Rutiner vid efternamnstagande

[Christer Öberg]

Har tidigare presenterat följande, men lite under fel katergori, så jag gör ett nytt försök här!
 
Min Ff Ff f hette Johan (1824-1908) och lustigt är att han hette Olofsson efter sin far och Öberg efter sin mor i efternamn. Det hörde väl inte till vanligheterna att man tog sin mors namn.  
Fadern Olof (1783-1862) hette både Olofsson och Åström. Var det så att det började att bli inne med att ha ett efternamn och även ett tillnamn (d.v.s. två efternamn) på mitten av 1840-talet. Johan hette enbart Olofsson fram till ungefär 1844 då han tog sig efternamnet Öberg. Hans bror tog sig också ett annat efternamn Holmgren (i stället för Olofsson). Kan det varit så att Johan som var yngsta barnet hade ett jättegott förhållnade till sin mor och att han därför även ville ha hennes släktnamn, som kom från ett relativt fint släkte!
 
Tacksam för synpunkter.

[Gerd Johansson]

Hej!
 
Jag har också funderat på detta med efternamn. Min farfar hade sju syskon, födda mellan 1868 och 1890. Deras far hette Johan Magnusson. De två systrarna kallade sig Johansson efter faderns förnamn och så gjorde även min farfar, som var näst yngst och den yngste brodern. De två älsta sönerna kallade sig Sjölin efter sin farfars far. Varken fadern eller farfadern har skrivit sig med detta namn, vad jag vet. Nästa två söner kallade sig Lidén efter ån Lidan, skulle jag tro. Familjen bodde precis brevid Lidan. Även bland Johans bror August barn förekommer olika efternamn - Augustsson, Sjölin och Magnusson. Varför valde barn i samma familj olika namn, det har jag undrat över?
 
Gerd

[Jojje Lintrup]

Någonstans någongång måste ju ett släktnamn uppstå, eller hur?! Ibland bestämde sig alla syskon i en syskonskara för att anta ett släktnamn, ibland inte...
Den vanligaste orsaken till att personer antog ett släktnamn, var antingen att yrket krävde det (patronymikon användes fr.a. i bondeståndet då antagandet av släktnamn blev populärt - lite olika i olika delar av landet). Smeder och andra hantverkare av olika slag antog ofta ett släktnamn efter sitt patronymikon. Återgick de däremot till att bli torpare eller bönder, tog man ofta tillbaks patronymikon (fadersnamnet).
Det har egentligen aldrig funnits några bestämda regler för när och hur man antagit släktnamn. I vissa delar av landet tog många släkter det soldatnamn fadern hade (som inte var ett släktnamn), på andra håll tog man gårdsnamnet (Dalarna, Hälsingland), eller så gjorde man som nämnts i de förra inläggen. Kanske det kändes finare eller modernare att ha ett släktnamn?!
Processen pågår fortfarande i länder som har kvar systemet med patronymikon (t.ex. Ryssland, Island, etc.) Det är egentligen bara en smaksak att ge sig själv ett släktnamn, som ofta ger lite mer karaktär åt släkten (man samlas under ett enda namn).

[Lena Johansson]

Vilket efternamn får ett barn om fadern är okänd? Kommer barnet att heta som moderns efternamn? Det går väl bra om det är en dotter, men en son kan ju knappast hetta Persdotter.... En liten fundering, vad brukar gälla?

[Stefan Simander]

Persdotter förefaller att vara ett tanke fel i detta exempel!? Du menar väl istället om en son kunde heta t ex Mariasson, Gertrudsson, osv. Det kunde de faktiskt. Jag har sökt på DISBYT och funnit flera sådana exempel. Dessutom har jag en ana som fick bära sin mors namn (matronymikon). En bekant till mig forskar just på sådana fall där barnet tagit eller fått moderns namn istället för faderns. Mycket intressant!

[Stefan Simander]

Min ana skaffade sig ett tillnamn istället för sitt matronymikon  
redan innan han blev båtsman och alltså fick ett annat namn igen. Att skaffade sitt första tillnamn kan möjligen tyda på att det inte var roligt att bära ett matronymikon. Kanske ansågs det ännu värre för pojkar?

