Instämmer helt!
Som jag flera gånger och i olika diskussioner här i Anbytarforum har påpekat, var det ännu under senare delen av 1800-talet en självklarhet att Petrus, Petter, Peter, Peder, Per/Pär och Pelle var former av ett och samma namn, och man kunde, beroende på sammanhanget, skrivas med den ena eller andra formen. Man hette så att säga inte endast en av namnformerna, utan allihop.
Skrev man in sig vid läroverket och/eller universitetet, var det närmast en självklarhet att man använde den latiniserade formen Petrus (varvid man också latiniserade Nilsson till Nicolai eller Björkman till Betulander). Man bytte då inte namn, i egentlig mening, utan använde en annan form av det namn man redan hade. Men blev man sedan inte präst, regementsauditör eller jägmästare, utan återgick till jordbruket, kunde man mycket väl bli Per Nilsson igen. Till vardags var man kanske Pelle med de flesta, medan man i lite mera officiella sammanhang var Per eller Petter.
Samma förhållande gäller t.ex. Nicolaus-Niclas-Nils-Nisse, Laurentius-Lorens(-tz)-Lars-Lasse, Johannes-Johan-Jaen-Jan-Janne, Paulus-Paul-Påvel-Pål-Pålle och Magnus-Måns.