Förlust av släktnamn

[Kjell Croné]

Hejsan!
 
Hur kommer det sig att präst- och borgarbarn som återgår till bondeståndet oftast mister sitt släktnamn? Detta verkar vara mer regel än undantag fram till mitten av 1800-talet i dom socknar jag kommit i kontakt med. (västra Värmland)
Detta kanske är en dum fråga, men jag har inte hittat någon förklaring, varken här på Rötter eller något annat ställe.
Jag har även hittat flera fall där flickor med släktnamn, tappat detta efter att ha gift sig med en bonde.
Fanns det någon lag, skriven eller oskriven, som förbjöd bönder och bondhustrur att ha släktnamn?
Var det prästerna eller personerna själva som tyckte det var opassande? (Jantelagen med andra ord)
Det kan vara förvirrande när en person ibland nämns med släktnamn, ibland med patronymikon och ibland med bådadera.
 
mvh, Kjell

[Carl-Fredrik Hanzon]

Hej Kjell!
 
Det finns t.o.m gott om exempel på adelsmän, som nedsjunker i bondeståndet, bortlägger ättenamnet och börjar använda patronymika, antingen direkt, efter ett antal år, eller efter en eller flera generationer. Det är därför man då och då kan återuppliva förment utdöda adliga ätter, eftersom man upptäcker att ätte- medlemmar fortfarande finns, fastän de idag har helt andra namn och kanske inte ens har en aning om adelskapet.  
 
Men det fanns ingen lag som föreskrev en sådan namnförändring. Det fanns överhuvudtaget ingen namnlag förrän 1901 (bortsett från riddarhus- förordningen från 1626, som föreskrev att å riddarhuet introducerade ätter skulle ha ättenamn). Men det fanns dock ett antal nitiska (enligt min åsikt övernitiska) präster, som ansåg det opassande att bönder hade adliga (och troligen även prästerliga) namn, och skrev i stället självsvåldigt in dessa personer i kyrkboken med patronymika (med vad rätt?, kan man ju fråga sig)
 
Men den främsta orsaken till namnförändringarna, tror jag i stället är det sociala trycket och den sociala kontrollen has bönderna själva. Bondeyrket var vid denna tid knappast något ensamyrke. Tvärtom ingick de allra flesta bönder i en socialt tät bondegemenskap, där man gjorde det mesta tillsammans. Byarna var vid den tiden (1600 - ca 1810) ännu oskiftade, och boningshusen låg tätt invid varandra längs en bygata. Där utövades en ganska sträng social kontroll, och det gällde att inte sticka ut för mycket. Jag tror personligen att det i de allra flesta fall var de sociala nykomlingarna själva, som tog seden dit de kommit, genom att helt enkelt tillägna sig samma levnadssätt (inklusive namnskick) som de övriga bönderna i byn och i socknen. Skedde inte namnförändringen genast, brukade den ändå vara genomförd efter någon generation.
 
Dessutom - Bondeyrket var ju tämligen praktiskt och jordnära till sin karaktär. Släktnamnet fyllde ingen praktisk funktion i bondesamhället, därför föll det bort, helt oavsett om del var av adligt, prästerligt eller borgerligt ursprung. Till yttermera visso hade många av namnbytarna inte sällan en farfar eller en morfar som varit bonde - den nya kretsen och de annorlunda sederna var sålunda i de flesta fall vare sig obekanta eller främmande.  
 
Men man var (i motsats till vad många tycks tro) mycket medvetna om sitt släktnamn, även om man inte använde det. Det är därför inte så egendomligt att deras barn eller barnbarn - i de fall de valde andra yrken än bondens - ofta återtog det tidigare burna släktnamnet; det kunde s.a.s. ligga latent i flera generationer, för att sedan vid behov återupplivas. Om detta; se bl.a. Pontus Möller: Hur jag blev genealog (i Släkt och Hävd, någon gång på 1960-talet). Men gick det mera än fyra eller fem generationer med patronymika innan ett släktnamn på nytt behövdes, hade ofta det gamla namnet fallit i glömska, varför ett nytt antogs.
 