[Christer Öberg]

Jättetack för bra svar.  
Man kan alltså kunna utgå ifrån att Johan Olofsson-Öberg tog sig släktnamnet Öberg från sin mors släkt och i släkten har namnet Öberg funnits sedan år 1741! Den riktige stamfadern Anders Öberg var riksdagsfullmäktige och avled under riksdagsmöte i Stockholm, hans son (Johans morfar) var kyrkvärd och Hovinköpare, så det kanske spelade in att Johans förfäder varit ganska betydelsefulla personer.

[Anders Berg]

Jojje!
Du skriver att det pågår en process bort från patronymikon på Island. Stämmer det verkligen? Vilken typ av namn väljer de att ta i så fall.
 
Simson!
Namn efter modern är intressanta. Korrekt är faktiskt metronymikon, inte matronymikon. Det finns en diskussion på annan plats i Anbytarforum om det.
Vore värd en egen rubrik, under Personnamn: Övrigt om personnamn : Metronymikon för att utreda under vilka förhållanden det uppkom och hur det sågs på socialt. Förekom ju inte så sällan under medeltiden, och var då knappast något negativt eftersom det visade att modern var av hög rang.
Under senare tid kanske det var tvärtom. T ex om fadern är okänd återstår ju antingen metronymikon eller att ta sig ett släktnamn. Hellre det senare än att skylta med sin oäkta börd.

[Maria Olsson]

Jag har en ana med okänd fader som fått samma efternamn, Persson, som sina faddrar. Modern deremot heter Annica Nilsdotter. Detta skedde i slutet av 1700 tale i trakterna kring Grästorpt. Kan det vara så att  fadern kanske kan spåras inom faddrarnas släkt eller var det vanligt att man fick sitt efternamn efter dessa?

[Christer Öberg]

Maria!  
 
Du borde kolla upp faddrarna som på något sätt bör ha anknytning till barnets far. Det låter i alla fall väldigt rimligt. Om du inte vet vem fadern är så råder jag dig att kolla upp domboken för den aktuella tiden. Vanligtvis finns målet under nästkommande ting.

[Malin Warnqvist]

Lena!
 
Jag antar att du menar att om mamman heter Anna Persdotter kommer hennes oäkta son heta Anders Persdotter.
 
En av mina anor var oäkta. Hans mamma hette Andersdotter och han Andersson. Så han fick alltså hennes patronymikon, som du föreslog, men med könsbyte.
 
Likaså såg jag häromdagen en Kerstin Persdotter (!) som fick en oäkta son Petter. När de flyttat till en annan sida i hfl hade prästen skrivit honom som Persson. M.a.o. på samma sätt som min ana.

[Lena Johansson]

Tack Malin!
Det var precis det jag menade... Jag ska söka vidare på Persson, så får vi se om det hjälper.
mvh
Lena

[Jojje Lintrup]

Island kanske var ett dåligt exempel då man där håller hårt på traditionen (släktnamn används faktiskt av en minoritet), men när det gäller den generella utvecklingen från patronymikon till släktnamn, så pågår alltså den fortfarande. När företeelsen startade kan nog ingen svara på, dock kan man förmoda att det var de högre klasserna som började.  
När det gäller Sverige är det nog ändå klart klassbundet fram t.o.m. 1800-talet, då det blev på modet att ta sig ett släktnamn även för bondebefolkningen. Hur och när man tog sig namnet varierar från trakt till trakt, i Skåne t.ex. praktiserades patronymikon ända fram till för några få decennier sedan, medan bönderna i Hälsingland/Gästrikland var relativt tidigt ute. Vanligast blev dock företeelsen att omvandla patronymikon till ett rent släktnamn, vilket resulterade i att det blev så många Andersson, Pettersson och Jönsson i vårt land. Släktnamn som upplevs som så vanliga att många byter ut dem mot allehanda tagna släktnamn.
 
Vad gäller ursprungsfrågan, om varför somliga syskon tog sig olika släktnamn, så finns ett bra exempel som kan nämnas:
Släkten Wallenbergs förfäder hade patronymikon fram till dess att rusthållaren Per Hanssons söner tog sig släktnamn i början av 1700-talet. Han förmådde skicka sina söner på utbildning, där de gissningsvis tog sig sina släktnamn. Hans och Jacob kallade sig för Wallberg, medan brodern Anders valde att kalla sig Hertzman.
Jacob gifte sig två gånger. Den första kullen söner behöll släktnamnet Wallberg. Bröderna Jacob, Marcus och Anders i den andra kullen fixade till släktnamnet så att det blev Wallenberg. Flickorna i bägge kullarna gifte sig med bönder i trakten, varpå de återgick till att bruka patronymikon (Jacobsdotter). Det faktum att en av dottersönerna kom att kalla sig Wallenberg när han började att studera, bevisar att regellösheten för antagandet av släktnamn, både förr som nu, snarare är regel än undantag.
 
