Allmosehjon / Tigger

[Krister Larsson]

Om man var Allmosehjon eller Tigger, vad innebar det? var det ungefär samma sak? att man  gick runt och försörjde sig av tiggande, som en lufafre typ?
 
Har en gammal kvinna som det stod så om, i ena hfl tigger, i andra allmosehjon, hon verkade dock bo hos ett par av hennes söner som var bönder.

[Mats Johansson]

Du skriver inget om tid och plats, men ett allmosehjon levde på det han/hon kunde tigga sig till.
 
I egen forskning i Långseruds socken (S) har jag hittat sockenstämmoprotokoll från 1760-talet där fattigkassan lät tillverka små järnbleck som ett urval fattiga fick sig tilldelade som en legitimation som gav dem tillåtelse att vandra socknen runt för att tigga.

[Krister Larsson]

Oh ursäkta, 1770-1780 talet i Gräsmarks socken (S).

[Stefan Zylberstein]

En socken var skyldig rent allmänt att ta hand om de sina. Så helt utkastade och totalt rättslösa var de aldrig, änkorna tex.
Ett av sätten att lösa försörjningsfrågan var alltså att ge dem tillstånd att gå runt och tigga... Att tigga var annars inte tillåtet. Men å andra sida dem som hon tiggde hos visste ju att hon var en av socknens egna, en godkänd tiggare, och det var därmed i deras eget intresse att ge något...
Det är klart, att gå runt och tigga var ungefär sista anhalten. Det innebär t.ex. att hon inte klarade  av något annat, t.ex. syssla med något småhantverk - vilket många kunde, eller vara hjälpreda - vanligt -eller nåt.
Det var helt säkert inget roligt liv, men alltså inte nödvändigtvis fullt så illa som det låter.

[Ingela Martenius]

Vanligen var det strängt förbjudet att tigga - det var lösdriveri (försvarslös) - men när det blev riktiga eländestider så tilläts det. Någon som var fysiskt/psykiskt kapabel att gå runt och tigga kunde säkerligen också klara småsysslor, men under missväxtår fanns det inga sådana jobb.
För folk som var fysiskt/psykiskt satta ur stånd till en sådan grad att de verkligen inte kunde arbeta fanns fattigvården; det kunde vara fråga om understöd (om man hade tur nog att ha någonstans att bo) eller att man skickades runt i socknen - fattighus kom först en bra bit in på 1800-talet (och det var verkligen tveksamt om det var någon förbättring).
 
I det här fallet har vi en kvinna som bor hos sina söner. Barnen var de första som skulle ta hand om sina föräldrar - bara om de kunde visa att de var oförmögna till det kunde det bli fråga om andra åtgärder; så var alltså fallet här. Den här kvinnan får inget fattigunderstöd, vilket betyder att hon i normala fall skulle kunna arbeta. Men sådana sysslor hon kunde utföra, sådana saker hon kunde tillverka (kanske sy skjortor/särkar, fläta korgar och liknande), var inte efterfrågade pga. de dåliga tiderna. Så socknen gav henne tillåtelse att tigga.
Visst var det fråga om att det var en av socknens egna som tiggde, men i det här fallet var det ingen som hade så mycket att ge.
 
Jag anser vanligen att en många gånger alldeles för mörk bild målas upp av hur det var förr, men här måste jag verkligen säga att det nog tyvärr var precis så förfärligt som det låter.
 
Ingela

[Krister Larsson]

Tack Stefan och Ingela för era svar.
 
Mvh Krister