Vissa bönder kunde dock behålla sina släktnamn (eller t.o.m. bilda nya). Men då talar vi oftast om storbönder med viss social pondus, kanske med säte i häradsting eller riksdag, som  kanske inte hela tiden behövde ta hänsyn till vad andra tyckte. Den kategorin bönder brukade ju också ha sina intressen och sitt sociala nätverk uppåt; mot prästerskap och borgerskap, och gifte inte sällan bort sina döttrar med såväl adel, präster som borgare.

[Anders Pemer]

Det var nog som en oskriven lag i varje fall i många prästers ögon, det är därför det t ex finns grenar av adelsätter som nedersjunkit i bondeståndet, men som i en del fall har återupprättats. I Riddarhusets ögon följer ju adelskapet alla inom äktenskapet födda söners linjer oavsett om någon blev hemmansägare eller torpare på 1700- eller 1800-talet och i prästens ögon inte längre var adelsman utan bonde.
 
Min egen släkt är belagd i Tyskland och Österrike sedan 1500-talet. Vi är inte adliga, men har ett borgerligt vapen och en devis. Kom till Sverige under 30-åriga kriget. Officeraren David Niclas Pemer, 1700-1776, var adligt gift två gånger, andra gången med Ebba Elisabet Belfrage, 1727-1803, och deras son David Niclas Pemer, 1757-1839, ärvde den gård modern bytt till sig när hon blev änka, och efter honom blev alla hans fyra söner torpare och lantbrukare.
 
Alla skrevs Davidsson, jag har inte sett någon av dem skrivas med namnet Pemer som vuxen. Men min farfars farfar som var äldste son till den näst äldste av de fyra lämnade bygden och blev smed och senare fabriksägare i Sundsvall. Det blev namnet Pemers räddning i Sverige. Ett kusinbarn till honom återtog också namnet vid emigration till USA. Och på 1900-talet återtogs namnet på grenarna från farfars farfars yngre bror.
 
På en släktgren som på ett möderne har rötter i släkten Pemer har jag sett en präst Almelin, vars son som bonde bar patronymikon, och på två söners grenar uppstod inom några generationer namnen Malmquist, Malm, Lindquist och Loo inom samma agnatiska släkt.
 
Fenomenet är fascinerande att utforska i efterhand. Hur många med ett nytaget efternamn som kommer ner till anor på raka fädernet med patronymikon under 1800-talet kan inte efter ytterligare generationer visa sig vara borttappade grenar av stora borgerliga släkter med månghundraåriga släktnamn... eller för den delen visa sig vara en sedan länge förmodat utdöd adelsätt, som återupprättandet på 1990-talet av adliga Forstenaätten... spännande....!

[Anders Pemer]

CFH skrev mycket intressant i stort sett samtidigt som jag skrev. Det han skriver om att man ofta var väl medvetna om det gamla släktnamnet är helt rätt, på de agnatiska grenarna av släkten Pemer där namnet var borttappat, har alla känt igen det där med Pemer, i vissa fall omedelbart javisst, det kunde jag ha hetat och i en del fall efter en stunds samtal att jo, nu när du säger det, jag känner igen det nu, farmor nämnde någon gång att min farfars farfar visst hade hetat så när vi återknutit kontakten. En äldre man berättade att hans farfar hade trott att Pemer var något slags öknamn... :-)

[Marianne Magnusson]

Anders,
du berättar om dina släktingar som återtagit namnet Pemer, vet du om man kan göra det nu för tiden också ?? Mina barns farfars farfars morfar hade ett smednamn, som gått i arv i flera gene-rationer och fortfarande finns. Skulle de kunna söka om att ta det namnet, tror du ?

[Anders Pemer]

Det är ett jäkla jobb numera, den siste Pemer utan namnet Pemer, på den grenen där alla vi andra ättlingar på raka manslinjen - utom hon och hennes far - bar namnet, ville sätta igång strax innan nya namnlagen kom till och trädde i kraft 1 januari 1983 för att de tippade att det skulle vara lättare, men det blev precis tvärtom.
 
Den praxis de satte igång med under 1983 var att namnet man vill återta ska ha burits i släkten de senaste hundra åren, annars måste man be alla myndiga bärare och f d bärare av namnet om lov, och då måste ALLA säga ja, en nej-röst av 40 röstberättigade Pemer räckte för att fälla Märtas ansökan - en faster till mig född Pemer, som inte ens bar namnet längre, tyckte om att kunna bestämma hur någon annan skulle få leva den gången. Sådana finns det ju överallt. Slängde på luren i örat på mig gjorde hon också när jag ringde och frågade varför i hela fridens namn hon hade sagt nej.
 