Jag kan slutligen inte avhålla mig från att ta upp mellaneuropeernas rutiner vid efternamnstagande. Där t.ex. engelsmännen och i viss mån tyskarna föredragit yrkesbeteckningar, t.ex. Taylor, Smith, Carpenter, Baker, Wheeler, Thatcher, Müller, Schumacher, Schneider, etc. och där holländarna valt att illustrera varifrån de härstammade.

[Stefan Simander]

1. Tack för korrigeringen Anders Berg! Metronymikon heter det.
 
2. Det är klart att det måste ha varit skillnad på om man påtvingades ett metronymikon som oäkting i det lägsta skiktet i socknen, jämfört med om man frivilligt valt att ta moderns släktnamn av känslomässiga eller statusskäl, i de högre samhällsklasserna förr i tiden eller i nutid.
 
3. Tack Malin för förtydligandet av Lenas fråga! Faktum var att jag tänkte på den möjligheten lite senare på väg till Landsarkivet, men när ni nu kommit med mer fakta i målet, så kan väl tilläggas följande:
 
a) Även jag har stött på liknande fall som Malin beskriver. Däremot aldrig någon pojke som hetat  -dotter. Men det kanske finns?
 
b) Har du Lena ett sådant fall där modern heter Persdotter och pojken Persson? Vilken tid rör det sig om?
Isåfall kan man väl tänka sig att:
 
A. Fadern verkligen är dold och moderns patronymikon är omstöpt.
 
B. Fader hette verkligen Per eller i senare tid Persson.
 
C. Några gånger har jag stött på att morfadern hette Persson och att det utomäktenskapliga barnet fått dennes patronymikon eller ett patronymikon efter morfaderns förnamn.
 
D. Det finns en styvfader som fört över sitt förnamn på barnet. (Mindre troligt, men exempel finns där prästen t.o.m. suddat och ändrat i födelseboken!)
 
4. När det gäller Maria Olssons fundering kring faddrar har jag ytterligare ett par exempel som berör både faställande av okänd fader samt efternamnstagande:
 
a) Catharina Jansdotter Schick, född i Uppsala 1752 gifter sig i Rasbokil med en bonde. Hennes moder Lisa Olsdotter f. 1728 i Hanebo, Hälsingland bor en kort tid hos dem och antecknas i husförslängden har fött oäkta dotter. Vid en närmare koll finns bara en släkt Schick i Sverige. En Johan Schick finns i Uppsala den aktuella tiden. Hans barnlöse broder Anders Schick är domkyrkosyssloman i Uppsala.
Lisa Olsdotter återfinns som barnaföderska 1746 i Uppsala, men med en bagargesäll som ej heter Johan som fader. Denne har även uppgivits till ett annat barn vid den tiden.
A. Kan bagargesällen ha tagit på sig faderskap mot ersättning?
B. Hur ska man annars förklara att Catharina heter såväl Jansdotter som Schick?
C. I Johan Schicks bouppteckning 1755 nämns förstås inte något barn.
D. I Johan Schicks hushåll vid Ekeby kvarns pappersbruk utanför Uppsala för den aktuella tiden tycker jag mig kunna läsa i kanten borgmästarens piga Lisa Olsdotter.
 
Vem är Catharinas fader?
Jag har valt att anta att Catharina var oäkta dotter till Johan Schick.
 
