Namnbyte för kvinnor

[Therese Johansson]

Hej,  
Jag har en liten fundering.  
Jag har hittat en kvinna som hette Anna Helena Andersdotter. 1854 flyttar hon till en man och där är plötsligt Andersdotter överstruket och istället står det Lundquist. Om man kontrollerar i vigselboken står det att Anna Helena Lunquist gift sig med en Wallberg. I september samma år får de ett gemensamt barn som heter August Wilhelm och av någon anledning så får han namnet Lundquist. Hur vanligt är det att barnet får mammans efternamn och har någon någon id? om varför hon kan ha bytt namn?

[Tord Påhlman]

Såsom diskuterats flera gånger här i AF var det fritt fram att byta namn före 1901. Man behövde inga tillstånd, det var bara att tala om för prästen så förde han in det i husförhörslängden. Om sonen valde att kalla sig Lundquist i stället för Wallberg var det alltså inget konstigt med det.

[Åke Wahlqvist]

Jag har en kvinnlig ana Birgitta Kristina Wiklund född 1826-07-22 i Hållnäs. Hon flyttar till Gävle 1848. Varken utflyttning eller inflyttningsnotiser finns. Jag hittar henne 1854 då hon gifter sig, hon har då lämnat sitt patronymikon Persson och heter nu Wiklund. Familjen i Hållnäs byter inte namn. Det finns ett brev från far till dotter 1854 vilket gör att jag är säker på att det är rätt person.  
http://aforum.genealogi.se/discus/messages/29510/360233.html?1343111281  
Att det var enkelt att ta sig ett efternamn när man flyttade in till stan har jag förstått men här rör det sig väl om en omyndig person? I det nämnda brevet talar ju fadern om ”dina förmyndare”, kan det vara en arbetsgivare som gett tillåtelse till namnbyte eller var det fritt fram även för en piga att byta namn?

[Ingela Martenius]

Det var inte bara när man flyttade in till sta'n som det var enkelt att ta sig ett familjenamn - man kunde ta sig ett namn när som helst, det var bara att säga till prästen. Man hette det man sa' att man hette.
Däremot var det vanligt att ta sig ett familjenamn när man flyttade in till en stad (eller emigrerade). På landet kunde man uppfattas som mallig om man sas utan anledning tog sig ett efternamn. Men visst förekom det! Och särskilt i Norrland, eftersom man där var mer öppen för nyheter, och de sociala förhållandena och skiktningarna inte var alls lika fasta som söderöver - Norrland var i mångt och mycket ett nybyggarland.
 
Det var dock ganska ovanligt - men långt ifrån unikt - att kvinnor alldeles på egen hand skaffade sig ett familjenamn. Den vanligaste situationen för kvinnor att ta ett familjenamn var om de var födda utom äktenskapet, men visst finns det exempel där det inte alls var så. Om man var legalt myndig eller inte spelade ingen roll, däremot bytte inte barn (dvs. under 15 år) namn hur som helst.
Myndig eller inte hade egentligen inte så stor betydelse annat än i ett par situationer: en kvinna kunde inte gifta sig utan giftomans samtycke (kvarstod även efter kvinnor blivit myndiga, till 1872 (1882 för adliga kvinnor)) och de kunde inte ingå avtal utom att ta anställning. Detta betydde att en kvinna inte kunde driva företag, ja inte ens förvalta sin egen egendom. Undantagna var änkor; de var myndiga. Från 1700-talet ansökte dock alltfler kvinnor om att bli myndigförklarade (av domstol), just för att de ville driva ett företag eller för att förvalta sin egendom (många förskingringsfall).
Men i de flesta situationer räckte det med att vara vuxen, dvs. över 15 år och konfirmerad.
 
Det är förvånande att en far till sin dotter talar om hennes förmyndare, eftersom han är hennes förmyndare och giftoman.
 
Så - lite ovanligt att en kvinna själv tar ett familjenamn, men långtifrån unikt.
 