Då föll ansökan direkt i PRV och fick överklagas till Patentbesvärsrätten. Då var plötsligt i stället praxis att namnbytet kungjordes i Post- och Inrikes Tidningar, och om ingen invände då skulle det gå bra. Och inte läste min faster PoIT... Och idag är vi fem Pemer fler än vi annars hade varit, Märtas man tog namnet när de gifte sig, och de har fått tre barn.
 
Och hade hon bara råkat ha en bror hade hennes far tagit namnet när hans bror gjorde det 1961... men tiderna kan sannerligen ändras, han tyckte ju att han ändå bara hade två döttrar som skulle gifta sig och inte heta Pemer längre när de blev vuxna.
 
Vet inte säkert om PRV tillämpar samma aningen stela praxis fortfarande, men hör med dem! www.prv.se

[Maud Svensson]

Hej Marianne,
dina barns möjligheter att anta det gamla smednamnet är dessvärre obefintliga, eftersom det fortfarande ”lever”.
 
Kravet för att få anta ett sådant namn är att det funnits i rakt nedstigande led i minst två generationer inom de senaste 100 åren.
 
Om namnet varit ”utdött” hade saken varit annorlunda - då kan vem som helst ansöka om det, ättling eller inte har ingen betydelse. Dock får namnet inte vara ”allmänt känt” med vilket avses att det exempelvis inte får vara omnämnt i NE.
 
Vad gäller övriga villkor för namnbyte - se www.prv.se
 
Mvh/Maud

[Anders Pemer]

Va? Menar du allvar, Maud, har PRV renodlat kriterierna till enbart 100-årsgränsen?

[Kjell Croné]

Tack till alla som svarat! Detta är intressant och spännande.  
På min farmors sida finns hela 3 grenar som leder till släkten Wahlenberg i Värmland, som härstammar från bardskären Valentin i Karlstad.(som enligt vissa källor invandrande från Tyskland på 1500-talet) Dessa Wahlenbergare var tullnärer, länsmän och liknande. Kanske just detta kan vara en bidragande orsak till att släktnamnet föll bort. Jag gissar att dessa personer inte låg högt upp på popularitetslistan och att man inte ville skylta med detta namn.
 
En lustighet i detta sammanhang är att en viss Hans Gudmundsson, som finns i en annan gren av farmors anor, år 1757 står anklagad för smuggling vid rätten i Karlstad. Det står att tullbetjänterna Nils Wahlenberg och Jacob Nyblin hade beslagtagit varorna som förts över Stora Le, bl.a. 6 helankare franskt brännvin, 2 dito vin och en kista norsk tobak, innehållande 451 rullar tobak.
Undrar om farmors föräldrar kände till detta ...
(Stora Le är en sjö, på gränsen mellan Sverige och Norge)
 
Jag har inte hittat något fall där namnet Wahlenberg återupptagits och är idag mycket ovanligt. Endast en person med detta namn finns i Sveriges Dödbok. Och i nätupplagan av telefonkatalogen får jag bara 5 träffar, varav 3 ser ut att vara unika. Litet märkligt, eftersom de flesta Wahlenbergare fick många barn.
 
Kjell

[Anders Pemer]

Ja, om Maud är helt påläst på alla möjligheter ser det mörkt ut, men om förhållandet är att hon bara har läst vad som uttryckligen står på PRV:s websida eller så, och att Namnsektionen fortfarande har samma praxis som 1983 så finns ju möjlighet att ta ett gammalt namn i släkten.

[Andreas Karlsson]

Några kommentarer om återtagande av namn.  
 
Mauds kommentar att dina barns möjligheter att anta det gamla smednamnet är dessvärre obefintliga är felaktigt. Det verkar som om övriga debattörer också har hakat upp sig på vad som är praxis.  
 
Fakta är följande: Hindren för att anta vilka namn man vill anges i ??12-13 i Namnlagen. Där står det t.ex. att
 
Som efternamn, vare sig det är nybildat eller ej, får inte godkännas namn som lätt kan förväxlas med
1. ett efternamn som någon annan enligt lag bär eller har rätt att bära,
2. ett allmänt känt efternamn som har burits av en utdöd släkt,
3. ett allmänt känt utländskt efternamn,
4. någon annans konstnärsnamn eller ett likartat namn som är allmänt känt,
o.s.v.
 
