exempel från 1704 där kvinnan som för andra gången begått lägersmål även kallas Konan (dock ej barbaren! ):
http://www.praestholm.se/cruusen.htm
 
Från Östergötland vigda 1741-1760 finns 5 belägg:
http://hem.passagen.se/teofil13/GEN/vigda/vbtoll.htm
 
I sagan Pelle Skrävlare från 1908 skiljs på Fru och Kvinnsperson:
http://runeberg.org/jaochnej/0220.html
 
Från Skåne med utomäktenskapligt barn 1846:
http://www.hedenqvist.com/dahlberg.html
 
(I en skämtsam blogg anno 2010 används ordet som ett konstlat sätt att ange en kvinna:
http://www.silvergen.org/blogg/bebe/ej-handla-blott-ICA-kunde-han-2637 )
 
Ibland synonymer till kvinna på http://www.synonymer.se/?query=kvinna :
dam, fruntimmer, kvinnfolk, kvinnsperson, kvinns, lady, madam, tant, kjoltyg, tjej, donna, brud, brutta, krok, tjack, eva, femininum, käring, matrona, kona; fru, maka, hustru  
 
Ifrån Graninge socken i Ångermanland med utomäktenskapligt barn 1775:
http://www.partenon.com/gen/gammelg.htm
 
Ifrån Halland 1730 och 1731: http://www.genealogi.se/halland/pdf/svartra8.pdf
Björn stämde år 1730 sin dotter Anna och gifte båtsmannen Hans Andersson Wessman i Kogstorp för lägersmål. Båda erkände. De
dömdes till böter och uppenbar kyrkoplikt, samt till spöstraff resp. risning om de ej kunde betala böterna. Rätten fastställde hur mycket Hans
skulle betala i s.k. uppfostringsbidrag för barnet. Det döptes till Bengta och dog efter några veckor.
---
Anna kallas i vigselnotisen kvinnsperson. Detta var förr i kyrko- och domböcker en
benämning på kvinnor med mindre gott rykte. Hon hade ju fått ett uä barn året före sitt giftermål.
-------------------------------------------------------------------------------- --------------------
 
Ifrån Södermanland 10 belägg 1752-1767 ifrån vigselboken i Västra Vingåker:
http://www.vvhbf.se/vvfvd/indexvvc4v.html
 
Björnlunda i Gnesta kommun 1875:
Ang. kvinnsperson med spädbarn uppehållit sig inom socknen och utan vederhörigt tillstånd hyst in sig i ett av fattigvården tillhörigt hus vid Djupdal
http://www.gnesta.se/download/18.c90eaf311f38691ec380001700/Bj%C3%B6rnlunda+kommunaln%C3%A4mnd1863-1910.pdf
 
(Meddelandet ändrat av simson 2010-01-22 05:22)

[Stefan Simander]

Ifrån Norberg i Västmanland här på Anbytarforums läshjälp:
 
 
Qvinsperson användes på kvinnor som fött ett par eller fler oäkta barn. I någon födelsebok, minns inte vilken, stod det under en period qvinspersonen plus kvinnans namn för alla kvinnor som fött oäkta barn.  
 
Använd gärna sökfunktionen här på Anbytarforum. Sök både på qvinsperson och quinsperson (med ett n) så får du upp ett antal hänvisningar.

[Björn Engström]

Jag har stött på många kvinnspersoner i min forskning (säkert hundratals) och de flesta är då i kring mina socknar i nordöstra Dalarna med huvudinriktning på Svärdsjö och grannsocknarna.  
Det är huvudsakligen under 1600- och 1700-talen, men troligen även enstaka under 1500- och 1800-talen. Man finner uttrycket i både domböcker och olika kyrkböcker och någon enstaka gång i övriga handlingar. I de flesta fall finns det något oäkta barn men inte alltid, men då har hon haft ett lösaktigt leverne och ibland dödfödda oäkta barn. Under 1800-talet skrivs oftast de istället som bara piga i vigselboken istället för tucktiga pigan (dygdesamma).