b) I Hamrånge föds 1846 min farfars mormor Karin (Persdotter Bergrot) utan angiven fader. Moderns har redan ett utomäktenskapligt barn med att annat patronymikon en Per. I hushållet finns en person Per Olsson antecknad född i Ockelbo 1809 som ej tagit nattvard på 7 år. Han flyttar innan Karin är född. När Karin döps finns en Erik Styf från Ockelbo som fadder.
Per Olsson identifieras som son till soldaten Olof Styf och bror till Erik. Mycket talar alltså för att Per Olsson Styf är fader till Karin.
Per kallar sig möjligen också Wifors vid något tillfälle.
Hos min farfars syster fanns ett intyg för äktenskap mellan Karin Bergrot och hennes blivande man skräddargesällen Lars Petter Runnander från Gotland. I intyget godkännes att dottern Karin får gifta sig och undertecknas av Per Bergrot i Kalsberg, Ockelbo. Dottern Karin heter bara Persdotter före giftermålet.  
A. Hon kanske tog namnet för att den blivande maken var skräddare och därför bar tillnamn. B. Hon kan också ha tagit namnet efter byn Berg i Hamrånge.
C. När Karin antagit namnet Bergrot kanske Per kallar sig för Bergrot, eller kallas av någon annan som skrivit intyget, för att göra proceduren enklare.
C. Hon kan också ha tagit namnet efter någon som hette Bergrot i trakten. Namnet finns i södra Hälsingland och i Gästrikland. Dock har jag inte lyckats finna någon aktuell Per Bergrot i närheten och absolut inte i Karlsberg, Ockelbo.
Där finns däremot bröderna Styf som lever i en koja i skogen och livnär sig på nergrävda kalvkadaver från dynghögar, samt stekta paddor och grodor från träsk och annat smått och gott enligt beskrivning i Sockentidningen Pålsgården! Deras syster Kerstin är dessutom gift med en skräddare Lindberg i Stockholm.
 
Vem är Karins riktiga fader?
Jag har valt att anta att Per Olsson Styf i Karlberg, Ockelbo var hennes far.
Eller är detta bara ännu en groda?
 
6. Jag startar en metronymikonsida enligt Anders Bergs förslag, om ingen annan redan gjort det förstås!

[Stefan Simander]

Trots mitt långa inlägg, eller just därför, så glömde jag några saker.  
Under övergångstiden mellan patronymikon och bundna efternamn ser man ibland exempel på familjer där barnen heter lite olika. Om fader heter Anders Persson kan man tänka sig följande möjligheter:
Son Erik Andersson eller Erik Persson.
Dotter Karin Andersdotter, Karin Andersson eller Karin Persson.
 
2. Mormors farfar Johan Ulrik Bergström var barnhusbarn och föddes anonymt på Barnhus i Stockholm. 18 dagar gammal kommer han till dragonen Johan Pål i Närtuna socken, (C). Familjen tar emot flera barnhusbarn. Johan Ulrik flyttar länge runt som barnhusbarn och dräng i socknen med bara förnamn. Så småningom bär han namnet Bergström. Jag trodde det togs efter  gården Berga, men det visade sig senare att namnet bars av andra barn från Johan Pål. De verkar ha påverkat varandra.
3. Två av Johan Ulriks söner ifrån Husby-Långhundra byter sedan efternamn till Wahlström till skillnad från sina syskon. Enligt en berättelse från mormors halvbror så lär prästen  nekat mormorsfar Johan Axel att byta efternamn när han tjänstgjorde som dräng vid ett gästgiveri med motiveringen att han förmodligen försökte dölja något jäkelskap. När Johan Axel sedan gift sig med en bonddotter i Frösunda var där samma präst och då var det inga problem att få byta efternamn!

[Christer Öberg]

Syftet med denna diskussion, var från början att diskutera det första inlägget på denna sida.
Men OK!, det blev ju en del andra intressanta inlägg men man ska ju försöka att hålla sig till det ursprungliga inlägget. Men fortsätt ändå att skriva andra inlägg som härrör till rubriken.
Är väldigt tacksam om någon har något mer att komma med gällande det första inlägget...
Tack på förhand.

[Jojje Lintrup]

Om man läser en del efterlysningar gjorda av svenskättlingar i Nordamerika, får man klart för sig att de inte förstår skillnaden mellan släktnamn och patronymikon. De söker ofta efter släkten Andersson eller familjen Johnsson, och tror att man kan leta sig fram till deras rötter bara genom att följa namnet bakåt. Det är inte ovanligt att de tror att de är besläktade med alla som bär samma släktnamn.
Så är det också bland många svenska nybörjare. Det första man måste göra när man leder en studiecirkel, är att tvätta bort uppfattningen om att farfar Anders Olsson bytte efternamn eftersom hans far hette Olof Jansson. Jag har stött på omöjliga fall, då de trots tiotals förklaringar, fortfarande inte fattar att det är faderns förnamn patronymikon bygger på och att det bör läsas Anders Ol(of)s son. Det hela kompliceras naturligtvis om Anders far heter Olof Olsson, vilket kan föranleda vederbörande att tro att sonen verkligen ärvt faderns efternamn...
Nu är ju inte sanningen alltid så enkel, förstås. Min farmors fars släkt omvandlade patronymikon Andersson till sitt släktnamn. Men, jag vet inte säkert när! Hans far hette nämligen Anders Johan Andersson, och barnen kan ju liksom valt såväl för- som efternamn. Fast egentligen är det ju ganska ointressant. Det blev ju Andersson i vilket fall som helst!
 