Men det mycket viktiga undantaget ges sedan av 14 ? 2. st.
 
I övrigt kan byte till ett efternamn ske utan hinder av 12 eller 13 ? endast om det finns synnerliga skäl.
 
Detta är vad lagen säger. Sedan är det juristernas uppgift att tolk vad som menas med synnerliga skäl.  
 
Det finns således inget KRAV att som, Maud skriver, namnet funnits i rakt nedstigande led i minst två generationer inom de senaste 100 åren. Om det villkoret är uppfyllt så anses kravet på synnerliga skäl enlingt 14 ? 2 st.  vara uppfyllt.  
 
Men, och det är det viktiga, även om detta villkor INTE är uppfyllt så kan man få anta ett sådant namn iallafall. Det gäller bara att lyckas övertyga PRV att man har synnerliga skäl.
 
Vad som händer vid en ansökan till PRV om att byta till ett namn som någon annan bär, men du vill bära, torde vara följande gång:  
 
1) Handläggaren på PRV läser din ansökan, ser att namnet redan är upptaget och att du enligt gällande praxis ej har rätt att ta detta namn. Således anslås din ansökan. Men låt dig inte nedslås av det, detta är väntat.
 
2) Nu börjar en rad av överklaganden. Först vänder du dig till Patentbesvärsrätten, vars verksamhet regleras av Lagen om Patentbesvärsrätten. Din uppgift är nu att övertyga juristerna i Patentbesvärsrätten om att dina skäl för att ta det namn du vill kan räknas som {synnerliga skäl} enligt 14 ? 2 st.  
 
Lyckas du med detta så kungörs nu namnbytet i Post- och Inrikes Tidningar, och om ingen invänder mot detta så beslut så får du anta detta namn, och därmed har det också skapats en ny praxis, vilket gör att personer personer som framöver vänder sig till PRV och har samma skäl som du direkt kan få sin ansökan godkänd.
 
3) Om nu Patentbesvärsrätten ej anser att dina skäl ej kan räkans som synnerliga skäl och din ansökan därmed avslås, så kan du överklaga till Regeringsrätten. Då börjar proceduren i ) ovan om igen, så att du nu får försöka övertyga juristerna i Regeringsrätten om att dina skäl för att ta det namn du vill kan räknas som synnerliga skäl enligt 14 ? 2 st., osv.
 
Med andra ord är det inte alls omöjligt att anta ett gammalt släktnamn, trots att det redan är upptaget ellar att det inte funnits i rakt nedstigande led i minst två generationer inom de senaste 100 åren. Det gäller bara att ha så goda skäl att ta detta namn att man kan övertyga juristerna om att man uppfyller kravet på synnerliga skäl enligt namnlagens 14 ? 2 st.

[Andreas Karlsson]

Ett litet tillägg till ovanstående: Om någon överklagar beslutet efter att det har kungjorts och publicerats i Post- och Inrikes Tidningar går även då ärendet vidare till Regeringsrätten, och då får den överklagande försöka övertyga Regeringsrätten om att Patentbesvärsrättens beslut var felaktigt, och att skälen till att anta namnet inte ska räknas som synnerliga skäl.

[Marianne Magnusson]

Anders, Maud och Andreas, jag tackar för era inlägg, skall vidarebefordra svaren till barnen, så kan de fundera på saken. TACK.

[Andreas Karlsson]

Såg ett litet men viktigt skrivfel från min sida:
 
Under 1) står det Således anslås din ansökan., det skall naturligtvis vara Således AVSLÅS din ansökan.
 
Som sagt, räkna redan från början med att ansökan kommer att avslås (något annat vore konstigt) och att ni måste överklaga till Patentbesvärsrätten.

[Andreas Karlsson]

Under 3) ska det stå
 
Om nu Patentbesvärsrätten anser att dina skäl ej kan räknas som 'synnerliga skäl'.

[Maud Svensson]

Hej Andreas,
intressant information! Har du även några exempel på vilka ”synnerliga skäl” som enligt praxis ger en rätt att anta ett namn om inte 100-årsvillkoret uppfylls?
Mvh/Maud

[Anders Pemer]

Maud, har du någon information om att systemet med medgivande från de som bär namnet, som min släkting som återtog namnet Pemer kunde använda, inte gäller längre?