[Per Thorsell]

De 10 beläggen i Västra Vingåkers vigselbok intresserade mig eftersom detta började med frågan om under vilka omständigheter ordet Kvinnsperson förekommer just i vigselböcker. Tack vare V. Vingåkers Hembygdsförenings register går det att följa upp dessa fall ganska lätt. Det visar sig då, att de tio beläggen är koncentrerade till femtonårsperioden 1752 - 67. Dessutom finns tre 'Kvinnoperson' år 1775. Därutöver inget enda belägg mellan 1666 och 1861.  
 
En av dessa kvinnor hade det mindre vanliga namnnet Margareta Ragwaldsdotter. Jag kontrollerade henne och så vitt jag kan finna har hon fött endast ett barn tidigare.
 
Därmed kan det fastslås att men i Sörmland vid mitten av 1700-talet har använt benämningen Kvinnsperson i vigselboken, även för kvinnor med endast ett tidigae barn, men att det ät ovanligt, möjligen knutet till enstaka  präster.

[Leif R. Blom]

Först en kort rättelse från mitt tidigare inlägg. I Vasa (Korsholm) så angavs samtliga dejors (82 st) barn som oä. Och jag kan inte se någon återfallsdeja inom 5 års-intervallet.  
Och ytterst få återfallsqvinnopersoner.  
Under 1600-talet(och där är ju urvalet naturligtvis mindre) hittar jag bara en qvinnsperson: Agneta Mattsdr. i Masku 1692. Far enligt moderns bekännelse en stalldräng Matz. I Vetil 1675: kvinnan Anna Eskilsdotter med barnet Carin oä.  
På den tiden var det alltså först när pigan fött oäkta barn, som hon fick kallas kvinna? Några dejor förekommer inte före 1700.  Allt ur Hiski,födda.
Mvh Leif R.

[Leif R. Blom]

Deja får väl mer anses som ett begrepp som piga (mjölkpiga); det vigs dejor i tusental i Finland under första halvan av 1800-talet även om Molde säger att ordet är ovanligt i Finland.  
Det vigs också qvinnor och qvinnspersoner; i Bjärnå 24 stycken mellan 1742 och 1778, kyrkoherdarna är Jacob Frosterus och Andreas Gadolin. I Hämenkoski 26 stycken mellan 1816-1849 under fyra olika kapellaner och i Kaukola i Karelen 1813-1838 20 stycken under Fredrik Peronius som kapellan. De redovisade vigselperioderna är mycket längre; varför fanns det bara qvinnspersoner (med dåligt rykte) under dessa tider? Knappast smittsamt? Exempel från Hiski.
Mvh Leif R.

[Irene Johansson]

I den ortodoxa stormaktstiden var sexualiteten förbehållen gifta människor. Att föda barn utanför äktenskapet var ett allvarligt brott. Lagstiftningen mildrades framför allt genom Gustav III:s uppmärksammade Barnamordsplakat 1778, som gav ogifta mödrar rätt till anonymitet. Avkriminaliseringen fullbordades 1864.
Ur texten på baksidan till Synd och skam. Ogifta mödrar på svensk landsbygd 1680-1880 doktorsavhandling skriven av Marie Lindstedt Cronberg (Historiska institutionen, Lunds universitet).
 
1778 års kungabrev (barnamordsplakatet)
4. Den lägrade kvinnan fick inte utmärkas som mindre ärlig, och kallas kona, kvinnfolk eller fästekvinna i lysning till äktenskap eller annan handling.
Lindstedt Cronberg kommenterar begreppet kvinnfolket. Hon skriver att detta var ett mått på kvinnans heder och att det urskillningslöst drabbade kvinnor som stod anklagade för lägersmål oavsett hennes sociala bakgrund.
ur Släktforskarnas årsbok 98, s 239-268 Okänd fader - men kanske känd av Bernhard Granholm
Granholm skriver också att benämningen kvinnfolket saknas i det material han undersökt från 1796, alltså efter barnamordsplakatet, däremot förekommer benämningen kvinnspersonen, och som han skriver: vad nu detta skall innebära för skillnad. Uppenbarligen tolkade man kungabrevets bokstav och inte dess andemening.