Tagandet av diverse olika tillnamn har haft olika anledningar får man förmoda. När samhällena växt till sig och blivit så stora att flera barn bar samma (för)namn, förtydligade man det genom att också tala om vem som ägde barnet. I vissa landsändar blev byarna så stora och vissa förnamn så populära, att var och varannan hette likadant. Då tog man till gårdsnamn, eller, som i städerna, släktnamn. Också inom armén tog man sig vanan att ge soldaterna ett efternamn. Det hade förmodligen samma orsak - tills det växte fram en tradition.
Det starka klassmedvetandet bidrog också till att man hade skilda traditioner. Adeln använde också patronymikon länge (Kung Gustaf Eriksson blev inte Vasa förrän långt efter sin död), medan det framväxande borgerskapet snabbt lade sig till med det kontinentala modet.
De allra flesta tänkte nog inte särskilt mycket på varför de tog ett släktnamn. De följde förmodligen huvudströmmen. Tog sig grannen ett, så var man inte senare än att man gjorde likadant. Så var det också med förnamnen - som när man läser födelseböckerna för olika socknar, förstår att det gått olika moden i olika delar av landet. (I fallet med just Anders Johan Andersson [min fmff - se ovan], angavs han vara född i Viby sn, kort och gott. Jag letade i tre olika socknar med det namnet - och kom fort fram till i vilken jag skulle leta! Det var nämligen bara i en socken man hade vanan att ge barnen två förnamn - och det vimlade av Anders Johan åren kring hans födelse.)
 
I dagens samhälle har vi f.ö. ett liknande problem. Jag tänker på att de kvinnor som bara lägger till makens släktnamn på sitt eget i stället för att byta, omväxlande lägger det före eller efter sitt släktnamn. Det finns visserligen en fastställd standard för hur man ska göra, men den är så dum, att de flesta struntar i den! För min egen del tycker jag att det var olyckligt att man över huvud taget gick ifrån traditionen att låta kvinnorna bära sitt eget släktnamn, oavsett om de gifte sig eller inte. En positiv detalj idag är dock att allt fler män tar sina hustrurs släktnamn som sitt, vilket faktiskt var rätt vanligt förr i tiden i de länder som praktiserade tagandet av släktnamn (som vi gör idag).

[Anders Pemer]

Om mannens/hustruns namn vid dubblering hamnar före eller efter det egna ursprungliga namnet beror ju på om man har behållit sitt eget, och vill ha partnerns namn som mellannamn, eller om man har tagit det andra namnet som efternamn, och vill uppta sitt eget tidigare som mellannamn. Men det här riskerar att kompliceras i ett led till.
 
Tanken med mellannamn var ur lagstiftarnas synpunkt att det skulle ha en väldigt låg status vid sidan av det egentliga efternamnet. Min mor heter t ex efter omgifte Inger Ebbeskog Pemer, där Pemer kommer från det gamla giftet med min far, och är det namn hon varit känd under hela sitt vuxna liv, och Ebbeskog är min styvfars namn. Ebbeskog är alltså ett mellannamn, och som lagstiftarna har tänkt borde mamma i olika listor stå med som Pemer, Inger Ebbeskog. Men i praktiken uppfattas mellannamnet som huvudsökord, då det uppfattas som ett efternamn, och kommer först, och då skriver man många gånger Ebbeskog Pemer, Inger.
 
Av den här anledningen var det därför på tal att mellannamn skulle börja sättas efter efternamnet i stället för före detsamma. Men jag har inte hört något om hur det blev med det, och jag minns inte riktigt när och var jag hörde det.
 
En helt annan sak är ju då att gemene man är så bedrövligt okunniga om (i en del fall) vad de själva heter, och verkar tro att de bär dubbelnamn och petar in ett bindestreck - eller framför allt att dagens journalister inte fattar vad folk de intervjuar eller skriver om heter, och petar in det förhatliga bindestrecket (Ebba Blitz-Osvald osv).