[Andreas Karlsson]

Hej Maud!
 
Jag har inte brytt mig om att gräva så djupt i ämnet att jag kan ge några andra exempel på synnerliga skäl än 100-årsregeln. Men det är ju inte så svårt att få fram, det är bara att gå igenom de beslut som Patentbesvärsrätten och Regeringsrätten har fattat i sådana ärenden, och se vilka fall som har godkänts som synnerliga skäl och vilka som har underkänts.
 
Men varje fall är ju unikt, så man vet aldrig hur det kommer att sluta. Har liknanade fall godkänts eller underkänts av Regeringsrätten så är ju detta prejudikat, och Patentbesvärsrätten, som är en underrätt, tar då stor hänsyn till dessa prejudikat.
 
Men som sagt, varje fall är ju unikt. Och kan man komma på tillräckligt bra argument för att övertyga juristerna så kan även ett skäl som tidigare underkänts nu godkännas.
 
Gissningsvis skulle jag t.ex. tro att om en person vill ta ett namn som burits av dess ff ff ff någon gång i slutet av 1700-talet har större chans att få ta detta namn än en person vars mf mf mf bar samma namn i slutet av 1700-talet. Detta med hänvisning till den svenska namntraditionen att efternamnet har ärvts på den raka fäderneslinjen.
 
Ett annat skäl skulle kunna vara om man kan visa att de som idag bär detta namn samtliga härstammar från samma förfader som man själv gör, men att på den linjen man tillhör tappade man bort namnet någon gång under tidens gång. Här kan man ju hänvisa till hur olika präster hade stark påverkan på vilket namn som registrerades i kyrkoböckerna.
 
Sedan är det ju bra om man kan få stöd av olika expertvittnen och intyg, inte minst från Släktforskarförbundet, som stöder ens påståendet och krav. Då ökar ju chanserna att få igenom sin ansökan.
 
Man ska inte heller låta sig nedslås av om tidigare liknande ansökningar från andra personer har avslagits. De kanske inte kunde visa upp en lika omfattande dokumentation, intyg o.dyl.
 
Alltså: Visa upp så goda skäl som möjligt, med släkttavlor, intyg och allt annat. Ju fler och bättre skäl man kan åberopa desto större är chansen att man kan övertyga rätten att godkänna ens ansökan.

[Anders Pemer]

Biten med att man tillhör en gren som tappat bort ett släktnamn i en släkt där övriga grenar fortfarande bär det bekräftas ju av mitt verkliga fall inom släkten Pemer.
 
Frågan jag då ställer mig är om Märtas fall satte ett slags prejudikat eftersom hon fick namnet i samband med överklagande till Patentbesvärsrätten. Om det betyder att andra släktingar på agnatiska Pemer-linjer där namnet är borttappat numera ska kunna få namnet bara genom hänvisning till släkttillhörigheten, utan det kopiösa merarbetet med allas medgivanden.
 
Ska lyssna med PRV. Visserligen har alla sådana linjer som ännu bor i Sverige sakta men säkert slutat prestera söner, det är i princip bara gifta kvinnor, födda Eriksson eller Karlsson i stället för Pemer, kvar. Men ändå. Kan ju vara bra att veta.

[Bert Myde]

Hej,
 
Jag har en anmoder som föddes 1742 i Åseda sn (G) som hette Anna Juliana. Hennes far hette Per Magnus Tornerefelt (adliga ätten 357). Hon gifte sig med en furir som hette Petter Brodersson). Anna Juliana kallas senare Brodersson, bl a i dödsnotisen 1812. Deras dotter Kajsa Juliana (f ca 1771) kallas också konsekvent Brodersson genom livet. I vigseln noteras hon som jungfru. Hennes man var en torpare vid namn Sven Gummesson. Hon dör som fattighjon 1828 i Åseda. Den adliga ätten Tornerefelt är en ätt som sjunkit ned i bondeståndet men har återupptäckts på 50-talet tror jag det var. Finns att läsa i Släkt och Hävd. Hur kommer det sig att hon har ett sådant patronymikon?
 
Bert Myde

[Torbjörn Norman]

Furiren hade Brodersson som efternamn och inte patronymikon. När Anna Juliana gifte sig antog hon makens efternamn. Dottern bar även familjenamnet.
 