[Stefan Simander]

Tack för alla intressanta upplysningar och kommentarer!  
 
Jag har stött på Qvinnspersoner‏ i min forskning i Bohuslän/Västergötland, men har inga detaljer till hands just nu.  
 
Men jag gick in på www.slaktdata.org och skrev in Quinnsperson/quinna med ordets olika stavningar i titelrutan, (qu-qv-qw- kv-kw + ett eller två n) och klickade för F, V & D i sökrutorna. Man behöver inte fylla i något mer.  
 
Det tidigaste årtal jag fann där var 1656 och det senaste 1899 i (Källsjö, N, där Johan Sköfding och hans qvinna får ett oäkta barn).  
 
Det hela ger en bra bild av användningen av ordet i olika delar av landet genom tiderna. Ytterligare forskning måste naturligtvis göras, för att se om det används mera generellt, (som oftast tycks vara fallet i dödsnotiserna) eller huvudsaklingen för kvinnor som fött ett eller flera uä barn, eller kanske rent av bara haft kända föräktenskapliga förbindelser.  
Men detta överlåter jag till andra!
 
Variationerna tycks i alla fall vara många!
 
Jag kan tillägga, att sökning på olika varianter på kvinnfolk ger bekräftelse på att bruket upphörde före 1800.
 
Kona, deja, etc ger också intressanta resultat.
 
Källa: e-brev från annan släktforskare
 
Min kommentar till detta:
 
Jo, jag har oxå noterat att bruket av kvinnsperson åtminstone minskade ungefär vid den tiden, utom i betydelsen kvinna eller lite diminuerande ord för kvinna i vissa sammanhang.  
 
Ordet var ju oftast även värdeneutralt innan 1700-talet tycker jag mig se och betydde då bara kvinna, även om undantag finns.
 
(Meddelandet ändrat av simson 2010-01-24 07:34)

[Kristina Gunnarsdotter]

Kvinnsperson användes väl endast om ogifta kvinnor?
 
Om man tänker på vad engelskans queen betyder, är det lite lustigt att kvinnsperson har fått en nedsättande betydelse.

[Stefan Simander]

Kristina, för närliggande quean med nedsättande betydelse, se  
 
 
(Meddelandet ändrat av simson 2010-01-24 16:17)

[Stefan Simander]

Irenes tips om möjligheten att ladda ner ovannämnda avhandling från 1997 på http://www.hist.lu.se/hist/forskning/Synd_och_skam.pdf
 
Där behandlas begreppet kvinnfolket i ett kapitel på sidan 235-
 
Domböckernas benämning ”kvinnfolket” drabbade i själva verket urskiljningslöst kvinnor som stod åtalade för lägersmål. Den lägrade kvinnan kunde
kallas för kvinnfolket oavsett om det var hennes första förseelse eller ej, och vad kanske är än mer förvånande, oavsett hennes sociala bakgrund. Det gjorde ingen skillnad om kvinnan var dotter till en fattig soldat eller till en välbärgad bonde. Det gjorde inte heller någon skillnad om kvinnan uppgav att lägersmannen var en okänd karl eller om hon tvärt om försvarade sin heder med att åberopa ett svårbevisat äktenskapslöfte. Förmildrande omständigheter tycks alltså ha saknat all betydelse. Benämningen blev densamma, kvinnfolket.452
 
Ett annat förhållande, som är värt att lägga märke till, är att den nedlåtande benämningen också tycks ha häftat vid kvinnans anhöriga, som kunde tilltalas som ”kvinnfolkets fader,” ”kvinnfolkets moder” osv. Det framgår av
domboksprotokollen att den lägrade kvinnans anhöriga ofta drabbades av sådana nedsättande tilltal, varvid kvinnans snedsteg förefaller ha naggat hela familjens ära i kanten.453 Kanske var det därför kvinnorna så ofta infann sig
ensamma i rätten.
 