Ingela
PS Läs mer om namn på  min etnologiska släktforskningssida.

[Åke Wahlqvist]

Tack för ditt uttömmande svar Ingela!

[Ulf Berggren]

Ingela!
 
Vad har du för källa till att det vanligaste fallet för kvinnor att ta familjenamn var
när de var utomäktenskapliga?
 
För övrigt bör du rätta din text om namn som du hänvisade till, när det gäller barns namn. För där finns det helt felaktiga uppgifter, som att de inte skulle betraktas som egna personer, och inte ha efternamn eller patronymikon.
Som jag nämnt i forumet i en diskussion med Tord Påhlman nämns deras efternamn ibland
i t ex dödböcker och domböcker. Så sent som idag såg jag en 12-åring anges med
patronymikon i en dombok. Med andra ord anges ibland efternamn/patronymikon och de har
alltså det även som barn, även om det oftast inte skrevs ut.

[Lotta Nordin]

Åke,  
visst finns det både utflyttnings- och inflyttningslängder där Brita Kristina finns med.  
I Hållnäs B:1 (1845-1860) bild 71(AD) finns utflyttningen 24/10 1848, nr 13, Brita Stina Persdotter till Gävle.
I Gävle Heliga Trefaldighet BI:4 (1842-1852) bild 83, sidan 79(AD) finns inflyttningen 2/11 1848, nr 131.
 
I Gävle Heliga Trefaldighet AI:13b (1846-1850) sidan 25 (handpag.) finns hon som piga hos sjökapten Thomas Nordqvist. Där står också att hon kallar sig Wiklund, så någon gång mellan 1848 och 1850 tog hon namnet.
Hon är kvar hos sjökaptenen tills hon gifter sig 1854, AI:14b (1851-1855) sidan 28, då flyttar hon till sidan 35 i samma längd.
 
Om fadern menar arbetsgivare när han skriver förmyndare är inte lätt att veta. Men det är troligt att hon hade en förmyndare, eftersom modern dog 1846 och som kvinna var ju Brita Kristina då omyndig och kan ha fått en förmyndare.
 
 
När det gäller barns patronymikon håller jag helt med Ulf. Visst hade dom ett patronymikon från det dom föddes, även om det inte alltid skrivs in i hfl medan dom bor hos sina föräldrar. Jag har dock sett i vissa hfl att alla barn har patronymikon direkt när dom skrivs in där. Kan just nu inte påminna mig var jag sett det.
I t. ex. Barkeryd och Öggestorp nämns barnen redan i födelse- och dopboken med sina patronymikon i slutet av 1600-talet.  
Ett par stickprov är Barkeryd C:1 sidan 31 år 1688, där dom har patronymikon när dom döps och även när dom dör.
I Öggestorp CI:1 sidan 31 samma år, både när dom föds och dör står patronymikon, till och med för en liten pojke som bara är en dag gammal när han dör.

[Lotta Nordin]

Lite mer...
I Malmbäck BI:2 sidan 27 år 1714 har alla barn som föds patronymikon. Fadern och modern nämns inte ens, faderns namn får man enbart genom barnets patronymikon.

[Åke Wahlqvist]

Tack Lotta! Jag förstår inte hur jag har kunnat missa båda dessa flyttningsnotiser, tack för att du hjälper mig tillrätta!
Menar du att hon bör ha haft någon förmyndare utöver fadern?

[Lotta Nordin]

Åke,
när den ena föräldern dog var det vanligt att dom omyndiga barnen fick en förmyndare som skulle tillvarata deras rätt och deras arv efter den avlidna. Det hände att fadern själv blev förmyndare också. Möjligen kan det finnas något om det i bouppteckningen efter modern, eller i något förmynderskapsprotokoll.
 
Men, som sagt, det är svårt att veta vad fadern menar med dina förmyndare i sitt brev till Brita Kristina.

[Åke Wahlqvist]

Tack Lotta!