Skulle furirens far ha hetat Broder vilket är mycket ovanligt vid den tiden så rör det sig om ett patronymikon som furiren omvandlade till familjnamn.
 
Titeln jungfru fick en avtagande status under 1800-talet.

[Bert Myde]

Tack för svaret Torbjörn,
Har inte tänkt på att det skulle kunna vara ett släktnamn. Känner du till något närmare om släkten?
 
Hälsningar
Bert

[Nils Hård af Segerstad]

Hej Bert,
Jag är också ättling till Per Magnus Tornerefelt.
Furiren Peter Brodersson var ju enl Elgenstiernas ättartavlor född 1730 i Korsberga (Jönk). Man kan väl tänka sig att han är identisk med Petrus f 1730, son till komministern i Korsberga, Georgius Broderzonius (d 1754), vars änka överlevde honom och livnärde sig i sin fattigdom mestadels genom tiggeri av resande vid Stockatorps gästgivargård.
Källa:Gotthard Virdestam, Växjö stifts herdaminne, del V1, s 254.
I Paul Wilstadius, Smolandi Upsalienses, del V, s 124 kan man läsa följande betr kontorsskrivare Enok Agerthin (1756-1787): Han var invecklad i äktenskapshandel med furiren vid Kalmar reg. Peter Broderssons änka Anna Juliana Tornerefelt. Enl Göta Hovrätts dom 1778 6/3 och Kungl Maj:ts dom 1780 11/4 förklarades barnet för äkta, men E A frisades från att äkta änkan.
Mvh
Nils

[Bert Myde]

Hej Nils,
 
Tack för uppgifterna. Jag har sett någonstans (i någon Hfl vill jag minnas) att en man vid namn Agerthin har varit inblandad i Anna Julianas liv på något vis, utan att veta hur. Nu vet jag bättre.  
Hälsningar
Bert Myde

[Jessica Klingvall]

I Betänkande 2004/05:LU13 står följande:
 
Namnlagen innehåller också en särskild bestämmelse som medger byte till ett efternamn utan hinder av de begränsningar som redovisats ovan (14 ? andra stycket). Bestämmelsen har tillkommit med tanke på särskilda fall, då det kan föreligga starka skäl att tillåta namnbyte även om de stadgade villkoren inte är uppfyllda. För att namnbyte enligt 14 ? andra stycket skall medges krävs synnerliga skäl. Som exempel på sådana skäl nämns i förarbetena (prop. 1963:33 s. 99) att en person under lång tid faktiskt har burit ett visst namn och önskar formell rätt att bära namnet eller att en person vill förvärva ett namn som tidigare burits i hans släkt.
 
Källa: http://www.riksdagen.se/debatt/bet_yttr/visa_dok.asp?dok_id=GS01LU13
 
Observera det sista stycket: ett namn som tidigare burits i hans släkt. Eftersom detta nämns i förarbetena måste det räknas som ett starkt skäl att hänvisa till när/om man vill överklaga ett negativt beslut från PRV.

[Andreas Karlsson]

Det skall stå Andeas Karlsson som användarnamn ovan. Skrev fel. Kan Anbytarvärden ändra det, tack?

[Carl Johan H. Ljungquist]

Carl-Fredrik Hanzon och Anders Pemer skriver här ovan 30/5 2002 att människor ofta var medvetna om sina äldre släktnamn (inte sonnamn!) även om de var bortlagda. Hur vanligt var detta fenomen? Finns det fler exempel på sådant?

[Vincent Eldefors]

Du ställer nog en onödigt specifik fråga. Frågan bör kanske istället vara hur pass mycket gemene man visste om äldre generationer. Kort och gott kan man nog säga att de som hade störst nytta av att veta mycket om släkten, det vill säga jordägande personer, visste mer än andra. Även på 1600-talet så hade många självägande bönder dokument som visade att familjen ägt gårdens jord sedan långt tillbaka och den där gamla skrönan om att vanliga människor inte kunde läsa stämmer inte särskilt bra. Fanns det någon viktig person i släkten kände man också säkerligen till denna. Däremot så går det inte att besvara din fråga om hur vanligt det var att man kände till äldre släktnamn eftersom det inte går att få fram något forskningsdugligt underlag för att besvara denna.