[Torsten Wielbass]

Är det inte högst ovanligt att sex barn födda under åren 1810-1825 inom äktenskapet får moderns familjenamn? Var det fritt fram att välja barnens efternamn vid den tiden?  Krävdes tillstånd av kyrkan, om så, kan skälen finnas noterade?

[Anders Johansson]

Det är ju just som Anders säger. Och svenska staten bidrar till förvirringen genom att i t ex passen skriva mellannamn + efternamn som efternamn. Varför gör Sverige så om man nu vill att mellannamnet ska ha liten status som Anders säger?
Borde vi inte låta bli att raljera om nybörjare. Det är ju svårt det här.

[Ann-Helen]

Min farfars bror emigrerade till Amerika vid 20 års ålder. Hans far hette Wahlberg och modern Strand. Alla barnen hade efternamnet Wahlberg, men han valde att byta till Strand, troligen för att han trodde att amerikanarna skulle ha lättare för att ta till sig namnet Strand, Wahlberg är ju litet kämpligt att uttala och stava för engelsktalande.
 
Hälsningar!

[Dag Bremberg]

I Vimmerby tog sig flera personer på 1700-talet namn som började med Wimmer-.
Var detta en tidig, lokal trend (som ev har något att göra med att resande blev borgare)?
Eller vet någon om det var det så även i andra städer vid den tiden?
mvh
Dag

[Anders Berg]

Dag, det var det allra vanligaste sättet att ta ett efternamn under ett par hundra år. Jag tror det gäller hela landet. I städerna främst på 1700-talet, och samma metodik på landsbygden på 1800-talet. Första leden brukar som i ditt exempel vara taget från en ort, och andra leden ett mer slumpvis valt ord oftast från naturen (-berg, -strand, -qvist osv). Detta är så vanligt att man ofta kan använda första leden som ett indicium var en person kommer ifrån.

[Dag Bremberg]

Anders, tack för ditt svar. Frågan kanske föreföll dum, men jag tycker mig se en skillnad mellan de som tog namn efter en stad (Vimmerby) och alla de andra.
 
Av de 4 000 i mitt släktregister har de allra flesta tagit namn efter en gård eller en sjö eller by. Prästerna har oftast gjort sig latinskklingande namn efter sin födelseort, medan soldaterna har en helt annan typ av namngivning, som ni alla vet.
De enda personer jag har med stadsnamn är just de som kommer från Vimmerby.
Jag har också hört talas om någon som fick efternamn från Gränna - vilket också var en stad som tog emot resande.
Men de som bodde i Norrköping, Jönköping, Uppsala, Stockholm, Mariefred, Srängnäs eller Västerås verkar inte ha tagit namn av staden, vad jag kan se. (Några finns säkert, men vanligt kan jag inte se att der var på 1700-talet.)
Kanske är det bara en slump att jag stött på så många Wimmerpersoner - eller?
mvh/Dag

[Anders Berg]

Hej Dag! Jag har massor med exempel på namn som bildats av stadsnamn. Malmö har gett upphov till många släkter på Malm-, Landskrona har en förkärlek att ge namn som börjar på Cron- och Helsingborg är ansvarig för några Hell- och även många som slutar på -borg.

[Staffan Bengtsson]

Uppenbarligen varierade det högst betydligt.
Vad gäller Umeå, som jag forskat en del om, så finns det endast ett exempel under 1600-1700-talen på att tillnamn bildats utifrån stadens namn. Det handlade om några syskon som i början av 1700-talet kallade sig Uhmin.  
Å andra sidan var förmodligen Umeå inte lika enkelt att bilda namn utifrån jämfört med andra exempel ovan.

[Malin Lyktberg]

Hej svejs!
Min mormors far har ett efternamn som jag inte riktigt än fått kläm på vart ifrån det kommer.
Båda barnen (min mormors far och hans bror) båda födda med flera års mellanrum båda oäkta, mm f: Karl Erik Ture Svante Eriksson f. 1885-08-07 (Sköllersta, T) Han arbetade visserligen på som dräng på ett ställe om jag inte minns fel, där husbonden hette Eriksson, kan det vara så att ha fick husbondens efternamn bara så där?  
(Hans bror: Zackeus Hjalmar Eriksson f. 1874), hur kom detta sig?
min mm f, hade många förnamn (4 st.) kunde det vara så, att för att han föddes utomäktenskapligt,så ville modern iallafall ge honom många förnamn att stoltsera med lindra skammen eller har någon annan en bättre teori?