Vad man valde att benämna en lägrad kvinna vid domstolen var inte oväsentligt för kvinnan ifråga. Domstolsförhandlingarna var offentliga och vid tingets slut lästes domen upp högt för hela den församlade tingsmenigheten.
 
När man vände hem från tinget var det alltså allmänt känt att kvinnan ifråga var att anse som ett ”kvinnfolk” och inte längre som en ärlig piga. (s. 236)
 
----------------------------
 
Ett annat välbevarat källmaterial som omnämner samma kvinnor är kyrkobokföringen. De lägrade kvinnorna förekommer både i dopböckerna som mödrar till oäkta barn, i absolutionslängderna och i kyrkoräkenskaperna på grund av lägersmålsböterna till kyrkan.454 Vi kan konstatera att de kyrkliga längderna uppvisar samma mönster som domböckerna; en lägrad kvinna är inte längre en piga eller hushållerska, utan just ett ”kvinnfolk.” Vad prästen benämnde dessa kvinnor i dagligt tal finns inte upptecknat, men som vi skall se kan man misstänka att prästen använde benämningen ”kvinnfolket” även i andra sammanhang, till exempel vid lysning till äktenskap.
 
Det faktum att kvinnan efter lägersmålet fick en speciell benämning som följde henne och betecknade att hon blivit lägrad, måste betraktas som en stämpling. Uttrycket kvinnfolket avsåg kvinnans moraliska kvalitet och som gjorde det möjligt att dela in ogifta kvinnorna i två kategorier. Det fanns ärliga
(orörda) pigor och det fanns kvinnfolk.  
 
Av allt att döma behövdes en speciell benämning för att uttrycka vad en kvinna var sedan hon inlåtit sig på ett lägersmål. Pigan, mamsellen eller hushållerskan Hanna, Anna eller Bengta, blev genom lägersmålet kvinnfolket Hanna, Anna eller Bengta. Den språkliga konventionen talar alltså för att en kvinna som blivit lägrad genomgick en förvandling, en transformering. Från att ha varit en kvinna utrustad med en ogift kvinnas kännetecken på ärbarhet, nämligen sexuell orördhet, blev hon genom lägersmålet ett ”kvinnfolk.” Av något skäl fann man det behövligt att reservera en speciell kvinnlig benämning för att beteckna en lägrad kvinna. Om vi jämför med annat samtida källmaterial så kunde vi se i kapitel 4 att även Tabellverket under 1700-talet hade en särskild kolumn för ”lägrade kvinnfolk.”
 
Om vi nu övergår till att betrakta de män som på motsvarande sätt var involverade i lägersmålsprocesserna uppenbarar sig en slående skillnad. I domböckerna benämns lägersmannen: drängen, soldaten, smeden, bonden, mjölnare osv.455 Sak samma gäller i kyrkobokföringen. Vi kan bara konstatera att ingen manlig benämning reserverats för att beteckna den man som begått ett lägersmålsbrott. Eftersom språket är funktionellt kan vi anta att en sådan term
skulle ha utvecklats om behovet funnits. (s.237)
 
(Meddelandet ändrat av simson 2010-01-24 16:56)

[Leif R. Blom]

Både när man vigs och dör kan man vara qvinnsperson och enka!  
Man kan avlida upp i 70-årsåldern som qvinnsperson. I Heinola döda finns en rad qvinnspersoners oäkta barn och i Pieksämäki landsförsamling döda finns under 1850-talet ett 50-tal qvinnspersoner och qvinnspersoners barn. Allt ur Hiski.
Mvh Leif R.

[Kristina Gunnarsdotter]

Visst kunde man vara kvinnsperson när man gifte sig och sedermera dog. Vad jag menade var att ingen gift ärbar kvinna kunde bli qvinnsperson, hur lösaktig hon än var inom äktenskapet. Jag har sett hustrur som fött oäkta barn, men de kallades ändå inte kvinnsperson.
 
Det som Stefan citerar gäller dessvärre än i dag. Konsekvenserna av orörda kvinnors sexuella handlingar utom äktenskapet, frivilliga eller ofrivilliga, varierar från enbart dåligt rykte till s.k. hedersmord. Inte ens i begreppet orörd finns kvinnan som subjekt.
 
Suck!

[Björn Engström]

Kvinnsperson har en nedsättande klang men kvinnfolk har ingen värdering och om det finns någon sådan så är det snarare i motsats till kvinnsperson.  
Det gäller i allafall i mina trakters olika dialekter (Dalarna med omnejd). Vi använder det mycket sällan i singularis (där använder vi istället oftast människa)och är en specifikation av folk och ibland som motsats till manfolk (som dock oftast är singularis eller en mindre grupp). Oftast använder vi uttrycket kvinnfolk för stadgade kvinnor eller också på en diffus grupp kvinnor. Helt klart ingen nedsättande om man använder uttrycket kvinnfolk. Uttrycket är i alla fall belagd sedan tidigt 1800-talet utan någon nedsättande värdering i mina trakter.

[Per Thorsell]

Den som i likhet med mig finner en del av Stefans citat ur avhanlingen Synd och skam förvånande och överdrivna bör lägga märke till att avhandlingens underlag är begränsat till Skånes landsbygd. I varje fall när det gäller språkbruket kan man inte generalisera observationerna därifrån till att gälla hela landet.

[Stefan Simander]

Björn och Per, det verkar som begreppet kvinnfolk i avhandlingens Skåne motsvarar begreppet kvinnsperson i liknande fall i ovannämnde områden längre upp i Sverige under särskilt 1700-talet. Finland verkar skilja sig en del, bland annat genom att det används längre fram i tiden.
 
Per, var det något särskilt som du reagerade på i texten, som inte framkommit tidigare i diskussionen?

[Per Thorsell]

Framställningen ger intryck av att beskriva ett typiskt mönster, som förekommer generellt. Exempel:
Domböcker: ... drabbade i själva verket urskiljningslöst kvinnor som stod åtalade för lägersmål ... oavsett om det var hennes första förseelse eller ej, och ...oavsett hennes sociala bakgrund.
Kyrkböcker:... en lägrad kvinna är inte längre en piga eller hushållerska, utan just ett ”kvinnfolk.  
 
Avhandlingens författare har av allt att döma funnit dessa mönster vara rådande i Torna härad i Skåne. Jag känner inte alls igen dem från 'mitt' område i Sörmland.

[Leif R. Blom]

Ända in på 1890-talet finner man i Hiski, dvs. så långt det sträcker sig, både i frågan om dop, vigsel och döda beteckningen qvinnsperson. Nu i tynande omfattning, vilket naturligtvis måste analyseras. Finland är ju inte Sverige längre, finskspråkiga präster tar över och andra regler gäller här.
Mvh Leif R.

[Eivor Andersson]

Jag gjorde några stickprov i kyrkoböckerna i Solberga Bohuslän.
1790 t.ex. står endast kvinnans namn och under barnets namn - oägta.
Man får vara glad om någon moder nämns över huvud taget på 1600-talet.  
 
Deja förekommer inte alls i Bohusläns och Västergötlands kyrkoböcker - som jag läst är väl bäst att tillägga. Har alltid trott att det är en mjölkpiga.
 
Är det inte mycket lokalt, eller dialektalt?
Skulle vara roligt om någon kan ge exempel på kvinnsperson i Bohuslän. (bortsett från domböcker, som jag inte läst så mycket)
 
Eivor

[Stefan Simander]

En domboksforskare meddelar att kvinnor inkallade till rätten misstänkta för något brott i stort sett alltid kallas qwinnsperson fram åtminstone till ca 1820-talet i domböckerna. Han har forskat i Uppland, Sörmland, Småland och Gästrikland.  
 
Jag fick också tipset om Gösta Lext bok Studier i svensk kyrkobokföring 1600-1946 från 1984.
 
Där finns några intressanta avsnitt kring detta med oäkta barn:
 
s.147: Såväl äkta som oäkta födda skulle antecknas i födelse- och dop-böckerna, men det skulle klart framgå till vilken kategori barnet hörde.  
(not 93: i allmänhet torde barnen ha antecknats tillsammans oberoende av vilken kategori de tillhörde, men det hände också, att de oäkta inskrevs i en särskild avdelning eller någon gång i en särskild bok.)  
Detta kunde ske därigenom, att man karaktäriserade dess föräldrar (moder); äkta barns föräldrar var t.ex. ärliga och kristliga --- oäkta barns moder benämndes kvinnsperson, kringstrykande etc. Dessutom angavs oäkta barn direkt som oäkta.  
(Not 93a: Barn till mödrar som ej var gifta, men uppgav sig vara trolovade kunde stundom antecknas som äkta, stundom som oäkta. Vid undersökning i SCB 1860 fann man att omkring två tredjedelar av s.k. 'trolovade' kvinnors barn blivit införda såsom äkta födda barn, den återstående tredjedelen åter som 'oäkta'.)
I föreskrifterna 1860 och sedan i KF 1894 och KF 1910 föreskrevs, att anteckning om oäkta skulle göras i barnets namnkolumn.
(not 94: obs! min sammanfattning: barnet skulle antecknas som äkta om föräldrarna gifte sig före eller omedelbart efter födelsen, fadern lovat modern äktenskap eller om barnet tillkommit genom våldtäkt.)
KF 1915 saknar föreskrift om att sådan anteckning skulle göras. Detta berodde på att epitetet oäkta nu ansågs för grovt och förnedrande och därför avskaffats. I stället använde man termen barn utom äktenskap men denna brukades ej på samma sätt som tidigare oäkta.
---
s.148: År 1778 utfärdades föreskrifter, som avsåg att göra förhållandena drägligare för de ogifta mödrarna.
--- det antecknades Modern /vill vara/ okänd.
(not 98: Barnmorska fick givetvis ej heller omtala moderns namn eller efterforska barnafaderns; det enda hon eller den som anmälde barnet till präst behövde meddela, var moderns ålder (för befolkningsstatistiken) samt tid och plats för nedkomsten. Barnmorskan uppmanades emellertid att råda kvinnan att uppteckna sitt namn och hemvist på ett papper, vilket hon sedan förseglade. Efter det att det förseglade pappret blivit försett med vederbörlig anteckning av präst och dennes sigill bör kvinnan uppmanas att för sin såväl som barnets framtida säkerhet samma papper noga förvara.)
---
År 1866 föreskrevs, att oäkta barn under viss förutsättning fick lika med äkta barn taga arv efter sin moder å den egendom, som ej utgör bröstarvinges lott. Förutsättningen var, att modern låtit som sitt barn låtit anteckna det i kyrkoboken för den församling, i vilken hon då (= vid nedkomsten) var kyrkoskriven. --- upphävdes efter 1905 års utgång, varefter anteckning var onödig.
 
s.149 Föreskriften 1778 medförde att till och med gifta hustrur finnas antecknade som okända mödrar till sina äkta barn och detta till stor del för barnmorskornas bekvämlighet.  
---
 
Förordningen 1778 17/10 upphävdes emellertid med 1917 års utgång.  År 1917 fick Pastor skyldighet att ofördröjligen till barnavårdsnämnd anmäla födelse av barn utom äktenskap. (not 103: - Även efter 1917 kunde emellertid moder bliva okänd på så sätt, att hon vägrade att uppgiva sin kyrkobokföringsort eller lämnade falska uppgifter om sig själv.)
 
(Meddelandet ändrat av simson 2010-01-26 20:43)